Utebloggen

En liten videofilmssammanställning av min tur till Carstensz.

 

 

 

Till topps! /Joel

Jag tänkte ge lite råd och tips för alla andra som är intresserade av att åka och bestiga Carstensz pyramid.

 

Det finns flera arrangörer, men den som jag anlitade var Carstensz Expedition. De är seriösa och pålitliga. Förvisso ställdes min planerade tur i april in med en dags varsel, och jag fick bara tillbaka 5000 av 12 000 USD direkt. Dock fick jag en skriftlig bekräftelse på att jag hade 7000 USD innestående, och det var bl.a. dessa pengar jag sedan kunde nyttja nu.

 

Många arrangörer brukar varna för förseningar av olika slag och att man bör se till att ha ca. tre dagars marginal. Det kan röra sig om dåligt väder osv. Lyssna till detta råd! Givetvis kan ju allt gå som på räls, men exemplen där det skett förseningar är många. Planerar du en bestigning av Carstensz, se då till att ha minst tre dagar extra. Ta gärna fyra-fem dagar. Du kan nyttja överblivna dagar på Bali, eller så kan du göra en tur till något annat trevligt ställe.

 

Se till att du har ombokningsbar flygbiljett. Oavsett om bestigningen går snabbare eller långsammare än planerat kan det vara värt att kunna boka om flygningen. Kanske kan du flyga hem tidigare/senare, eller ta extradagar för att besöka Bankok, Singapore osv.

 

Arrangören brukar tipsa om att ta med paraply. Dock är det lätt hänt att det går sönder och det är lite bökigt att hålla i ett medan man går, speciellt i djungeln. Ett tips är att ta en poncho. Det gör att du håller dig torr samtidigt som du har händerna fria. Jag hade ingen själv, men polskan hade poncho, och det var smidigt.

 

Gummistövlar är ett måste, och jag kan rekommendera att skaften är så höga som möjligt. Inte för att det skulle ha hjälpt mig, eftersom jag fick lera upp till grenen, men det berodde nog mer på min hasande stil pga. packningen.

 

Handskar till toppdagen bör vara ganska välsittande, så att man har god finmotorik, men samtidigt så pass tåliga att de skyddar mot de vassa stenarna. Jag kan rekommendera skinnbeklädda skidhandskar, typ Lillsport.

 

Det kan vara bra att ha kontanter på sig, t.ex. dollar. Även i djungeln. Givetvis ska man inte skylta med pengarna, men man vet aldrig om och när de kan komma till pass. Jag skulle nog se till att ha 300-500 USD på mig.

 

Visa intresse för bärarna. Försök att bjuda till på olika sätt. Deras hjälp kan bli avgörande. Det har också hänt att de faktiskt övergett klättrarna, så håll dig väl med dem.

 

Mitt avslutande råd är att undvik att gå genom gruvan. Nu klarade vi oss genom den med hedern i behåll, men de börjar bli less på klättrare som trotsar förbudet. Risken finns att de kommer att statuera ett exempel, t.ex. hålla någon länge vid containern, eller göra en juridisk process. Om man ser till att ha riktigt många extradagar, så slipper man fundera på gruvan. Det är lite som en av amerikanerna sa, egentligen vill de bara bomba bort hela toppen, så att Carstensz inte längre är en Seven Summit. Det verkar också som att gruvan planerar att expandera, och det kan innebära att Carstensz hamnar än mer inom gruvans område. Det kan göra dem än mer kinkiga.

 

Till topps! /Joel

Epilog 

Det blir faktiskt inte mer spännande än så här. Vi vaknade och packade ihop våra saker. Mina saker var upphängda överallt i hela hotellrummet i ett försök att torka dem så gott det gick, med tanke på att de skulle ligga i ryggsäcken under två dygn framöver. På vår väg ut till flygplatsen svängde vi förbi några hantverksbutiker och jag köpte en koteka, dvs. ett traditionellt penisfodral. I bl.a. Suanggama lyckades jag fota en man som var klädd i detta traditionella plagg.

 

   

 

Arrangören hade ordnat med platser på förmiddagsflyget från Timika till Denpasar, Bali. Det innebar att vi skulle landa på Bali klockan två, vilket gav mig två timmar att checka in till mitt flyg som skulle ta mig till Sverige. Ibland är marginalerna små, men i detta fall var det nästan lite väl lite marginal. Nåja, jag hann med. På flygplatsen på Bali möttes vi av Denny som driver hela arrangemanget. Vi hann inte mer än hälsa på varandra innan jag var tvungen att ta farväl av alla.

 

I normala fall skulle jag nog inte fundera så mycket på avskedet, men vi fyra hade faktiskt varit med om något väldigt speciellt tillsammans. Vi var alla överens om att det var otroligt mycket att processa, och att det skulle nog ta en tid att göra det. Faktiskt hade det varit roligt att kunna ta en öl med dem nu och prata lite om allt som vi var med om. Men jag har insett att bloggen är det sätt jag brukar bearbeta mina klättringsupplevelser på. Bloggen är faktiskt mer för min egen skull än något annat.

 

Vi kunde konstatera att vi faktiskt hade svetsats samman till ett bra gäng. Inte så konstigt med tanke på att vi bara hade varandra i en situation som tagit mycket på oss, både mentalt och fysiskt. Den brittiska och den polska ambassaden hade också varit till stor hjälp. Båda dessa ambassader ringde på min telefon och ville få bekräftat att deras medborgare var fria och hade hälsan. Miłka, Lizz och Pete fick bekräfta det direkt med ambassaderna. Dessa skulle också ringa senare för att prata igenom vad som hade hänt.

 

Jag tänkte att det kan vara bra för den svenska ambassaden att veta att jag var frisläppt och välbehållen. Därför ringde jag dem, men jag fick bara prata med personal som talade engelska. Inte för att det i sig är ett problem, men jag antar att det mejl som UD, eller vilka det var som hade jour på nyårsdagen, skrevs på svenska, och rimligtvis borde någon svensktalande ambassadpersonal ha läst mejlet. Jag bad om att få prata med någon som talar svenska, men den enda som var på plats satt på ett möte. Jag fick lämna mitt telefonnummer i alla fall.

 

Jag fick senare ett meddelande på min telefonsvarare. Det var nog den svensktalande personen. Jag förstod av meddelandet att hon inte ens visste vad det handlade om. Det kändes pinsamt många gånger att min ambassad inte gjort något för att hjälpa oss, utan att det uteslutande var den polska och den brittiska ambassaden som agerat. Besvikelse är väl det ord som lämpar sig bäst. Naivitet, ett annat. Den första kvinnan som jag talade med i Stockholm kunde bara råda mig att ta kontakt med polisen. Jag försökte förklara att i min situation skulle det nog inte hjälpa så mycket, utan ett myndighetssamtal från Sverige skulle nog göra mer nytta. Men det var nog lite för besvärligt. Jag hade ju inget nummer att ge, och det fanns ju flera träffar när man sökte på Freeport. Det är ju jobbigt att förhöra sig närmare med den man talar med för att kunna hitta rätt. Kan inte den där som står mitt ute i ingenstans, utan internet, eller mobiltäckning ordna telefonnummer till någon på gruvan - tough luck.

 

Ja, okej. Jag är lite bitter på den svenska ambassaden och UD, men låt mig få vara det ett tag. Det går nog över.

 

Hemresan i övrigt är inget att orda om. Jag kan bara konstatera att det som jag trodde var jetlag hemma i Sverige, var förmodligen inte bara en tidsomställning. Min trötthet var nog ett resultat av fysisk och psykisk utmattning. Det var verkligen en spännande resa, men jag är faktiskt nöjd med att jag nådde toppen, för jag är inte särskilt sugen på att resa tillbaka. Inte just nu, i alla fall.

 

Till topps! /Joel 

Hela sällskapet vaknade ganska tidigt. Bärarna packade idag ihop sina saker och återvände till djungeln. Det innebar att vi inte längre hade dem i närheten. Vi hade inte fått någon mat- och vattenleverans på kvällen, och bristen på vatten började sätta sina spår. Lizz uppvisade tecken på AMS (Acute Mountain Sickness), men vi var alla ganska nedgångna. Vi var tvungna att göra något. Vi kunde inte bara vänta med tanke på vårt tillstånd.

 

Vi hade först en from förhoppning om att säkerhetspersonal skulle komma med mat och vatten på morgonen, men det insåg vi snart att vi kunde glömma. Av den anledningen började vi att gå ned i gruvan igen. Vi var desperata och behövde komma i kontakt med säkerhetspersonal, eller vilka som helst. Vi hade kommit ganska långt så mötte vi en bil med tre arbetare. De stannade och vi förklarade läget för dem. De var väldigt hjälpsamma och såg till att vi fick vatten och något att äta. Vi förklarade att en av oss var höjdsjuk och att vi behövde hjälp. De tillkallade säkerhetspersonal via radion, men när dessa väl kom var deras enda besked att vi skulle tillbaka till containern.

 

Säkerhetskillarna visste inte ens vilka vi var, så någon kommunikation och överlämning verkar inte ha skett internt på säkerhetsavdelningen. Vi förklarade att vi alla mådde dåligt och en var höjdsjuk. Det brydde sig inte säkerhetskillarna sig i. Dock var gruvarbetarna mer förstående och de tog oss helt sonika in i sin bil och körde oss till sjukstugan mot säkerhetskillarnas önskan. Väl där blev Lizz undersökt av en riktigt hjälpsam sjukvårdare som talade bra engelska. Det visade sig att Lizz syremättnad var långt under normalvärde.

 

För första gången på två dygn kunde vi andas ut. Vi kände det som att vi faktiskt blev lyssnade till här och att man månade om vårt tillstånd. Det verkade som att ryktet om att vi befann oss i sjukstugan hade spridit sig, för strax kom en man vid namn Hendrik och pratade med oss. Han hade mat och vatten med sig. Det visade sig senare att den polska ambassaden hade kommit i kontakt med honom via någons bekant bekant, och fått honom att hjälpa oss på något sätt. Hendrik hörde till kvalitetsavdelningen, så han hade inget inflytande över processen kring vår internering. Han var dock väldigt vänlig och hjälpsam. Dock fick vi veta att tre personer hade blivit dödade utanför Tembagapura under gårdagen. En säkerhetskille, en militär och deras chaufför. De hade blivit huggna till döds med machete. Man visste inte vilka som hade gjort det men troligtvis papuanska separatister. Det kan vara en förklaring till att säkerhetsavdelningen verkade ha glömt bort oss. De hade annat att tänka på.

 

Under tiden hade vår vänliga sjukvårdare kontaktat sina överordnade. Till saken hör att dessa överordnade inte är indonesier, utan amerikaner, sydafrikaner och europeiska nationaliteter. Efter ett par timmar kom en amerikansk sjukvårdare vid namn Matt. Han satte sig hos oss och lyssnade på vår historia. Han tog del av de värden som Lizz hade och han förklarade att ha skulle få ned oss från berget på ett eller annat sätt, men det skulle kosta några hundra dollar. Matt hade bakgrund som sjukvårdare från både Irak och Afghanistan. Han hade jobbat åt ett företag som kontrakterades av den amerikanska försvarsmakten.

 

Det kändes som en enorm lättnad att han kom, och att han så tydligt deklarerade att det skulle ordna sig. I enkelhet gick planen ut på följande: Lizz och Miłka skulle tas ned från gruvan med hänvisning till medicinska skäl. Som Matt konstaterade så var det lite chauvinistiskt, men ibland får man anpassa sig efter situationen. De skulle få åka ambulans ned  till Tembagapura via en mycket brant väg, vilket gjorde att man endast kunde ta två personer utöver förarna.

 

Det gjorde att jag och Pete skulle ta oss ned på annat sätt. Vi fick dock komma ned med hänvisning till att man inte splittrar ett sällskap som vårt. Vi skulle dock först få åka med den indonesiske sjukvårdskillen och hämta våra packningar som fortfarande låg uppe vid containern. Säkerhetspersonalen hade först sagt att vi skulle bli tvungna att lämna sakerna. Givetvis var de ute efter våra saker, men Matt hade tydligt markerat att grejerna skulle med ned. Några samtal till rätt personer inom säkerhetsavdelningen var de tvungna att göra för att vi med säkerhet skulle få fri lejd.

 

Jag och Pete kunde därefter åka iväg med Matts personal och hämta packningarna för att sedan bli körda till en linbana. Det visade sig att linbanan hölls kvar för att vi skulle hinna med den av Hendrik som också hade involverats i hela apparaten att få ned oss. Tyvärr, var det alltför dåligt väder, surprise, surprise, för att vi skulle kunna se något, men man faller ca. 2000 höjdmeter inom loppet av några minuter. Även om vi inte såg något så kände vi bokstavligen av den häftiga resan.

 

Väl nere kunde vi se ambulansen som Lizz och Miłka hade åkt ned. Vi kunde nu alla hoppa in i en annan bil med våra packningar, och vägen ned till Tembagapura och sjukhuset var riktigt fin. Vid sjukhuset möttes vi av huvudsjuksköterskan från Sydafrika och en annan amerikan vid namn Vince. Vi togs in i vänthallen och Lizz fick gå till läkaren för undersökning. Det visade sig att Vince var en före detta US ranger som också varit i Irak och Afghanistan. Vince stod i direktkontakt med den brittiska ambassaden via telefon och när ambassaden ville få ett av våra telefonnummer lämnade jag mitt nummer. Det visade sig att våra ambassader hade varit i kontakt med gruvan, men på frågan om alla hade varit det, så svarade Vince att den polska och den brittiska hade det, men inte den svenska.

 

Vince förklarade att deras avsikt var att få oss med på en buss till Timika innan 15. Just nu hände det så mycket inom gruvområdet, vilket hade samband med de tre som avrättats under gårdagen, så de ville bara bli av med oss. Det vore ett problem mindre. Vi fick betala 380$ var för medicinsk transport och undersökning. Därefter skulle vi åka till säkerhetsavdelningens kontor för förhör, men vi slapp förhöret, utan säkerhetsavdelningen nöjde sig med att ta kopior på våra pass, ta foto på oss samt låta oss skriva på en försäkran om att vi aldrig mer ska återkomma till gruvan. Oavsett anledning. Vi kan inte ange medicinska eller andra nödskäl. Ingen orsak är giltig. I försäkran förklarar vi också att vi inte får fota eller publicera bilder från gruvan. Det var bara att skriva på.

 

Nu skulle bara busstransporten ordnas från Tembagapura till Timika. Vi lastades in i jeep som tog oss till busstationen. Föraren hette Jeff och var en före detta marinkårssoldat som också tjänstgjort i Irak, Afghanistan och andra ställen. Han skulle se till att vi hamnade på en "bra" buss. Vi fattade inte riktigt vad han menade, men vi tog det med ro. Snart skulle vi äntligen få lämna detta ställe. Medan vi satt och väntade i jeepen kom en fjärde amerikan, Jason. Han skulle följa med bussen, fast i egen jeep. Det visade sig att även Jason var en före detta militär, en hundförare som också han varit i både Irak och Afghanistan. Han förklarade att vi skulle åka i en busskonvoj om ca. 15 bussar. Bussarna var specialkonstruerade, skottsäkra och insynsskyddade. Det var över ett år sedan en busskonvoj attackerats, men om det skulle hända var det bara att kasta sig ned på golvet. Det lät ju betryggande.

 

 

 

Till slut fick vi kliva ombord på en buss. Ganska långt bak i konvojen. Antagligen för att vara hyfsat nära Jasons bil. Konvojen började rulla. Färden skulle ta två timmar. Skönt att få komma till Timika. Allt gick bra och vi anlände runt femtiden till staden. Vi hade kunnat kontakta vår arrangör i Tembagapura och när vi väl var ute ur gruvan kunde de hjälpa oss igen. De ordnade med hämtning från busstationen och vi blev körda till samma hotell som vi bott på tidigare. En dusch, en god middag och en natts sömn i en säng var välgörande.

 

   

 

Dock kunde ingen av oss vara riktigt avslappnade än. Vi befann oss fortfarande inom gruvans "område". Det har hänt att klättrare har blivit hämtade i Timika för att de skrivit något olämpligt på t.ex. Facebook. Vi höll låg profil vad det gällde sociala medier.

 

Har du knäckt mönstret gällande amerikanerna? Visst, det är ett amerikanskt bolag som äger gruvan, men de killarna som vi träffade och fick hjälp av var inga gruvarbetare, precis. Det var legosoldater. Jag har gjort lite efterforskningar i efterhand, och mycket riktigt har det visat sig att Freeport hyr in legosoldater, och att dessa har varit inblandade i övergrepp mot lokalbefolkningen tidigare. Jag vill absolut inte hävda att de som hjälpte oss ska kopplas till dessa händelser, men att Freeport anlitar legosoldater gör att man förstår att det rör sig om en helt annan division. Förstå, vilka ekonomiska intressen det finns här. Att gruvan har både den indonesiska militären och polisen i sin ficka räcker inte. Det är inte som att råka traska in på LKAB:s område.

 

Man ska vara försiktig med egna tolkningar och analyser, men att de ogillar klättrare inom gruvans område handlar nog inte så mycket om olycksfallsrisker, vilket de vill påskina, utan snarare är det så att de inte vill att obehöriga ska få syn på något obekvämt. Med dessa ekonomiska intressen uppstår motsättningar och spänningar. Kanske är det ibland bäst att inte veta hur det guld och det koppar som bl.a. finns i din mobiltelefon hamnade där.

 

Till topps! /Joel

Vi väcktes tidigt på morgonen av att säkerhetsavdelningens personal letade efter oss. De hade varit vid containern, men förstod av vi var hos bärarna. De hade med sig mat och vatten åt oss. Eftersom de klättrare som brukar komma saknar allt som tält, kök, mat osv. så får man köpa mat och vatten medan interneringen pågår.

 

Vi försökte prata med säkerhetskillarna om att vi skulle få komma i kontakt med deras chefer. De lovade att de skulle kontakta chefen för att vi skulle få besked om vad som skulle hända. Jag fick en vänskaplig klapp på axeln av en av killarna och med ett stöttande: "Don't worry!". Sedan åkte de iväg. Vi kände oss lite hoppfulla om att det skulle kunna lösa sig ganska snabbt. Dock blev vi uppmanade av säkerhetskillarna att kontakta våra ambassader.

 

 

Timmarna gick, och vi väntade oss säkerhetskillarna tillbaka vid 13-tiden, men först runt 15 kom de tillbaka. Olusten för att vi skulle bli tvungna att tillbringa en natt till på detta ställe började sakta krypa in på oss. Vi frågade om de hade fått tag på chefen, men fick bara ett avvikande svar. När återigen vi bad om att få telefonnumret till chefen vägrade de att lämna ut det. Vi fick några lunchlådor och en 1½-litersflaska med vatten att dela på. Lizz och Miłka vägrade killarna att åka, utan vidhöll att vi ville komma i kontakt med deras chef. Vi fick dock ett namn på honom.

 

Genom Miłkas sambo i Polen som vi hade SMS-kontakt med fick vi tag på ett nummer till gruvans larmcentral. Vi ringde återigen våra respektive ambassader för att uppge telefonnumret samt namnet på chefen för säkerhetsavdelningen. På den polska ambassaden och den brittiska jouren mottogs uppgifterna, och de hade nu en tråd att följa. När jag ringde den svenska jouren i Stockholm fick jag prata med en ny kvinna och återigen dra hela situationen. I sig inget konstigt, men det som stressade var att batteriet och krediten på satellittelefonen höll på att ta slut. Jag överlämnade dock uppgifterna, såg till att bokstavera namnet på chefen, vara övertydlig med ortnamn, gruvans namn, telefonnummer osv. Signalen var riktigt dålig, men allt gick fram och kvinnan i andra änden lovade att prata med några andra för att se vad de kunde göra direkt. Det gladde mig verkligen.

 

Tiden gick, och ingenting hände. Vi väntade att säkerhetspersonalen skulle komma senare på kvällen med mat och vatten, men ingen kom. 1½ liter vatten är inte mycket på fyra personer på 4000 meters höjd. Hungriga och uttorkade gick vi tillbaka till bärarnas läger. Där fick vi lite kex att äta av dem. Vi insåg att vi skulle bli tvungna att tillbringa ytterligare en natt här uppe. Vi gjorde oss i ordning för natten. Eftersom utrymmet var så trångt fick jag ligga och skeda den äldre monikvinnan. Vi turades om att ligga lillsked och storsked.

 

 

Kan väl avsluta redogörelsen för denna mindre trevliga dag med att konstatera att säkerhetspersonalen var ena tjuvaktiga korpar. Vi hade lämnat våra stavar i containern, men dem hade de givetvis sett till att norpa.

 

Till topps! /Joel

Alarmet var ställt till 00.00, men jag vaknade en halvtimme innan. Toppdagspackningen och klätterutrustningen var preppad. Det var bara att få i sig lite frukost för att sedan kunna ge sig av. Föst 01.50 kom vi iväg pga. att guiderna bedömde att vi inte hade så bråttom.

 

Ute var det nattsvart, och regnet strilade ned. Hade det varit häftigare regn skulle vi nog avvaktat till senare på morgonen, men nu var det inte värre än att vi kunde gå. Vandringen in till klippväggen tog ca. en timme. Nu började de fasta repen. En ganska enkel aidklättring med ascender. För att få lite uppfattning om proportioner, så ser man på den vänstra bilden, ungefär kl. 2 om sandfältet i mitten, en liten, liten gul prick, vilket är en person. Dock hade vi tejpat alla fingertoppar dagen innan eftersom stenarna på Carstensz är riktigt vassa. Ingen bäbislen svensk bohusgranit, här inte.

 

   

Foto: Miłka Raulin

 

Mina föregående dagars fantasier besannades. Jag flög fram, i alla fall jämfört med tidigare. Den polska klättraren och jag kunde hålla ett högt tempo tillsammans med guiden Raymond. Det engelska paret Pete och Lizz klättrade fint och försiktigt med de två andra guiderna. Lizz kämpade på bra med tanke på att hon inte är någon bergsklättrare. Det var också första gången som hon använde ascender. Handhavandet hade hon lärt sig föregående dag.

 

De flesta delar av leden är riggade med fasta rep. Det skulle absolut gå att klättra hela leden solo. Det var mest scrambling. Två personer hade kunna säkra löpande med slingor kring stenar för ökad säkerhet. Det fanns möjligheter att sätta säkringar, men slingor gjorde sig nog bäst. Kvalitén på de fasta repen var dock riktigt usla. Det skulle inte förvåna mig om det kommer att ske en olycka någon dag på berget. Ankarplatserna såg för det mesta okej ut, dock hände det ibland att man jumarerade uppför ett rep för att sedan inse halvvägs att repets mantel var helt avskalat, och de inte trådarna som ligger ihoptvinnade i kärnan var helt blottade och utfläkta likt en härva med elsladdar. Dock gick det bevisligen bra.

 

 

 

Ungefär 100 höjdmeter från toppkammen stannade vi för lunch. Det hade nu ljusnat så pass så vi inte behövde våra pannlampor något mer. Vår guide Raymond mådde inte så bra eftersom han hade frossa och fick akut gå iväg för att kasta upp frukosten. Förmodligen AMS i kombination med fysisk nednötthet. Lizz och Pete kom ikapp oss. Vi behövde invänta den andra guiden Hatta för han hade delar av utrustningen som krävdes för Tyrolean traverse.

 

Vi tog oss an de sista höjdmetrarna innan toppkammen, och ganska snabbt kom vi fram till traversen. Principiellt skulle det gå att fira sig ned för att klättra upp på andra sidan. Det fanns vissa möjligheter till att säkra. Nåja, traversen består av en hel del fasta rep, inklusive en stålvajer som överbryggar ett ca. 10-15 meter långt gap i kammen. Raymond tar sig över först för att han och Hatta som guider ska kunna ta oss klättrare över på ett säkert sätt. Man fäster sig i ett ganska redigt block som löper på stålvajern. Blocket är fäst till rep som guiderna säkrar med på vardera sida.

 

 

 Raymond tar sig över.

 

 

 Jag vid traversen

 

Det var en lite småhäftig upplevelse att ta sig över. Tyvärr, är man så fokuserad på uppgiften, så man stannar inte riktigt till och tar sig tid att insupa upplevelsen. Väl på andra sidan satte Raymond, Miłka och jag iväg mot toppen. Det kan inte dröjt så mycket mer än en timme så vände sig Raymond om och gratulerade oss. Jag förstod först ingenting. Var vi redan vid toppen? Mycket riktigt, jag gick några höjdmeter till och där såg jag den med flagga och plakett utmärkta toppen.

 

Jaha, var det allt? Inte så att toppen var oansenlig, utan snarare det att jag brukar vara van vid att toppdagar bjuder på lite mer utmaning och motstånd än så här. Förvisso hade vi varit igång i sex timmar, och jag var som vanligt helt regntyngd, men jag var ju inte ens trött.

Nåväl, jag är inte den som är den. Man ska inte skåda given häst i mun. Jag gladde mig åt att toppen var nådd. Jag och Miłka tog lite foton på varandra. Klockan var 8.00 när vi nådde toppen. fyrtio minuter senare nådde det övriga sällskapet toppen. Då blev det en sejour till med plåtande och fotande. Tomteluvor skulle på och en av guiderna hade en hel tomtemundering. Jag var kall, blöt och tämligen less efter ett tag. Jag brukar aldrig tillbringa mer än 15 minuter på en topp. Snabbhet är A och O på berg. Fira, det kan man göra när man är nere i säkerhet i BC. Nu var vi på toppen i över en timme totalt.

 

 

  

Till slut var det dags att vända nedåt. Jag, Miłka och Raymond gick först. Ganska snart kom vi till Tyrolean traverse och tog oss smidigt över den. Raymond insåg att han gjorde större nytta tillsammans med Lizz och Pete, så jag och Miłka fick ta oss ned för berget utan ledsagning. I huvudsak innebar det att vi firade oss ned med hjälp av åtta. Faktum är att jag knappt minns när jag använde en åtta innan dess, men det var praktiskt och en vanlig firningsbroms hade varit mer besvärlig att använda.

 

Mina knän uppskattade firningen. Eftersom vi bara var två som gick tillsammans kunde vi ta oss ned mycket snabbt. I ett större sällskap hade vi ju tvingats vänta på många fler, eftersom bara en kan fira sig åt gången. Det tog oss ca. 2½ timme att ta oss ned till insteget. Därefter vandrade vi ut till baslägret. Strax innan 13.00 kunde vi krypa in i tälten för en välförtjänt vila.

 

 

Ett par timmar senare kunde vi höra hur de övriga släntrade in i lägret. Det hade varit en lyckad dag. Lite senare på kvällen åt vi middag tillsammans och det var lite extra fin mat. Det var dags att börja fundera på utmarschen. Vi hade förlorat sex dagar pga. flyget och vägspärren i Djanamba. Vägen ut via gruvan tedde sig lockande, eftersom det skulle innebära ett par timmars vandring för att sedan via gruvan åka två timmar med bil in till Timika.

 

Problemet är bara att gruvan är mycket fientligt inställda till klättrare som vill passera genom deras område. Våra guider hade tidigare förklarat att det är det absolut sista alternativet. I huvudsak försökte man alltid hitta andra lösningar. Det som förändrade läget var inte bara tidsaspekten, utan att våra bärare hade berättat för våra guider att det fanns en hotbild mot oss klättrare, om vi kom tillbaka via djungeln. Vissa grupper inom papuanerna hade i samband med vägspärren blivit mycket missnöjda med att vi hade fått gå vidare på juldagen. Våra bärare hade informerat våra guider om läget, och de hade kommit fram till att hoten var allvarliga. Eftersom de inte kände att de kunde garantera vår säkerhet på tillbakavägen, så blev gruvan egentligen det enda alternativet.

 

Och det är inget bra alternativ. Våra guider hade ett par år tidigare gått via gruvan pga. att de inte kunde ta sig tillbaka via djungeln eftersom det rådde fullt kring mellan moni och dani. Guiderna hade blivit internerade i en öppen container under en veckas tid. Det var något som de aldrig ville vara med om igen.

 

Guiderna förklarade också att om vi går genom gruvan kan vi inte räkna med någon hjälp från dem eller arrangören. Vi skulle vara helt på egen hand. Det hängde samman med att arrangören inte fick äventyra sin relation med gruvan, och därigenom med alla inblandade indonesiska myndigeter. Den hjälp de kunde erbjuda var att se till att bärarna var kvar i sitt läger. Vi kunde få viss hjälp från dem.

 

Bärarna hade sitt läger precis vid kanten till gruvans dagbrott. Den papuanska lokalbefolkningen fick passera fritt genom gruvans område. Det hängde samman med de rättigheter som de sju stammarna fått pga. att det egentligen var deras mark.

 

Vi hade ändå bestämt oss för att gå via gruva. Vi åt vår middag och snabbt därefter packade vi ihop våra grejer. Alla fyra klättrare fick nu bära all sin packning själv. Inga bärare, inga guider. Ute hade kvällsregnet börjat i samband med att mörkret föll. I pannlampornas sken började vi vår ensamma vandring mot det oragefärgade ljuset från gruvan som avtecknade sig mot horisonten. 

 

Ganska snart stötte vi på stora skyltar som var riktade till klättrare. Vi var inte välkomna. Dock fortsatte vi vår vandring. Det var lite upp och ned. Och där i mörkret passerade vi ovetandes den container som skulle bli vårt anvisade boende de följande dagarna. Till slut kom vi fram till kanten av dagbrottet. Jag säger bara det: Falu gruva, släng dig i väggen! Nu pratar vi om världens största koppar- och guldgruva. Dagbrottet skulle nog rymma hela Falu centrum.

 

Vi försökte bli upptäckta med förhoppning om att vi skulle komma i kontakt med säkerhetspersonal. Vi visste att vi måste prata med dem för att kunna få passera. Dock verkade ingen se oss, utan vi fick gå djupare ned in i gruvan. Efter en bra stund började vi komma till ställen där det fanns arbetare. Trots att klockan var 23.00 på nyårsaftonen pågick arbetet för fullt. Vi blev hänvisade till några byggnader längre bort. Väl där fick vi till slut stiga in i något slags sambandscentral. Vi fick lite varm dryck i väntan på att de ringde in säkerhetsavdelningen. Just det, någon gång häromkring inträffade tolvslaget. Något som just nu kändes ganska oviktigt.

 

När väl säkerhetskillarna dök upp fick vi redogöra för vår situation. Vi bad om ursäkt för att vi gått in i gruvområdet, men förklarade hotbilden som fanns i djungeln. Säkerhetskillarna talade inte engelska, men det fanns en annan som kunde översätta. De tog kopior på våra pass och satte oss i en av deras jeepar. Sedan körde de oss hela vägen tillbaka som vi tidigare vandrat till den container som redan var ett ökänt begrepp för oss.

 

Tyvärr, har jag inga bilder från containern eller gruvan. Del för att vi visste att vi skulle vara försiktiga med att fota, dels för att jag har skrivit på ett kontrakt som skulle förbjuda mig att publicera bilder därifrån - om jag nu skulle haft några sådana. Dock kan jag beskriva containern. Det är en lastcontainer med utsågade hål för fönster och dörr, men de är helt öppna. Inuti droppar det in vatten via rosthål i "taket". Det ligger skräp från andra klättrare överallt. Containern ligger på 4000 meter höjd, vilket gör att det är blåsigt, kallt och rått.

 

Gruvans taktik är solklar. Det ska vara en riktigt otrevlig upplevelse att bo i containern. Gruvans budskap är också solklart. Det är här du får bo om du väljer att passera genom gruvan, till straff och varnagel. Jag började genast fundera på hur vi kunde göra containern lite mer beboelig. Lizz och Miłka konstaterade att så här kunde de inte bo, utan de övriga begav sig ut för att leta reda på bärarnas läger som tydligen skulle finnas i närheten.

 

Snart hade de lokaliserat det och vi gick alla dit. Deras läger låg precis vid Zebra Wall. Lägret bestod av lite regnskydd. Dock fanns det en värmande eld. En av de äldre damerna som jag hade haft stort utbyte med kring monispråket beredde mig en plats bredvid henne. Kanske lite moderskänslor spelade in. Jag lade mig tillrätta med wellpapp som madrass ett par säckar juteväv som täcke. De övriga drog fram sina sovsäckar, men för min del var det ingen idé eftersom den var rejält våt. Bättre så här, tänkte jag, innan jag somnade till bärarnas sjungande.

 

 

 

Till topps! /Joel

Sista anmarschdagen - tack och lov! Nu skulle terrängen bli mer av det som jag är van vid. Sten och grus, och finns det något som jag kan, så är det att gå med tung packning under dessa förhållanden. Detta till trots, var jag lite ängslig inför dagens vedermödor. Idag skulle vi ta oss över New Zeeland-passet. Ett pass som ligger på 4500 meters höjd, innan man kan gå ned mot baslägret på 4100 möh. Mina ömma knän såg inte fram emot dagen.

 

Men det var bara att ta till sig av den livsvisdom som min kära fästmö delat med sig av.

-  Har du ont i tänderna?

- Öhh, nej.

- Men bit ihop, då!

Och bet det gjorde jag. Faktum är att det gick lättare än vad jag hade föreställt mig. Visst, var det drygt när man gick upp och ned, och varje gång som man kom upp trodde jag att nu har jag passerat passet, bara för att bli varse om att vi minsann skulle tappa 100 höjdmeter för att gå upp igen. Men som med allt roligt, så tar det slut. Efter en längre tids vandring med gamnacke kunde jag äntligen lämna passet bakom mig.

 

Snart skulle jag vara där, vid baslägret. Ett viktigt delmål. Vi var nära toppen nu. Inte ens ett dygn bort. Väl framme vid lägret insåg jag att nu skulle jag bara behöva bära min packning nedåt. Det är alltid en skön känsla. Snabbt slog jag upp mitt tält. Som alltid stod mina medklättrares tält redan uppställda när vi kom dit. Bärarna brukar gå i förväg och förbereda allt. Vanligtvis har de sitt boende i samma läger, men inte uppe vid BC, eftersom det är för kallt vandrar de ned till gränsen mot gruvan. Det är på en lägre nivå och lite varmare där. Till saken hör att många av bärarna går barfota hela vägen. Guiderna har tidigare köpt in gummistövlar åt alla, men de föredrar att gå utan.

 

   

 

Baslägret är vackert beläget vid några sjöar som består av glaciärvatten. De ser ganska inbjudande ut där de ligger turkosskimrande. Men något bad blev det inte, utan endast vila och mat. Vi skulle gå upp redan vid midnatt för att göra en alpin start mot toppen. Vid sjutiden på kvällen låg jag i min sovsäck, och kunde knappt fatta att jag inom några timmar skulle påbörja vandringen mot toppen. Om allt gick väl, så skulle jag kunna bocka av Oceaniens, och min femte Seven Summit inom tolv timmar.

 

 

Vanligtvis brukar jag kunna tagga upp mig inför toppdagen, men denna gång var det mest en känsla av slentrian. Toppen kändes inte särskilt utmanande, nästan som att det var en självklarhet att jag skulle nå den. Den stora utmaningen hade legat i djungeln, och det var ju avklarat. Resten var ju bara en formalitet.

 

Kanske var det ett resultat av tröttheten, men utan någon särskild oro inför morgondagen kunde jag somna sött i min blöta sovsäck som blev än blötare alltjämt som regnet föll från himmelen.

 

Till topps! /Joel

Idag skulle det bli en ganska kort vandringsdag. Vårt mål var Nasidome (3600 möh). Lite träskmark, men utöver det så skulle sträckan vara torr och fin. Lite som en savann. Det stämde mycket riktigt, och jag upplevde att jag verkligen flög fram över grässtäpperna. Eller nåja, jag kunde väl ta ut stegen som en normal människa, jämfört med den trevande, stapplande gångstil jag hade i djungeln.

 

Jag kände mig faktiskt oförskämt stark denna dag. Faktiskt första dagen jag inte umgicks med tanken på att lämna ifrån mig packningen till bärarna. Jag visste ju att baslägret var nära nu. Vi skulle nå det under morgondagen, och det vore ju dumt att ge upp nu när jag var så nära. Dock hindrade det mig inte från att fantisera och dagdrömma om hur mycket jag skulle springa ifrån de övriga klättrarna på toppdagen. Alltså, när vi alla går på lika villkor. Sådana fantasier kunde jag ägna mig åt där jag släpade mig fram sist av alla. Vanligtvis hann jag inte mer än fram till de övriga när de tog små pauser innan vi skulle börja vandra igen. De hade ju hunnit vila i 5-10 minuter. Det gjorde att mina fantasier om toppdagen blev än mer utförliga.

 

Väl framme i lägret kände jag mig ganska fräsch. Min kropp hade uppenbarligen anpassat sig väl till höjden, men det brukar den ju göra. Att jag var blöt som en dränkt katt hade jag nu lärt mig att acceptera som en del av upplevelsen som Papua erbjuder. Idag var också första dagen då vi kunde börja skymta bergen på riktigt.

 

 

I Nasidome kom två pojkar i tioårsåldern ikapp oss. En av pojkarna hade en riktigt god relation till en av guiderna. När de hade hört att vi var på väg, så hade de gått ensamma genom djungeln under två dagar. De hade bara haft en sötpotatis med sig som kost. I övrigt jagade de det de skulle äta. De gjorde själva läger och ordnade med eld och mat. Den ena hade ett pumpluftgevär för jakten. Jag kunde inte låta bli att jämföra med hur det skulle fungera i Sverige. Här hemma skulle föräldrarna inte ens släppa iväg barnen.

 

 

Till topps! /Joel

 

 

Härligt, tänkte jag.

Nu skulle vi äntligen slippa djungeln, tänkte jag.

Idag ska jag vara stark, tänkte jag.

 

Slapp djungeln, gjorde jag, men för övrigt fick jag denna fjärde anmarschdag klafsa genom träskmark, streta i lera och misshandla mina stackars knän ordentligt genom all vandring upp och ned. Jag tror minsann jag gjorde 500 höjdmeter extra bara för att terrängen var så kuperad.

 

 

 

Resultatet blev att jag återigen låg i feberfrossa när vi slagit läger i Ebay (3500 möh). Men som sagt, det oroade mig inte särskilt mycket. Jag kan ju bara dra mig till minnes när jag var i Kirgizistan och hade frossa i över en vecka. Då var det jag upplevde i djungeln bara en spik i foten i jämförelse.

 

Trots detta slit kunde jag senare på kvällen sitta och njuta av min omgivning. Berg och dalar insvepta i dimma, så långt ögat kunde nå. Formade under årmiljoner. Och nog fanns det väl där ett mönster bland alla berg och åsar, en bekant symmetri? Likt ett gudomligt fingeravtryck.

 

Till topps! /Joel

Sista dagen med djungel. Men en riktigt dryg dag blev det. Det positiva var att jag faktiskt inte fick några krampkänningar. Min kropp hade äntligen slutat ömka sig, och accepterade i tysthet den briljanta plan som huvudkontoret hade kläckt några månader tidigare, dvs. att traska genom djungeln med full packning.

 

Jag dopade mig också med lite dextrolsol och energigel. Efter sju timmars slit kom vi äntligen fram till Enda Tugapa (3300 möh). Med en liten kraftansträngning fick jag upp tältet, och kröp in för att återhämta mig en stund. Skallagret var genomblött, och jag försökte torka dem med min kroppsvärme. Kombinationen av dålig sömn, höjden, uttorkning, utmattning och en ihärdig förkylning gjorde att jag låg i fosterställning medan kroppen riste i frossa. Som tur är har jag upplevt detta förr på berg. Jag var inte särskilt orolig. Varm mat och varm dryck brukar göra susen.

 

 

 

Jag satte igång köket och gjorde mig en Pad Thai med nudlar, lök och vitlök. Allt fräst i olivolja. Jag vet dock inte om det var bristande matlagning eller höjden som gjorde att jag bara inte kunde få i mig maten. Det sa bara stopp. Kväljningarna kom som på beställning. Eftersom jag visste att jag behövde få i mig näring, så gav jag upp min ambition att laga min egen mat, utan gick till de övriga klättrarna som satt till bords och åt av det som expeditionskocken lagade. Varm sparrissoppa, färska grönsaker och proteiner i form av biff och kyckling.

 

I efterhand kan jag konstatera att det nog var ett klokt beslut, även om det innebar att jag gjorde ett avsteg från min strävan att göra det så självständigt som möjligt. Dock vet jag att det mesta ändå är en konstruktion, för hur självständigt är det att gå med guide och 30 bärare i släptåg? Nåja, låt mig ändå få leva i villfarelsen att jag gjorde det lite mer självständigt genom att jag bar min egen packning.

 

Senare på kvällen besökte jag återigen bärarnas skydd, och förkovrade mig ytterligare i dani- och monifolkets vokabulär. Det är ganska intressant att se hur olika språken är. Det fanns inte många ord som verkade ha gemensamt ursprung. Det var nästan som att ställa svenska mot finska. Tyvärr, kunde jag inte komma djupare i min analys, t.ex. på en grammatisk eller syntaktisk nivå. Det, om något, hade varit spännande.

 

Till topps! /Joel

Med stela och ömma ben kröp jag ut från mitt blöta tält. Mitt fina Black Diamond Firstlight-tält som jag är så stolt över var ungefär lika tätt som ett durkslag. Jag hade valt tältet för att det vägde så lite. Ett utmärkt alpinisttält, dvs. ståndaktigt mot hård vind och snö. Dock inte lämpat för regnperiod i djungeln. Det mesta var blött inuti.

 

Gårdagen hade följt det gängse vädermönstret. Det är uppehåll under dagen, men från eftermiddagen fram till morgonen regnar det mest hela tiden. Ett faktum som inte gjorde min sovsäck något torrare. Jag försökte desperat torka så mycket grejer han kunde under morgontimmen. Förkylningen som jag dragit på mig i Timika blev ju inte bättre av att jag låg inlindad i mitt fjälster till sovsäck.

 

 

Efter frukost och morgonbön kunde vi fortsätta vår vandring, djupare in i djungeln. Ganska snart kunde jag konstatera att guiderna hade rätt. Terrängen var än jävligare idag. Mer lera, djupare lera, mer lerig lera, hala stockar som man skulle balansera på, rötter överallt. Lägg därtill att det gick upp och ned hela tiden. Som tur var var det inte lika varmt denna dag. Benen kändes ganska okej till en början, men efter några timmar stapplade jag fram som om jag gick på styltor. Krampen hade min lårmuskler i ett fast grepp. Det kändes nästan som lite rigor mortis.

 

I allt detta slit, kunde jag bara tänka på att jag är för gammalt för det här. Varför betala 100 000 för att plåga mig själv? Jag såg på mina kamrater som ganska obehindrat traskade fram, medan jag hasade efter med min överdimensionerade puckel på ryggen. Jag bar ca. 25 kilo på ryggen med allt vad det innebär för balansen. Jag kan säga att alla mina timmar på balansbrädan säkerligen räddade mig flertalet gånger från underarmsfrakturer. Dock fick mina händer ta ganska mycket stryk. Eftersom jag greppade i allt som jag kunde få tag på fick jag stick- och skärsår överallt. Min taktik var också tacksamt för blodiglarna, vilket jag om kvällen fick dra loss från mina händer. Elaka rackare. Jag har mer än två veckor efteråt märken kvar efter dem.

 

Jag ska villigt erkänna att jag började umgås med tanken att låta bärarna ta min packning. Tänk att få sväva fram över lera, stockar och rötter, med endast fem kilo på ryggen. Jag skulle vara som en kolibri på ett fält med blommor. Hummande och sörplande. Men det är nu det som finns innanför pannbenet kickar igång, och då syftar jag inte på frontalloben. Lite norrländsk tjurighet, några väl valda finska svordomar, och mina krampande lår får fortsätta slava under stolthetens tyngd.

 

Efter sex timmars vandring når vi äntligen fram till Ruma Payun (2600 möh). Egentligen hade guiderna planer på att vi skulle gå ytterligare tre timmar till Blind Man Camp, men eftersom regnet började falla, slog bärarna helt sonika läger här. Både jag och engelsmannen Pete var nog tacksamma för det. Båda var vi ganska slutkörda vid det här laget.

 

 

Kvällen ägnades åt samma ritualer som föregående kväll. Hänga blöta kläder på tork hos bärarna i samband med en liten språklektion. Senare i tältet satt jag och masserade mina arma lår en timme innan jag till slut somnade helt utmattad.

 

Till topps! /Joel

 

Vi vaknade denna juldagsmorgon med viss förväntan. Vi skulle få bege oss vidare. Först efter det att morgonmässan gått av stapeln kunde vi fortsätta vår färd. Med hjälp av apostlahästar och motorburen ungdom kom vi snart Suanggama (1900 möh), sista utposten innan djungeln.

 

 

Det blev en del väntan i byn eftersom detaljerna kring bärarna skulle göras klart. Dels fördelning av de olika packningarna, dels vem som skulle ta vad. Det förvånade mig lite att kvinnorna var klart överrepresenterade som bärare. Jag frågade guiden om det alltid brukar vara så. Tydligen skilde det sig lite denna gång eftersom kvinnorna hade hotat med att göra en egen "road block", om inte fler av dem blev utvalda. Kul med lite "girl power" i en annars så mansdominerad värld. En annan anledning till att så många bärare var kvinnor var att männen, bl.a. hövdingen skickade två av sina fruar. Eftersom han tog hälften av inkomsten, så fick han på detta sätt en hel bärarlön, utan att ha lyft ett gram, så mycket för "girl power". För övrigt hade han sex andra fruar som inte var med på expeditionen.

 

Expeditionen anlitade ca. 10 bärare. Lite svårt att veta exakt. Det har att göra med att det inte bara är de utsedda bärarna som går, utan oftast följer hela familjen med. Hela bärarsällskapet bestod av ca. 30 individer. Många av dem var barn, vilka följde med sina föräldrar. De fick bära lite grann, men i huvudsak fanns det en lärande och social aspekt. Det här förklarar delvis varför man motsatte sig att expeditionen skulle gå över juldagarna. Eftersom hela familjer följer bärarna, skulle ganska många i byarna försvinna över helgdagarna.

 

 

Själv nyttjade jag inte bärarnas tjänster. Jag bar all min packning själv, dvs. tält, sovgrejer, köksutrustning, mat, kläder osv. Bärarna tyckte nog jag var en konstig snubbe som inte drog fördel av deras närvaro, men ingen uttryckte något avståndstagande med tanke på att jag egentligen gjort en till två bärare överflödiga.

 

Först vid lunch kunde vi börja vår vandring. Eftersom vi kom iväg ganska sent skulle vi gå en ganska kort sträcka till Jambosiga (2200 möh). Jag tänkte inget särskilt om det, utan började trava på. Packningen kändes hyfsat lätt. Solen stekte på ordentligt, och det dröjde inte länge förrän packningen inte alls kändes så lätt. Snarare ganska tung. Jag har genom åren insett att jag är ganska dåligt anpassad för värme. Jag ska inte tråka ut dig med en lång evolutionsbiologisk harang, men snö och kyla är mer min grej.

 

Att jag dessutom hade ganska dåligt med vatten, gjorde att jag torkade ut snabbt i värmen och den höga luftfuktigheten. Vandringen gick upp och ned och på skrå. Klafsandet i leran var ju inte till någon hjälp. Efter ett par-tre timmar hade jag bokstavligen kramp i varenda muskel under naveln. I vaderna, bak-, fram- och innerlår, höfterna och i mina gluteus. Knäna värkte, svetten droppade ned i mina glasögon. Hur ska det här gå?, undrade jag tyst för mig själv.

 

Som tur var skulle vi inte gå så långt, så när vi äntligen kom till lägret kunde jag pusta ut. Jag reste mitt tält och gjorde mig en stadig middag. Mina blöta och leriga byxor hängde jag upp på tork över bärarnas lägereld. Givetvis fjäskade jag in mig hos några äldre kvinnor genom att bjuda dem på Baby bell's ostar. Min baktanke var inte att de skulle upplåta torkplats för mina byxor, utan att de skulle vilja dela med sig av sina ord.

 

   

 

Jepp, en språknörd som jag kan ju inte sitta mitt ute i djungeln med personer från både moni- och danifolket, utan att få ta del av något så spännande. Jag börjar lite trevande med att peka på elden, och fråga vad det heter. Snabbt får jag svaret på moni osa, och kort därefter på dani kani. Likt ett barn som sitter med en bilderbok, så pekade jag på saker jag såg. Bärarna tillfredsställde glatt min nyfikenhet, och såg nöjt på varje gång jag skriver i mitt lilla anteckningsblock. Det hela övergick till slut att jag inte behövde peka på något utan de försökte överösa mig med ord på allt möjligt. Och om någon från moni sa en sak, fick jag omgående veta vad det också heter på dani, och vice versa. Det handlade inte om någon animositet, utan bara att alla var glada över att få dela med sig av sina språk, sin kultur, sin identitet.

 

Med en hel anteckningssida full med ord drog jag mig tillbaka och gick till mitt tält. Den sista vakna timmen ägnade jag mig åt att stretcha varenda muskel i benen. Jag bävade lite inför morgondagen. Guiderna sa att terrängen skulle bli än värre. Den mängd lera som vi upplevt idag var bara ett litet smakprov på vad som komma skall. Det kändes inte så upplyftande, tänkte jag, medan jag skrapade bort leran som nått mig ända upp på låren.

 

Till topps! /Joel

Vi hade knappt hunnit somna innan vi väcktes av ett oväsen. Det lät som om en lynchmobb stod utanför huset. Vi hörde hur någon bankade på dörren och stormade in i huset. Vi kunde inte förstå vad som sades, men vi förstod att vederbörande var arg. Jag och Pete tog snabbt på oss kläderna för att gå ut och se vad det rörde sig om.

 

Våra guider föste snabbt in oss i rummet igen och uppmanade oss att låsa dörren. Lite av en placebogrej, eftersom regeln skulle kunna motstå kraften av en lekfull hundvalp. Det visade sig att det var männen från vår slutdestination Suanggama som under natten undrat var vi var och begett sig till byn där vi nu hölls. Det finns en aspekt av stampolitik i detta, eftersom byn Djanamba, där vi hålls hör till monifolket. Suanggama hör till danifolket. För två år sedan var det regelrätt krig mellan dessa två stammar.

 

Danimännen var upprörda på guiderna och oss. De trodde att vi gått bakom ryggen på dem och skulle rekrytera bärare från monifolket. Efter ett par timmar reddes det ut, och danimännen kunde återvända till sin by. Med förhöjd puls kunde vi återigen krypa ned i våra sovsäckar. Men jag lade mig med kläderna på och utan öronproppar.

 

Julaftonsmorgon. Solen sken, och barn sprang omkring glatt sjungandes. Det som under gårdagens mörker var främmande och skrämmande, hade nu förbytts till bilder tagna ur ett naturprogram. Jag önskade de övriga en god jul, och gick ut och letade reda på ett träd som hade långa smala barr. Det fick fungera som julgran. Vi ställde upp vår provisoriska julgran mitt på gräsplanen och började klä den med röda blommor vilka man hittade i överflöd. Miłka hade köpt guldfärgade pumlor [julgranskulor för sörlänningar] i Timika, vilka vi också lät barnen i byn hjälpa till att sätta upp.

 

Gårdagens aggressiva uppvisning bland byborna hade nu förbytts till reserverad distans. Vi fick gå runt fritt i byn, och under dagen samlades de alla uppe vid vägen för att förmodligen diskutera hur de skulle göra. Dels kände de till vår önskan om att få passera så snart som möjligt, dels hade danibyns besök under natten satt lite griller i huvudet på dem. Det är intressant att se hur genusindelat allting är. Oavsett sammanhang står, sitter de uppdelat mellan män och kvinnor. Intressant var också att se hur kvinnorna fick komma till tals först. När de hade fått säga sitt reste de sig och gick, medan männen samlades i en ring för att fortsätta diskutera.

 

   

 

Det visade sig senare att byn skulle låta oss gå redan på juldagen, dvs. under morgondagen, men först efter morgonmässan. Det kröp också fram att vårt ofrivilliga besök inte bara hade med hänsyn till högtiden att göra, utan att de önskade att fler bärare skulle rekryteras från byn. Förhandlingar hade skett och tydligen accepterades detta av folket i Suanggama.

 

Skönt, trots försening, blev det bara två dagar och inte fyra. Plötsligt blev utsikterna lite mindre grådaskiga. Med detta positiva (under omständigheterna) besked, och en jättefin julmiddag bestående av lokalt fångade jätteräkor, så roade vi oss med kortspel och julsånger. Vi sjöng stilla natt på engelska, polska och svenska för våra värdar, alltså på en och samma gång. Måste ha låtit som ett sammelsurium.

 

Den natten lade vi oss ganska lugna och med förhoppningen om att få fortsätta vår resa in i djungeln nästa dag.

 

Till topps! /Joel

Idag, 23:e december, äntligen skulle vi få flyga ut till Sugapa och den väntande djungeln. Det var dags att frigöra sig från den apatiska limbotillvaro som de senaste dagarna hade invaggat oss i. På morgonen hade vi packat allt och först skickades våra stora packningar med en egen transport. Själva satt vi i hotellobbyn och väntade på klartecken. Anledningen var att man inte ville att vi skulle sitta på flygplatsen, vilket skulle kunna skapa reaktioner hos lokalbefolkningen. Vi skulle åka, i princip, när planet var startklart.

 

Ganska snart blev vi hämtade till flygplatsen. Vi vägde in oss, och blev sedan transporterade till baksidan av en hus. Vi fick instruktioner om att hålla låg profil, dvs. att inte visa oss synligt för andra. Vi väntade på en väderlucka i Sugapa. Just nu regnade det ganska mycket där borta.

 

 

Tålamod är en god egenskap hos bergsklättrare. Det är därför jag brukar säga att jag hellre klättrar med en revisor än med en adrenalinjägare. Revisorn är metodisk och har ett öga för detaljer och helhet, ungefär som en schemaläggare ;). Bergsklättring är förmågan att explosionsartat kunna prestera fysiskt och psykiskt, när det behövs, och under kontrollerade former. Däremellan gäller det att kunna bida sin tid och förbereda sig.

 

När väl kommandoropet kom, så var vi snabbt på fötter och gick med raska steg ut till planet. Vi hoppade in och ganska omgående lyfte vi från marken. flygningen tog ca. 40 minuter. Timika ligger söder om bergen och därför flyger man förbi toppen till Sugapa som ligger norr om bergen. Tyvärr var det ganska molnigt, så utsikten var begränsad.

 

Efter en intressant landning gick vi upp till byn för att stuva om det sista i packningen. Byns motorburna ungdom kom dit på sina motorcyklar. MC-kurirerna fungerar som både taxiverksamhet och speditionsföretag ute bland byarna. Vi fick sätta oss baktill varsin motorcyklist, och de skulle köra oss till den sista byn innan djungeln, Suanggama. Motorcykelresan skulle ta ca. 30 minuter.

 

  

 

Det var en ganska guppig resa, och man fick hålla i sig för glatta livet för att inte trilla av. Samtidigt var det fascinerande att nu få se det genuina Papua. Byar med runda hyddor och grisar som sprang överallt. Vi fick också vårt första smakprov på den lera som skulle bli en kär [läs ironi] följeslagare genom djungeln.

 

Vi hade avverkat lejonparten av sträckan när vi plötsligt blev stoppade i en by. En road block, dvs. vägspärr. Männen står på vägen och ropar aggressivt. Vissa av dem har moderna skjutvapen, andra är utrustade med pilar och båge. Vi tar det med viss ro, vi känner till att byarna brukar göra dessa vägspärrar för att sedan låta grupper passera. Det känns hyfsat tryggt eftersom vi har med oss ett par indonesiska armésoldater som eskort, och båda är rustade till tänderna med olika pangpang-saker.

 

Efter en och en halv timme, kan vi åka vidare. Det visade sig att de önskade15 miljoner indonesiska rupier för att låta oss passera. Den gängse taxan ligger på 5 miljoner. Därav tog det lite längre tid. Parterna enades till slut om 7 miljoner (ca. 4200 SEK).

 

Vi satte oss på motorcyklarna igen och vi hann inte köra länge innan vi kom till en by där vi möttes av en kör bestående av kvinnor och barn. Sången och att hela byn var på vägen gjorde att vi först trodde att det rörde sig om något slags välkomstkommitté. Lite etnocentriskt naivt, kan tyckas. Det visade sig vara ytterligare en vägspärr. Dock var denna by betydligt mer aggressiv i sin framtoning än den förra. Vi blev mer eller mindre helt omringade av invånarna, medan några av männen eldade på varandra.

 

    

 

Våra guider försökte förhandla med byinnevånarna, men de hävdade bestämt att det inte rörde sig om pengar. Ingen summa som erbjöds var intressant. Till saken hör är att människorna i byarna är kristna och djupt religiösa. De ansåg helt enkelt att vi inte skulle få passera i samband med julfirandet. Efter många långa diskussioner kom de fram till att vi skulle stanna i deras by som en gest av välvilja från båda parter.

 

Logi ordnades i pastorns bostad, vilket var det enda huset av västerländskt snitt, utöver kyrkan. I övrigt bestod byn av de karakteristiska runda hyddorna. Vi tilldelades ett litet rum lagom stort för fyra personer att sova i. Att vi sedan delade rummet med en hel del råttor/möss blev vi varse nästa morgon när vi insåg att de ätit på det bröd som skulle bli min frukost under klättringen. Det var bara att kasta. Man vet ju inte var de råttorna har varit med sina morrhår.

 

    

 

Vi visste inte hur länge vi skulle hållas i byn. Först pratade de om att vi skulle släppas 27 december, dvs. efter annandag jul. Det skulle innebära att vi låg åtta dagar efter i schemat. Vi skulle bara hinna gå genom djungeln och göra toppen, men inte ha någon dag över för utmarschen. Hela expeditionen var nu i fara. Det fanns egentligen ingen tid till att hinna ut igen. Vi började alla fundera på att boka om våra hemflyg.

 

Nåja, imorgon skulle det vara julafton, och kanske skulle byinnevånarna få lite julstämning och låta oss passera tidigare. Hoppet är det sista som överger en. Och med lite självsuggerering kunde vi slutligen komma till ro i våra sovsäckar efter en dag, fullsprängd med nya intryck och händelser.

 

Till topps! /Joel

Nu äntligen skulle min resa till Puncak Jaya, även känd som Carstensz pyramid, Västpapua, Nya Guinea, Indonesien bli av. Det var faktiskt fjärde gången gillt. Jag hade planerat att åka till Carstensz både 2010 och 2012, men båda gångerna strandade det på logistik.

 

Så sent som i våras hade jag bokat och betalt resa samt arrangör för att etablera en ny led från söder, men det blev en antiklimax eftersom jag dagen innan avfärd fick ett meddelande på Facebook om att klättringen var inställd. En av de papuanska byarna utmed vägen vägrade låta oss passera. Det tvingade mig till att snabbt göra om mina planer och istället åka till Australien för att bestiga Kosciuszko. Lite av en besvikelse, eller snarare ganska mycket. Dock var det min första erfarenhet av en "road block". Fler skulle komma, och på närmare avstånd.

 

Under sommaren/hösten riktade jag in mig på Antarktis istället, men jag fick tyvärr ingen plats, och när jag sedan såg i mitt Facebook-flöde att de sökte en deltagare till Carstensz för en julbestigning, så tänkte jag att mina 7000 USD, som jag ännu inte fått tillbaka från den indonesiska arrangören faktiskt kunde komma till användning. Jag anmälde mig, och jag behövde bara lägga till ytterligare 2750 USD för att täcka avgifterna. Och denna gång kom inget i vägen - till att börja med.

 

Dag 0 - Jag satte väl standarden för expeditionen genom att jag tittade slarvigt på tågbiljetten. På morgonen för avfärd insåg jag att jag hade missat mitt tåg. Det var ju stabilt. Efter lite smådesperata telefonsamtal till taxibolag och Kristina, fick jag finna mig i att ta ett senare tåg. Det löste sig helt okej, jag kom bara till Arlanda ett par timmar senare, men jag hade gott om tid.

 

Dag 1 - Flygresan gick faktiskt riktigt smidigt, endast en mellanlandning i Bangkok, och så var jag i Denpasar, Bali. Väl på plats träffade jag den ena guiden Raymond och de övriga klättrarna: Miłka från Polen, Lizz och Pete från England. Både Miłka och Pete satsar på 7Summits. Carstensz skulle bli deras fjärde respektive femte topp. Lizz hade tidigare varit på Kili och gjorde nu Pete sällskap till Carstensz.

 

 

 

Dag 2 - Eftersom jag hade checkat in på ett fint hotell, med mycket fint rum såg jag fram emot en natts sömn, om inte annat för att ge jetlagen en omgång. Dock visade det sig att vi skulle flyga till Timika, Nya Guinea klockan 01.00 på morgonen.  Det var bara att packa ihop, checka ut efter sju timmar på rummet, och inse att jetlagen nu hade mig i ett knock out-grepp. Efter lite tålmodig väntan kunde vi boarda vårt plan och snart skulle jag äntligen få sätta mina fötter på Nya Guineas mark.

 

Nya Guinea, det är en sådan där plats som är lite mytisk och mystisk. Lite grann som Alaska eller Grönland. Alla känner till platsen, och har relativt god kännedom om kultur, flora och fauna, men väldigt få åker de facto dit. Det är inte några platser som direkt lockar till sig strömmar av turister. I Nya Guineas fall går det till och med så långt att man inte ens vill ha dit några. Det krävs ett specialtillstånd från polismyndigheten i Jakarta för att få åka dit.

 

Dag 3 - Byråkrati, eller inte, nu står mina fötter äntligen på Papuas mark, eller rättare sagt asfalt. Tullmyndigheten passar direkt på att utkräva lite mutor från vår guide för att inte skapa massa dryga byråkratiska processer för oss västerlänningar. Jag skulle gissa att minst en tredjedel av våra avgifter på ca. 10 000 USD är till för att täcka allsköns mutor. Nåja, vi kom in och fick åka till vårt hotell i Timika. Väl där träffade vi på våra andra två guider Hatta och James.

 

Efter lite shopping för att komplettera utrustningen för de övriga deltagarna, och en mycket fin middag bestående av grillad fisk, så kunde vi gå och lägga oss. Nästa dag skulle vi flyga ut till Sugapa, och vårt äventyr skulle börja på riktigt.

 

Dag 4 - Trodde vi, ja. Det visade sig att en av lokalbefolkningen hade råkat ut för en olycka i Sugapa. Han hade tydligen fått ett av propellerbladen mitt i pannan. Oklart om han överlevde. Oavsett fick det papuanerna i Sugapa att helt vägra alla flygplan landningstillstånd i byn. Inklusive det flyg som vi hade inbokat. Det var bara att finna sig till rätta på hotellet igen.

 

Det verkade som att jag hade sällskap av ett kackerlackspar på deras smekmånad. De höll sig lite för sig själva, och det var okej för min del, men när den ena fick för sig att testa komforten i min säng kände jag mig tvingad att markera mitt revir. Kackerlackan, ungefär stor som en femkrona, fick sitta i skamvrån ett tag.

 

 

Dag 5 - Guiden Hatta som hade ansvar för logistiken jobbade frenetiskt på en lösning. Vi hoppades på att få komma ut till Sugapa under dagen, men på kvällen fick vi beskedet om att vi inte skulle få komma ut förrän den 23:e december. Det var om först tre dagar. Anledningen var att alla flyg var fullbokade nu i och med att det var jullov. Speciellt många inom militären flög till sina hembyar, och militärerna kunde guiderna inte muta sig förbi. Dock ska ni veta att vi försökte.

 

Raymond och Hatta åkte till alla flygbolag och erbjöd dem dubbla priserna för en flygning. Vi försökte förmå dem att sätta in extraflyg, vi fyra klättrare gick in och erbjöd 1000USD extra var, dvs. trippla priset, men ingenting fungerade. Problemet var inte bara flygningen ut, utan att detta påverkade hela vårt upplägg. Skulle vi flyga ut först den 23:e, så var vi fyra dagar efter schemat. Arrangören hade meddelat att man skulle lägga till tre dagar för oförutsedda händelser. Redan nu var dessa tre dagar förbrukade, och den marginal vi hade gick från god till obefintlig.

 

Vi gick igenom vandringen och såg över etapperna och var vi kunde tjäna lite extra tid. Det är inte som att vandra i de svenska fjällen, där man bara kan bestämma sig för att gå lite längre, utan här måste man anpassa det till var det finns lämpliga lägerplatser. Efter lite tråcklande kom vi fram till ett möjligt upplägg, in och ut från berget. Dock började vi redan nu att fundera på möjligheten att gå ut via gruvan, men det skulle förhoppningsvis inte bli aktuellt.

 

Dag 6 - Gruvan, det förtjänar en helt egen historia. Vi hade accepterat förseningen, och försökte göra det bästa av situationen. Dock är Timika, Nya Guinea inte riktigt anpassad för turism. Det finns inte många sevärdheter, och de som finns är för krångliga, farliga eller förbjudna att åka till. Hurra! Tre dagar i Timika är väl okej, eller inte.

 

Timika är en stad som uppstod 1972 i samband med att gruvan etablerades. För att man ska förstå gruvans betydelse och roll för Nya Guinea, Indonesien och den här redogörelsen, så känner jag mig tvingad att uppehålla mig lite vid den.

 

Gruvan drivs av ett amerikanskägt företag som heter Freeport-McMoran. Det är världens största guld- och koppargruva, och de ekonomiska summorna vi pratar om är svindlande. Gruvan är den enskilt största skattebetalaren till den indonesiska staten. Det innebär att dess intresse för att gruvan ska få arbeta ostört är massivt. Både polis och militär finns på plats i överflöd, och de tjänar alla gruvan direkt eller indirekt.

 

Allt, jag menar allt, kretsar kring gruvan i denna del av Nya Guinea. Gruvan disponerar ett jätteområde omkring gruvan. Gränsen bevakas av vakter och gruvans säkerhetstjänst. Inne i Freeports område finns det t.o.m. en egen liten stad, Tembagapura (ca. 10 000 invånare), endast för dem som arbetar inom gruvan och deras anhöriga. Här finns regionens modernaste sjukhus. Inom området finns också en 50m bassäng där alla anställda kan åka och bada med sina familjer.

 

 

Eftersom vi hade en kontakt med en kille som hade passerkort in till Freeports område fick vi åka och simma ett par dagar i bassängen. Ett välkommet avbrott och bra träningspass. Att komma in i området är som att komma in i USA. Utanför murarna är det smutsigt och rörigt, ungefär som det brukar se ut i sydostasiatiska länder. Innanför murarna var allt skräp som bortblåst. Bilarna följde trafikreglerna till punkt och pricka. Vägarna var utmärkta och t.o.m. väggrenen var utmärkt med vägstolpar. Freeports område är lite som en stat i staten.

 

Freeport försökter att ta ett socialt ansvar för lokalbefolkningen, speciellt med tanke på att det är deras mark de är på. De sju stammar vars marker påverkades av gruvans start får 1% av gruvans vinst att dela på. Eftersom vi pratar om enorma vinster och en fattig landsända, så får varje individ hörandes till dessa stammar så mycket pengar att de inte behöver arbeta. Räknar jag på den vinst som jag har sett, så får stammarna mångmångmiljonbelopp att dela på varje år.

 

Dock ska man vara medveten om att det finns ett missnöje bland lokalbefolkningen. Det finns en separatiströrelse OPM på ön som vill göra sig självständig från Indonesien. Dessa har också hamnat i väpnade strider med gruvan.

 

Dag 7 - Denna dag åkte vi ut mot kusten och fick se papuanska byar där invånarna har lämnat sina traditionella boenden i form av runda hyddor, men boendestandarden är låg. På många håll kunde man se uppmaningar gjorda med sprejfärg att bojkotta val, och om ett fritt Västpapua.

 

          

 

Under dessa tre dagar i Timika besökte vi också den lokala marknaden, hann med två svängar till bassängen och en tur ut till kusten. Dock har mycket av dessa dagar smält samman till en enda sammanhängande limbotillvaro. Timika är väl inte en plats jag skulle rekommendera för turistande. Jag försökte övertala våra guider att ta oss till ett ställe med paradisfåglar, men det var tydligen för långt och omständligt att ta sig dit. Synd.

 

Till topps! /Joel

 

 

Puhhhhhh. Djupa utandningar. Ni vet, när man får ett sms ifrån en vanlig mobiltelefon, istället för att få någon brusig minut på en satellittelefon en gång var fjärde dag. Den känslan! Civilisation! 

 

Vi har till och med pratat i någon minut, på den alldeles vanliga mobilen, och skajpar senare under dagen. Just nu är i alla fall Joel tillbaks på hotellet i Timika, han har duschat och rakat sig, druckit Coca-Cola och fått på sig torra kläder. De var på väg ut för att äta middag. Imorgon går flyget hemåt, först till Bali, sen till Bangkok och så till Stockholm.

 

Och någon gång dessförinnan kanske han till och med läser sin egen blogg. Hej, hej, Joel!

 

Om inget oförutsett inträffar dessa två närmaste dygn, så avslutar jag nu min rapportering här. Tack för sällskapet!

 

Mot nya höjder! (Fast vi förhandlar först.)
Kristina

 

Det finns olika sätt att fira nyårsaftonen. Indonesien ligger nio timmar före, så under deras nyårsafton har expeditionen tagit toppen: Carstensz Pyramid, en av de sju topparna, och det högsta berget som ligger på en ö. Oavsett vilken lista man går efter så har Joel nu tagit fem av de sju topparna/seven summits. Bass lista har med Mount Kosciuszko i Australien, medan Messners lista har Carstensz Pyramid. Carstensz är ju coolare, tycker jag nog. Det är betydligt färre som bestiger det, inte minst för att det är så svåråtkomligt. Problemet med själva coolheten där, är ju att så få vet vad det är för berg och vad det är för märkvärdigt med det. Ack, dessa dilemman! ;)

 

Joel lät nöjd. Han ville bara ta sig hemåt. Det regnar ju oupphörligen, och så roligt har det inte varit att trampa runt i djungel och träsk. Dessutom hör jag att han hostar och gissar på en rejäl förkylning.

 

Nyårslöften inför 2015? Att lägga veto inför alla tänkbara expeditioner som involverar djungel, aggressiv lokalbefolkning, mutor, icke-fungerande satellittelefoner, vakter med vapen och konstant regn. Och kanske några andra expeditioner också! 

 

Gott nytt år! Mot nya höjder!

Kristina

 

 

 

Enligt ett satellittelefonsamtal vid midnatt, så befinner sig expeditionen just nu i Base Camp. Inom några timmar kommer de att påbörja bestigningen av Carstensz Pyramid, det högsta berget i Oceanien, 4 884 möh. De påbörjar sin bestigning när det är midnatt där, dvs om två timmar ungefär, med pannlamporna på, och sen är det bara att stega på, tills det inte går att komma högre. Jag har förstått att det kan vara bra att kunna en del om isklättring, just på Carstensz.

 

Förhoppningsvis tar de toppen inom det närmaste dygnet och sen var det bara det där med att ta sig ut ifrån området och tillbaks till civilisationen. Joel var hoppfull, och trodde på två dygn till, sen ska han få sova torrt igen. Det är ju regnsäsong, och Joels svar på frågan om hur han mådde var just "Jag är blöt". Det blir nog bra att få torka till lite, framåt januari 2015.

 

Gott slut! Mot nya höjder!

Kristina

 

 

....cannot be reached at the moment." Jag har hört det några gånger nu och har insett det lönlösa i att försöka. Men Joel ringde! Jag bär omkring på mina mobiler, en jobbmobil och en privat, mest hela tiden. Jag kan nästan alltid nås. Och idag missade jag det första samtalet från Joel. Otroligt frustrerande, men jag satt i bilen på motorvägen och hade fullt upp med någon omkörning och att sjunga med i Mando Diao på radion, och så lyckades jag inte uppfatta signalen förrän det var försent, och jag hann inte svara. Det var en tung timme innan han ringde igen.

 

Jag var fortfarande på motorvägen, och försökte hitta någonstans att svänga av, men det fanns inget, så jag försökte navigera så försiktigt som möjligt medan jag fick mina fyra minuters samtal. Det var förstås jättebrusigt och vissa saker uppfattade jag inte alls, medan jag fått annat lite klarare för mig. De är inte längre i någon djungel, om jag förstod rätt, men har två dagars vandring kvar till Cartsensz. De siktar på att ta toppen på nyårsaftonen

 

 

Det är inte säkert att Joel hinner med sitt flyg hemåt, den 3:e januari, men det blir ett senare problem. Han är ledig fram till den 6:e januari, och innan dess bör han ju ha landat i Sverige. Fram tills dess är det här min blogg och jag kan lägga upp hur puttenuttiga bilder jag vill!

 

Mot nya höjder!

Kristina