Utebloggen

Jag kan med glädje presentera mina nästa gästbloggare Martin Letzter & Olof Sundström. De är de första svenskarna att göra Seven Summits, och dessutom åkte de skidor nedför alla bergen. De har givit ut en bok om sina äventyr: Ad Hoc Rocks. Anledningen till att jag bad dem gästblogga är deras härliga inställning.
----------------------

Ad Hoc Rocks – Konsten att få ändan ur vagnen



Våren 2003 fick vi som två unga och lätt uttråkade 22 åringar en impromptu idé. Varför inte åka skidor nerför sju av världens högsta berg? Vi var uttråkade, understimulerade och på jakt efter en ny utmaning. Som inbitna skidåkare föll fokus på att skida ett par höga berg. Serien som hade kommit att kallas ”Seven Summits”, är världens mest berömda inom klätterkretsar och representerar den högsta toppen på var och en av jordens sju kontinenter. Ett berg var för oss lika fint som något annat, men för att göra slag i saken skulle vi tvingas förlita oss på sponsorer och medier för att uppfylla våra drömmar. Den kalla och hårda verkligheten är dock att sponsorer vill ha exponering i media och media vill ha sensationer. Vi tvingades därför begränsa oss till en serie namnkunniga berg som journalister hade hört talas om och jaga ”rikedom” (pengar och utrustning) och ”berömmelse” (notiser i Aftonbladet) genom att på något krystat sätt försöka bli först upp och ned för denna serie toppar.

Idén var naiv, förutsättningarna dåliga och hindren många. Vi hade ingen erfarenhet, inga pengar, och ingen koll. Trots detta hade vi knappa fyra år senare blivit först i världen att klara av bedriften.

Hur? Svaret är inte att vi var överlägsna på att klättra eller åka skidor. Inte heller att vi hade rika föräldrar eller besatt en naturlig fallenhet för detaljplanering och organisation. Föreläsningar om målfokusering och träning lämnar vi åt gamla avdankade fotbollsspelare. Anledningen till att vi lyckades var helt enkelt att vi försökte. Fick ändan ur vagnen och köpte de första flygbiljetterna trots att vi saknade just all den erfarenhet, koll och pengar man skulle behöva.

Vi genomförde istället vårt projekt genom att ha en liten respekt för trygghet och pengar, minimal vördnad för nödvändigheten av erfarenhet och obefintlig hänsyn till regler, förordningar och förståsigpåare. Vi gjorde det med de medel vi hade tillgängliga. Vi gjorde det genom att bryta mot konventioner. Och vi gjorde det genom att improvisera. Detta är vad vi kallar Ad Hoc, och det är för oss klättringens själva essens. Äventyret är till sin natur oskriptat, och det är just ovetskapen om vad som kommer att ske härnäst som gör det värt att genomföra. Humor var också ett kraftfullt vapen att ta med på färden när dyngan började träffa fläkten.

Lärdomen från detta är enkel. Utan att försöka är det omöjligt att lyckas och väldigt få (om några) saker är någonsin så svåra som de först kan verka. För kunde vi, två helt vanliga ungdomar, bestiga Mount Everest, segla en åtta meter lång segelbåt till Nya Guinea eller på tre månader samla in en halv miljon av andra människors pengar, så kan nog vilken overachiever som helst. Det är helt enkelt inte så förbaskat svårt.

Så vad vill du göra idag?

Life rewards action!

Martin Letzter & Olof Sundström

www.se7ensummits.com

Många drömmer om att kunna leva på friluftsliv och sin kärlek till naturen. Några ytterst få har turen att bli professionella äventyrare. Om man verkligen vill leva på detta med friluftsliv finns det som tur är andra möjligheter. Nästa gästbloggare ska berätta lite om sin utbildning och sina tankar kring att bli guide.
----------------------

Risk Management Protocols, Emergency Action Plans, Route Travel Plans, Standard Operating Procedures, Risk Matrix. Omfattningen av planeringen kring guidade turer kanske inte alltid uppskattas eller fullt uppfattas av klienter när man anlitar en guide(det är ju därför man betalar).

Själv har jag nu spenderat nästan 9 månader i Patagonien, Chile med att i vissa stunder begrava mig själv i detaljer som just dessa. Det är ett steg av otroligt många i min färd mot att förhoppningsvis kunna livnära mig inom en industri som växer allt mer. Förutom allt pappersarbete som kommer med ovannämnda rubriker ska du även kunna utföra räddningsaktioner i alla dess olika former, vara kompetent och erfaren inom allt från rephantering och snöklättring till kunskap om den lokala flora och  faunan samt väderförhållanden och trender.

Men även sociala/mjuka kompetenser i form utav ledarskap, Leave No Trace, utbildningsmetoder, gruppdynamik samt risk- och konflikthantering har ett stort fokus i en utbildning som är riktad mer mot att bli instruktör snarare än renodlad guide. WEA(Wilderness Education Ascossiation) är en amerikansk universitetsinstution och motsvarighet till NOLS och är dom som tillhandahar läroplanen och certifieringsprocessen till vad dom kallar Mountain Guide Instructor/Guide. Så vi spenderar även en hel del tid med att planera och skriva lektionsplaner, skapa instruktionsvideos och hålla föredrag och lektioner.

Hur framtiden ser ut vet jag inte. Dom riktigt stora möjligheterna med en såpass grundläggande instruktörsnivå som WEA är, finns nästan enbart i USA. Och som icke amerikansk medborgare är det svårt. Arbetsvisumen är nästintill omöjliga att få. I Europa finns det inga ingångsnivåer, du är antingen IFMGA certifierad eller inte kvalificerad alls till att arbeta som guide. I Sverige finns det än sålänge inga krav(men rekommendationer), men vi har inte heller inte en stor tradition av att anlita guider. Speciellt inte i våra egna fjäll.

Det har varit en utmaning och jag har lärt mig otroligt mycket och haft lyckan att få spendera ca 130 nätter hittils i Patagoniens utmanande och hårda klimat. Under den här tiden har jag fått se fantastiska bergsmiljöer och jag fortsätter att förundras över att inte fler människor klättrar här nere. Möjligheterna är, milt sagt, obegränsade vad gäller nyturer och utmanande målsättningar.

Till våren flyger jag upp till USA för att klättra i bl.a. Montana och Alaska innan jag startar sommarens praktik för att sen flyga tillbaka till Patagonien i september för att påbörja våra lärlingsprogram och tillslut genomgå en sex veckor lång certifieringsprocess.

Minns du hur det var att klättra för första gången? För många av oss var det så länge sedan, så att vi har glömt den där pirriga känslan när man drog på sig en sele för första gången. Av den anledningen har jag bett tioåriga Johanna att påminna oss om den känslan.
----------------------

Första gången jag klättrade

Jag tror att första gången jag klättrade, så var det inomhus. Joel skulle åka och träningsklättra, och jag minns inte vem som föreslog det, men i alla fall så följde jag, mamma och lilla Joel, min lillebror, med. Jag försökte bouldra först, men det gick inte så bra. :)

Sedan skulle jag prova att klättra ute i den stora klättringshallen, vilket heller inte gick så jättebra i början, men efter ett tag gick det bättre och bättre.

Sedan provade jag en annan bana, och då gick det undan! Jag kom ungefär 7 meter upp på den, det var jättekul och det var väldigt läskigt att titta ner! Men coolt också, såklart.

Andra gången jag åkte till klätterhallen provade jag banan igen-och vips-Så var jag högst upp! Så häftigt, roligt och urcoolt!

Jag längtar tills jag ska klättra nästa gång!

Jag har även isklättrat en gång, men det orkar jag inte berätta om nu. Mina knän håller i alla fall bättre än mammas, så ni vet...

Sedan borde jag väl ha något roligt slut också, men jag orkar inte hitta på något, så det får ni klara er utan.

Hejdå i alla fall :)

Nästa gästbloggare brukar faktiskt skriva här på bloggen ibland. Denna gång ska hon dock berätta om de tankar och känslor som dyker upp när någon man står nära åker iväg till avlägsna och ogästvänliga platser.
----------------------

Det händer att Joel svävar iväg. Och inte alldeles sällan heller. Mitt i ett intressant och animerat samtal, en god middag på tu man hand eller framför en film i tv-soffan kan blicken förirra sig i fjärran, han tar sig känslosamt mot bröstet och suckar längtansfullt. Det märkliga är att då är det inte mig han tänker på. Då är det bergen eller vildmarken eller isarna som drar.

Jag är ingen klättrare, bergsbestigare eller friluftsmänniska-in-absurdum. Jag är höjdrädd och noga med syresättningen. Jag har mycket få, om ens några, tältnätter per år. Jag fryser även om sovsäcken ska klara minus trettio grader. Jag skulle aldrig ha loggat in på utsidan.se, eller joljon.blogg.se heller, för den delen, om det inte varit för det liv jag delar med Joel. Mina utmaningar ser annorlunda ut, även om jag absolut uppskattar skogar, lagom höga höjder och frusna sjöar. Det händer ju faktiskt att jag driver en alpinistblogg, men oddsen för att jag skulle göra det var osannolikt låga. Vi delar alltså inte den här passionen för alpinism och äventyr, Joel och jag. Vi delar annat.

Det händer att jag får frågan hur jag hanterar att den här killen vill dra iväg och klättra högt och vara borta länge så fort han får chansen. Svaret beror nog helt på vilken dag det är, eller möjligen vem som frågar. Jag tycker inte alltid att det är alldeles enkelt och alldeles roligt. Jag är glad för Joels drivkraft, beslutsamhet och viljestyrka, och jag kan till viss del förstå hans behov av att få leva det livet. Jag står rätt balanserat på mina egna ben, och mår inte alltför illa av hans frånvaro – men…det finns absolut aspekter av hans uppslukande intresse som jag har det jobbigt med. Jag tycker inte om när det är farligt. Eller länge. Eller svårtillgängligt, så man inte kan få några rapporter. (Som på Denali och med den där spoten de struntade i på slutet, till exempel!) Vi har utarbetat ett system med invecklade regler och möjliga undantagstillstånd, och även om vi pratar lite skämtsamt kring det, så finns det en hel del allvar bakom. Vi måste anpassa oss till varandra – och ingen av oss är direkt viljesvag. Jag är envis, jag också, och kan dessutom ståta med en egenskap Joel inte har: jag har gott minne. Jag vet vad som har sagts. Kanske är det förhandlingarna inför bergsäventyren som är Joels största utmaning?

Så hur hanterar man då att han packar och drar? Det är tudelat, och det är inte lätt och ibland är jag rasande arg. Ett av Joels förslag på lösning är att jag ska ”förlika mig”. Jag har lite svårt för det emellanåt, jag tar det mer över tid. Långsam tillvänjning vid tanken. Jag bjuder ofta på rejält motstånd, allierad med andra av Joels anhöriga, i alla fall vad det gäller de längre utflykterna. Jag motsätter mig inte de små turerna, till exempel till Skottland eller Alperna. Dessutom är jag ju stolt över den här mannen. Ibland är han lite knasig, men han gör något få andra gör. Han följer sina drömmar. Han strävar medvetet mot sina mål. Han gör någonting med sitt liv och låter inte bara dagarna passera. Men han behöver definitivt ett sänke som gör att han inte svävar iväg alltför mycket. Ett ankare. Och någon som bloggar åt honom. Och om inte annat, så ser jag ju verkligen fram emot att han kommer hem igen.

Mot nya höjder!
                      /Kristina

Då var det dags att introducera det nya inslaget med gästbloggare. Först ut är Anders Villumsen som har skrivit boken Uteliv med barn. Det är mot denna bakgrund som Anders blivit inbjuden att skriva ett inlägg om en topptur som han gjorde med sin dotter Kristinn.
----------------------

En pappa-dotter-vandring till Städjan och Nipfjället

Friluftsliv är ett underbart sätt att umgås med sina barn och förbereda dem för vuxenlivet. Själv har jag varit ute så länge jag minns, så det var ganska naturligt att jag även tog ut mina egna barn. De har varit med på friluftsaktiviteter under alla årstider sedan de var nyfödda. Det kan kanske tyckas vågat, men så har vi människor levt under nästan hela vår tid på jorden. Nomadfolk finns fortfarande i jordens tuffaste miljöer och deras barn lever. Mina erfarenheter av uteliv med barn samlade jag i en bok med samma namn. Den hoppas jag skall inspirera flera att ta med barnen ut.

Här berättar jag om förra årets septembervandring till Städjan och Nipfjället med Kristinn (då nästan 12 år). Oftast är jag ute med båda barnen, men då blir det oftast på lillebrors premisser. Så nu var det dags att göra en tur bara jag och Kristinn. En utmaning på hennes nivå. Vi ordnade med vår packning och sedan bar det iväg mot Idre. Vi kom fram sent och övernattade i Nipstugan. Morgonen var mulen men med bra sikt. Dagens etapp skulle vara en bestigning av Städjan och att ta sig till Ulandsstugan. Kristinn bar sin egen packning, förutom maten. Syftet med en barntur är att lära barnen friluftsliv, inte bara att följa med. Därför fick hon uppgiften att navigera oss rätt. På vägen plockade vi säsongens sista blåbär och njöt av fjället. Vid Städjans fot tog vi en paus och fyllde energiförråden innan det bar av uppåt. Ungefär var hundrade meter uppåt branten fick vi ta en paus. Väl uppe på sadeln var det bara sista pushen kvar. Trött men glad firade Kristinn på toppen. En väl anpassad utmaning kräver ansträngning men klaras av. Det skapar ett bra självförtroende och verktyg att klara av motgångar i livet. Det är min erfarenhet att de barn som har aktiva intressen, som idrott, musik eller friluftsliv, oftast klarar av svårigheter i skolan lättare. De vet att man kan vinna i slutänden, om man jobbar för det.

På toppen åt vi lunch innan vi vände nedåt igen. En bit ner på branten höll vi höjd och drog vi bortåt Nipfjället. Nere på slätten är det svårt att bedöma avstånd och vägen känns lång. Det dröjde ett tag innan vi kom bort till sommarparkeringen, där bussturisterna går en sväng ut på fjället och bygger stenrösen in absurdum. Nu var Kristinn rejält trött, så jag fick bära hennes ryggsäck sista biten ner till Ulandsstugan. Med barn ute lägger man nivån så man själv har stor marginal. Det blev en rejäl dagsetapp på nästan två mil. Vi fick igång eld i kaminen så dagens svettiga kläder kunde torkas och åt en snabb middag. Sedan låg vi i sovsäckarna och pratade lite innan vi somnade. Bättre kontakt än såhär får man inte med sina stora barn.

Dag två gick vi tillbaka till bilen via Nipfjällets baksida, en tur på ca en mil. På etappens högsta punkt mötte vi en flock renar, mest tjurar. Det verkade vara brunsttid för flera tjurar hade fullt upp med att sätta rangordningen. Lunch intogs i Slagebäckskojan innan det bar av ner i skogen. Där mötte vi några danskar på tur. Sista biten gick brant upp över Nipfjällets södra sida. Det gick med lite choklad, uteförälderns bästa hjälpmedel. Framme vid bilen vilade vi lite innan vi vände näsan hemåt.

Någon gång i februari kommer jag att hålla ett föredrag, i Friluftsfrämjandets regi, om min bok och familjens fjällturer. Mer info kommer på min hemsida (se länk ovan).