Utebloggen

Då var det dags igen för lite fredagsmys, nej förlåt, jag menar fredagsfys ;)

Det var ganska länge sedan jag var och körde ett styrkepass på gymmet. Av den anledningen tog jag det lite lugnare än vanligt. Dels för att inte överanstränga mig, dels för att jag hunnit tappa lite på dessa veckor. Dock kändes det väldigt bra. Inte sällan brukar jag känna mig ganska oinspirerad och trött när jag kör mina pass, men som tur är brukar jag komma igång med tiden. Denna gång var jag alert från första början och det höll i sig genom hela passet. Det kändes riktigt uppiggande. Förmodligen hänger det samman med att jag är ganska utvilad, eftersom jag inte spelar innebandy just nu. Nåja, nästa vecka tänker jag testa innebandy på måndag, men det blir nog bara lite backspel. För även om låret känns bra, så gäller det att skynda långsamt.

Till topps! /Joel

För ett par dagar sedan fick jag ett meddelande på Facebook. Det var min engelske klätterpolare Iain som undrade om jag var med på att göra Cho Oyu (8201) hösten 2011. Grejen är att vi pratade lite löst om det när vi var i Alperna tillsammans. Tanken är att vi ska göra det som en självständig expedition för att spara pengar. Flyg och tillstånd går på ca. 3000$, men sedan tillkommer allt annat som t.ex. inkomstbortfall. Vi pratar om uppåt två månader av frånvaro. Men det ska erkännas, jag blev himla sugen. Nåja, jag ska koncentrera mig på Denali nu, sedan kanske det blir att fundera på Cho Oyu.

Till topps! /Joel

Jag tänkte skriva en liten uppdatering angående mina skor. Det visade sig att min första beställning på ett par LaSportiva Olympus Mons inte gick att ordna. Det fanns helt enkelt inga skor i min storlek. Det var ju lite synd. Dock lät jag mig inte nedslås, utan lade raskt en annan beställning på ett par Millet Everest GTX. Förhoppningsvis ska jag hinna få dem innan slutet av denna månad, och det till det facila priset av 590€ (ca. 5700 inkl. frakt). Milletskorna är alltså billigare, men jag tror inte det är någon större skillnad i kvalité och funktion mellan dem och LaSportivorna.

Till topps! /Joel

En ganska bra träningsvecka. Jag kan glatt konstatera att låret klarade av Jämtlandstriangeln och Syltraversen. Ibland kunde jag känna att det högg till lite lätt vid vissa rörelser. Nåja, jag fick en bra träning inför Denali, då det blev en del kilometer med pulka + en riktigt lång alpin dag.

Storulvån-Sylstationen, 16km i tisdags
Stora Sylstraversen, 10km alpin klättring
Sylstationen-Blåhammaren, 19km i torsdags
Blåhammaren-Storulvån, 12km i fredags

Till topps! /Joel

Nu stod jag där igen, och blickade ut över Sylmassivets silhuett. Förra gången jag stod där var strax efter jul, då omintetgjordes klättringen av dåligt väder. Jag, och min nyfunne klätterkamrat Lipe, befarade att vädret skulle sätta stopp även denna gång, för under anmarschen från Storulvån till Sylstationen blåste det ordentligt mycket. Vindhastigheter uppåt 19m/s hade uppmätts under dagen, och in över massivets västra delar vällde molnen in likt en störtflod. Hur som helst gick vi och slog upp vårt tält på Sylån, för att på så sätt komma närmare insteget. Eftersom vi sett många olika uppgifter på hur lång tid det tar att göra Syltraversen, så kändes det viktigt att kunna ta vara på dagsljuset. Vi visste att det skulle börja ljusna kring fem, och då ville vi vara vid första pinnackeln.

Alarmet satte igång vid 03.30. Allt var förberett, och vi fick snabbt i oss lite frukost innan vi begav oss ut i mörkret. Vinden hade mojnat och himlen klarnat. Det var verkligen en dag för klättring. I efterhand kunde vi faktiskt konstatera att vi hade haft tur med vädret, då ett annat sällskap hade tvingats vända om föregående dag + att dagen efter vår klättring inte alls bjöd på lika goda väderförhållanden. Hur som helst var jag och Lipe iväg en timme efter väckning, och på en och en halv timme hade vi tagit oss till första pinnackeln. Solen hade precis stigit upp och det var nästan helt vindstilla. För ett ögonblick stod jag där med böjt huvud och ödmjukt hjärta, för framför oss stundade klättring på snöklädda pinnacklar, samtidigt som vi omgavs av fjällvärldens obeskrivliga skönhet.

Första pinnackeln var enkel att ta sig uppför. Väl uppe på toppen kunde man inte missa firningsankaret. Eftersom det såg bra ut satte jag och Lipe direkt igång med att fira oss ned de 15 metrarna till foten av nästa pinnackel. Här mellan första och andra pinnackeln finns också ett bivackläger. Det var också här som gårdagens sällskap hade valt att avbryta klättringen. Det går alltså att ta sig till och från denna plats utan att behöva fira sig dit. På första pinnackeln fanns det ett litet krux som man kan välja att säkra, men varken jag eller Lipe kände att det behövdes, så vi körde bara på. Dock hade vi med oss säkringar, bl.a. kammar 2-4, större kilar och ett par pickets. Vi fick bara användning för de senare.

Andra och tredje pinnackeln innebar inga speciella problem. Mellan pinnacklarna och Templet var det en kortare kamvandring. Hur pass exponerad man upplever att den är, beror nog lite på tidigare erfarenheter, men för en ovan person hade den säkert känts lite läskig. Efter kammen var det bara att gå upp till Templets topp och följa den breda ryggen av berget fram till Storsola. På bortre sidan gick det nedför och kammen börjar svänga österut. Vandringen var ganska enkel, det gällde bara att hålla sig några meter in på kammen för att inte råka komma ut på någon hängdriva, men var man bara lite uppmärksam var risken för det obefintlig. När sedan kammen började gå uppför mot Storsylens topp, tog jag och Lipe en kortare lunchpaus. Vi behövde fylla på våra depåer inför den sista stora stigningen.

Vandringen uppför gick bra, men när vi närmade oss toppen insåg vi att det inte skulle bli någon söndagspromenad upp. Sommartid ska man följa kanten upp till toppen, det är ganska luftigt då man klättrar jämte stupet mot Sylglaciären. Även vintertid är denna led att föredra, men jag och Lipe kände oss lite tveksamma kring snöförhållandet utmed kanten, vilket spåren i snön avslöjade att även tidigare sällskap hade varit. Vi valde att vika av till vänster och försöka komma upp via sidan. Även detta visade sig vara riskfyllt. På några platser var det ganska brant och snön var inte att lita på. Vi satte våra snösäkringar, och som alltid hoppas man att de inte ska behöva utsättas för ett riktigt fall. Efter ett par krux så stod vi äntligen på Storsylens topp, 1761 möh. Nu hade vi bara Lillsylen kvar. Vandringen dit gick bra och vi kunde toppa ut nöjda och glada. Den sista biten tog vi sikte mot Vaktklumpen för att sedan ta oss ned mot Sylstationen. Hela turen, från och till tältet, tog drygt åtta timmar och uppskattas vara ca. 10km lång.

Jag är hur som helst tacksam för att jag äntligen fick genomföra denna klassiska alpina tur. Jag kan absolut rekommendera den för alla som vill klättra något i graden PD(+). Notera dock att min gradering är en uppskattning och gäller för vintertid. Sommartid blir graderingen förmodligen lägre.

Till topps! /Joel

Jag är nyligen hemkommen från en tur utmed Jämtlandstriangeln. Triangeln hör till en av svenska fjällvärldens klassiker. Den är inte särskilt svår eller jobbig, snarare tvärtom, spåren är pistade autostrador och stationerna är jämförbara med vilka hotell som helst. Jag och Lipe åkte från Falun i måndags runt lunch och kom, efter 55 mils körning, fram till Storulvån. Väl där slog vi upp tältet och gick och lade oss ganska tidigt för att vi skulle gå ut till Sylstationen nästa dag. Följande morgon insåg vi att det blåste rejäl motvind, men det var bara att sätta på sig snöskorna och spänna för pulkan. Val av fortskaffningsmedel hänger samman med uppladdningen inför Denali. Efter 3h30m hade vi avverkat 16km, och på stationen fick vi reda på att hastigheten på motvinden hade nått upp till 19m/s. Men efter lite vila och mat kunde vi bege oss ut i skymningen för att slå upp tältet på Sylån. Tanken var att vi skulle komma närmare insteget till Syltraversen. Hur själva klättringen gick på onsdagen tänker jag berätta om i ett separat inlägg.

Igår, torsdag, gick vi den längsta och tyngsta sträckan, vilken går mellan Sylstationen och Blåhammaren. Dels är den 19km lång (4h30m), dels går det ganska mycket uppför. Vädret var dock okej, det var inte för blåsigt eller för varmt. En trevlig vandring utmed vackra fjällandskap. Väl framme så slog vi upp tältet innan vi gick och satte oss till bords för en trerättersmiddag. Jag kan varmt rekommendera alla som har vägarna förbi att boka in sig på en middag. Visserligen kostar det 340kr, men det är det absolut värt. För mig och Lipe blev det också ett trevligt sätt att fira vår lyckade Jämtlands- och klättertur. Till förrätt serverades Västerbottenostpaj och rökt röding. Huvudrätten bestod av älgskav, ugnsbakad mandelpotatis och rårörda lingon. Till efterrätt fick vi glass med blåbär. Mätta och belåtna kunde vi krypa ned i våra sovsäckar, för att sedan vakna upp till en disig, men i övrigt fin fredagmorgon.

De sista 12km, Blåhammaren-Storulvån, gick i huvudsak nedför. Det är alltså den enklaste etappen på hela turen, och den tog 2h40m. Framme vid Storulvån spillde vi ingen tid, utan satte oss direkt i bilen och körde till Falun i ett svep. Summa summarum, det blev fem ganska intensiva dagar. Trött men nöjd, kan jag konstatera att allt gick helt enligt planerna, och dessutom har jag ju fått en ny klätterpolare i Lipe.



Till topps! /Joel