Utebloggen

Just nu kretsar många av mina tankar kring ledarskap. Inte så mycket pga. jobbet utan för att jag läser en kurs kring ledarskap. Det fick mig att fundera lite på detta med hur ledarskap fungerar på berg. Till att börja med vill jag poängtera att jag sällan eller aldrig har fungerat såsom en formell ledare för en klättergrupp. Oftast har jag klättrat med individer som har varit jämbördiga och därför blir ledarskapet delat och kollektivt.

 

Med detta sagt kan jag dock konstatera att jag har initierat och drivit ganska många klätterexpeditioner. Vid ett par tillfällen har jag också stått som ledare på papperet, och i några fall har jag tydligt haft ledarrollen. Just dessa förutsättningar skapar en intressant grund för ledarskapet. Några av förutsättningarna är att uppdraget är väldigt tydligt, beslutsstrukturen är demokratisk/konsensusinriktad, felbeslut kan få fatala konsekvenser, man är bokstavligt sammanbunden med övriga medlemmar, den för stunden svagaste sätter nivån, psykiska och fysiska påfrestningar påverkar besluten osv.

 

Hur leder man sig själv och andra under dessa omständigheter? Hur fungerar beslutsprocesserna? Mellan jämbördiga klättrare brukar man vanligtvis diskutera alternativen och beslut fattas i konsensus. Även i grupper där andra är oerfarna måste man som ledare lyssna noga på vad övriga deltagare uttrycker. Man vill inte stå halvvägs till nästa läger med en utmattad/skräckslagen kamrat.

 

Det är avgörande att fatta informerade beslut. Innan man går måste man bedöma väder, leden, gruppens status, objektiva faror, tiden. Givetvis går det inte att nå 100-procentig kunskap om allt. Det finns alltid en andel okända faktorer. Det viktiga är att minimera dessa så mycket det går. En händelse som jag har tänkt på i efterhand är när vi var på Pik Lenin och ett replag som kom ett par timmar efter oss fick en lavin över sig med bl.a. krossade bäckenben som följd. Vi hade passerat just den sträckan tidigare. Vi konstaterade att vi hade haft tur, men retrospektivt inser jag att vi inte bara hade tur. Vi hade fattat rätt beslut om tidpunkten för när vi skulle gå, och vi hade bedömt tidsåtgången korrekt. Det var inte bara tur.

  

 

Många gånger gäller det också att fatta ganska snabba beslut i stunden. Ska man gräva ned sig, eller försöka ta sig till lägret i en White out? I dessa lägen gäller det att inte tveka, utan att fatta ett beslut och fullfölja det efter bästa förmåga. Det är som när man går över en snöbrygga på en glaciär och plötsligt känner/hör hur hela bryggan sätter sig. I det läget kan man inte bli paralyserad och stå kvar, utan då gäller det att bestämma sig illa kvickt om man ska vända eller ta sig över.

 

Eftersom man bokstavligen är sammanbunden med en eller flera andra personer gäller det också att få ett bra samarbete/samspel. Alla måste veta sina roller och uppgifter om något oförutsett händer. Kommunikation är centralt, vilket jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Det gäller att vara tydlig, lyhörd och ärlig. Ingen tjänar på att man försöker mörka måendet och rädslorna. Dock är det här den erfarne ledaren kan bedöma om det mest effektiva är en kick i rumpan eller om det finns anledning att ta det lugnt.

 

Jag kan se många paralleller mellan mina beslut på bergen och i vardagen/övriga livet. Det gäller att fatta så välinformerade beslut som möjligt utifrån förutsättningarna. När beslutet väl är fattat gäller det att vara beslutsam. Bra kommunikation är a och o, speciellt vikten av tydlighet. Dock finns det en avgörande skillnad mellan besluten på bergen och i vardagen. Felbeslut i vardagen brukar sällan kunna leda till döden.

 

Till topps! /Joel