Utebloggen

Då var det dags att summera kostnaderna för detta lilla äventyr. Det må vara det "lättaste" av 7 summits, men absolut inte det billigaste. Hade vi anlitat en vanligt paket hos arrangör, hade det kostat oss uppåt 30-35 000. Nåväl, här kommer kostnaderna fördelat på de olika posterna:

Mat och förbrukningsvaror inför resan - 592
Visum - 500
Vaccin+malariaprofylax - 2345
Bil till Arlanda, ToR - 500
Flyg Sthlm - London ToR - 1754
Flyg London - Kilimanjaro - 5968
Arrangörs- och guideavgifter - 1919
Parkavgifter - 4506
Dricks, guider - 715
Kontanter (hotell, måltider, övrigt) - ca. 1800
Totalt: 20 599

Jag har inte räknat med kostnaden för safarin som gick på 5541 + 360 (dricks), då detta hör till ett annat konto. Hur som helst, är 20 600 ganska mycket, speciellt om man jämför med t.ex. Aconcagua 22 230 och Elbrus 11 550. En oväntat stor utgiftspost var vaccin och malariaprofylax, men å andra sidan är det en engångskostnad som räcker i 10-20 år.

Till topps! /Joel
 

Jag tänkte bara dela med mig av några råd och tips till andra som är intresserade av att åka till Tanzania och bestiga Kilimanjaro. Fundera först på hur du vill bestiga berget. Om du har begränsad erfarenhet, kanske är du osäker på din egen fysiska förmåga eller på hur du reagerar på hög höjd, så kan det vara en idé att ta det säkra före det osäkra. Det innebär att anlita en arrangör där allt omkringarbete ingår, dvs. bärare och kockar. För en nybörjare kan Marangu-leden vara ett alternativ, eftersom man sover i stugor, vilket ökar komforten och sömnkvalitén. Dessutom är denna led kortare. Är du villig att bo i tält och gå lite längre, men i utbyte få en mer naturskön upplevelse, så ska du välja Machame-leden. Är du lite mer erfaren, så kan en bestigning i alpin stil, absolut vara ett alternativ. Nåväl, här kommer några handfasta tips:

- När du söker flyg, så kan det vara en idé att dela upp sökningen. Det blir dyrare om vill börja flyga från Sverige, utan sök flygningar från t.ex. London för att sedan boka resa Sverige - London separat. Detta kan göra resan avsevärt billigare.

- Att välja en arrangör som är medlem i TATO (Tanzania Association of Tour Operators) borgar för viss kvalité, eftersom medlemskapet ställer vissa krav. På TATOS:s hemsida finns också svartlistade arrangörer uppräknade. Själv åkte jag med en arrangör som inte är medlem, men där gick jag på rekommendation. 

- För att snabba på processen vid ankomsten, kan det vara värt att fixa visum i förväg, även om det går att göra på plats. Ha dessutom vaccinationsintyg i beredskap. Du måste kunna intyga att du är vaccinerad mot gula febern, risken finns annars att du måste ta en spruta på plats, och i ett land där HIV är vanligt förekommande, så vill i alla fall inte jag utsätta mig för en onödig risk.

- Underskatta inte berget! Kilimanjaro anses som ett lätt berg att bestiga, men även där kan vädret ställa till det, så vandrar du nära regnperioden, bör du kunna skydda dig och dina grejer från väta. Jag lärde mig detta den hårda vägen ;)

- Observera att du endast kan betala med Visa-kort vid parkentrén, alltså inte kontanter eller andra kort som t.ex. Mastercard. Det är alltså idé att låta de som inte har Visa föra över pengar i förväg till kamrat som har. Detta för att underlätta inträdet i parken.

- Väljer du att gå med bara guide, så säger regelverket att du bara behöver ha en guide med dig, även om arrangören säger annat. Dock ansåg vi att det var bra att två guider med oss om t.ex. en av oss skulle tvingas vända om.

- Var försiktig med att ta ut kontanter från bankomater. Undertecknad var med om att försöka ta ut pengar, och trots att maskinerna sa att de inte kunde utföra tjänsten, så drog de pengar från kontot. Plötsligt stod jag där 7500:- fattigare. Samma sak hände alltså vid två helt olika bankomater. Jag har varit i kontakt med min bank hemma i Sverige, och de är ganska medvetna om att det är ett vanligt problem, så förhoppningsvis får jag tillbaka pengarna, men det lär dröja några veckor.

- Slutligen. Har du några dagar över (förläng resan om inte annat), så kan jag varmt rekommendera en safari. Själva gjorde vi en tredagarssafari till Serengeti och Ngorongorokratern, vilken var helt otrolig.

Till topps! /Joel

Toppdagen. Idag skulle det ske. Strax före midnatt steg vi ut ur vårt tält. Ute var det becksvart och det yrde lite snö i den friska vinden. Våra guider var även de klara, så vid utsatt tid påbörjade vi den långa vandringen. En vandring som skulle ta oss upp närmare 1300 höjdmeter under natten. Ganska snart insåg jag att något var konstigt. Eugene, en av guiderna, gick hela tiden med händerna innanför byxorna. Det visade sig att han inte hade några handskar, i alla fall tog han aldrig fram några. Till saken hör att vädret blev allt sämre. Vinden blev allt kraftigare och temperaturen sjönkt. Samtidigt piskades vi av ett snöblandat regn, vilket av vindfaktorns nedkylning ledde till att det bildades ett lager av is på oss. Det gick faktiskt så långt att alla mina dragkedjor på jackan frös igen, så när jag skulle öppna en bröstficka, gick hållaren sönder. Plötsligt stod jag där med en öppen ficka som vinden och regnet lätt kunde ta sig in i. Men med nedkylda fingrar, några välvalda svordomar och lite våld, så fick jag igen fickan hjälpligt. Det här bådade inte gott.


Filmklipp från Dawes blogg från vandringen

Det finns dock inte så mycket annat att göra än att borra ned huvudet och bara fortsätta trampa uppför. Det var absolut ingen större idé att försöka se sig omkring, då det dels var becksvart, dels yrde snön omkring. I den stunden kände jag en tacksamhet för att vi hade guider som kände till vägen, men t.o.m. de blev tveksamma efter ett tag, vilket varken jag eller David såg som något gott tecken. Vid flera tillfällen stannade de till för att fundera på vägval, några gånger var jag faktiskt orolig för att de skulle säga att vi var tvungna att vända om pga. vädret. Det kändes som om det låg i luften. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha reagerat om guiderna fått för sig att vi skulle vända om. Dock inväntade våra guider några andra sällskap som var bakom oss och lät dem ta täten i stället. Det gav nog våra guider lite mod i barm, dels för att några andra tog över vägfinnandet, dels att de inte kunde vända om när andra guider fortsatte uppåt. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle ha gjort ifall våra guider bestämt sig för att gå ned. Att gå helt själv, kändes inte som ett alternativ i mörkret och snöyran. Antagligen hade jag tagit rygg på något annat sällskap, men som tur är slapp jag ställas inför detta problem.

Vårt lilla sällskap forsatte idogt att streta uppför berget. Både jag och Dawe hade lite väl klena handskar med tanke på vädret. De blev genomblöta tämligen omgående och sedan frös de ihop, vilket ledde till att de blev som isklumpar med istappar. Vi hade inga skalvantar, då vi inte räknat med detta väder. En underskattning av berget, helt klart. Dawe hade stora problem med att hålla värmen i händerna. Han var tvungen att hela tiden vifta och slå med armarna för att pumpa ut blod till fingrarna. Att gå med stavar var uteslutet, då det blev för kallt om händerna. Av denna anledning dumpade Dawe sina stavar på berget, medan jag fäste mina i bältet och släpade dem efter mig. Förutom nedkylda händer, kämpade Dawe med magkrämpor, något som hade kommit under vilan inför bestigningen. Dock hade han fått en imodium som också hjälper mot magsmärta. Utöver våra problem, så verkade guiderna lida ännu värre. Siraji kände sig inte riktigt kry, så han sackade efter hela tiden, till slut så mycket att han faktiskt vände om ned igen. Eugene å andra sidan hade alltför stora skalbyxor, vilket ledde till att de hela tiden gled ned över rumpan. Jag vet inte hur många gånger vi var tvungna att stanna för att han skulle rätta till sina byxor. Det var också viktigt att de satt bra, då de fungerade som hans handvärmare. Han stack alltså in händerna framtill mot ljumskarna. Jag insåg efter ett tag att det var en ohållbar situation. Jag tog av mig bältet på mina byxor och gav dem till Eugene. Dock hade han problem att fästa byxorna, eftersom hans händer var ordentligt nedkylda. Vem hade kunnat tro att jag skulle behöva hjälpa en man hålla byxorna uppe på Kilimanjaro, ståendes på knä och tråckla ett bälte genom alltför smala hällor.

Jag ska erkänna att jag faktiskt var riktigt orolig för att vi skulle bli tvingade att avbryta bestigningen. Mörkret var fortfarande kompakt, vädret oförlåtande och vårt sällskap led ganska illa. Jag har aldrig känt några tveksamheter på de andra bergen jag varit på. När toppdagen väl infunnit sig har jag alltid varit övertygad om att jag kommer att klara det. Egentligen var det väl ingen skillnad med Kilimanjaro, men här var jag mer utlämnad till andra människor. En guide som inte var kry och sackade efter, en annan som gick med rumpan bar och Dawe som övervägde att vända om pga. risken att förfrysa händerna. Satana perkele! Inom mig vällde ursinnet fram. Nej, det fanns inte att jag skulle misslyckas på ett berg som "tant Agda 58", klarar av! Nu gällde det att peppa! Det var bara tre timmar kvar till solen skulle stiga upp, och det brukar alltid kännas lättare i hjärtat då. Nu var det bara två timmar kvar osv. Dock gick jag och förbannade det dåliga vädret i det tysta, men med tiden förlikade jag mig det. Vad berörde det mig? Det skulle nog allt få bli bra mycket sämre innan jag vände om, så bring it on! Steg för steg tog vi oss uppför berget. Faktum är att jag överhuvudtaget inte reflekterade över höjden eller ansträngingen, och det kan jag tacka vädret för.

Men vänta! Visst verkade det vara en ljusare strimma vid molnen där borta? Jadå, snart skulle solen titta fram, och samtidigt som som jag insåg detta började vinden att mojna. Det ingav hopp! Ganska snart nådde vi upp till en kant, och väl där välkomnade och gratulerade Eugene oss för att ha nått till Stella Point (5750). Nu hade vi bara 150 höjdmeter kvar! När jag fick höra det översvämmades jag av glädje. Nu visste jag att vi skulle klara av det. Nu rådde det inte längre några tvivel. Jag dunkade Eugene och Dawe uppmuntrande på ryggarna, så att det knakade betänkligt i isskalet på deras jackor. Det var ljust nu, men ännu hade solen inte tittat fram. Jag och Dawe satte av mot Uhuru Peak i ett uppskruvat tempo, Eugene som verkade lite ansatt av höjden följde efter lite makligt. På vägen upp passerade vi folk som kom från Marangu-leden. Vi blev påminda om den snabba stigningen man gör på Kilimanjaro, då vi såg en kille stå på alla fyra och spy upp gårdagens middag. Vi kollade att han var okej, dock var det väldigt nära till toppen nu, och snart skulle han ändå börja nedstigningen. Hur som helst, dröjde det inte länge förrän vi kunde se konturerna av den välkända skylten som markerar toppen. Väl där fick vi en kort men fin stund. Solen hade precis brutit igenom molntäcket samtidigt som det dåliga vädret var som bortblåst. Klockan var 06.15 och vi stod efter många om och men på Afrikas högsta punkt. Det enda som störde var att man tvingades jäkta vid fotograferingen, då andra stod och väntade på sin tur. Nåväl, efter uträttat ärende, så vände vi om nedåt och vi träffade senare på Eugene.



Vi begav oss nedför berget i ett rasande tempo. Ungefär efter en och en halv timme var vi nere i Barafu igen. Vi såg till att äta något litet lätt och packa ihop våra grejer, och efter ett par timmar bröt vi upp för att gå vidare. Enligt programmet fanns det möjligheter för oss att stanna vid Mweka Hut (3100), men både jag och Dawe ville gå hela vägen, så efter fyra timmars vandring stod vi vid Mweka Gate (1700). En nedstigning på 4200 meter på drygt fem timmar (de två timmarna i Barafu borträknade). En anledning till att vi hade så bråttom ut var att Safarin till Serengeti och Ngorongoro hägrade. Jag och Dawe hade gått och fantiserat ett bra tag om att efter alla dessa umbäranden, skulle vi nu bli riktiga turister och betala för att få allt gjort och serverat. Vi skulle inte behöva laga någon mat eller bära några bördor. Vi skulle nu bara lata oss, äta och dricka gott samt knäppa bilder på en massa djur. Hur det gick, får jag berätta om i något annat sammanhang. Dock kan jag konstatera att vår bestigning av Kilimanjaro inte alls blev som jag hade föreställt mig, på gott och på ont :)

Jag hoppas att du som läsare har fått någon behållning av redogörelsen av min Kilimanjaro-bestigning. Kanske finns där några lärdomar att dra. Jag kan dock konstatera att denna resa till Afrika berikade mig i alla fall :)

Till topps! /Joel

Vi konstaterade med glädje att det var uppehåll i regnet, när vi vaknade på morgonen den fjärde dagen. Eftersom mycket av det vi ägde var blött, så hoppade vi raskt ut ur tältet för att kunna hänga upp våra grejer på tork. Vinden var frisk och t.o.m. solen skymtade fram, så torkningen gick riktigt bra. Strax före nio satte vi av. Dagens första etapp var en scramble-liknande stigning på drygt 200 höjdmeter, upp till Breakfast Point (4200). Det var en vacker del av leden, synd bara att molnen låg tunga över berget, för annars hade vi nog haft en vidunderlig utsikt. Machame-leden är känd för att vara mer naturskön än den andra vanliga leden, Marangu. Skillnaden är dock att den senare är kortare och att boendet sker i stugor. Går du Machame måste du sova i tält.

Efter stigningen kom vi upp på en platå som var ganska exponerad för vinden. Regnet piskade oss lite lätt i ansiktet, men denna dag gjorde vi inte om gårdagens misstag, utan vi drog på oss våra skalbyxor ganska direkt. Vi hade nära på 13km till Barafu Hut (4600) som skulle bli vårt sista läger före toppen. Vandringen dit skilde sig inte så mycket från föregående dags vandring, förutom att det gick upp och ned ganska mycket. Man tog ett par hundra höjdmeter, för att nästan direkt tappa dem, vilket leder till att vi måste ta de tvåhundra höjdmetrarna igen. På vår väg passerade vi Karranga Hut (4000), och där var vi tvungna att fylla på alla våra vätskedepåer. Det är helt enkelt så att det inte finns något vatten att tillgå vid Barafu Hut, eftersom det ligger på en rygg. Helt plötsligt fann man sig själv släpandes på nästan fem liter vatten, utöver all annan packning. Dock var det inte läge att beklaga sig, speciellt inte när man såg bärare slita med vattendunkar på 25-30 liter. Jag undrar om klienterna som senare drack av detta vatten, verkligen förstod att uppskatta arbetet som låg bakom varje klunk.

Kanske tycker du att jag uttrycker mig lite nedlåtande om de andra klättrarna för att de t.ex. inte bar sitt eget vatten. Det är absolut inte min avsikt. Jag är av den åsikten att var och en klättrar efter sin egen förmåga. Att köpa ett helt färdigt paket har flera fördelar. Dels kommer man sig iväg och försöker bestiga berget, vilket man kanske inte skulle göra annars, dels ökar liknande paket intresset och förståelsen för bergsklättring i allmänhet. Dock är väl den främsta fördelen att detta stöttar den lokala ekonomin. För egen del vill jag gärna göra mina bestigningar i så alpin stil som möjligt. Det innebär att vi bär våra egna grejer, reser vårt eget tält, lagar vår egen mat osv. Men visst blir man lite avundsjuk när man ser hur andra kommer till färdigresta tält, och blir serverade varmt thé och popcorn som uppvärmning inför en mycket väldoftande trerättersmiddag bestående av allt från bacon till färska grönsaker och frukt. Men man får man det man betalar för. Vi träffade ett par danskor på berget och de hade betalat 3000$ var, exklusive resan, för hela paketet. Med resa och allt lär det ha hamnat på över 30 000. Hur som helst, det enda jag vill säga är att jag hoppas folk uppskattar det hårda arbete som guider, bärare och kockar gör för dem :)

Vi nådde i alla fall Barafu Hut vid tvåtiden, vilket innebar att vi hade ca. tio timmar på oss innan vi skulle bege oss mot toppen. Nu fanns det inte mycket tid att slösa med, så vi såg till att få upp tältet och äta en sen lunch. Därefter handlade det bara om att vila och äta. Om det var höjden eller anspänningen inför det stundande toppförsöket är svårt att säga, men vi sov ganska dåligt. Ute blev vädret allt sämre, med tämligen frisk vind samtidigt som det regnade. Dock slumrade vi nog till lite grann, och som alltid upplever man att man precis har somnat när klockan ringer, vilket den gjorde vid elvatiden. Vi slevade i oss var sin portion blåbärssoppa och klädde på oss för att bege oss ut i den kalla och mörka afrikanska natten.

Till topps!

Morgonbestyren klarades av i maklig takt, denna den tredje dagen av bestigningen. Vi var iväg kvart i nio som ett av de sista sällskapen. På dagens program stod en vandring upp till Lava Tower (4600). Väl där skulle jag och Dawe slutligen bestämma oss för hur vi skulle göra. Antingen skulle vi fortsätta mot Arrow Glacier (4800) för att därifrån fortsätta mot Western Breach, eller så skulle vi gå mot Barranco Hut (3950) för att ta den vanliga vägen utmed Machame-leden. Regnvädret som började under gårdagen blev allt ihärdigare och det dröjde inte länge förrän vi var tämligen blöta. Egentligen handlade det bara om lathet, då vi inte brydde oss om att sätta på oss våra skalbyxor. Dock ska jag villigt erkänna att vi inte var så kaxiga i regnet och snålblåsten.

Väl på plats vid Lava Tower tog vi en liten paus. Nu var det dags för ett beslut, något vi hade väntat med in i det sista. Vi valde slutligen att ta normalvägen. Beslutet grundade sig bl.a.på att vädret inte var det bästa, vilket innebar en säkerhetsrisk, då vi skulle scrambla, dvs. enklare klättring som inte kräver rep/säkringar. Western Breach är den farligaste rutten utmed Kilimanjaro, och att göra den med 23-25kg packning på ryggen och i dåligt väder innebär ju vissa risker. Dessutom kände Dawe sig inte helt acklimatiserad, så vi resonerade som så, att det viktigaste var toppen och inte vilken led vi tog. När beslutet väl var fattat fortsatte vi mot Barranco Hut, och dit nådde vi strax före tvåtiden som två dränkta katter. Vi slog raskt upp vårt tält och insåg att mycket var genomfuktigt, bl.a. var min sovsäck duktigt blöt. Och nej, jag hade inte ryggsäcksöverdrag med mig, då jag ville spara vikt och dessutom skulle vi ju till Afrika ;) Hur som helst, försökte vi torka och ordna så gott det gick inne i mitt lilla alpinisttält, med resultatet att vi fick lilla Victoriasjön i fotändan.

Hela den kvällen gick åt till att försöka torka oss och våra grejer. Dawe som under hela dagen hade gått och sett fram emot att få dra på sig sina underställsbyxor och krypa ned i sin sovsäck, blev gruvligt besviken när han upptäckte att byxorna var genomsura. Själv hade jag inga andra byxor, så jag var tvungen att försöka torka mina byxor i min genomvåta sovsäck. Med hjälp av kokande vatten i nalgeneflaskor och våra egna kroppar hoppades vi kunna värma och därigenom torka våra blöta grejer. Jag kan säga att det inte var en av mina bättre nätter, men vad gör man inte för konstens skull. Efter en mindre bra natt vaknade vi av att det var ett uppehåll i regnet på morgonen. Det gav oss möjligheten att torka det sista i blåsten, vilket gjorde att jag faktiskt fick mina byxor torra till nästa dags vandring.

Vad lärde jag mig då av denna dag? Faktiskt inte att jag måste ha med mig massa regntäta grejer, vilket man skulle kunna tro. Nej då, det är jag för trög för, utan det jag tar med mig är att allting går, bara man ger sig fasen på det, t.ex. som att torka blöta byxor i en blöt sovsäck ;)

Till topps! /Joel

Vi vaknade vid sextiden, och då hade jag sovit som ett litet barn i tio timmar. Helt uppenbart var att jag hade haft en ordentlig sömnskuld. Vi hade inte särskilt bråttom på morgonen, så vi var faktiskt inte iväg förrän 08.40. Gårdagens vandring hade varit lätt, speciellt som leden var tillrättalagd och fin. Faktiskt blev jag påmind om min bestigning av Fuji. Dock började vi nu komma högre upp på berget den andra dagen och allteftersom blev vegetationen mindre lummig medan miljön gradvis blev mer och mer stenig. De åtta kilometerna upp till Shira Cave (3800) avverkades på drygt tre timmar. Väl framme slog vi upp tältet, hämtade vatten och lagade lunch. Guiderna sa att vattnet var drickbart som det var, men jag och Dawe hade bestämt oss för att inte ta några risker, så vi så alltid till att rena vattnet via kokning eller reningstabletter. 

Strax efter ett ville vi gå på en acklimatiseringstur, något som guiderna inte riktigt var förberedda på, då det inte är brukligt att man gör sådana turer. Visserligen kunde jag och Dawe ha gått själva, men det hade dragit in en dimma, och vi var inte helt säkra på vägen. Huvudguiden Siraji, som jag absolut kan rekommendera, ställde dock upp och efter en timme nådde vi 4100 m.ö.h. Vi stannade på denna höjd en halvtimme innan vi började gå ned igen. Just acklimatiseringsprogrammet är en av problemen på Kilimanjaro. Egentligen går folk väl snabbt upp. Faktum är att de flesta upplägg innebär en stigning på över 4100 meter på drygt fyra dygn. Det är för mycket, för snabbt. Genom att ta ytterligare 300 höjdmeter denna dag, var vi lite bättre förberedda för nästa dag. En taktik som vi var ensamma om.

På vägen ned började det regna, men än var det inte så farligt. Vi visste det inte då, men det var bara början på regnperioden som precis började i området. Regnet blev bara ymnigare och ymnigare, men vi var fortfarande tvugna att gå ut och hämta vatten till middagen. Vi gick till samma ställe som vi hade varit på tidigare, men nu hade vattnet blivit brunt och grumligt av alla partiklar som den ökade vattenmängden hade dragit med sig. Hur som helst fyllde vi våra flaskor och gick sedan till vårt tält. På vägen hörde vi hur de lokala skrattade åt oss och vårt skitiga vatten. Själva förstod vi inte vad som var så roligt, men snällt nog visade några andra guider oss var vi kunde hitta fräscht vatten. I efterhand är det roande att tänka på hur vi "dumma" turister gav de lokala ett gott skratt, men som sagt, det förlänger livet och förmodligen förlängde de vårt genom att vi slapp dricka det skitiga vattet.

Med lätta hjärtan gick vi och lade oss tidigt denna kväll. Sömnskulden var förmodligen inte helt avbetald.

Till topps! /Joel 

03.00 ringde väckarklockan - det var dags att stiga upp för att köra till Arlanda och flyget som skulle ta mig till Kilimanjaro. Bilkörningen gick bra och jag kunde parkera på Dawes jobb, vilket är brandstationen ute på flygplatsen. Efter två mellanlandningar i London och Nairobi anlände vi slutligen till Kilimanjaro internationella flygplats. Då hade jag varit på resande fot i 34 timmar, varav totalt 13h tillbringats i olika flygplan och 12h på olika flygplatser. Det var en ganska mör Joel som klev ut i den afrikanska värmen strax före 12.00 lokal tid. På flygplatsen väntade vår guidearrangör Abby. Han såg inte alls ut som vi hade föreställt oss. Det var inte en undersätsig man med flint som väntade, men det är alltid kul när ens förutfattade meningar ställs på skam. Abby hade med sig de två gasbehållare som vi under en intensiv sms-förhandling hade accepterat att betala 80$ (570kr) för. Det lär nog vara den dyraste gasen jag någonsin köper, med tanke på att motsvarande pris i Sverige är runt 150kr. Både jag och Dawe insåg att vi blev uppskörtade, men vi tyckte att det var ett billigt pris att betala för att kunna få berätta om vårt dyraste gasköp. Dessutom är det bara pengar, och faktiskt ett led i en sund fördelningspolitik ;)

Vi tog Abbys bil och hämtade upp våra två guider, Siraji och Eugene. Regelverket säger att man måste ha med sig guide, så det kom vi inte undan, men däremot slapp vi bärare och kockar. Egentligen måste man inte ha med sig två guider, även om Abby menade annat. Dock ville vi inte bråka om det, speciellt då det faktisk kunde vara bra att ha två med sig ifall något skulle hända, t.ex. att någon skulle bli tvungen att vända om. Med en fullproppad bil åkte vi till ett trestjärningt hotell för att äta. Eftersom jag såg magsjuka som ett av de största hoten mot en lyckad bestigning, så var jag lite paranoid i fråga om vad jag åt. Vi skulle bara hinna med en måltid innan vi kom upp på berget, och väl där skulle vi bara äta vår medhavda frystorkade mat. Det var därför vi underströk att vi ville äta på ett ställe med hög standard, varav det trestjärninga hotellet. Efter avslutad måltid begav vi oss till Machame Gate (1800) som är en av entréerna till Kilimanjaros nationalpark. Här uppdagades ett missförstånd, då jag och Dawe trodde att man kunde betala entréavgiften på 630$ med kontanter. Vi tänkte att "cash is king", men det visade sig vara fel, då det enda betalningssätt de accepterade var Visa-kort. Något annat kort tog de inte, så mitt Mastercard var helt oanvändbart. Visserligen har Dawe Visa, men han hade tagit ut pengarna, så han hade inte nog på kortet för att betala båda våras parkavgifter. Efter många om och men mjuknade den myndiga lilla damen bakom kassan, och efter att Dawe hade kunnat betala sin avgift med kortet, var de villiga att acceptera kontanter från mig. En erfarenhet rikare kunde vi nu äntligen spänna på oss våra ryggsäckar och påbörja den 22km långa vandringen till Machame Hut (3000).

Klockan var nu 14.00 och med packningar på runt 25kg satte vi igång att gå. Det var faktiskt skönt att röra på sig efter det myckna resandet. Leden börjar nere i en tropisk regnskog, och vi hade turen att få se både den svartvita och den bruna apan. Temperaturen var behaglig, eftersom solen var dold bakom moln. Det var tur för oss det, vi hade nog fått det tufft under en gassande afrikansk sol. Hur som helst, gick det mycket bra och jag kände mig stark, mycket stark. Det är en härlig känsla när man tycker att packningen känns lätt plus att man bara forcerar uppför stigningarna. Strax före 17.30 anlände vi till lägret. Vi slog raskt upp vårt tält, och började fundera på middag. Eftersom vi behövde vatten så frågade vi våra guider var det fanns. Först ville de hämta det åt oss, men jag och Dawe tänkte inte låta dem passa upp oss. Vi såg till att alltid följa med och hämta vatten. I början visste guiderna inte riktigt hur de skulle förhålla sig till det, men efter ett par dagar visste de att det räckte med att de visade var vattnet fanns.

Hur som helst, gick vi och lade oss tidigt den första kvällen. Det hade varit en lång resa och en ganska lång första dagsetapp. Redan vid åttatiden hördes det snarkningar från vårt lilla tält.

Till topps! /Joel

Star just nu inne pa Kilimanjaro International Airport och vantar pa att vi ska fa checka in. Om allt gar enligt planerna, sa landar jag pa arlanda strax fore midnatt. Jag maste saga att denna resa har varit riktigt intensiv och handelserik. Jag ar mycket, mycket nojd med allt. Bestigningen gick bra, trots att det inte blev precis som vi hade planerat. Sedan blev safarin riktigt lyckad, da vi dels fick se de fem stora, dels fick vi se ganska unika grejer som en leopard bli jagad av en flock babianer. Vi fick ocksa se hur en geopard forst smog sig nara en gasell, for att sedan komma upp i en enorm hastighet och lyckas fanga sitt byte. Det ar helt enkelt grejer man inte kan fa se pa bestallning. Naval, nu star Dawe och hanger bakom mig och vill komma at datorn, sa jag avslutar nu. Jag kommer givetvis att skriva mer utforligt + lagga upp bilder nar jag kommer hem till Sverige.

Till topps! /Joel

Ett kort inlagg, da internetuppkopplingen jag anvander ar jatteseg. Jag nadde toppen av Kilimanjaro idag 28 oktober 06.15 lokal tid. Det var absolut ingen dans pa rosor som man annars forestaller sig en Kili-bestigning, men mer om det en annan gang. Jag och Dawe har precis varit och bokat en tredagarssafari till Serengeti och Ngorongoro. Det ar ju bara helt klockrent. Och efter att ha slitit som hundar pa Kili, sa betalar vi nu for att bli helt servade. Safarin ar helpension, sa jag kommer inte att behova lyfta ett finger ;)

Till topps! /Joel

Sitter pa Heathrow och vantar pa att mitt flyg till Nairobi, Kenya. Det har varit en ganska lang vantan, men som tur ar hade jag med mig en bok, sa jag har kunnat ta dod pa en del tid. Emellanat tar jag mig en kopp kaffe for att halla mig pigg och vaken. Forhoppningen ar att jag ska vara sa uttrottad nar jag stiger pa planer, sa jag sover hela vagen ned. Det blev ju en ganska tidig morgon i morse. Naval, allt har gatt bra hitills och om allt gar som det ska sa lar ni inte hora av mig forran jag kommit ned fran berget, da vi paborjar vandringen mot Kili direkt efter landning. Dock kanske jag hinner skriva lite pa Nairobis flygplats. Fast Dawe snackade om att jag kan fa lana nagon av hans manga tekniska mojanger.

Till topps! /Joel

Alla förberedelser är gjorda. Jag är nyklippt, utrustningen är genomgången och det sista träningspasset inför Kili är gjort. Nu har jag bara några hushållsgrejer kvar att fixa; blommor ska vattnas, räkningar betalas, kylen rensas osv. Trots att det är så nära nu, så känns det fortfarande inte riktigt påtagligt. Jag är inte riktigt med mentalt. Kanske är detta en stressreaktion. Nåväl, jag hoppas och tror att jag ska komma ikapp när jag väl sätter mig i bilen för att köra till Arlanda på fredag morgon. Åhh, snart sitter jag och äter frystorkad mat som jag sköljer ned med klorerat vatten. Kan livet bli bättre än så? :)

Till topps! /Joel

...så bär det av. Nu är det bara några dagar kvar tills jag åker till Afrika, Tanzania, Kilimanjaro. De flesta förberedelser är redan gjorda sedan länge. Nu är det bara vissa smådetaljer kvar att ombesörja. En grej jag ska göra under helgen, förutom att gå en fortsättningskurs i tango ;), är att sy ett solskydd till min kepa. Alltså, ett slags huvudduk som täcker runt nacken. Det är lite svårt att förklara vad jag menar. Nåväl, jag får publicera en bild när den blir klar. Vidare har jag varit i kontakt med en arrangör angående safari, och rekommendationen är att vi åker till Manyara-parken och Ngorongoro-kratern. Synd på Serengeti, men det viktigaste är att vi får åka på safari och se de fem stora.

Till topps! /Joel

Jepp, det är vad jag funderar på att vi ska göra från Arrow Glacier. Det innebär helt enkelt att vi går från sista lägret direkt till toppen i ett kör, dvs. single push. Faktum är att jag har varit nervös inför övernattningen inne i kratern. Detta skulle ske på 5700 meters höjd, och med tanke på de få dagar vi ändå är på berget, så är det tveksamt om vi hinner acklimatisera oss ordentligt. Genom att skippa övernattningen på denna höjd minskar risken för att vi ska utveckla höjdsjuka. Vårt sista läger före toppen ligger på 4800m, vilket är högt, men överkomligt. Det vore försmädligt att inte nå toppen av Kili med tanke på att framgångsprocenten ligger på 95%. Det är siffror som Aconcagua och Denali inte ligger i närheten av. Jag tror dock att vi ökar våra egna chanser genom att skippa övernattning på 5700, utan att fortsätta direkt mot toppen under samma dag.

Dawe som var och tränade med Fredrik Sträng hade fått råd om att ta med hjälm, och det är nog bäst. Det är bättre att ta det säkra före det osäkra. Dock innebär det 367gr extra, men det kan visa sig vara en "lätt" livförsäkring.

Till topps! /Joel

Kläder

Kalsonger x 2 (54+64)

Byxor (533)

Skalbyxa, Haglöfs (281)

Strumpor x 2 (59+73)

Trailskor (707)

Kängor (1401)

Underställströja x 2 (164+164)

Vindbyxa (155)

Fleecetröja (424)

Skaljacka, NF (732)

Balaclava (49)

Buff (51)

Kepa (73)

Linerhandskar (22)

Tunna handskar (97)

Vikt: 5344

Äta/Sova/Bära

70 L ryggsäck (1963)

Stavar (532)

Sovsäck (1112)

Innerlakan (165)

Liggunderlag (292)

Matkärl/kåsa/sked (113/25/30)

Vätskesystem (124)

Nalgeneflaska 1.0 (121)

Vikt: 4477

Personligt och övrigt

Kortetui/pass (114)

Kamera/batt (174/15)

1:a hjälp/hygien (278)

Toapapper (126)

Solglasögon (35)

Papper/penna (41)

Mobil (106)

Telefonpåse (18)

Pannlampa+xtra batterier (230+93)

Myggmedel (43)

Handsprit (57)

Solskydd spf50 (143)

Klocka (48)

Vikt: 1521

Gemensam utrustning

Kök/tillbhr/skydd (416/99/72)

Kastrull/lock (215/92)

Tält, EV2 (1927/614/146)

Gas 2x450+1x220 (1680)

Vikt: 5261

Till topps! /Joel

Eftersom det är första gången någonsin i Afrika för min del, så vill man ju gärna passa på och uppleva så mycket man kan. Självklart har Kilimanjaro högsta prioritet, men om allt skulle gå enligt planerna, får jag och Dawe ett par-tre dagar över till annat. För egen del skulle jag absolut vilja åka på en safari för att få se de fem stora (lejon, leopard, elefant, noshörning och afrikansk buffel). Jag var i kontakt med mitt guideföretag och de arrangerade kortare safarin också. En tredagarstur till Serengeti gick på 750$, medan en tvådagarssafari till sjön Manyara och Ngorongoroparken kostade 500$. Jag skulle föredra Serengeti, men det ser tufft ut, då vi i så fall måste gå ut ur parken och ta oss till Serengeti på själva toppdagen. Fast ingenting är omöjligt :)

Till topps!

När jag har berättat för folk att jag ska till Kilimanjaro, så har många frågat om jag ska bestiga båda topparna. Jag fattade först inte vad folk menade, men senare förstod jag att de syftade på en Monty Python-sketch. Jag hade inte sett den, men efter att ha tagit del av den så förtjänar den definitivt en plats på bloggen ;)

 

Till topps! /Joel 

Idag var jag och ordnade med alla vaccinationer. Nu är jag skyddad mot Hepatit A och B, stelkramp, polio, difteri, kikhosta och gula febern + att jag fått malariapofylaxet Malarone. Jag är alltså lite öm i båda axlarna, men det hindrade mig ändå inte från att köra ett pass på gymmet ;)

Nu känns det som om alla förberedelser inför resan är gjorda. Jag ska bara sköta om mig de närmaste veckorna, bl.a. ska jag proppa i mig onyttigheter: skräpmat, snacks, godis osv. Varje kalori kommer till användning uppe på berget ;) Snart, snart...

Till topps! /Joel

Idag var Dawe och hämtade ut våra visum på Tanzanias ambassad. Det innebär att vi kan undvika att behöva köa, utan kan nyttja tiden på bästa sätt. Nu är det faktiskt mindre än en månad kvar tills vi ska åka ned till Kili. Det är otroligt vad tiden går fort, men det är väl så när man har roligt :) Faktum är att det börjar bli dags att verkligen ta tag i packlistan. Mat ska inhandlas, kläder ska tvättas och slutligen ska allt vägas. Eftersom bestigningens upplägg är ovanligt, dvs. att man bär med sig hela packningen ända upp till Uhuru Peak, så blir det än viktigare att tänka på vikten.

Till topps! /Joel

 

Igår kollade jag med mitt försäkringsbolag, Dalarnas länsförsäkringar, om min hemförsäkring täcker klättringen på Kilimanjaro, och det gjorde den. Dock funderar jag på att teckna Svenska klätterförbundets Resetilläggsförsäkring till Denali, då den bara kostar bara 280kr och ger följande:

• Sjukvård.
• Hemtransport.
• Helikopterräddning & eftersök.
• Gäller i hela världen (max 6000m)
• Räddning & eftersök är begränsad till 100 000kr per skadetillfälle.
• Eftersök är belagd med en självrisk på 5000kr

Jag är tveksam till att eftersök täcks av min ordinarie försäkring. På Kili är det nog inget problem, men till Denali så är det nog inte dumt att eftersök ingår i försäkringen.

Till topps! /Joel