Vad bergen ger
Först och främst måste jag förklara hur jag ser på lycka. Lycka är ett tillstånd som kanske närmast kan översättas med balans och harmoni. Det ska inte förväxlas med lyckorus som avtar med tiden, vilket tvingar en att jaga nya rus, dvs. köpa nya grejer eller ständigt jaga nya förälskelser/bekräftelser. Ruset är förgängligt och lämnar en snabbt tom, medan lycka skänker mening i tillvaron, dvs. hög KASAM.
Vilken är då min väg till lycka? Jag skulle säga att det kan sammanfattas i ett ord: självkänsla. Självkänsla ska inte blandas ihop med självförtroende, vilket mer speglar ens förmåga att bedöma prestationer. Man kan ha ett gott självförtroende men dålig självkänsla. Självkänsla säger mer om vilken uppfattning man har om sig själv och vem man är. Denna uppfattning baseras inte på några yttre betingelser som hur rik man är, vilken utbildning eller jobb man har. Eller hur många höga eller svåra berg man klättrat. Självkänsla är helt förutsättningslöst.
Jag kan inte ensidigt tillskriva bergen min goda självkänsla, men definitivt en stor del av den. Mitt val att tvinga mig själv ut ur min komfortzon gör att jag sätter min självtillit på prov. Och varje gång jag har tagit mig igenom en utmaning eller hanterat utsattheten, så växer jag som människa. Det kan handla om att ensam vandra och övernatta i en mörk skog. Att skida ensam över fjällen i dåligt väder, att bestiga höga berg, eller att leta en väg uppför en topp som ingen annan har varit på. Självtilliten skänker mig en trygghet, en trygghet som inte grundar sig på andra människors bedömningar eller beröm. Jag gör det för min egen skull.
Genom självtilliten når jag den goda självkänslan - och den känsla av harmoni/balans/trygghet som gör att jag trivs med mig själv. Och det menar jag är ett tillstånd av lycka.
Till topps! /Joel
Kommentarer
Postat av: Kristina
Äsch, det räcker ju långt med att bara vara ihop med mig, ju. En totalupplevelse! ;)
Postat av: Joel
Det är sant ;)
Trackback
