Utebloggen

Inom skolans värld diskuteras och debatteras det mycket kring framgångsfaktorer: bemötande, begåvning, feed back, formativt lärande osv. Jag ska inte tråka ut dig med en uppräkning av allt som har presenterats. 

 

Dock finns det forskning som visar på att den viktigaste faktorn för skolframgång är grit. Det är en engelsk term som kan övesättas till gry (som i gott gry i henne), driv, sisu osv. Och nej, inte heller nu ska jag göra någon utläggning kring hur detta hänger samman med skolresultat. En reflektion dock är den tidigare upphaussade 10 000-timmarsregeln bör korrelera med grit, eftersom det krävs driv och engagemang för att hålla fast vid något under så lång tid.

 

Men vad har detta med alpinism att göra? Jo, jag vill nog mena att min bestigning av Mt Vinson visar på grit. Inte för att bestigningen var särskilt utmanande, för det var den inte. Tvärtom, så var det en ganska enkel och lätt bestigning. Jag kan inte heller hävda att jag utstod svåra umbäranden med lite mat och mycket kyla. Allt det där var som vilken bestigning som helst.

 

Det som faktiskt visade prov på min/mitt (osäker på genus) grit, är viljan att bekosta det hela. Hur jag faktiskt hela tiden gör prioriteringar för att ha råd. Hur jag ser till att ta med mig matlådor till jobbet. Hur jag ofta försöker laga min utrustning snarare än att köpa nytt. Det är där min stora uthållighet ligger. Det är detta som visar min beslutsamhet.

 

Jag har inte rika föräldrar eller något fett arv. Jag har bara min vilja. Om det finns något som jag ser som en prestation och som jag är stolt över (i alpinistsammanhang), så är detta ett av dem. Jag är också övertygad om att mitt 70-åriga jag kommer att tacka mitt nuvarande jag för att jag gjorde detta. Att jag höll i och höll ut.

 

Till topps! /Joel

Om en vecka kommer jag att få besök av Pete och Liz, med vilka jag besteg Carstensz pyramid för ett år sedan. Det var en speciell upplevelse, en upplevelse som vi delar. Eftersom de önskar komma till Sverige för att få se norrsken i Kiruna, så har jag försökt att hjälpa till med lite praktiska saker. Sedan kommer de hit till Falun och då har jag lite smått och gott planerat.

 

Till saken hör att jag vill erbjuda dem upplevelser som man inte kan köpa för pengar, dvs. inga traditionella turistgrejer. Därför planerar vi en vildmarkstur på skidor och övernattning i snöka. Jag kom att börja tänka på många av de saker jag har upplevt och varit med om, saker som inte går att beställa via ett reseföretag. 

 

Och jag inser att jag faktiskt har samlat på mig en del sådant under alla åren som bergsklättrare. Till exempel att jag har bjudits in till middag i en herdefamiljs jurta i Kirgizistan. Få provskjuta gränssoldaternas AK-47:or. Att bli hembjuden på grillfest hemma hos chilienska ungdomar. Att tvingas muta sig in i gränsområden, och hur kamrater tvingats muta sig fria pga. utgångna visum. 

 

Att fira tolvslaget på nyår i en snöstorm vid Ben Nevis fot i Skottland, eller i Marrakech, Marocko, eller i Mendoza, Argentina, eller i en gruva på Nya Guinea. Att fira julafton med en påse Gott&blandat på 5000 meters höjd på Aconcagua eller som ofrivillig gäst hos en stam i Nya Guineas djungel.

 

Att övertala en taxichaufför att få köra hans gamla Lada på kaukasiska vägar. Att bli utestängd från sitt läger då gränsen mellan två länder plötsligt stängs. Att sjunga med moni- och danifolk vid lägerelden. Att spontandansa traditionell kaukasisk dans med en ung dam.

 

Att sitta internerad i en container i en gruva på 4000 meters höjd. Att äta en traditionell 4th of July-kalkon hemma hos en familj i Fairbanks, Alaska. Att få en rosmarinkvist för att minnas på Anzac day i Canberra. Att få göra förstabestigningar i både Kirgizistan och Alaska/Yukon.

 

Alla upplevelser har inte varit rakt igenom trevliga, t.ex. att beskåda laviner skölja över replag. Att vakna mitt i natten av en jordbävning. Att fastna i snöstormar lite överallt i världen. Att bli lurad på en massa pengar i uttagsautomater i Tanzania. Att erbjudas köpa sexuella tjänster både i Tanzania och på Bali. Ändock, så har även dessa upplevelser berikat mig, gett mig nya erfarenheter.

 

De flesta av dessa upplevelser går inte att beställa. De kan inte köpas för pengar. Det är situationen som gör dem, men genom att våga ta steget ut i det okända, att vandra utanför de vanliga allfartsvägarna, så har mitt liv berikats. Och när jag tittar tillbaka på dem så inser jag hur oskattbara de är.

 

Till topps! /Joel

 

Det strömmar fortfarande in rapporter från jordbävningsdrabbade Nepal. Dödssiffran ligger i nuläget på över 1800 döda. Döden har även nått Everest i och med att jordbävningen utlöste ett flertal laviner som drabbade de olika lägren utmed berget. Mina tankar går till alla drabbade av jordbävningen i Nepal. Jag har själv befunnit mig i en jordbävning (Fergana Valley) och det var en otrevlig upplevelse. Likaså har jag bevittnat hur laviner har svept över grupper med klättrare, lyckligtvis utan dödlig utgång.

 

Trots detta har jag inte blivit avskräckt från att bege mig till berg eller delar av världen där naturkatastrofer inte hör till ovanligheten. Jag, precis som alla andra, gör ju en bedömning av vilka risker eller uppoffringar som är acceptabla. Men många är de som helt enkelt tycker jag håller på med stolligheter. Det är inte ovanligt att jag måste försvara min passion.

 

Ibland vill jag göra som Astrid Lindgren, när hon pratade med sin syster och säga "Döden, döden, döden", och därmed är det samtalsämnet uttömt. Själv brukar jag skämtsamt säga att jag är odödlig tills dess att motsatsen bevisats. Kristina gillar det inte.

 

Men faktum är att jag inte gillar att prata om döden och alla risker kring bergsklättring. Skulle man ständigt vara upptagen med detta skulle man bli helt paralyserad och handlingsförlamad. Livet skulle genomlevas i ett vegetativt tillstånd. Det gagnar ingen.

 

Bättre då att försöka leva sitt liv utifrån uttrycket Hoka hey, dvs. att kunna känna att man levt ett bra liv den dag det är dags att gå vidare. För mig kokar allting ned till min devis: Att ta ansvar för sin egen lycka. Sedan kan det se olika ut för olika människor.

 

För några år sedan publicerade Bronnie Ware, sjuksköterska som arbetat många år inom palliativ vård, en bok med de fem saker som människor ångrar på sin dödsbädd, och de är:

- Att de inte hade modet att leva sina liv som de egentligen önskade det.

- Att de jobbat för mycket.

- Att de inte uttryckte sina känslor.

- Att de inte umgicks mer med sina vänner.

- Att de inte tillåtit sig själva att vara lyckligare.

 

Jag kan se att jag behöver jobba med ett par av dessa punkter, men den sista punkten stämmer precis in på min egen devis. Lycka är ett val. Visst, finns det yttre omständigheter, men det handlar mycket om en inställning, ett förhållningssätt.

 

Kanske finns mitt svar, min förklaring i det omvända från det Bronnie Ware skriver om. Har du någonsin hört talas om att någon ångrar att de rest och upplevt en massa saker? Det är inte ovanligt att många höjer på ögonbrynen när de får höra hur mycket pengar jag lägger på bergen, men då lutar jag mig mot forskningen som visar på att de som lägger pengar på upplevelser blir lyckligare än de som köper saker.

 

 

Och med detta sagt, så vill jag berätta att jag har bokat en plats för att bestiga Mt Vinson, Antarktis, nu till jul. Det kostar mig 41,000 USD, och med dagens dollarkurs blir det närmare 350 000 kr. Pengar i sjön, kanske några tycker, men frågan är om det inte är ett väldigt billigt pris för att köpa sig fri från ånger på sin dödsbädd.

 

Till topps! /Joel

Jag är rastlös. Inte så att jag klättrar på väggar, vilket jag förvisso gärna gör, men det finns något som skaver min upptäckar- och friluftssjäl. Dagar blir till veckor som blir till månader. Ett enda konstant flöde av tid som sakta rör sig framåt som en uppdämd flod. Något måste hända snart, eller åtminstone måste jag få ett bestämt mål, något att planera inför, att fantisera om, att drömma mig till.

 

Det måste inte vara ett berg, även om jag skulle uppskatta att få ett projekt spikat och klart. Det är inte samma sak att bara ha lösa planer som att ha något bestämt för att målmedvetet kunna jobba mot det. Jag vill resa, uppleva och upptäcka. Det finns så många platser jag vill besöka, och min lista blir bara längre och längre för var dag.

 

Är det inte pyramider i Egypten, så är det murar i Kina. Sedan har vi vackra berg, höga berg, avlägsna berg, otillgängliga berg, oklättrade berg. Nu har min rastlöshet förstärkts av att jag har legat sjuk hela veckan, oförmögen att ens träna.

 

Det har gått knappt fyra månader sedan jag satt internerad i en container på 4000 meters höjd, men minnet av det har bleknat och känns alltför avlägset. Jag behöver lite äventyr, och det snart.

 

Nåja, jag vet att när väl proppen går ur, så kommer det att hända saker. Om inte annat, så får jag se till att dra ur den där proppen själv.

 

Till topps! /Joel

Uttrycket You Only Live Once döljer sig bakom akronymet i rubriken. Oftast förekommer YOLO på nätet i samband med att någon postar eller kommenterar ett häftig och smått galet videoklipp av den senaste övningen i adrenalinproduktion. På svenska brukar vi snarare konstatera att "Man lever bara en gång".

 

Att man bara lever en gång brukar jag tolka som att man ska passa på att uppleva, upptäcka och utforska så mycket man bara kan. Man kan nog sätta de s.k. Bucket lists i detta sammanhang. Där handlar det om att göra/uppleva vissa saker innan man trillar av pinn. Dock har jag insett att på samma sätt som vissa ser ett halvtomt glas, medan andra ser ett halvfullt, så kan man tolka in något helt annat i uttrycket. Denna dikotomi får mig att tänka på denna bild.

Jag minns ett samtal med en kamrat, där han uttryckte sin oförståelse inför att utsätta sig för de risker som alpinism innehåller, med hänvisning till uttrycket "Man lever bara en gång". Jag kunde hålla med, men med skillnad på betoningen, "Man lever bara en gång". Jag hade faktiskt aldrig reflekterat över att man kunde tolka uttrycket på andra sätt, men givetvis kan man se det som att man har bara ett liv och att man ska vara rädd om det. Poängen för mig är dock att man inte ska vara rädd för livet. 

 

Till topps! /Joel

Idag fick jag ett tips om en artikel om berg i konsten. Tyvärr kan jag inte gå på utställningarna som artikeln refererar till, men det hade varit spännande. Jag kan förstå att berg är ett tacksamt motiv för en konstnär. Det finns något mytiskt och mystiskt över dem. 

 

Varje berg innehåller en historia om en bedrift eller en tragedi. Bergen som fenomen är till brädden fyllda med symbolik. Att ha världen vid sina fötter. Att stå på världens tak. Att röra vid stjärnorna. Att stå vid tröskeln till gudarnas boning. Listan kan göras lång. 

 

Bergen kan också stå som en symbol för livets upp- och nedgångar.  Bergen illustrerar så väl de stora känslorna,  de livsavgörande ögonblicken. Inte konstigt att romantikerna vurmade så stark för bergen. För mig är bergen en kontrast till mitt vardagliga liv. Jag vill hoppas och tro att jag blivit mer ödmjuk av bergen.

 

Ibland är det nog så att konsten bättre fångar vissa saker än vad det skrivna ordet i reportageform någonsin kan göra.

 

Till topps! /Joel

Just nu kretsar många av mina tankar kring ledarskap. Inte så mycket pga. jobbet utan för att jag läser en kurs kring ledarskap. Det fick mig att fundera lite på detta med hur ledarskap fungerar på berg. Till att börja med vill jag poängtera att jag sällan eller aldrig har fungerat såsom en formell ledare för en klättergrupp. Oftast har jag klättrat med individer som har varit jämbördiga och därför blir ledarskapet delat och kollektivt.

 

Med detta sagt kan jag dock konstatera att jag har initierat och drivit ganska många klätterexpeditioner. Vid ett par tillfällen har jag också stått som ledare på papperet, och i några fall har jag tydligt haft ledarrollen. Just dessa förutsättningar skapar en intressant grund för ledarskapet. Några av förutsättningarna är att uppdraget är väldigt tydligt, beslutsstrukturen är demokratisk/konsensusinriktad, felbeslut kan få fatala konsekvenser, man är bokstavligt sammanbunden med övriga medlemmar, den för stunden svagaste sätter nivån, psykiska och fysiska påfrestningar påverkar besluten osv.

 

Hur leder man sig själv och andra under dessa omständigheter? Hur fungerar beslutsprocesserna? Mellan jämbördiga klättrare brukar man vanligtvis diskutera alternativen och beslut fattas i konsensus. Även i grupper där andra är oerfarna måste man som ledare lyssna noga på vad övriga deltagare uttrycker. Man vill inte stå halvvägs till nästa läger med en utmattad/skräckslagen kamrat.

 

Det är avgörande att fatta informerade beslut. Innan man går måste man bedöma väder, leden, gruppens status, objektiva faror, tiden. Givetvis går det inte att nå 100-procentig kunskap om allt. Det finns alltid en andel okända faktorer. Det viktiga är att minimera dessa så mycket det går. En händelse som jag har tänkt på i efterhand är när vi var på Pik Lenin och ett replag som kom ett par timmar efter oss fick en lavin över sig med bl.a. krossade bäckenben som följd. Vi hade passerat just den sträckan tidigare. Vi konstaterade att vi hade haft tur, men retrospektivt inser jag att vi inte bara hade tur. Vi hade fattat rätt beslut om tidpunkten för när vi skulle gå, och vi hade bedömt tidsåtgången korrekt. Det var inte bara tur.

  

 

Många gånger gäller det också att fatta ganska snabba beslut i stunden. Ska man gräva ned sig, eller försöka ta sig till lägret i en White out? I dessa lägen gäller det att inte tveka, utan att fatta ett beslut och fullfölja det efter bästa förmåga. Det är som när man går över en snöbrygga på en glaciär och plötsligt känner/hör hur hela bryggan sätter sig. I det läget kan man inte bli paralyserad och stå kvar, utan då gäller det att bestämma sig illa kvickt om man ska vända eller ta sig över.

 

Eftersom man bokstavligen är sammanbunden med en eller flera andra personer gäller det också att få ett bra samarbete/samspel. Alla måste veta sina roller och uppgifter om något oförutsett händer. Kommunikation är centralt, vilket jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Det gäller att vara tydlig, lyhörd och ärlig. Ingen tjänar på att man försöker mörka måendet och rädslorna. Dock är det här den erfarne ledaren kan bedöma om det mest effektiva är en kick i rumpan eller om det finns anledning att ta det lugnt.

 

Jag kan se många paralleller mellan mina beslut på bergen och i vardagen/övriga livet. Det gäller att fatta så välinformerade beslut som möjligt utifrån förutsättningarna. När beslutet väl är fattat gäller det att vara beslutsam. Bra kommunikation är a och o, speciellt vikten av tydlighet. Dock finns det en avgörande skillnad mellan besluten på bergen och i vardagen. Felbeslut i vardagen brukar sällan kunna leda till döden.

 

Till topps! /Joel

 

 

Kommunikation är en konstform, vilket inte ska blandas ihop med information. Det senare bygger bara på att skicka ut ett budskap utan att egentligen veta eller bry sig om hur det landar hos mottagaren - om det ens finns någon. För att uppnå kommunikation krävs det faktiskt att mottagaren signalerar något tillbaka till avsändaren. Det kan vara ett meddelande eller ett visst agerande. De flesta vet hur otroligt svårt det kan vara med kommunikation. Man tycker själv att man är tydlig och att det man skickar ut inte kan missförstås, men till vår förvåning (hur man nu kan förvånas över det), visar det sig att andra ändå inte har förstått.

 

 

Hur gör man då för att minska riskerna för brister i kommunikationen? Jag brukar faktiskt tänka på Murphys lag. Vanligtvis tänker vi oss den som lagen om alltings jävlighet, men i grunden säger den att om något kan göras/gå fel, så kommer det förr eller senare att ske. Genom att systematiskt tänka utifrån Murphys lag kan man minimera/eliminera möjliga misstag/missförstånd, t.ex. ibland räcker det inte med bara ett heldragen mittlinje på vägen, utan man sätter upp ett mitträcke.

 

Jag är ingen vurmare av det militära, men några som faktiskt är ganska duktiga på kommunikation är det de. I deras arbete kan missförstånd få ödesdigra konsekvenser. Därför har de utvecklat en kommunikation som tar hänsyn till pressade omständigheter. Alla skriftliga meddelanden textas med versaler (om ni har läst min fria handstil förstår man varför), nyckelbegrepp bokstaveras och viktiga meddelanden ska repeteras/återberättas av mottagaren.

 

Bergsklättring kan ibland innebära pressade omständigheter. Det är inte helt ovanligt att du är på ett berg, utmattad, trött, uttorkad och frusen. Du har fastnat i en White out som gör att du inte ser längre än ett par meter samtidigt som vinden gör att man inte kan höra några kommandon. Trots detta måste du och din kamrat fortsätta framåt, uppåt. Det enda sättet ni kan kommunicera är via repet. Det kräver att ni i förväg har kommit överens om betydelsen av olika ryck i repet, både till antal och intensitet. "Säkring klar", "rep slut", "jag klättrar" är alla kommandon som måste fungera. På ett sätt påminner detta om den tysta kommunikationen som finns när man dansar tango. Trycket och intensiteten berättar vad den andra har för avsikt.

 

Vem hade kunnat tro att tango och bergsklättring delar språk?

 

Till topps! /Joel

Everest 2006, ungefär 450 höjdmeter från toppen, sitter en man ihopkurad under en klippavsats. Han har försökt bestiga världens högsta berg, solo och utan någon support. Kylan, höjden och ansträngningen har tagit ut sin rätt. Han sitter där utmattad. Klättrare efter klättrare passerar honom på vägen upp mot toppen. Samma klättrare passerar honom på vägen ned flera timmar senare. Några försöker hjälpa honom genom att dela med sig av sin syrgas. Andra försöker hjälpa honom upp på benen, men på 8500 meters höjd är det knappt att ens egna ben orkar bära en, än mindre ytterligare en riktigt storvuxen man. David Sharp lämnades slutligen att dö ensam.

 

När denna händelse blev känd bland allmänheten uppstod en hätsk debatt. Vreden var stor och den riktade sig mot de andra klättrarna. Varför avbröt de andra inte klättringen för att försöka hjälpa honom? Hur kunde de vara så själviska att hellre prioritera toppen än att rädda ett människoliv? Hade de alla drabbats av sjukdomen "toppfeber"?

 

Jag kan delvis förstå och hålla med i kritiken, men det man måste förstå är att alla andra också är utsatta och rör sig på marginalerna för vad de klarar av. På dessa höjder pratar vi inte om några vanliga räddningsaktioner. Att satsa sin energi för att hjälpa någon annan som är helt utmattad på denna extrema höjd kan resultera i att båda dör. Det bör man ha i åtanke när man anser att de andra klättrarna borde ha hjälpt honom.

 

Kanske är du inte övertygad, kanske funderar du på om bergsklättrare ändå är lite annorlunda funtade. Det är ju väldigt målmedvetna människor som har satsat mycket pengar och tid för att nå toppen. De är ju ofta ganska egensinniga, vilket man måste vara för att hålla på med detta.

 

Det var med bakgrund av detta som jag reagerade när jag läste en artikel i Falu Kuriren 19/3-14. Robert Maras fick andningsproblem och blev mycket dålig strax efter starten. Tusentals åkare passerade, utan att någon stannade för att fråga hur han mådde tills Kristina Mildvind kom fram till honom. Hon hjälpte Robert och valde att själv avbryta loppet. Robert mår idag bra.

 

På vilket sätt skiljer sig dessa tusentals åkare som bara passerade från klättrarna på Everest, förutom att de senare skulle riskera sina liv genom att försöka sig på en räddningsaktion? Kan man jämföra insatserna i träningstid, pengar och risk för sitt eget liv och lem? Knappast. Men ändå var det tusentals som passerade. Och bland dessa tusentals finns det säkert någon av dina släktingar, vänner, kollegor och grannar. Helt vanliga personer som kanske drabbats av "loppfeber".

 

Jag säger absolut inte att varken klättrarna eller Vasaloppsåkarna gjorde rätt, men däremot vill jag visa på att klättrarna i sig inte är annorlunda, eller speciellt själviska. Möjligtvis kan man klandra denna "feber" som drabbar oss alla lite till mans. Men oavsett vad vi tycker om den så är det nog en del av den mänskliga naturen.

 

Till topps! /Joel

Fatalism - av latinets fatum, "öde".

 

Jag är en person som tror på den fria viljan och att ingenting är förutbestämt, så på så vis är jag ingen fatalist. Det är jag alldeles för mycket kontrollmänniska för att kunna vara. Jag hyser en hyfsat stor portion självtillit och självförtroende. Det finns en anledning till varför jag är så noggrann i mina förberedelser. I min värld håller jag mitt öde i mina egna händer. Jag är sällan, om aldrig, ett offer.

 

Men med detta sagt vill jag ändå berätta om ett par tillfällen när jag ställts inför min egen fatalism. Båda dessa gånger har jag också befunnit mig i situationer som legat utom min egen kontroll. Första gången var när jag och Benny var i Kirgizistan och gjorde förstabestigningar. Vi kämpade oss uppför en brant snösluttning för att nå högre upp på berget. Snön var sockerartad nedtill och med ett hårdare lager över. Vi rörde oss uppåt utan att överhuvudtaget veta vad som väntade på oss där uppe. Skulle vi nå en kam, en ravin eller en pinnacle? Vi visste inte.

 

Den andra gången var i våras när jag och Benny var i Alaska och försökte göra en förstabestigning av ett vackert berg. Men för att nå toppen var vi tvungna att följa en snökam som är bland det mest spännande jag har gjort. Kammen bestod av stora branta snöfält som i princip var stora flak. Givetvis var det lavinrisken som skrämde mig mest. Det hade gått en flaklavin någon gång under tiden som vi var uppe på kammen. Det upptäckte vi senare, men medan vi försökte ta oss uppför ett brantare fält satte sig snön några gånger. Jag såg också vid ett tillfälle hur snön började spricka framför mig allteftersom jag belastade den. 

 

Jag måste säga att det var en mycket intressant och lärorik djupdykning i mitt eget psyke. Hur jag förlikade mig med en situation som jag inte längre kunde råda över. Hur rädd jag var, men samtidigt hur jag fokuserade på att metodiskt fortsätta uppåt trots att snön sprack framför mina ögon. Men kanske det ödesbestämt att jag skulle sitta här och skriva detta inlägg, trots allt.

 

Till topps! /Joel

Och med "vi" menar jag ute- och friluftsmänniskor av alla de slag. Jag tänker bl.a. på två trådar som finns på Utsidans forum, vilka tar upp olika övernaturliga fenomen i naturen:

"Övernaturliga" fenomen. Vad har just du upplevt?

Oförklarliga fenomen i naturen

Själv tror jag inte på oknytt, men däremot har jag vid mina bestigningar upplevt ett angränsande fenomen som jag beskriver i artikeln Himlens herre på Utsidan:

Jag kunde bara önska att Khan Tengri skulle vara mig nådig. Jag gjorde mig inga illusioner, skulle jag komma upp skulle det ske på bergets villkor. Ibland hör man bergsbestigare prata om att de ”besegrar” ett berg. Det är i sig en absurd tanke. Hur kan man någonsin besegra ett berg? Hade Khan Tengri ”Himlens herre” förstått att den varit utmanad, hade jag inte kunna skriva detta idag. Jag hade varit utplånad tillsammans med alla andra alpinister. Det enda jag kunde besegra var min egen rädsla.

Ödmjukhet är ordet. På höga berg blir jag extra medveten om mina begränsningar som människa. Att jag nu befinner mig i en situation som ligger utanför min kontroll gör att måste sätta min tillit till något annat. En tyst vädjan, med hopp om att den hörsammas någonstans. En vädjan för att blidka naturen och dess krafter, på samma sätt som människor alltid gjort när de är utlämnade. Det är lätt att vara morsk, och bara hysa tilltro till sig själv, om man aldrig lämnar tryggheten och civilisationens kontrollerade tillvaro. Bergen har gett mig en större förståelse för forna människors dyrkan av gudarna under äldre tider. Havet, solen, bergen är alla naturkrafter, eller gudomar om man så vill, vilka måste blidkas.

Jag har varit inne på samma linje i ett inlägg på min blogg. Där nämner jag också att Göran Kropp såg på ergen på samma sätt. Mitt inlägg handlar inte om frågan huruvida det finns oknytt/naturgudar, eller inte. Jag är mer ute efter våra mentala föreställningsvärldar och vilka psykologiska mekanismer som ligger bakom. Är det så att ute- och friluftsmänniskor är mer skrockfulla än genomsnittet, och vad beror det i så fall på?

Är det ett arv från det gamla bondesamhället, där vi ärvt föreställningar om oknytt från våra far- och morföräldrar?

Är det ett arv från den romantiska rörelsen, där naturen besjälades och gavs ett medvetande? Något som också gett oss föreställningen om att vi kan "ladda våra batterier" i naturen, att det ska finnas någon "kraft" i naturen som vi kan tappa ur när vi är där.

Är det kopplat till vårt rumsliga/mentala avstånd från civilisationen? Om jag går till mig själv, är jag mycket mindre benägen att överhuvudtaget se något annat än naturliga förklaringar till allt när jag befinner mig i en av människan kontrollerad omgivning (läs det moderna samhället). Men när jag befinner mig i en situation där jag som människa inte har kontrollen, i fjället, på havet, i skogen, på berget osv. så minskar "civilisationens" sturska överlägsenhet i takt med min utsatthet.

Som sagt, jag är mest intresserad av de psykologiska mekanismer som ligger bakom.

 

Till topps! /Joel

I tidningar, på nätet och på TV:n görs det ofta reklam för elektroniska prylar som filmar och/eller återger verkligheten så bra som möjligt. Just nu ska allt vara HD (High Definition), men det har också börjat komma ut grejer för UHD (Ultra High Definition). Säkert finns det ännu värre grejer som jag inte känner till.

 

Jag kan förvisso förstå denna strävan efter att få så bra ljud och bild som möjligt. Dock ser jag en utveckling mot en tillvaro som, mer och mer, påminner om Ray Bradburys dystopiska bild i Fahrenheit 451. En värld där befolkningen gjorts passiv genom ett ständigt underhållningsflöde som strömmar ut från stora bildskärmar.

 

Ungdomar idag läser allt mindre till förmån för TV-tittande, dataspelande och internetsurfande. Det ska gärna vara i HD, eller ännu hellre i 3D. Allt för att efterlikna verkligheten.

 

Det är just detta med "verkligheten". Jag vill slå ett slag för RLD, Real Life Definition. Och ja, det får bli på engelska för att det ska låta häftigt och lockande. RLD har fördelen gentemot HD, UHD, 3D att upplevelsen blir mer total. Det handlar inte bara om upplösningen och ljudet, utan om andra sinnesförnimmelser som doft, smak och beröring. Det handlar inte om ett moraliserande från min sida. Jag pratar inte om folkhälsa eller PISA-undersökningar, utan om att leva och uppleva. Dock är världen det bästa gym eller den bästa skola man kan tänka sig.

 

Jag kom att tänka på en scen ur Good Will Hunting som fångar mycket av RLD. Klippet är i HD - det bjuder jag på.

 

 

 

Till topps! /Joel

 

Walter Mitty jobbar på tidskriften Life Magazine, vars motto (åtminstone i filmen) är: To see the world, things dangerous to come to, to see behind walls, draw closer, to find each other and to feel. That is the purpose of Life. Ett motto som Walter lite motsträvigt börjar att följa. Filmen följer i den amerikanske poeten Henry David Thoreaus anda, en anda som har sitt ursprung i den romantiska rörelsen, och som även omhuldas i filmen Into the Wild. En gemensam nämnare mellan filmerna är Sean Penn, som spelar i den förra men regisserade den senare.

 

Nu får väl filmen godkänt, 3 smultron av 5 möjliga, men jag förstår att det finns många som ser filmen och känner att den talar till dem. För min del skapade den ingen ny reflektion, utan endast en bekräftelse på att jag kan vara nöjd med mitt liv. Jag behöver inte dagdrömma mig bort, inte heller behöver jag vakna upp ur min medelåldersslummer och inse att jag inte har upplevt livet.

 

Till topps! /Joel

För ett par månader sedan hade jag och Kristina en gemensam fest. En av de inbjudna hade då uppmärksammat hur jag dansade till min fästmö. Till saken hör att jag gillar att dansa och hänger mig gärna åt detta. Tydligen var det lite oväntat för gästerna, men Kristinas kommentar var att det inte är så överraskande, då jag alltid går "all in" när jag är engagerad.

 

All in, är lånat från pokervärlden, och betyder i detta sammanhang att man går in till 100%. Det kan vara sång, dans eller jobb. Jag har en kompromisslös hållning till mitt engagemang, ska jag dansa, så ska jag verkligen dansa. Detta personlighetsdrag kan man absolut se i mitt förhållande till bergen. Jag går verkligen all in. Likaså med mina principer. Många skakar på huvudet när de hör att jag vägrar sponsring, att jag t.o.m. ger bort det jag får.

 

Visst, har jag vetat detta om mig själv, men det blev lite av en aha-upplevelse när etiketten "all in" användes. Det stämmer ju, jag går verkligen all in.

 

Till topps! /Joel

Jag brukar säga att anledningen till att jag klättrar är att jag tar ansvar för min egen lycka. Men vad är det som konkret gör en lycklig? Alpinism är otroligt mångfasetterat, det är inte bara lyckoruset som uppstår när man har kommit ned från ett berg efter en lyckad bestigning. Kamratskapen, naturupplevelsen, utsattheten, tacksamheten, perspektiven utgör alla delar av denna totalupplevelse.

 

Först och främst måste jag förklara hur jag ser på lycka. Lycka är ett tillstånd som kanske närmast kan översättas med balans och harmoni. Det ska inte förväxlas med lyckorus som avtar med tiden, vilket tvingar en att jaga nya rus, dvs. köpa nya grejer eller ständigt jaga nya förälskelser/bekräftelser. Ruset är förgängligt och lämnar en snabbt tom, medan lycka skänker mening i tillvaron, dvs. hög KASAM.

 

Vilken är då min väg till lycka? Jag skulle säga att det kan sammanfattas i ett ord: självkänsla. Självkänsla ska inte blandas ihop med självförtroende, vilket mer speglar ens förmåga att bedöma prestationer. Man kan ha ett gott självförtroende men dålig självkänsla. Självkänsla säger mer om vilken uppfattning man har om sig själv och vem man är. Denna uppfattning baseras inte på några yttre betingelser som hur rik man är, vilken utbildning eller jobb man har. Eller hur många höga eller svåra berg man klättrat. Självkänsla är helt förutsättningslöst.

 

Jag kan inte ensidigt tillskriva bergen min goda självkänsla, men definitivt en stor del av den. Mitt val att tvinga mig själv ut ur min komfortzon gör att jag sätter min självtillit på prov. Och varje gång jag har tagit mig igenom en utmaning eller hanterat utsattheten, så växer jag som människa. Det kan handla om att ensam vandra och övernatta i en mörk skog. Att skida ensam över fjällen i dåligt väder, att bestiga höga berg, eller att leta en väg uppför en topp som ingen annan har varit på. Självtilliten skänker mig en trygghet, en trygghet som inte grundar sig på andra människors bedömningar eller beröm. Jag gör det för min egen skull. 

 

Genom självtilliten når jag den goda självkänslan - och den känsla av harmoni/balans/trygghet som gör att jag trivs med mig själv. Och det menar jag är ett tillstånd av lycka.

 

Till topps! /Joel

 

 

Jag har tidigare berättat att jag skänkte de pengar jag fick från Mountain Adventure-stipendiet till olika hjälporganisationer, däribland djurskyddsorganisationen WSPA. Min gåva har gjort att de skickar hem information till mig lite då och då. I senaste brevet berättar de om den blinda björnen Chowti som bands fast och sargades av hetsade hundar. Så här beskrivs det:

 

 

 

När jag läste detta grät jag så mycket att jag var tvungen att torka bort tårarna från min kind. Mina egna begränsningar gör att det är mycket ovanligt. Kanske skulle jag kunna förklara det med längre tids sömnbrist pga. jobbet, men jag vill inte tro att det är anledningen. Jag vill bara omfamna tanken att jag blev bedrövad, sorgsen och djupt berörd av historien.

 

Jag vill tro att jag grät av rätt anledning.

 

Till topps! /Joel

 

PS Jag kan berätta att Chowti blev räddad (det är hon på bilden), och lever idag ett fridfullt liv i ett björnreservat. Jag vet också att jag har gjort ett avsteg från den tydliga linje av klättring/bergsbestigning som denna blogg har, men jag är inte mer än människa ;)

Många män i min ålder genomgår det man till vardags kallar 40-årskris. Vanliga uttryck för detta är att man vill kompensera åldrandet med att t.ex. köpa sig en MC eller sportbil. I andra fall börjar man träna för att ta sig an tuffa fysiska utmaningar, t.ex. en svensk klassiker. Jag lägger ingen värdering i detta.

 

Frågan jag ibland får på "skämt", är om mina bergsstrapatser är ett uttryck för min 40-årskris. Min spontana reaktion är givetvis att slå ifrån mig, och hävda att jag började med bergen långt innan jag närmade mig de 40. Dock stämmer det att jag började med bergen pga. en livskris, men den var inte i första hand åldersrelaterad.

 

Kanske är det så att jag är mitt uppe i en 40-årskris. Nä, jag tror inte det.

 

Jag vet ju vad som driver mig. Det är inte ära och berömmelse, inte pengar, inte jakt på ungdom. Det som driver mig är att få göra det som gläder min själ. Bergen, klättringen, gemenskapen och träningen utgör alla komponenter som skänker mig hög KASAM, Det ger mig inte bara självförtroende, utan än viktigare, självkänsla. Det gör mig tacksam och lycklig.

 

Tacksam för att jag får uppleva fantastiska saker, träffa spännande människor, besöka några av jordens mest orörda platser. Lycklig för att jag är frisk och besitter modet samt viljan göra dessa saker.

 

Att jag sedan har en fysik som förmodligen skulle matcha en vanlig 25-årings är bara bonus.

 

Till topps! /Joel

Många äventyrare brukar åka på föreläsningsturnéer och prata om mål och målbilder. Det är aldrig fel att ha mål uppsatta i livet. Dock finns det en risk för att allt blir ganska prestationsinriktat. Det lyckade slutresultatet står i fokus. Jag skulle nog säga att jag är lika målinriktad som nästa person, men det känns som att man inte får glömma bort meningen. Varför strävar man efter ett visst mål? Lite som Boye skriver: det är vägen, som är mödan värd.

 

Visst, det är alltid tillfredsställande att nå toppen av ett berg. Att känna att man lyckats, att alla timmar man lagt ned har betalat sig. Men är det verkligen bara denna känsla som motiverar mig att göra detta? Ju fler toppar jag varit upp på, desto mer inser jag att det inte är hela bilden. Faktum är att jag börjar se klättringen, mer och mer, som en "mening" än ett "mål". Förvisso hör de ihop, men mitt fokus har förflyttats.

 

För mig skänker bergen en mening till min vardag. Ekorrhjulet får ett sammanhang. Jag jobbar och tränar för att kunna klättra. Samtidigt klättrar jag för att orka jobba och vilja träna. Utan klättringen hade det varit svårare att motivera mig att jobba eller träna så pass mycket som jag gör. Jag går inte så långt som att säga att klättringen skänker mening åt mitt liv, men väl åt min vardag. Och det är gott nog.

 

Till topps! /Joel

Jag ska inte sticka under stol med att det finns det baksidor med bergsklättring. Många hävdar att det är att utsätta sig för onödiga risker. Att det är oansvarigt (läs annat inlägg om detta) mot nära och kära samt mot samhället (i form av kostnader för räddningsåtgärder). Hur bemöter man något sådant? Med respekt, så klart. Nu har jag t.ex. inga barn. Skulle jag haft det, hade jag nog omprövat mitt inställning till klättring. Men just nu klättringen en viktig del av mitt liv. Det är mitt sätt att ta ansvar för min egen lycka. Jag skulle inte längre vara den jag är om jag skulle sluta klättra. På frågan om mitt ansvar mot samhället, så är jag en frisk skattebetalare/försäkringstagare. Sedan kan jag faktiskt hävda att tända ljus vid juletid är en mycket större kostnad för samhället på alla tänkbara sätt, men jag tänker inte bråka om det med er, för julstämningens skull.

 

Dock finns det en sak som faktiskt ger mig lite dåligt samvete, och det är miljön. Vanligtvis försöker jag ta hänsyn till miljön på de sätt jag kan, t.ex.brukar jag ta tåget när jag åker hem till Boden, men tyvärr går inte detta när bergen jag bestiger ligger på andra kontinenter. Det enda alternativet är egentligen att sluta klättra/resa, men det skulle innebära att jag tvingas upphöra med min passion. Visst kan jag ta till försvarsmekanismer som att konstatera att andra också flyger långt och mycket, t.ex. för att semestra i Thailand eller Egypten. Men att andra också reser, minskar inte mitt klimatansvar, egentligen tvärtom. För att stilla mitt dåliga samvete klimatkompenserar jag genom att betala en schablonsumma efter flygningens längd till Climate Care. Pengarna används för olika insatser runt om i världen för att minska på växthusgasutsläpp (läs tidigare inlägg). Men även om jag klimatkompenserar kan jag inte komma ifrån känslan av att jag bara gör en kosmetisk manöver för att lindra mitt dåliga samvete. Jag får nog leva med att det är ett dilemma som jag inte kan lösa utan göra våld på min eller jordens natur.

 

Var inte för hård i er kritik mot mig. Jag är redan en av mina hårdaste kritiker.

 

Till topps! /Joel

Innan jag åkte till Kirgizistan läste jag en artikel i populärtidskriften Världens historia (2008:1). Artikeln handlade om hur den sista stora utmaningen i Alperna klättrades. Givetvis pratar jag om Eigers nordvägg. Många var de som gett sig på väggen, i förhoppning om att bli först upp, men dittills hade Eiger (trollet) trotsat alla försök. Många gånger slutade försöken med dödlig utgång. I juli 1938 var två tyska och två österrrikiska klättrare där samtidigt. I början var de konkurrenter, men snart tvingades de att samarbeta för sin överlevnad och gemensamma framgång. Genom samarbetet lyckades de, efter många umbäranden, klättra hela nordväggen. Väl nere blev de firade som hjältar. Bestigningen fick sådan uppmärksamhet att Hitler passade på att vinna politiska poänger, då det tysk-österrikiska klättersamarbetet kom vältajmat, i och med Anschluss, föreningen av Tyskland och Österrrike.

 

Som klättrare fascinerades jag av att läsa om den utrustning och den teknik de fyra klättrarna hade. Österrikarna hade, t.ex. inte stegjärn, utan de hackade fram fotsteg i isen! Deras kläder hade inga högteknologiska membran, utan var tunga och blev snabbt våta. Repen var gjorda av hampa, och några power bars eller energigelpåsar var det inte tal om. Eftersom klättringen tog lång tid pga. utrustningens begränsningar hade de mycket mat med sig, bl.a. tre kilo socker och massa salt fläsk. Man kan inte annat än att beundra dem.

 

 

Dock slog det mig, när jag läste artikeln, att om 40-50 år kommer jag förmodligen se tillbaka på denna tid och förundras över vilken osofistikerad utrustning jag klättrar med nu. Givetvis kommer utrustningstekniken att gå framåt. Svårt att tänka sig, men det fina med historisk insikt, är just detta med att man lättare kan sätta in sig själv i ett större tidssammanhang. I framtiden kommer kanske alpinister ha armbandsur med inbyggd GPS, satellittelefon, 3D-holografiska kartor med en upplösning som överträffar verkligheten. Klockan drivs för övrigt av kroppsvärmen. Tält, sovsäck och kök kommer att väga en bråkdel av vad den gör idag, och allt kommer dessutom att rymmas i en tvåliterspåse. Klätterutrustningen kommer att vara ännu lättare, och det kommer att finnas säkerhetsfunktioner som avsevärt minskar risken för dödsfall. Kanske är det återigen "klockan" som via sin sond med elektroniska vågor kan förutsäga laviner och avslöja glaciärsprickor. Kläder med nanoteknik som bl.a. eliminerar förfrysningsskador.

 

Visst låter det som science fiction, men jag kan lova att klättrarna av Eiger hade tyckt detsamma om min utrustning om någon hade presenterat den för dem. Jag ser verkligen fram emot att få följa utvecklingen, och vem vet? Om 40 år, så sitter jag och talar in ett blogginlägg (eller motsvarande) och funderar på hur klätterutrustningen är om ytterligare 40 år.

 

Till topps! /Joel