Kostnader Denali
Dåså, det visade sig att detta äventyr blev betydligt billigare än väntat. Under 20 000! Nåja, siffrorna är förvisso lite friserade, t.ex. kostade egentligen mitt flyg 9808, men det har att göra med att jag valde att stanna kvar och fortsätta turista i USA. Flygkostnaderna 8322 är det som Dawe och Elbe fick betala, alltså det jag hade betalt om jag bara gjort flygningen. Jag räknar inte heller med kostnaderna för efter berget, t.ex. boende eller cykelturen i Alaska, och definitivt inte de tio dagarna jag tillbringade med Kristina i Chicago, Washington och New York. 20 000 är ingenting om man t.ex. jämför med en kommersiell klättring. Jag pratade med en kille som berättade att han betalat 6200$ för sin plats, dvs. 45-50 000, beroende på dollarkurs.
Mat, bensin och förbrukningsvaror - 2650
Klätterförsäkring - 280
Tåg till Arlanda - 138
Flyg Sthlm - Anchorage ToR - 8322
Utrustning - snösko, såg, radio - 913
Busstransport - 1443
Glaciärflyg - 4485
Parkavgift - 1638
Totalt: 19869
Till topps! /Joel
Denali - dag 13
Sista dagen. Vi steg upp vid 04.00 för att vi ville komma fram till Base Camp så tidigt som möjligt. Utöver att civilisationen och hamburgertallriken började hägra, så fanns det en säkerhetsaspekt. Av denna anledning packade vi snabbt ihop vårt läger och började bege oss ned mot Ski Hill. Eftersom lutningen var förhållandevis måttlig, så var nedstigningen ganska behaglig, pulkorna till trots. Solen sken och det blev riktigt varmt under dagen. Förvisso skönt, men som det senare skulle visa sig, lite läskigt. Att hitta leden var inte alls lika svårt nu som när vi var på väg upp. Dels var det helt klar sikt, dels kunde vi följa spåren efter de andra expeditionerna. Ganska snart var vi framme vid Ski Hill, och nu hade vi bara nio kilometer flack vandring kvar till BC. För att kunna röra oss snabbare, hade vi varken snöskor eller stegjärn på oss. 
Till skillnad från när vi gick in så var vädret klart och vi kunde se hur det såg ut omkring oss. Vi insåg att det var mycket mer sprickor än vad vi hade uppfattat första gången. Till en början var det inget som störde oss, men allteftersom det blev varmare, blev snön mjukare och mjukare. Förvisso var det mest psykologiskt, men man blev lite mer nervös för varje spricka man skulle passera. Dock upplevde både Dawe och jag hur det är att trampa igenom snön. Och nu pratar vi inte om att bara gå igenom skaren, utan när man inser att under en så finns det ingenting annat än tomrum. Vi ville av förståeliga skäl passera glaciären så fort som möjligt. Tempot skruvades upp och svetten lackade i värmen, och strax före tolv nådde vi äntligen fram till baslägret. Vi kunde pusta ut, det värsta var nu bakom oss. 
I baslägret anmälde vi oss hos Lisa, som man också fick bensinen av, men denna gång meddelade hon vårt flygbolag om vår önskan om att flygas ut. Eftersom det fanns några expeditioner som kommit in före oss, så satte vi oss att vänta. Vi gick och hämtade en cache vi lämnat där + att vi stuvade om i packningarna. Dock behövde vi inte vänta särskilt länge, utan ett par timmar efter vår ankomst fick vi sätta oss på flyget som skulle ta oss tillbaka till Talkeetna. Väl framme lämnade vi ifrån oss våra sopor och överbliven bensin för att sedan bege oss till Ranger-stationen. Man måste också anmäla sig när man kommit ut från berget. En fördel med detta är att de har tillförlitlig statistik när det gäller bestigningar på Denali. Vi passade faktiskt på att fråga om några saker, bl.a. fick vi veta att det varit tolv svenska på berget, oss medräknade. De flesta hade också klarat toppen. Elbe fick också veta att hon förmodigen hör till topp fem svenska kvinnor som toppat Denali. Inte dåligt!
Hur som helst begav vi oss till bunkhouset, och där packade vi upp allt för att hänga upp det på tork. Sedan gick vi, utan att ha duschat (för det hade vi bestämt), till hamburgarhaket och beställde in varsin riktigt stor hamburgare med strips. Den satt riktigt, riktigt bra! Nåja, med detta avslutar jag redogörelsen för min Denali-bestigning. Dock slutade inte mitt Alaska-äventyr här, utan jag tänkte också berätta om hur jag och Elbe cyklade mellan Anchorage och Fairbanks, men det gör jag i ett annat inlägg.Till topps! /Joel
Denali - dag 12
Vi vaknade denna dag med insikten om att vi bara behövde gå nedåt. Vi packade ihop våra saker och begav oss ner mot Head Wall. Själva nedstigningen skedde metodiskt och lugnt. Vi hade inte bråttom och därför vore det onödigt att ta några risker. Vi hade ganska tunga packningar och det är lätt hänt att man kommer ur balans, speciellt när man går utför framåtvänd. Vi tog givetvis hjälp av de fasta repen på nedvägen. Tekniken man gör det på är ganska enkel. Man snurrar helt enkelt underarmen runt repet och håller i sig. Ganska snart var vi nere i Basin igen. Vi grävde upp cachen som vi lämnat där. Packningen fick stuvas om eftersom vi nu hade två pulkor att forsla ned. Vi försökte bli av med lite vikt genom att skänka bort mat och godis, men ingen ville ha frystorkat, så den fick vi snällt släpa med oss ut till Base Camp.
Dock var lägret vid Motorcycle Hill vårt mål för dagen. Kanske föreställer du dig att det är en bekymmersfri promenad nu när man ska gå nedför och dessutom med en pulka. Nja, riktigt så solskensaktigt är det inte. Att gå nedför med en pulka är som att gå med en bångstyrig hund. Den rullar runt, sliter och drar åt alla håll. Den går inte ens att muta med lite godis. Hur som helst fick vi ändå ganska bra styr på pulkorna till slut efter det att vi körde med en specialriggning. I stort gjordes den så här: först fäster man en karbin fram- och baktill på pulkan. Därefter tar man draglinan (ca. 4m) och gör öglor i ändarna, vilka du sedan kopplar in i en karbin som sitter fast i selen. Ha gärna lite avstånd från selen, så en quickdraw är ett tips. Tag sedan draglinan och koppla in den i karbinerna i pulkan. På detta sätt får du en flexibel styranordning till pulkan. Hur vi riggade när vi drog uppför kan du titta på här. Nåväl, fram kom vi till lägret och det innebar att vi bara hade en dag kvar innan vi skulle få flyga ut från berget - om allt ville sig väl.
Till topps! /Joel
Denali - dag 11
Toppdagen. Idag hade den äntligen kommit, dagen som jag väntat på och förberett mig inför under ett helt år. På grund av höjden och anspänningen så vaknade vi ganska tidigt, men vi låg och halvslumrade i väntan på att klockan skulle bli så mycket att det var lönt att stiga upp. Klockan 06.00 satte vi igång, och eftersom det mesta redan var förberett, så var vi på väg redan 08.30. Den fösta etappen bestod av Denali Pass, en ganska häftig stigning, men eftersom leden går som en travers upplevs det aldrig lika brant som t.ex. Head Wall, trots att de säkert är av liknande lutning. Kanske är det så att det är lite bedrägligt för just Denali Pass är känt för att det sker många olyckor, vissa med dödlig utgång. Faktum är att det har öknamnet Autobahn för att så många (européer) åker snabbt utför där. Enligt liknande princip finns det ett ställe strax nedanför toppen som bär namnet Orient Express pga. alla asiater som förolyckats på platsen. Dock inträffade inga missöden när vi gick uppför Denali Pass. Det finns nedgrävda snöankare att klippa in sig i, men det tar tar tid att göra det, så vi trampade uppför på stadiga fötter.
Vi började nu närma oss ryggen som markerade slutet på Denali Pass. Det var lite efterlängtat att komma upp dit eftersom vi då skulle lämna skuggan och komma ut i solen. Dock var det inte särskilt varmt, men det var i alla fall varmare. Ryggvandringen var inte särskilt exponerad eller betungande. I stort var det bara att trampa på. Den enda gången jag kände mig lite sliten var vid detta parti. Eftersom vandringen var så pass monoton, kunde jag tänka på annat och bl.a. börja känna efter. Under en kortare period märkte jag också av höjden genom ett lättare illamående. Nu var det inte alls så farligt, så bara efter en halvtimme var det glömt, och under resten av dagen mådde jag trots omständigheterna bra. Allteftersom började vi närma oss Archdeacon's Tower (6000). Jag visste att vi inte kunde vara alltför långt kvar till Football Field, en öppen yta stor som en fotbollsplan, strax nedanför toppkammen. Och mycket riktigt där bredde fältet ut sig. När vi passerade det föreställde jag mig att jag erövrade yard efter yard, precis som man gör i amerikansk fotboll. Steg för steg närmade jag mig nu den efterlängtade toppen, men först hade jag ett sista större hinder och det var: Pig Hill. I sig var det inget märkvärdigt med denna halvbranta stigning, men höjden och den redan långa dagen hade satt sina spår. Långsamt, långsamt tog vi oss upp meter efter meter. Vinden blåste allt kraftigare och det blev inte bättre av att vi ibland var tvungna att vänta på en kommersiell expedition framför oss. Elbe, som för övrigt är helt okänslig inför kyla och höjd ;), hade det ganska tufft uppför Pig Hill. Men som man säger over there: All good things must come to an end - och så även Grisväggen. 
Vi stod nära vårt mål nu. Vi hade bara toppkammen kvar, en vandring på en halv kilometer. Utsikten från kammen tog andan ur en, eller hm, kanske var det den höga höjden. Nåja, att vandra där ovan molnen med Alaskas bergsmassiv vid ens fötter är en obetalbar upplevelse. Och jag menar verkligen upplevelse. Det räcker inte med att bara se detta, man måste vara på plats. Att känna tillfredsställelsen av att ha kämpat sig upp dit, att känna ödmjukhet inför berget i kombination med känslan av vara oövervinnerlig, att känna den oerhörda lättnad som det innebär när man vet att man kommer att nå toppen. Jag visste faktiskt vid denna stund att skulle lyckas ta mig dit. Och som alltid när jag har fått vittring på toppen, så blir jag totalt fokuserad. I den stunden var jag urstark. Jag stegade på i ett furiöst tempo. Nu snart, snart, nu, snart...
Nu, äntligen toppen! 23 juni kl. 15.00 stod jag, Dawe och Elbe där. Team Swedenali hade nått Nordamerikas högsta topp. Vad jag kände i det ögonblicket? Faktiskt brukar jag sällan känna någon större glädje på själva toppen. Möjligtvis kan man säga att det infinner sig en form av lättnad. Många föreställer sig att man ska sprudla av glädje, men det sker närmast när jag inser att jag kommer att nå toppen. Kanske kan jag inte känna riktig glädje på toppen för att jag är för trött, eller för att jag vet att jag ännu har halva bestigningen kvar. Nedfärden är den delen som är farligast. Det stämmer ganska bra med att den djupa tillfredsställelsen brukar komma när jag är på säker mark. Nåväl, vi tog våra toppbilder och påbörjade därefter vår nedstigning. Det är nu det gäller att vara skärpt, Trötta ben och huvuden i kombination med storskor och stegjärn kan få olyckliga konsekvenser. Vi ville inte bli ytterligare en siffra att lägga till Orient Express eller Autobahn. Därför tog vi den tid vi behövde för att vara på säkra sidan. Vi klippte t.o.m. in oss på några av de fasta säkringarna. Tre och en halv timme senare kunde vi utmattade krypa in i vårt tält. Vi såg till att få i oss något att dricka och äta för att sedan somna med ett leende på de spruckna och solbrända läpparna.
Till topps! /Joel
Denali - dag 10
Jag kände mig hyfsat utvilad när jag vaknade på morgonen. Om allt gick som det skulle, så skulle detta vara sista dagen vi behövde släpa på en massa vikt uppför berget, för tanken var att vi skulle flytta upp vårt läger till High Camp idag. Vi lämnade kvar en cache i Basin med pulkor och annat vi inte behövde + mat/bensin för fyra dagar. Trots att vi försök banta packningen, t.o.m. avstått från att ta med SPOT:en (vilket jag i efterhand har förstått orsakat några sömnlösa nätter för dem där hemma), så landade våra packningar på ca. 20kg. Hur som helst började vi vandra uppför Head Wall och denna gång valde jag och Dawe att nyttja de fasta repen. Det skulle gå fortare och ta mindre kraft. Dessutom hade vi redan tagit oss upp utan rep en gång. 
Vi nådde krönet i raketfart och dessutom kände, åtminstone jag mig, mycket fräschare idag. Vi kom ikapp en annan expedition som gick mördande långsamt, inte så mycket pga. stegfrekvensen, utan att de gick med så förtvivlat långt rep. De måste säkert haft 20m mellan sig. Det tog nästan tio minuter innan ett replag på tre man var iväg. Nåja, jag övade på att vara zen, och jag insöp denna upplevelse till fullo, den storslagna utsikten, vinden och så... en jänkare som började stöta på Elbe. Snart var vi i alla fall framme vid stället där vi lämnat vår cache föregående dag. Nu blev våra packningar duktigt tunga, drygt 30kg, men det var inte så långt till lägret. Trots att det var tungt njöt jag av att vara där. Det var obeskrivligt vackert. Jag kände mig väldigt ödmjuk inför berget där jag gick och balanserade med en tung ryggsäck på en hyfsat exponerad kam. Lite längre bort kunde jag nu skymta lägret, och väl framme visade sig att Russel och hans kamrat hade toppat på morgonen och nu var på väg ned. Vi kunde alltså ta över deras tältplats.
Resten av kvällen ägnades åt att förbereda inför morgondagens toppförsök. Det gällde att äta, dricka och vila + att toppackningen skulle förberedas. Vi behövde inte stiga upp så tidigt eftersom man inte vill traversera det beryktade Denali Pass medan det är som kyligast. Alla tre låg i ett och samma tält pga. viktbesparingsskäl, så det blev lite trängre, men å andra sidan blev det nog lite varmare också. Imorgon var dagen som vi hade kämpat för så länge.
Till topps! /Joel
Denali - dag 9
Idag skulle vi uppför den beryktade Head Wall. En vägg som enligt beskrivningarna är riktigt brant på sina ställen. Väggen inleds med en inte alltför brant stigning på 370 höjdmeter, men därefter kommer ett parti på 240 höjdmeter. Det är så pass brant att det finns fasta rep utsatta. Det är de kommeriella expeditionerna som ser till att sätta ut + underhålla dessa. Givetvis som en service för sina kunder. Dock är det fritt fram för alla som är där att använda sig av dem. Jag och Dawe hade pratat om att försöka göra Head Wall utan att ta hjälp av de fasta repen. Av den anledningen frågade jag en kvinna från en kommersiell expedition om det 
skulle vara problematiskt. Hon menade på att det skulle gå att göra men att man nog behövde två isyxor, dvs. klättra såsom isklättrare. Hur som helst ville jag och Dawe försöka göra väggen i god alpin stil. Med tunga packningar började vi sakta men säkert ta oss uppåt. När vi nådde början av de fasta repen kopplade Elbe in sig, men jag och Dawe gick lösa. Visserligen var det brant, men jag upplevde aldrig att det var så brant att jag blev nervös. Det var bara att sparka in fronttaggarna ordentligt i snön + att arbeta aktivt med isyxan. Däremot var det ett tungt arbete. På sina håll fick man nästan krypa fram på alla fyra, men att man skulle behöva dubbla isyxor var överdrivet. 
Att gå uppför väggen utan att ta hjälp av de fasta repen var enormt energikrävande. Både jag och Dawe hade arbetat upp en duktig puls när vi nådde upp till kanten som bestod av en kam. Vi hade dock gjort väggen i god stil. Det var rejält mycket kallare på denna höjd. Dessutom var vi mer exponerade för vinden där vi gick på kammen. Egentligen var tanken att vi skulle ta oss hela vägen till High Camp (5200), men vi kände oss lite slitna så när vi kom fram till foten av Washburn's Thumb (en stor klippformation) valde vi att gräva ned vår cache. Det var inte alltför långt till High Camp, men att gå den sista biten hade kunnat trötta ut oss helt, så vi resonerade att det var bättre att vända nu och ha mer krafter kvar till nästa dag (längre vila + att vi då var bättre acklimatiserade). På vår väg ned valde jag och Dawe att nyttja oss av de fasta repen, inte för att vi behövde det, men det gick snabbare och var säkrare. Dessutom hade det varit oschysst mot Elbe, för hon skulle ha dragits med om vi fallit (på vägen upp var hon säkrad med en jumar, vilket man inte kan vara på väg ned). Vid tretiden var vi nere igen i Basin. Resten av dagen ägnades mest åt till att vila.Till topps! /Joel
Denali - dag 8
Vilodag. Denna dag gjordes det inte många knop. Efter en sovmorgon steg vi upp till strålande sol och vindstilla väder. Folk rörde sig runt i lägret och gick runt och hälsade på de andra expeditionerna. Jag kände mig piggare och fräschare idag, förmodligen för att jag nu hade börjat acklimatisera mig till höjden. Vi beslutade oss för att gå ut till The Edge of the World som är kanten av den platå som vi befann oss på. Det är en promenad på några hundratals meter. Dock måste man knyta in sig i rep eftersom man rör sig över en glaciär och då finns alltid risken för sprickor. I själva lägret kan man röra sig fritt, då det är ganska säkert område. Tyvärr, var det lite molnigt vid kanten, så utsikten blev inte riktigt vad vi hade hoppats på. Dock fick vi en liten promenad, och att röra på sig är alltid bättre för acklimatiseringsprocessen. 
Åter i lägret grävde vi ut en sittplats i snön. Vi drog ut våra liggunderlag och satt i det fina vädret medan vi smälte snö och lagade mat. Jag kände också att jag hade fått tillbaka aptiten som varit borta under ett par dagar. Bland annat slevade jag glupskt i mig den soppa som jag fått i utbyte mot korv. Korv betingar ett ganska högt bytesvärde på berg, medan t.ex. frystorkat inte ens går att skänka bort. Hur som helst var det en riktigt härlig dag med vila och vackert väder. Vi blickade upp på Head Wall och kunde konstatera att imorgon skulle vi bära upp en cache uppför denna 40-55 grader branta vägg. Till topps! /Joel
Denali - dag 7
Under gårdagen hade vi gått upp till Basin med en cache. Idag var tanken att vi skulle ta med oss resten av lägret upp. Dock lämnade vi en cache vid Motorcycle Hill bestående av en pulka + våra snöskor. Vi visste vad som väntade, då vi precis gjort denna etapp. Dock skilde det sig ganska mycket mellan att bära allt i ryggsäck och att släpa på sakerna i en pulka. När du går uppför vill pulkan alltid fungera som en tyngd nedåt på ett helt annat sätt än en ryggsäck. Dessutom är det ganska besvärligt att gå med pulka när det är skrå, då den vill välta alternativt glida av spåret, vilket tvingar en att ständigt gå och kompensera för draget. Jag kan avslöja att det fälldes en hel del svordomar över pulkorna. Utöver belastningen utgjorde höjden i sig en försvårande omständighet. Det var märkbart att kroppen utsattes för en del stress. Dels pga. situationen, dels pga. det intensiva program som vi haft hittills. Det var skönt att vi skulle ha en vilodag imorgon. Vi kom hur som helst fram till Basin efter fem timmars slit. Väl framme slog vi raskt upp tälten, återhämtade oss och gick sedan ut för att fortsätta vår interna tävling kring vem som plockade flest sociala poäng. Behövs det sägas att förutsättningarna var orättvisa. Hm, hur ska jag förklara detta? Säg så här: jag och Dawe fick ingenting gratis på ett ställe där 90% av alla är män.
Till topps! /Joel
Denali - dag 6
Efter en god natts sömn steg vi upp och började förbereda den cache som skulle gräva ned uppe i Basin Camp (4300). Cachen bestod i huvudsak av mat och bränsle. Fördelen med att cacha är att man fördelar bördan på två omgångar. En annan vinst är också att det fungerar som en bra acklimatiseringstur, dvs. man vänjer kroppen vid en högre höjd, men man återvänder till den lägre höjden för att sova. Detta helt enligt devisen: gå högt, sov lågt. Strax efter tio var vi på väg mot Basin Camp. Den första delen av etappen består av själva Motorcycle Hill. Det är ett hyfsat brant parti. Väl uppe på krönet svänger leden österut mot Squirrel Point, och en annan stigning tar vid. Efter Squirrel Point kommer man upp till Polo Field. Det var läga att rasta här inför stigningen upp till Windy Corner som man förstår på namnet inte är lika inbjudande till pauser. 
Det är alltid speciellt att med egna ögon se, och på plats få uppleva terrängen och vädret. Många av dessa platser har, i mitt huvud, nästan fått något mystiskt över sig. Jag har läst om alla dessa platser; Ski Hill, Motorcycle Hill, Squirrel Point, Windy Corner. Tidigare har de inte varit greppbara, men när jag hade sett och upplevt platserna blev de avmystfierade. Vi var nu på väg uppför backen mot den den punkt där leden viker av bakom en krök. Vinden blev starkare, men den kom aldrig upp i några skrämmande hastigheter. Dock blev vi snabbt kalla när vi stannade för att invänta att gruppen före oss skulle gå vidare. Vi stod just där det blåste som mest, men snart började vi röra på oss och ju längre bort man kom från Windy Corner desto lugnare blev det. Den sista sträckan upp till Basin Camp bestod av en lång slakmota. 
Det kändes som en lång uppförsvandring som inte riktigt ville ta slut. När vi väl kom fram till lägret kände jag mig ordentligt trött. Faktiskt var detta min tyngsta dag under hela bestigningen. Jag misstänker att det var en kombination av höjden och vätskebrist. Dock återhämtade jag mig raskt efter några chokladbitar och en hel del vatten. På vägen ned kände jag mig t.o.m. riktigt stark. Även Basin Camp är placerad på ett sätt som gör att den ligger relativt skyddad mot väder och vind. Solen låg på ordentligt. Vi grävde ned vår cache och började bege oss ned mot vårt eget läger. Ungefär 20kg lättare och med nedförsbacke så var det rena barnleken. Faktumet att vädret nu höll på att bli bättre talade för oss. Vi hade under de föregående dagarna träffat på ett flertal expeditioner som tvingats ge upp toppen pga. det dåliga vädret. Många av dem hade legat och väntat i två-tre veckor. Brist på mat och bränsla, utmattning och bokade flyg hem bidrog till att de måste ge upp. Själva kunde vi inget annat göra än att hålla tummarna att det fina vädret skulle hålla i sig några dagar till.Till topps! /Joel
Denali - dag 5
Alarmet satte igång 05.00, ute var vädret fortfarande dåligt. Vi tog ett par timmar på oss på morgonen innan vi fortsatte mot lägret vid Motorcycle Hill (3400). Ganska snart passerade vi det mindre Camp 2. Vi började nu närma oss Kahiltna Pass och området som fått smeknamnet Land of the Ghost Wands. Namnet kommer av att det finns många övergivna markörpinnar från expeditioner som gått vilse i whiteouts liknande den vi befann oss i. Det började bli svårt med att hitta vägen. De andra expeditionernas spår blåste snabbt igen och ibland det var svårt att se pinnarna som markerade var leden gick. Vi råkade faktiskt villa bort oss från leden, vilket gjorde att vi försatte oss i en riktigt dålig situation. Vi trodde vi såg leden, men vägen dit gick över en glaciärspricka som såg riktigt osäker ut. Här gällde det att gå med ordentligt spänt rep. Hela situationen försvårades av att vi knappt kunde prata med varandra pga. vinden + att sikten var usel. Väl över på andra sidan insåg vi att det inte alls var leden vi hade sett, utan att vi hade kommit till en återvändsgränd. Vi var i stort omgivna av glaciärsrickor. Det var bara att gå tillbaka den väg vi hade kommit. Det måste medges, jag var inte särskilt stursk just då. En kombination av tur och skicklighet gjorde att vi klarade oss och senare även kunde hitta leden. Det hade kunnat slutat illa, men jag är tacksam för att det gick bra.
Vi kom fram till lägret vid Motorcycle Hill strax efter tio. Jag hade lite lättare huvudvärk, förmodligen det kombinerade resultatet av höjden och vätskebrist. Dagen hade trots allt bestått av pulsande i nysnö med snöskor i 500 höjdmeter. Även Elbe och Dawe var duktigt slitna när vi kom fram till lägret. Lite vila och påfyllning av vätske- och energidepåerna gjorde dock susen. Att vädret sedan blev mycket bättre gjorde ju saken inte sämre. Lägret är faktiskt beläget i en avskärmad del av berget, precis vid sidan av det vindstråk som gör att Kahiltnapasset ofta har whiteout pga. all molnighet. Framåt dagen blev det så pass varmt att vi kunde ligga och sola oss en stund. Det fina vädret inbjöd till att gå runt i lägret och vi lärde bl.a. känna Larry från LA. Han var där med en kommersiell expedition som vi kom att hålla jämnt tempo med uppför berget.Till topps! /Joel
Denali - dag 4
Jag vaknade utvilad efter drygt åtta timmars sömn. Vi hade inte ställt något alarm eftersom vi hade utgått från att vi ändå skulle stanna kvar i lägret. Det var gårdagens väderleksrapport som låg till grund för det. Dock var det fint väder när vi tittade ut. Ett flertal expeditioner, inklusive Russel Brice med kamrat, hade packat ihop och var på väg mot nästa läger. Detta gjorde att vi diskuterade hur vi skulle göra, och beslutet blev att vi skulle försöka ta oss till nästa läger. Klockan hade hunnit bli åtta, men vi var klara att gå på en och en halv timme.I början var det riktigt varmt eftersom solen låg på. Dessutom blev vi än varmare av att släpa våra tunga packningar uppför Ski Hill. Dock blev vädret sämre högre upp på berget. Det blev faktiskt riktigt dåligt. Plötsligt befann vi oss mitt i en white out, dvs. allt bli vitt och man kan knappt se någonting. Temperaturen sjönk samtidigt som vinden ökade i styrka. Vi hade stigit 500 höjdmeter och befann oss på 2900 möh. Det var en bit kvar till läger 2, men vi började bli trötta och vädret blev bara sämre och sämre. Vi bestämde oss därför för att stanna på ett ställe där vi såg ett utgrävt ställe. Eftersom vi ville vara på säkra sidan, gick jag och Dawe och sonderade terrängen, alltså bokstavligt med lavinsonder. Vi kunde konstatera att vi var på solid grund, men vi höll oss bara inom det område som vi hade sonderat och på så sätt visste var säkert. Tälten restes och snömurar byggdes, och efter ett par timmars arbete kunde vi nu krypa in i våra tält för att börja tillreda en välförtjänt middag. Det blev en tidig kväll denna dag.
Till topps! /Joel
Denali - dag 3
Vi vaknade 03.40 denna tredje dag på expeditionen. Vi slog raskt ihop lägret, grävde ned en liten cache för att ha lite mat till återkomsten, och knappt två timmar senare var vi på väg. Faktiskt var jag positiv till att stiga upp tidigt, speciellt efter att ha sett hur förrädiska glaciärsprickorna kunde vara. För det är så att ju senare på dagen det är, desto svagare blir snöbryggorna. Nåväl, vi hade en vandring på ca. nio kilometer framför oss. Vädret var okej, men molnen gick lågt och det snöade lite lätt. Min och Dawes packningar vägde uppskattningsvis 55kg var, medan Elbes gick på runt 35. Dock bar vi inte allting på ryggen, utan hade det mesta i pulkorna. Det finns egentligen inte så mycket att orda om när det gäller själva vandringen. Det var enkelt att hitta leden, dels var den markerad med pinnar, dels kunde vi följa andras spår. Vi nådde foten av Ski Hill (2400 möh) efter fyra timmar. Lägret
var inte särskilt belamrat. De flesta befann sig högre upp på berget. Dock hade vi sällskap av Himalaya-legendaren Russel Brice i detta läger. För dem som inte vet vem han är så kan jag berätta att han bl.a. arrangerar expeditioner till Everest, och han har medverkat i en TV-serie på Discovery som handlar om just detta. Nu var har förvisso på en egen tur med en vän, men jag misstänker att det var lite nytta med nöje, eftersom det måste vara en bra plats att ragga potentiella kunder. På Denali finns ju den rätta målgruppen. De flesta har gedigna klätter-CV:n och många av dem drömmer nog om Everest. Senare lyssnade vi på väderleksrapporten (FRS-radion) som sänds varje kväll vid åtta. Tyvärr skulle det vara dåligt väder de närmaste två-tre dagarna. Det var givetvis lite av en besvikelse, men det fanns inget annat än att gå och lägga sig. Vädret kan man ändå inte rå över.
Till topps! /Joel
Denali - dag 2
Jag vaknade okristligt tidigt av att jag var kall och nedkyld. Jag hostade och uppvisade begynnande symptom på en förkylning. Det var bara att köra en gammal beprövad metod som innebär att jag klär på mig för varmt samtidigt som jag drar igen sovsäcken ordentligt tätt. Detta för att svettas ut förkylningen. Några timmar senare vaknade jag och då var klockan runt nio. Det verkade som om metoden fungerade ganska bra, vilket det också hade gjort på Aconcagua. Eftersom vi hade haft ett par tuffa dagar tidigare, hade vi bestämt oss för att ta en vilodag. Vi hade ingen större lust att stiga upp mitt i natten med endast några få timmars sömn för att gå till nästa läger. Istället passade vi på att gå sortera och igenom vår utrustning samt rigga våra pulkor. Pulkorna fanns att låna på plats. Vi ägnade också en del tid åt att smälta snö. Eftersom vi hade blivit utflugna till glaciären i all hast, hade vi inte ens hunnit fylla på vatten i våra behållare. Varenda droppe vatten vi fick i oss på berget kom faktiskt från smält snö.
Vi hann också med att öva på kamraträddning ur glaciärspricka. Eftersom det var jag som skulle gå först i replaget löpte jag den stösta risken att trilla ned i en spricka. Dawe gick som sisteman och ankare, vilket innebar att det i huvudsak var Elbe som måste rigga Z-hissen. Vi riggade hissen ett par gånger enligt modellen "torrsim". Dock fanns det en öppen spricka lite längre bort, och lite av en ingivelse, så fick jag för mig att jag skulle ta mig ned i den för att det verkligen skulle bli verklighetstroget. Sagt och gjort, jag tog mig ned i sprickan till en liten avsats. Väl där nere insåg jag hur oerhört förrädiska glaciärsprickor kan vara. Från min position såg jag hur väl dolda sprickorna verkligen är. Faktum var att jag hade gått ned ett par meter från en spricka som löpte vinkelrät mot sprickan jag var i. Dock var denna täckt av en snöbrygga som vi inte såg ovanifrån. Tyvärr hade jag inte kameran med mig, så jag kunde inte ta några foton. Hur som helst, fick Elbe och Dawe upp mig från sprickan - en övning som även blev lärorik för min del. Kvällen ägnades åt snösmältning och att strukturera packningen. Dock gick vi och lade oss tidigt eftersom vi skulle skulle påbörja vandringen till nästa läger tidigt på morgonen.
Till topps! /Joel
Denali - dag 1
Anchorage 13 juni 2010 kl. 12.00. Bussen från Denali Overland som skulle ta oss till Talkeetna var lastad med vår all vår packning. Vi hade två och en halv timmes bussfärd framför oss (19 mil), men det var ingenting mot föregående dags restid. Flyget från Stockholm till Chicago hade avgått 10.30 och tog nästan sju timmar. Vi hade beräknat med ett par timmars väntan på anslutningsflyget till Anchorage, men det blev försenat med hela fem timmar, så efter sju timmar på O'Hare flygplats satte vi oss på ett sextimmarsflyg till Alaska. Ganska möra efter ett dygns resande nådde vi fram till destinationen. På grund av tidsskillnaden -10h var klockan bara tio på kvällen. Vi tog oss till Arctic Adventure Hostel för en välbehövlig vila. Jag sov bara tre timmar denna natt. Kanske var det pga. tidsomställningen, men mestadels berodde det nog på att jag var spänd inför bestigningen. På morgonen gick vi och handlade mat och godis på en matvarubutik, för att sedan gå till AMH och köpa frystorkat och hämta ut snöskorna som vi bokat. Det var nu som vår busschaufför Bill stod och väntade på oss när vi kom tillbaka till vandrarhemmet. 
Bussfärden tog lite drygt två timmar, så vi kom fram ganska lagom till den inplanerade genomgången på Talkeetna Ranger Station. Denna genomgång är obligatorisk och fyller två syften, dels att öka säkerheten, dels att hålla berget rent. Det var nu vi fick ut vår CMC (Clean Mountain Can), dvs. vår toalett för den närmaste tiden. CMC:n är egentligen bara en grön plasthink som man stoppar en påse i för att sedan uträtta sina behov. När påsen sedan är full, knyter man ihop den för att sedan kasta den i lämplig glaciärspricka. Eftersom påsen är gjord av majsstärkelse bryts den och innehållet ned med tiden. Och det måste sägas, Denali är ett mycket rent berg.
Efter registrering/genomgång blev vi upphämtade av en tjej från TAT, vår flygtaxiservice. Vi ordnade med allt praktiskt som inköp av bensin till köken, FRS-radior och markörpinnar + att vi betalade för själva flygningen. Allt var nu ordnat och klart. Vi behövde bara byta om så var vi klara för att flyga ut till baslägret. Dock var vädret inte det bästa på glaciären, och det var flera grupper före oss som väntade på att få komma ut. Den sista flygningen brukar gå runt sjutiden. Efter några timmars väntan fick vi besked om att vi inte skulle få flyga ut, så vi blev skjutsade till deras bunkhouse för att övernatta där. Det fanns dusch, toa och kök i huset, så bortsett från att sängplatserna bestod av träslafar höll det vandrarhemsstandard. Vi installerade oss snabbt, och eftersom vi inte skulle flyga ut förrän nästa dag, så bestämde vi oss för att gå och ta oss en öl.
Talkeetna består egentligen bara av en enda gata, och där ligger alla restauranger på rad. Vi gick och satte oss på en uteservering, men vi hann inte mer än att beställa varsitt glas så kom tjejen från TAT. Hon var på jakt efter oss, och då staden är så liten var det ganska enkelt att hitta oss. Om vi kunde göra oss klara på 20 minuter, så skulle vi kunna få flyga ut till glaciären idag. Givetvis ville vi ta chansen, så vi hämtade snabbt våra grejer. Det var bråttom, men vi var effektiva och välorganiserade. Ganska snart satt vi i det lilla propellerplanet som skulle ta oss ut till Kahiltnaglaciären och baslägret. Flygningen tog ungefär en halvtimme, och vi landade stax efter nio på kvällen. Väl framme anmälde vi oss och kunde kvittera ut tre gallon bensin (ca. 12L). Alla förberedelser var gjorda, nu återstod bara själva bestigningen.
Vi var ganska trötta efter två långa och hektiska dagar, så vi slog bara upp våra tält och lade oss för att sova ganska omgående, denna första dagen av vår bestigning.
Till topps! /Joel
Ett boktips till
Det innebär att du får tillbaks din blogg helt och fullt, Joel. Nu är den bara din igen, nu ska jag aktivt glömma inloggningsuppgifterna. Tack för lånet!
Mot nya höjder! På återseende!/Kristina
Ett steg närmare gåtans lösning?
Mitt sökande efter svaret på frågan om varför man ska upp på toppen av höga berg förde mig i veckan som gick till Frankrike. Där hittade jag den här ledtråden - en gåva ges till den som når toppen. (Ungefär "Se till att ringa på klockan", står det i den där lilla bubblan ovanför.) Inte en så dum skylt, tror jag. Även om jag tror att den gåva man får när man nått toppen av till exempel Denali knappast är massproducerad i plast.
Om ni undrar vad Joel pysslar med just nu, så kan jag rapportera att han och Elbe fortfarande cyklar, så långt rumporna och knäna håller. Jag har koll på att de har varit i Dalton junction för ungefär ett dygn sen, men det är lite si och så med täckningen därborta.
Mot nya höjder! /Kristina
I Anchorage
Nu är jag åter i civilisationen. Bestigningen gick bra, riktigt bra. Vi kom ut på glaciären 13 juni och stod på toppen av Denali 23 juni 13.00. Två dagar senare var vi utflugna och åter i Talkeetna. Bestigningen gick riktigt bra, men mycket av det kan vi tacka vädret för. Jag kommer att skriva en utförligare redogörelse framöver, men kanske blir det lite annat innan dess, eftersom jag ska semestra tillsammans med Kristina här i USA först.
Apropå det, så vill jag tacka Kristina för att hon har skrivit jättefina inlägg ;)
Till topps (och mot nya höjder)! /Joel
Efterlängtat sms!
"Jag är åter i civilisationen. Bestigningen gick bra."
Jag tror minsann jag håller mig vaken en stund!
Joel hör med största säkerhet snart av sig här. Själv ska jag förhandla om att få göra åtminstone ett inlägg till.
Tills dess - Mot nya höjder!/Kristina
Spotless
Tills vidare finns det inget annat att göra än att vänta. En mycket tråkig sysselsättning, men något som jag förstått att alpinister måste vara bra på.
Mot nya höjder! /Kristina
"...och vi njuter av tillvaron"
Jag får, några gånger per dag, ett meddelande från expeditionens spot till min mejladress. Det är ett "Check-in/OK message", som skickas till i förväg inlagda e-postadresser, och jag antar att det är någon knapp de trycker på, eftersom de där meddelandena kommer med oregelbundna intervaller. Ibland är det en halvtimme mellan meddelandena, ibland tjugotvå timmar, men oftast någonting däremellan.
De säger i alla fall samma sak varje gång: "När ni får detta meddelande betyder det att allt är toppen med oss och att vi njuter av tilllvaron. Ta hand om er/gänget". Alltid skönt att läsa, men jag undrar ju lite över det där njutandet av tillvaron. Hur njutbart är det - egentligen? En av de kallaste platser man kan befinna sig på, tunn luft, strapatser och umbäranden och tråkig mat och ingen kontakt med omvärlden mer än just det där meddelandet som upprepas om och om igen. Som representant för den del av mänskligheten som rätt sällan bestiger några berg, kan jag säkert , om jag funderar lite, räkna upp ett hundratal företeelser som är mer njutbara. Kanske är det så att alpinister har en större kapacitet för att njuta av tillvaron än vad andra har tillgång till? Eller handlar det om någon form av självsuggestion?
Kontrasten där uppe i närheten av Denalis topp, till den sommar de lämnade här i Sverige, kunde knappast vara större. Bilden är från kvällen innan Joel åkte, och vi hade klättrat i en helt klart njutbar uppförsbacke... (265 m ö h) Kom inte och säg att inte jag har hjälpt till med höghöjdsträningen! ;)
Mot nya höjder!/Kristina
