Utebloggen

Just nu kretsar många av mina tankar kring ledarskap. Inte så mycket pga. jobbet utan för att jag läser en kurs kring ledarskap. Det fick mig att fundera lite på detta med hur ledarskap fungerar på berg. Till att börja med vill jag poängtera att jag sällan eller aldrig har fungerat såsom en formell ledare för en klättergrupp. Oftast har jag klättrat med individer som har varit jämbördiga och därför blir ledarskapet delat och kollektivt.

 

Med detta sagt kan jag dock konstatera att jag har initierat och drivit ganska många klätterexpeditioner. Vid ett par tillfällen har jag också stått som ledare på papperet, och i några fall har jag tydligt haft ledarrollen. Just dessa förutsättningar skapar en intressant grund för ledarskapet. Några av förutsättningarna är att uppdraget är väldigt tydligt, beslutsstrukturen är demokratisk/konsensusinriktad, felbeslut kan få fatala konsekvenser, man är bokstavligt sammanbunden med övriga medlemmar, den för stunden svagaste sätter nivån, psykiska och fysiska påfrestningar påverkar besluten osv.

 

Hur leder man sig själv och andra under dessa omständigheter? Hur fungerar beslutsprocesserna? Mellan jämbördiga klättrare brukar man vanligtvis diskutera alternativen och beslut fattas i konsensus. Även i grupper där andra är oerfarna måste man som ledare lyssna noga på vad övriga deltagare uttrycker. Man vill inte stå halvvägs till nästa läger med en utmattad/skräckslagen kamrat.

 

Det är avgörande att fatta informerade beslut. Innan man går måste man bedöma väder, leden, gruppens status, objektiva faror, tiden. Givetvis går det inte att nå 100-procentig kunskap om allt. Det finns alltid en andel okända faktorer. Det viktiga är att minimera dessa så mycket det går. En händelse som jag har tänkt på i efterhand är när vi var på Pik Lenin och ett replag som kom ett par timmar efter oss fick en lavin över sig med bl.a. krossade bäckenben som följd. Vi hade passerat just den sträckan tidigare. Vi konstaterade att vi hade haft tur, men retrospektivt inser jag att vi inte bara hade tur. Vi hade fattat rätt beslut om tidpunkten för när vi skulle gå, och vi hade bedömt tidsåtgången korrekt. Det var inte bara tur.

  

 

Många gånger gäller det också att fatta ganska snabba beslut i stunden. Ska man gräva ned sig, eller försöka ta sig till lägret i en White out? I dessa lägen gäller det att inte tveka, utan att fatta ett beslut och fullfölja det efter bästa förmåga. Det är som när man går över en snöbrygga på en glaciär och plötsligt känner/hör hur hela bryggan sätter sig. I det läget kan man inte bli paralyserad och stå kvar, utan då gäller det att bestämma sig illa kvickt om man ska vända eller ta sig över.

 

Eftersom man bokstavligen är sammanbunden med en eller flera andra personer gäller det också att få ett bra samarbete/samspel. Alla måste veta sina roller och uppgifter om något oförutsett händer. Kommunikation är centralt, vilket jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Det gäller att vara tydlig, lyhörd och ärlig. Ingen tjänar på att man försöker mörka måendet och rädslorna. Dock är det här den erfarne ledaren kan bedöma om det mest effektiva är en kick i rumpan eller om det finns anledning att ta det lugnt.

 

Jag kan se många paralleller mellan mina beslut på bergen och i vardagen/övriga livet. Det gäller att fatta så välinformerade beslut som möjligt utifrån förutsättningarna. När beslutet väl är fattat gäller det att vara beslutsam. Bra kommunikation är a och o, speciellt vikten av tydlighet. Dock finns det en avgörande skillnad mellan besluten på bergen och i vardagen. Felbeslut i vardagen brukar sällan kunna leda till döden.

 

Till topps! /Joel

 

 

Det blev varken innebandy eller volleyboll idag, surt. Dock blev det lite klättring istället, vilket var skoj.

 

Cykel jobbet ToR, må-fr (120 min)

Innebandy i tisdags och torsdags (120 min)

Styrketräning i måndags (60 min)

Löpning i lördags (40 min)

Greppbräda i söndags (60 min)

Totalt 400 min

 

Till topps! /Joel

Jag vill inte framstå som en velpotta, men tyvärr ska jag i dagsläget inte åka till Antarktis. Det handlar inte om att jag har ändrat mig, utan för att arrangören gjorde en miss. Jag fick först besked om att jag fått en plats, men det visade sig att den inte fanns. Jag börjar bli trött på att vara beroende av andra. Det är så mycket enklare när jag själv kan kontrollera logistiken osv. Visst, det kan innebära en hel del problem, t.ex. som när jag och Benny fick köpslå och muta oss in det gränsbevakade området i Kirgizistan. Dock går det oftast att lösa till slut.

 

Nåja, än har jag inte gett upp hoppet, utan jag försöker att bearbeta arrangören så gott det går. Att bara släppa det och satsa på nästa jul är just nu inget alternativ. Det blir ett alternativ först när inget annat återstår. Hur som helst ska det bli så skönt när jag har gjort Vinson och Carstensz och slippa sådant utomstående aktörer. Då kan jag klättra fritt och självständigt.

 

Till topps! /Joel

Gött, nu har jag börjat närma mig min normalvikt. Jag har gått upp tre kilo den senaste månaden. Nu har jag bara ett par-tre kilo kvar. Det enda som oroar mig lite är att jag börjar få känningar i höger knä igen. Det är nog pga. innebandyn och volleybollen i kombination med viktökningen, men att be mig sluta jaga bollar är nog lika bortkastat på mig som på katten, är jag rädd.

 

Cykel jobbet ToR, må-fr (100 min)

Innebandy i tisdags och torsdags (120 min)

Volleyboll i torsdags (60 min)

Styrketräning i fredags (60 min)

Löpning i lördags (40 min)

Totalt 380 min

 

Till topps! /Joel

Kommunikation är en konstform, vilket inte ska blandas ihop med information. Det senare bygger bara på att skicka ut ett budskap utan att egentligen veta eller bry sig om hur det landar hos mottagaren - om det ens finns någon. För att uppnå kommunikation krävs det faktiskt att mottagaren signalerar något tillbaka till avsändaren. Det kan vara ett meddelande eller ett visst agerande. De flesta vet hur otroligt svårt det kan vara med kommunikation. Man tycker själv att man är tydlig och att det man skickar ut inte kan missförstås, men till vår förvåning (hur man nu kan förvånas över det), visar det sig att andra ändå inte har förstått.

 

 

Hur gör man då för att minska riskerna för brister i kommunikationen? Jag brukar faktiskt tänka på Murphys lag. Vanligtvis tänker vi oss den som lagen om alltings jävlighet, men i grunden säger den att om något kan göras/gå fel, så kommer det förr eller senare att ske. Genom att systematiskt tänka utifrån Murphys lag kan man minimera/eliminera möjliga misstag/missförstånd, t.ex. ibland räcker det inte med bara ett heldragen mittlinje på vägen, utan man sätter upp ett mitträcke.

 

Jag är ingen vurmare av det militära, men några som faktiskt är ganska duktiga på kommunikation är det de. I deras arbete kan missförstånd få ödesdigra konsekvenser. Därför har de utvecklat en kommunikation som tar hänsyn till pressade omständigheter. Alla skriftliga meddelanden textas med versaler (om ni har läst min fria handstil förstår man varför), nyckelbegrepp bokstaveras och viktiga meddelanden ska repeteras/återberättas av mottagaren.

 

Bergsklättring kan ibland innebära pressade omständigheter. Det är inte helt ovanligt att du är på ett berg, utmattad, trött, uttorkad och frusen. Du har fastnat i en White out som gör att du inte ser längre än ett par meter samtidigt som vinden gör att man inte kan höra några kommandon. Trots detta måste du och din kamrat fortsätta framåt, uppåt. Det enda sättet ni kan kommunicera är via repet. Det kräver att ni i förväg har kommit överens om betydelsen av olika ryck i repet, både till antal och intensitet. "Säkring klar", "rep slut", "jag klättrar" är alla kommandon som måste fungera. På ett sätt påminner detta om den tysta kommunikationen som finns när man dansar tango. Trycket och intensiteten berättar vad den andra har för avsikt.

 

Vem hade kunnat tro att tango och bergsklättring delar språk?

 

Till topps! /Joel

Det tar sig än mer, men jag ligger ganska långt från det snitt på 100 min/dag som jag vanligtvis ligger på när jag är i min intensiva fas.

 

Cykel jobbet ToR, må-fr (100 min)

Innebandy i tisdags och torsdags (120 min)

Styrketräning i fredags och söndags (120 min)

Löpning i lördags (40 min)

Totalt 380 min

 

Till topps! /Joel

Det börjar ta sig.

 

Så där ja, då var det bestämt. Jag åker till Antarktis för en bestigning av Mt Vinson nu till jul. Jag kommer att åka med Adventure Network International (ANI). Kostnad USD 40 000. Lite synd att dollarn står i över 7,2 sek. Hade jag beställt resan i april när dollarn stod i 6,5, hade jag sparat nästan 30 000kr.

 

Jag har fått ledigt för min chef och vikarie är fixad. Mejl med anmälan till ANI har gått iväg, och nu väntar jag bara på bekräftelse, sen kommer jag att boka flyget till Punta Arenas, Chile. Det blir flyg härifrån 13/12-14 och hem 2/1-15. Resan går på ca. 16 000, helt överkomligt.

 

Vaccin har jag alla som krävs, och inget visum behövs för svenska medborgare till Chile. Eftersom det är en kommersiell expedition står de för all gemensam utrustning och mat. Jag behöver bara bekymra mig om min personliga utrustning och vilket snacks jag vill ha med mig. Glassigt värre! Jag hoppas dock att det är lite erfaret folk som jag åker med. Kanske, kanske kan man övertala guiderna om att vi gör lite fler toppar osv. när vi ändå är där, men är man inbunden med flera nybörjare, så är det väl så att man får anpassa sig till dem.

 

Nu ska här börjas tränas ordentligt. Snart får jag uppleva bergen, igen :)

 

Till topps! /Joel