Utebloggen

Idag kom det goda nyheter från Canada. Tyvärr kom de via ett telefonsamtal på min mobil, medan jag satt på ett jobbmöte, så jag missade att få prata själv med Joel. Det har ju grämt mig precis hela dagen. Det var inte ens ett särskilt kul möte. Jag har däremot lyssnat på meddelandet på mobilsvar ett antal gånger, så lite väger det ju upp. Joel och Benny lämnade Axel i baslägret för någon dag sen, eftersom Axel fått problem med att andas i den bistra kylan och det var en onödig risk att han då följde med på ett toppförsök. Enligt sms hem skulle de göra ett hit-and-run-försök, och jag tror att det innebär att man mest testar och ser om det går eller inte. De fick ge upp Mount Saskatchewan, då de inte hittade en framkomlig väg, och gav sig istället på en annan topp, som är förmodat obestigen. Det är ju lite lurigt, det där. Egentligen kan man aldrig veta om en topp är obestigen eller inte, man får förmoda. Ingen har "claimat" den, i alla fall. Inte förrän nu!

 

Joel lät trött, andfådd och glad i sitt meddelande, och de var på väg att gå och lägga sig för att ta igen lite sömn. Ett väl förrättat värv! Imorgon blir det en vilodag, och sen ska expeditionen ta ställning till vad de ska ta sig för härnäst. Det finns ju fler obestigna toppar i området, så det är inte omöjligt att de ger sig på en till. De hade tre i sikte, innan avfärd. Nu verkar det som att det kommer att dra in riktigt dåligt väder framöver, så till att börja med blir det väl att vänta.

 

Vi har stora problem med satellittelefonen, och jag hoppas verkligen att de inte behöver använda den för några nödsamtal. Sms kommer fram tre-fyra dygn sent, eller inte alls, och riktigt så illa har det inte varit på tidigare expeditioner. Telefonsamtalen bryts och är svåra att genomföra då ingen av samtalarna hör just någonting. Och då ska den här telefonen vara den bästa på marknaden! Det kanske blir bättre, satelliten kanske har hamnat lite på sned, eller så.

 

I alla fall, goda nyheter idag! Snart halvtid på expeditionen! Frågan är om det då är dags för ett kalsongbyte. (Ett ämne för diskussion i gruppen för gräsänkorna. Om man tar med sig två par - när byter man då? Det borde väl vara ungefär i halvtid?)

 

Mot nya höjder! /Kristina

 

Innan Joel åkte till Denali, som var det första stora äventyret jag följde på lite närmare håll, gjorde jag en efterlysning på utsidan.se. Jag sökte bergsklättrargräsänkor, för att ha några att utbyta tankar och erfarenheter med, så här från sidan av. Jag fick inga svar alls. Expeditionerna som följt efter det har jag också hanterat för mig själv, men nu finns det äntligen en pakt. Det känns riktigt bra! Via en egen sida på Facebook har jag, Therese (Bennys flickvän) och Sabine (Axels flickvän) kontakt, och kan hjälpas åt med små rapporter från expeditionen-med-den-opålitliga-satellittelefonen. Dessutom kan vi göra just det som jag kände behov av ganska på en gång, för flera år sen: dela tankar och upplevelser av hur det är att sitta här och inte kunna hjälpa till ett dugg med bergsbestigandet. Vi har liknande perspektiv, och vi lever med män som under en period umgås mycket intensivt med varandra. Det är klart att vi har mycket att prata om. Naturligtvis ska vi se till att träffas också, kanske till och med konkurrera ut männen med en egen expedition! ;) Jag är glad för den här gruppen, den är värdefull för mig. 

 

Ifrån Yukon fick jag en sån där morgonrapport som jag inte vill få. De har försökt ta sig runt en glaciär, men fick avbryta, på grund av sjukdom. Jag vet inte vem det är som är sjuk, men jag översvämmas just nu av minnen från den första Pamir-expeditionen, då samma herrar spydde sig fram mer eller mindre konstant i fem veckor. Jag hoppas det här är något snabbt övergående, och jag förstår frustrationen i att inte kunna ta sig från startpunkten. Mina senaste sms verkar inte ha kommit fram, och det är lika illa för Therese och Sabine. Vi lägger pussel med våra små bitar av information...

 

Mot nya friska höjder!/Kristina

Det tog lite stopp redan på dag två. Ymnigt snöfall och blåst gjorde att merparten av tisdag/onsdag tillbringades med att ligga still i det läger de satt upp på glaciär nummer ett. Det händer inte mycket, alltså. Joel är noga med att betona att det inte alls går någon nöd på dem där de ligger och väntar på bättre väder. Det ska bli bättre väder också. När de nu snart vaknar till sin torsdag kommer de, enligt prognoserna, att få en fin dag med klart väder, och då börjar de antagligen att flytta på sig. Flera dagar framöver ser riktigt bra ut vädermässigt, men det är ju också skillnad på en prognos och verkligheten.

 

Vi stökar en del med satellittelefonen fortfarande. Sms-en fördröjs eller kommer inte fram överhuvudtaget, och det känns tråkigt ibland att ägna de 160 tecken jag har på mig åt att upprepa samma väder som jag gjorde ett halvt dygn tidigare. Det finns ju annat jag vill säga än vindhastighet, eventuell nederbörd och antal grader. Just nu skulle jag till exempel kunna tänka mig att berätta om att jag befinner mig i Edinburgh, på mitt första Skottlandsbesök, och att jag redan är mycket välvilligt inställd till den här stan. Så fin, och så mycket uppförsbackar!

 

Mot nya höjder!/Kristina

"Expedition Yukon - den första färden" heter Joels, Axels och Bennys projekt i Canada. Idag är det den första dagen på den första färden. Det klingar ju språkligt bättre än dag elva, till exempel. De är framme i Alaska, efter 27 timmar på flygplan och flygplatser (Arlanda - Chicago - Denver - Anchorage). De har tillbringat ett dygn i Anchorage, och försökt komma in i en skaplig dygnsrytm. Jag märker på Joels sms att han inte riktigt är i fas än, det är ganska kort tid mellan de sms där han precis ska gå och lägga sig, och de där han precis gått upp för frukost.

 

Just nu är det måndag lunchtid hos dem, och de är på väg från Anchorage, med bil. De har fem timmars resväg innan de når den plats där de ska byta till ett glaciärflygplan, som tar dem ytterligare någon timme österut, in i Canada, in i Kluane National Park, ut på glaciären. Om några timmar är de där.

 

Vi har provat satellittelefonen lite, men den verkar inte vara helt i form än. Sms-en ifrån den tar ett dygn på sig att komma fram. Det går att ringa ifrån den, och att sms-a till den, men den där fördröjningen kan bli lite frustrerande om den håller i sig.

 

Den första dagen på den första färden, det är en sån måndag som man kommer ihåg, som inte försvinner i mängden måndagar. Jag ska försöka sköta den här bloggen i några veckor, men också Yukon-bloggen på Wordpress. Det är lite olika karaktär på bloggarna, men det är klart att jag gillar den här bäst!

 

Mot nya höjder!/Kristina

 

 

 

Jag postade precis ett inlägg på Yukonbloggen. Följ oss gärna på detta äventyr!

 

Till topps! /Joel

Nu har jag packat det mesta. Det rymdes riktigt väl i min Mountain Hardwear South Col-rygga på 70L. Huvudanledningen är att jag inte tar med så mycket mat hemifrån. Vanligtvis brukar jag nudlar och frystorkat osv. men det finns många restriktioner kring vilken mat man får ta in i USA. Det mesta går att köpa på plats, t.ex. tänker jag fixa bacon, bröd, beef jerky m.m. där.

 

Detta till trots har jag packat 5,2kg mat med mig. I huvudsak är det sådant som jag vet att jag inte får tag på där borta som kexchoklad, oboy, pigalli, turkisk peber, kungsörnens snabbmakaroner, ballerina osv. Visst finns det liknande produkter i USA, men Oreo och Hershey's är inte lika gott som Ballerina och Marabou. Förra gången jag åkte till Alaska köpte jag bl.a. korv och potatismos där borta, men det höll inte alls måttet. Givetvis handlar det om att känna till rätt märken, men det gör inte jag, och denna gång vill jag inte chansa. Det är därför jag tar med mig ett kilo Kungsörnens snabbmakaroner.

 

Vi får ta med oss 31kg per person, och jag hamnade på 29kg inklusive det jag går och står i. Jag har alltså ca. fyra kilo till godo, och tanken är att jag ska ta lite mer av den gemensamma vikten. Just nu har Axel och Benny det mesta av denna.

 

Lite intressant att ganska mycket kretsar kring mat, men efter att ha varit på ganska många höghöjdsturer, så har jag lärt mig vikten av god mat. Är inte maten god blir det ännu svårare att motivera sig att äta när den höga höjden gör att man tappar aptiten. Och ska man vara ute i arktisk miljö i två veckor, så måste man äta.

 

Jag kan väl avslöja att jag har gjort en del utrustningsinköp för att minska på vikten, bl.a. har jag köpt nya wirekarbiner (BD Oz), sex stycken 172gr, jämfört med mina gamla med en motsvarande vikt på 255gr. Den stora fördelen med karbinerna är att de är utrustade med Hoodwire, dvs. de häktar inte fast i slingan hela tiden.

 

Ett annat köp är ett fodral till min nalgeneflaska. Den är rejält isolerad, så jag kan på detta vis skippa vikten av en termos.

 

Till topps! /Joel

 

 

En ganska lugn vecka. Dels var jag lite sliten efter veckan i Marseille, dels har jag börjat trappa ned på träningen. Dock blev det två riktigt fina styrkepass.

 

Cykling till jobbet (må-to)

Styrketräning i torsdags och fredags (60 min)

Totalt 240 min

 

Till topps /Joel

 

Först och främst använder jag en påse för barnmat som behållare. Fördelen är att påsen är tålig, lätt och med skruvkork. Efter att ha tömt påsens innehåll, sköljer jag ur den och fyller på med ketchup.

 

Ett annat sätt jag nu testat för att spara vikt är att göra egen ketchup. Jag kollade upp lite recept på nätet och har testat lite hemma. Jag kom fram till en variant bestående av 2msk tomatpuré, 1tsk vitvinsvinäger, 1tsk strösocker, 1krm vitpeppar, och ½tsk salt. Sedan är det bara röra om. I en barnmatspåse för 130gr kunde jag rymma fem satser enligt receptet ovan.

 

Eftersom det är en mer "koncentrerad" form av ketchup, hoppas jag att det ska räcka längre. Vanligtvis brukar en sådan påse med köpesketchup räcka till ca. 4-5 måltider, men då brukar jag få snåla lite. 

 

Till topps! /Joel

Det är mindre än en vecka kvar tills det att vi åker till Yukon. Det är otroligt vad fort tiden går. För det mesta upplever man har hur mycket tid som helst för att fixa och ordna, men plötsligt ska man bara åka.

 

Nu känns det ändå som att vi har ganska bra koll på läget. Vi har fått våra tillstånd, och allt annat i fråga om logistik är klart. Vi ser över vår gemensamma utrustning samtidigt som var och en filar på sin egen utrustningslista.

 

Vi har också hittat ytterligare ett par toppar som ska vara obestigna. Om allt går som man kan önska sig kan vi ha gjort minst tre förstabestigningar när turen är över.

 

I övrigt har mina förberedelser varit sig lik. Jag har inte tränat i den omfattning som jag skulle ha önskat eller brukar. Ursäkterna är många, men jag ska inte tråka ut dig med dem. Jag kan dock konstatera att jag aldrig har tränat så mycket tekniskt klättring inför någon tur som inför denna. Det har blivit en hel del is- och klippklättring. Det känns bra eftersom vi inte vet vad som väntar oss.

 

Jag kommer att uppdatera bloggen lite mer frekvent nu innan avfärd, så titta gärna förbi!

 

Till topps! /Joel

En vecka i klättringens tecken. Det blev klippklättring i Marseille istället för Alperna pga. lavinrisken.

 

Klippklättring, Les Calanques må, ti, on (460 min)

Vandring (160 min)

Isklättring+drytooling i söndags (210 min)

Totalt 1030 min

 

Till topps! /Joel

En helt okej träningsvecka med tanke på att några dagar gick bort till resor m.m.

 

Cykling till jobbet (må-ti, to)

Styrketräning i tisdags (60 min)

Vandra till jobbet med packning 40+kg (110 min)

Volleyboll i torsdags (30 min)

Vandring med packning helgen (90 min)

Totalt 380 min

 

Till topps /Joel

I början av veckan rapporterade Joel om dåligt väder, med regn och blåst, men tonläget har ändrats något. Det har chillats, ätits kebab, druckits rosévin under tarpen, beskådats vackra havsvikar, suttits på uteserveringar, och dessutom varit  "la belle vie" och "underbara klätterdagar".  Tydligen gjorde de en fin 6B igår. Jag vet ju att sådan information inte egentligen är avsedd för mig, utan snarare för bloggen. 6B låter mer som en skolklass för mig. Eller möjligen en gate.

 

Jag gläds i alla fall åt att Joel verkar må riktigt bra där nere vid Medelhavet. Min hemliga plan är nämligen att det vore en alldeles utmärkt sommarresa att hyra ett hus där någonstans, så kan de som vill klättra göra det, och andra kan ägna sig mer åt det där med havsvikar och rosévin. Någon tarp är jag väl inte så intresserad av att sova under, dock. Imorgon packas tarp och prylar ihop igen, för att resa till Genève, och så småningom hem till Sverige. På fredag blir det andra äventyr, då får Joel lämna rep och säkringar på hotellrummet, för att sen hänga på Kungliga operan och njuta av Turandot.

 

Mot nya höjder! /Kristina