Fatalism
Fatalism - av latinets fatum, "öde".
Jag är en person som tror på den fria viljan och att ingenting är förutbestämt, så på så vis är jag ingen fatalist. Det är jag alldeles för mycket kontrollmänniska för att kunna vara. Jag hyser en hyfsat stor portion självtillit och självförtroende. Det finns en anledning till varför jag är så noggrann i mina förberedelser. I min värld håller jag mitt öde i mina egna händer. Jag är sällan, om aldrig, ett offer.
Men med detta sagt vill jag ändå berätta om ett par tillfällen när jag ställts inför min egen fatalism. Båda dessa gånger har jag också befunnit mig i situationer som legat utom min egen kontroll. Första gången var när jag och Benny var i Kirgizistan och gjorde förstabestigningar. Vi kämpade oss uppför en brant snösluttning för att nå högre upp på berget. Snön var sockerartad nedtill och med ett hårdare lager över. Vi rörde oss uppåt utan att överhuvudtaget veta vad som väntade på oss där uppe. Skulle vi nå en kam, en ravin eller en pinnacle? Vi visste inte.
Den andra gången var i våras när jag och Benny var i Alaska och försökte göra en förstabestigning av ett vackert berg. Men för att nå toppen var vi tvungna att följa en snökam som är bland det mest spännande jag har gjort. Kammen bestod av stora branta snöfält som i princip var stora flak. Givetvis var det lavinrisken som skrämde mig mest. Det hade gått en flaklavin någon gång under tiden som vi var uppe på kammen. Det upptäckte vi senare, men medan vi försökte ta oss uppför ett brantare fält satte sig snön några gånger. Jag såg också vid ett tillfälle hur snön började spricka framför mig allteftersom jag belastade den.
Vi diskuterade hur vi skulle göra. Skulle vi fortsätta? Vi var ganska nära en förstabestigning, men å andra sidan var lavinrisken överhängande. Vi vägde de olika alternativen och i samband med detta konstaterade Benny att om vi nådde toppen eller ej, inte längre låg i våra händer. Faktum är att jag kände exakt likadant. Det spelade inte så stor roll vad vi gjorde. Situationen låg utanför vår kontroll. Antingen skulle snön hålla för vår tyngd, eller så skulle den brista. Det var lite Heisenberg och Schrödinger över det hela. Man kunde inte veta hur det skulle gå. Under en lång tid hade vi agerat utifrån en fatalism. Gå det så går det. Dock kunde vi fortfarande välja väg, och vi valde tillbakavägen.
Jag måste säga att det var en mycket intressant och lärorik djupdykning i mitt eget psyke. Hur jag förlikade mig med en situation som jag inte längre kunde råda över. Hur rädd jag var, men samtidigt hur jag fokuserade på att metodiskt fortsätta uppåt trots att snön sprack framför mina ögon. Men kanske det ödesbestämt att jag skulle sitta här och skriva detta inlägg, trots allt.
Till topps! /Joel
Kommentarer
Postat av: Anders
Ju viktigare personer som väntar hemma, desto mindre utrymme för fatalism.
Postat av: Joel
Sant, sant.
Trackback
