Utebloggen

Här skriver jag om alla mina äventyr, från planering till genomförande. Under Kategorier kan man läsa om pågående samt redan genomförda expeditioner, och de tankar jag har/hade kring bl.a. utrustning, vägval och budget. Jag klättrar självständigt, dvs. icke-kommersiellt och utan guide. I huvudsak försöker jag genomföra mina bestigningar i god alpin stil, men eftersom säkerheten kommer i första hand, kan jag göra avsteg från detta när det är nödvändigt. Jag har medvetet valt att vara osponsrad för att kunna förbli genuin.

Människans natur

Everest 2006, ungefär 450 höjdmeter från toppen, sitter en man ihopkurad under en klippavsats. Han har försökt bestiga världens högsta berg, solo och utan någon support. Kylan, höjden och ansträngningen har tagit ut sin rätt. Han sitter där utmattad. Klättrare efter klättrare passerar honom på vägen upp mot toppen. Samma klättrare passerar honom på vägen ned flera timmar senare. Några försöker hjälpa honom genom att dela med sig av sin syrgas. Andra försöker hjälpa honom upp på benen, men på 8500 meters höjd är det knappt att ens egna ben orkar bära en, än mindre ytterligare en riktigt storvuxen man. David Sharp lämnades slutligen att dö ensam.

 

När denna händelse blev känd bland allmänheten uppstod en hätsk debatt. Vreden var stor och den riktade sig mot de andra klättrarna. Varför avbröt de andra inte klättringen för att försöka hjälpa honom? Hur kunde de vara så själviska att hellre prioritera toppen än att rädda ett människoliv? Hade de alla drabbats av sjukdomen "toppfeber"?

 

Jag kan delvis förstå och hålla med i kritiken, men det man måste förstå är att alla andra också är utsatta och rör sig på marginalerna för vad de klarar av. På dessa höjder pratar vi inte om några vanliga räddningsaktioner. Att satsa sin energi för att hjälpa någon annan som är helt utmattad på denna extrema höjd kan resultera i att båda dör. Det bör man ha i åtanke när man anser att de andra klättrarna borde ha hjälpt honom.

 

Kanske är du inte övertygad, kanske funderar du på om bergsklättrare ändå är lite annorlunda funtade. Det är ju väldigt målmedvetna människor som har satsat mycket pengar och tid för att nå toppen. De är ju ofta ganska egensinniga, vilket man måste vara för att hålla på med detta.

 

Det var med bakgrund av detta som jag reagerade när jag läste en artikel i Falu Kuriren 19/3-14. Robert Maras fick andningsproblem och blev mycket dålig strax efter starten. Tusentals åkare passerade, utan att någon stannade för att fråga hur han mådde tills Kristina Mildvind kom fram till honom. Hon hjälpte Robert och valde att själv avbryta loppet. Robert mår idag bra.

 

På vilket sätt skiljer sig dessa tusentals åkare som bara passerade från klättrarna på Everest, förutom att de senare skulle riskera sina liv genom att försöka sig på en räddningsaktion? Kan man jämföra insatserna i träningstid, pengar och risk för sitt eget liv och lem? Knappast. Men ändå var det tusentals som passerade. Och bland dessa tusentals finns det säkert någon av dina släktingar, vänner, kollegor och grannar. Helt vanliga personer som kanske drabbats av "loppfeber".

 

Jag säger absolut inte att varken klättrarna eller Vasaloppsåkarna gjorde rätt, men däremot vill jag visa på att klättrarna i sig inte är annorlunda, eller speciellt själviska. Möjligtvis kan man klandra denna "feber" som drabbar oss alla lite till mans. Men oavsett vad vi tycker om den så är det nog en del av den mänskliga naturen.

 

Till topps! /Joel

Det behöver inte vara så att bergsbestigare och Vasaloppsåkare är cyniska kallhamrade typer som inte bryr sig om andra. För många som klättrar i berg eller åker Vasaloppet är det det svåraste och jobbigaste de gjort. För att göra något riktigt svårt är en metod att sluta sig i en bubbla, fokusera på uppgiften och skala bort allt annat. Jag tycker själv att man missar mycket av grejen då. Landskapet, stämningen, den sociala biten om man är flera på berget (i spåret är man så många att man ofta blir mindre social, jmf storstäder-by), men under svåra passager är det fullt fokus som gäller. Då finns det inte lika mycket över till perception av andra utanför replaget. Just växlingen mellan total fokus och möjligheten att stanna upp, njuta landskapet, prata med andra klättrare/åkare, är en av tjusningarna med bergsbestigning. Andra har inte förmågan att njuta av stunden, utan fastnar i bubblan för att prestationen (jag har gjort) överstiger upplevelsen (jag var där). Kan tänka mig att det inte är helt ovanligt bland elitmotionärer (de i tidiga startled) att vara så inne i prestationen, att slå tidigare tid, att de missar helheten. För "vanliga" människor i högre startled räcker det med att ta sig i mål. Då finns det paradoxalt nog mer kraft att prata med andra och insupa helheten. Och se om någon annan verkar må dåligt.

En samvetesfråga. Killen som vi räddade på Matterhorn. Skulle vi ens ha sett honom om vi samtidigt gått på en bräcklig snökam?

När det gäller killen vi hjälpte på Matterhorn ser jag det mer som en perceptionsfråga än samvetsfråga. Sedan finns det väl flera förklaringar till varför personer väljer som de gör, men Vasaloppsexemplet fungerade som ett belysande exempel på att alpinister nödvändigtvis inte är mer själviska än andra.

Bestiger man Everest,K2 eller nån annan 8000+ topp så ska man göra det med inställningen att antingen gör man det sj, eller så gör man det inte alls... Spelar ingen roll om man klättrar solo eller ingår i en större expedition... På dom höjderna är man ändå sj i slutändan och den enda som kan rädda en är en själv....

Allt annat tycker jag är skitsnack, varför en klättrare kan, rent fysiskt kliva över en fortfarande levande människa på vägen ner är för att han måste ta hand om sig sj och överleva... Han har antagligen oxå en familj och han har mest sannolikt inte orken att släpa ner en annan utan att dö sj...

Nä, på så stora berg är man sin egen herre, man klättrar sj och man måste ta sig ner sj