Relationsbloggen
Mindervärdeskomplex
Oavsett vilket sammanhang vi pratar om i livet eller i samhället förekommer principen om mindervärdeskomplex. Lite förenklat kan man säga att den går ut på att skapa komplex och dåligt samvete hos andra. Det kan röra sig om strukturella saker som socioekonomisk bakgrund och akademisk bildning. Men det förekommer också i vardagen, t.ex. när småbarnsföräldrar ständigt "tvålar till" varandra genom att ordna det bästa barnkalaset. Om ni ska ha knytisfika på jobbet, kan du ge dig på att någon annan kommer med en riktigt läcker smörgåstårta, dessutom hemmagjord. Dina kanelbullar kommer att te sig som små jästodlingar i jämförelse. Vanligtvis brukar vi se snett på dem som förhäver sig, dvs. jantelagen, men kanske pga. detta verkar det finnas sammanhang där det är tillåtet att briljera på andras bekostnad.
Inom bergsbestigning är detta ganska vanligt förekommande. Eftersom det är en form av sport, finns det en viss acceptans för att man kan jämföra och mäta olika prestationer. Om ni någon gång följer en internetdiskussion, t.ex. på Utsidan, så kommer ni snart märka att folk gärna berättar om hur en "riktig" bestigning ska gå till. Undersförstått att alla andra som inte gör på detta sätt gör det sämre. Jag vill här understryka att jag på intet sätt skiljer mig från mängden. Jag har i min blogg hyllat ren alpin stil och pratat om curlingbestigningar. Jag är en del av detta, men företeelsen förtjänar att belysas.
Varför har jag, och många med mig, sådant behov av att förringa prestationer som ligger på en lägre nivå än den egna? Lite förståeligt skulle det vara om det handlade om vanlig "jante", för då brukar det handla om att sparka uppåt. Varför upplevs andras prestationer vilka håller lägre nivå så hotande? Någon som kan ge svar på detta?
Till topps! /Joel
Vår syn på naturen
----------------------
Många gånger kan man i frilufts- och äventyrssammanhang se formuleringar likt att man ska "besegra" eller "övervinna" naturen. Just nu finns det en nyhet här på Utsidan som pratar om att man "utmanar" naturen. Missförstå mig inte: jag tycker att projektet som nyheten talar om är jättebra. Jag vänder mig bara mot tanken att vi människor ska utmana, tävla mot och besegra naturen.
Egentligen är det ganska dubbelt. Vi friluftsmänniskor brukar ju engagerat tala om hur vi mår bra och blir stärkta till kropp och själ av att vara i naturen. Det handlar mer om ett samspel än en tävling. Varifrån kommer då denna föreställning om att vi "spelar mot" naturen. Rent idéhistoriskt skulle man kunna hävda att det kommer från Bibeln. Naturen var något som skulle betvingas och tjäna oss människor. Andra förklaringar skulle kunna vara att naturen (läs skogen) var en mörk och mystisk plats som dolde allehanda väsen och hemskheter. Men, i och med, romantikens insteg, så kom vår "nutida" syn på naturen, dvs. att det fanns energi och kraft att hämta där.
Jag tycker att det är sorgligt att vi människor fortfarande bär på föreställningen att vi ska tävla mot naturen. Och än värre är att vi tycks tro att vi dessutom kan besegra den. Speciellt inom alpinismen förekommer det ofta uttalanden om att man "besegrar" berg. Jag har skrivit om detta på min blogg. Förstå vilken hybris det rör sig om. Om nu naturen, t.ex. bergen, hade ett medvetande och visste att vi människor "tävlar" mot den, så skulle hela alpinistkåren förintas inom loppet av en sekund. Tur då att naturen inte bryr sig i våra futtiga utmaningar.
Syftet med detta inlägg är helt enkelt att belysa frågan. Naturen är inget vi tävlar mot, utan snarare samspelar vi med den. Sedan tror jag att många egentligen menar att de utmanar och övervinner sig själva. Precis som i nyheten. Det är något helt annat samt att det görs med naturen i ett positivt sammanhang. Ett synsätt som kanske bättre beskriver friluftsmänniskans relation till naturen.
Till topps! /Joel
Att våga vara rädd
Många gånger har jag sett youtube-klipp med människor som gör saker som får mina skinkor att dra ihop sig av pur förskräckelse. Det kan vara allt från friklättring av lodräta bergsväggar till att dyka ned i en liten pool från en 50 meter hög ställning. Det är knappt att jag kan styra min mus för all handsvett. Alla kan vi nog enas om att det krävs en hel del mod att kunna genomföra dessa grejer. Eller låt mig nyansera det hela lite grann, förutsatt att de faktiskt övervinner ett visst mått av rädsla, så är det mod. Helt enligt devisen "det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd" som Tove Jansson låter Muminpappan uttrycka det i Muminböckerna.Själv är jag inte alls så modig som jag själv vill tro, t.ex. har jag ofta backat från att leda relativt enkla leder på både klippa och is, för att jag tvivlat på min egen förmåga. Ganska ofta är jag rädd för vad andra ska tycka och säga, och lika ofta vågar jag inte ta det där steget och följa min dröm fullt ut. Det är inte alltid lätt att vara modig.
När det gäller bergsbestigning är jag fullt medveten om att jag ibland tar risker. För det mesta försöker jag minimera dessa, men jag kan inte styra över laviner, seracer och andra objektiva faror. Inför varje berg ställs jag inför frågan hur långt jag är villig att gå för att nå toppen. Det man måste komma ihåg är att jag endast är en glad amatör. Jag är ingen professionell äventyrare. Bergsklättringen är inte hela min värld. Jag är ganska rädd om min hälsa och mitt liv, vilket innebär att jag säkert vänder om långt innan de riktiga hardcore-alpinisterna.
Om man inte är rädd om livet, älskar man för lite. Det finns så mycket och så många jag älskar, och trots att jag också älskar bergen, så är de inte värda mitt liv. Jag väljer att våga vara rädd.
Till topps! /Joel
Present-höjdmeter-ratio
Kanske har ni hört talas om Uscados, en valuta som mäts i hemmatjänster och hushållsarbete. När man har samlat på sig en viss mängd kan man göra något roligt för dessa, t.ex. åka iväg en helg med sina vänner osv. När det gäller mig och Kristina, så heter den interna valutan "höjdmeter". Allt värderas och mäts i höjdmeter. Detta system blir lite mitt sätt att kompensera för att jag åker iväg, ibland på månadslånga turer.
Ett parallellt fenomen är gåvoekonomi. Även gåvorna kan, i viss mån, omräknas i höjdmeter. Därför hade jag med mig tofflor, kuddfodral, sjal, fruktfat, halssmycke, myrra och en sten från Marocko. Från Kirgizistan hade jag med mig tofflor, skaljacka, broderihantverk och en sten. Lite överraskande är det stenarna som är mest uppskattade. Vi pratar om helt vanliga stenar som jag bara plockat på Khan Tengri och Jbel Toubkal.
Förklaringen jag har fått är att det känns som om bergen ger något tillbaka efter att ha hållit mig borta från hemmet. Det är en ganska fin tanke. Det visar att skaljackor och kuddfodral, till trots, så ryms ibland det största värdet i de enklaste ting...
...för nu snackar vi höjdmeter!
Till topps! /Joel
Mätarlarven
Mätarlarven
Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag
alldeles för blå och tusenmila
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad
– Werner Aspenström
Frågan du bör ställa dig: Är du en mätarlarv? Är himlen för blå och tusenmila?
Till topps! /Joel
En annan sida av mig
Jag skriver medvetet bara om friluftsrelaterade saker på bloggen, men det gör att jag framstår som ganska endimensionell, så för en gångs skull tänker jag visa upp lite av mina andra sidor. Detta mest för att jag vill att man ska förstå att jag är lite mer mångfasetterad. Nedan presenterar jag tio påståenden, vara några är sanna, medan andra är falska. kommentera gärna vilka som är vad. Ni som känner mig väl, kan ju avvakta med att komma med facit :)1. Jag har varit aktiv inom scouterna
2. Jag är mycket fascinerad av språkhistoria
3. Jag älskar chips
4. Jag är en rastlös typ
5. Jag har varit konfirmandledare
6. Jag har en kockutbildning
7. Jag skriver dikter
8. Jag gillar att pyssla i trädgården
9. Jag tycker Indien är ett fascinerande land
10. Jag har forskat om samernas renskötsel
Till topps! /Joel
A eller B?
Igår fick jag denna bild på mejlen. Den illustrerar på ett talande sätt hur olika vi människor är/kan vara. Jag vet inte vad illustratören hade för avsikt, men om man likt Benny Holmberg, anser att klättring är bland det mest vansinniga och meningslösa man kan hålla på med, så blir ju B-människan ett ideal att se upp till. Avslappnad, förnöjsam och säkerligen djupsinnig. Under hatten döljs en tänkande och balanserad person. Och visst kan det ibland vara bra att sträva efter dessa egenskaper. Att ibland söka stillheten, att ta sig tid att reflektera.
Men glöm inte att om det inte vore för A-människorna, hade vår art Homo Sapiens Sapiens fortfarande suttit i Afrika och blickat mot den orörda kontinenten på andra sidan. Anledningen till att hon förnekar sig möjligheten att utforska det okända landet på andra sidan kan sammanfattas med: Because it's there.
Röda havet, alltså.
Till topps! /Joel
Ett utdraget självmord?
Är det det vi alpinister håller på med? Ja, i alla fall om man läser Benny Holmbergs artikel Är bergsklättring ett utdraget offentligt självmord? på Newsmill. Givetvis har denna artikel inte få stå oemotsagd, utan David Fält har kommit till bergsklättringens försvar i artikeln Att leva livet till fullo är värt risken att dö. Egentligen tycker jag inte om att prata om döden och om hur "otroligt" farligt bergsklättring är.
Ja, det finns risker.
Ja, man kan dö.
Nej, det är relativt få som skadar sig och dör.
Fast lite får vi klättrare skylla oss själva. Vi vill gärna understryka farorna och vilka risker vi varit med om, allt för att göra våra berättelser mer spännande. Och nej, jag är inget undantag. Visst finns det en "dödsromantik", vilket t.ex. visar sig i titeln på David Fälts artikel. En artikel som jag för övrigt uppskattar och tycker är mycket välskriven.
Kanske borde klättrarsamfundet, i stället för att argumentera emot, passa på och rannsaka sig själv. Vi är i allra högsta grad skyldiga till den bild som allmänheten har av oss. Kanske måste vi bli bättre på att förmedla den andra sidan av alpinismen. Ni vet, alla de där sakerna som ändå driver oss att lägga ned stora summor pengar och offra stora delar av våra semestrar. Jag talar om utmaning, självförverkligande, naturupplevelser, sammanhang, personlig utveckling, känsla av att leva, mening, kärlek, passion, strävan - hur vi tar ansvar för vår egen lycka.
Allt det jag räknade upp är frågor som berört människan i alla tider. Om man vill att kulturarbetare som Benny Holmberg ska förstå bergsklättringen är det nog här man ska börja. Vem kan inte relatera till passion och strävan efter lycka? Sedan lär han knappast ändra sin uppfattning, lika lite som han ändrade min via sin artikel. Jag har insett att det inte är någon större idé att försöka motivera varför man klättrar för dem som är skeptiska. Lite som George Mallory sa till dem som frågade varför han höll på med bergsbestigning: If you have to ask, you wouldn't understand the answer. Det säger allt.
Och egentligen, i stället för att vi alltid måste sitta och förklara varför vi håller på med det här trots riskerna, så borde vi vända på det och be våra utfrågare svara på vilket sätt de tar ansvar för sin lycka? Några allmänna floskler och klyschor om nära och kära skulle inte accepteras. Vilka är de aktiva val och handlingar de har gjort? Kanske visar det sig att det är lättare att ifrågasätta andras val av liv, än att ta tag i sitt eget.
Till topps! /Joel
Jag en romantiker
Och för att undvika missförstånd, så syftar jag på romantiker i ett konst- och litteratursammanhang. Romantiken var en idé- och kulturströmning under 1800-talets första hälft. I huvudsak var riktningen en reaktion på upplysningens mekaniska och rationella världsbild. Nu blev känslan det viktigaste, vilket tog sig uttryck i att man gärna sökte erfarenheter och upplevelser som gav stor sinnesrörelse. Det skulle vara storslaget, mäktigt och lidelsefullt.
Som ung tyckte jag bara att romantiken handlade om en massa känslosvammel, men med åren har jag faktiskt börjat omvärdera denna epok. Under stora delar av mitt liv har jag följt upplysningens påbud och handlat förnuftigt. Jag var en välartad elev i skolan, läste sedan vidare på universitet för att kunna ta ett jobb för att betala av mina studielån. Men ändå kan jag inte säga att tillvaron är komplett. Den grå vardagen är resultatet av ett plikskyldigt och rationellt leverne. Det är här romantiken kommer in. Emellanåt är det viktigt att känna att man lever.
F
aktum är att hela friluftsrörelsen har sin grund i romantiken. Bara en sådan sak som att vi ofta säger att vi gärna går ut i naturen för att ladda batterierna, bygger på en romantisk föreställning om att naturen är besjälad. Och just detta gör att det finns kraft och energi som man kan tappa från den. Dessutom var det hälsosamt och stärkande att röra sig i det fria. Häri ligger grunden till den moderna alpinismen. Jag har roat mig med att notera när de olika topparna i Alperna över 4000m blev bestigna, så ser fördelningen ut som följer:
1800-tal 0 st
1810-tal 3 st
1820-tal 1 st
1830-tal 0 st
1840-tal 2 st
1850-tal 13 st
1860-tal 16 st
1870-tal 5 st
1880-tal 3 st
1890-tal 1 st
Dels kan man konstatera att alla berg förutom Mont Blanc (bestegs 1786) blev bestigna under 1800-talet, dels sker majoriteten av bestigningar på 50- och 60-talen, dvs. när romantiken nått sin kulmen.
Jag kan alltså konstatera att dagens alpinism bara är ett led i den romantiska utvecklingen. Det hela rör sig om ett hopkok av naturdyrkan, exotism, eskapism och starka känslor. Kopplingen blir ju uppenbar om man tittar på bilden Vandraren över dimhavet (1818) Caspar David Friedrich.
Till topps!
Beslutsam
Det är intressant hur folk beskriver mitt engagemang. Mina kompisar brukar ibland säga att jag är ganska enveten. Det äger nog sin riktighet, men jag tycker att beslutsam passar bättre.
Min kära flickvän går lite längre och menar att jag är envis. Kanske ligger det något i det, men jag föredrar nog beslutsam ändå.
Min mor däremot tycker att jag är riktigt tjurskallig. Det kan stämma måhända, men trots allt skulle jag nog hellre säga att jag är beslutsam.
Nåja, jag är inte så enkelspårig som man kanske kan tro. Jag är t.o.m. ganska flexibel och anpassningsbar, för det har jag beslutat ;)
Till topps! /Joel
Maslows behovstrappa
Du känner säkert till Maslows behovstrappa. Det är en psykologisk teori som bygger på att det finns en viss ordning för hur våra mänskliga behov måste tillgodoses. I början finner vi rent fysiska behov som mat och sömn, för att sedan arbeta oss uppåt via trygghet, kärlek, uppskattning och slutligen självförverkligande. Sätter man in bergsbestigning i detta sammanhang handlar det, för de flesta, om självförverkligande. Dock är det ganska intressant hur alpinister stundtals väljer bort det sammanhag med kärlek, uppskattning och trygghet som vardagslivet med kära och nära innebär. Inte nog med det, vi börjar t.o.m. utmana våra fysiska gränser. Genom att bara sörja för de mest basala behoven som att bli syresatt, hålla sig varm och torr, få tillräckligt med vätska, sömn och mat, så växer självtilliten. Och någonstans här läggs grunden för att nå självförverkligandet. Det är lite tankeväckande att i de enklaste ting ryms ibland svaren på de mest komplicerade frågorna.Till topps! /Joel
Minnen från bergen
Jag får ofta frågan varför jag håller på med alla dessa äventyrligheter. Det kostar en massa, innebär en massa slit och till viss del är det farligt. Jag brukar leverera något standardsvar om passion och utmaningar. Egentligen borde jag svara att jag bara vill vara lycklig. För det är vad det handlar om. Att klättra högt, vandra eller cykla långt utvecklar och berikar mig som människa. Nåja, allt det där har ni nog redan hört sägas tidigare, men det innebär inte att det är mindre sant för det. Då och då händer det att jag tittar på mina foton från mina olika turer, och nästan alltid översköljs jag med minnen av känslan från platsen. Det är nästan med lite förundran som jag brukar konstaterar för mig själv att "där har jag varit". Det kan vara en tidig, stilla morgon i de svenska fjällen, en paus gränsle över cykeln i ett bergspass i Alaska, en snöklädd bergstopp med världen som utsikt. Minnet slungar mig tillbaka i tiden. Bröstet spränger av små ilningar av förväntan. Hjärtat blir varmt.
En dag kommer jag att vara gammal och grå. Jag kommer inte orka hålla på som jag gör nu. Kanske har jag inte kunnat bygga upp någon större förmögenhet, men jag kommer att ha något som är mer beständigt. Jag kommer att ha mina minnen. Jag kommer att minnas att jag följde mina drömmar och gjorde det som gladde min själ. Att jag tog ansvar för min egen lycka. Faktum är att sådana minnen inte kan köpas för alla pengar i världen när det väl är försent.
Till topps! /Joel
Språkpurism
Okej, jag erkänner att jag är en språknörd, och lite av en språkpurist. Givetvis är det engelskans inflytande på svenskan som jag ibland vänder mig emot. Att ett språk lånar från andra språk är naturligt och i fråga om svenskan, så består vårt ordförråd av fler lånade än inhemska ord. Dock hindrar det inte mig från att värna om svenskan. Till saken hör att jag inte är någon språkfundamentalist, utan jag använder själv engelska ord och uttryck, utan att översätta dem. Till exempel skriver jag sällan e-post, men däremot försvenskar jag stavningen av mail till mejl. Så dogmatisk är jag ;)Nåja, inom klättringen förekommer det en massa engelska ord och uttryck. Ofta använder man dem i avsaknad av något bättre. Några ord som jag tänker på är scrambling (klättring som kräver hjälp av armarna men inga rep/säkringar), bouldra (klättring på stora klippblock) och move (att göra en klätterförflyttning). Jag har varit inne på detta förr och fått förslag sedan tidigare.
Scrambling skulle jag kunna tänka mig att översätta till blockning, dvs. då man rör sig bland stenblock.
Bouldra vill jag översätta till bumla av bumling (stort stenblock).
Move kan förvisso översättas till förflyttning, men det är för långt. Ett gångbart svenskt alternativ lär nog vara av samma längd, så kanske en flytt.
Givetvis finns det många andra engelska ord/uttryck. Presentera gärna orden, och tänkbara svenska översättningar i kommentarerna.
Till topps! /Joel
Värderingssystem
På grund av den ständigt återkommande frågan kring detta med klätterstil, så skrev någon ett skämtinlägg på Utsidan om att bestigningar skulle bedömas och poängsättas av en utomstående jury. Nu var det inte allvarligt menat, men faktum är att jag inte tycker att det är en så tokig idé. Jag tror inte på jury, men väl ett värderingssystem. För utomstående kan de infekterade diskussioner som uppstår mellan "stilfundamentalister" och "äventyrsturister" te sig löjliga, men man kan faktiskt jämföra det hela med arbete som utförs i grupp (på arbetet eller i skolan). Alla har vi erfarenhet av att ingå i en grupp där vissa åker snålskjuts på andras arbete. Hur känns det att den som inte gjort lika mycket får samma erkännade och belöning (löneförhöjning/betyg)? Det centrala är rättviseaspekten. Detsamma gäller för klättrarna. Jag är övertygad om att klätterpuristerna inte skulle bli provocerade av andra klättrare, om omgivningen kunde bedöma respektive prestationer på ett rättvist sätt. Nu är ju den stora allmänheten okunnig, och en bestigning av Everest är en bestigning, oavsett extra syrgas, sherpas och fasta rep. Just detta att prestationerna jämställs skapar irritationen. Man kan inte heller förvänta sig att allmänheten (inklusive journalister/sponsorer) ska lära sig och förstå skillnaden. Klättersamfundet står helt enkelt inför ett pedagogiskt problem. Hur ska man då lösa detta? Jo, genom ett objektivt värderingssystem. Inom t.ex. golfsporten kan ett proffs och en amatör spela samma hål, och var och en kan göra fina prestationer utifrån sina förutsättningar. Ingen skulle dock komma på tanken att jämställa amatörens resultat med proffsets för alla är införstådda med att de spelar på helt olika nivåer. Tänk om man kunde införa ett värderingssystem inom klättring som tar hänsyn till hur mycket hjälp man behöver, dvs. handikapp. Egentligen är det inte så problematiskt. Varje bestigning, oavsett berg och led, börjar på ett värde av 100. Sedan gör man helt enkelt schablonavdrag beroende på vilka hjälpmedel man använt sig av. Till exempel: Guide -10, Bärare/sherpas -20, Kock -10, Fasta rep -10, Syrgas -10, Boende i stuga/hytta -5.
Alltså skulle en vanlig kommersiell bestigning av Kilimanjaro via Marangu-leden ge värdet 55 (100-guide, bärare, kock, stugboende). Jämför man detta med den stil jag valde på Machame-leden som gav 90 (100-guide), så förstår man att det är olika sorters bestigning. Messners bestigning av Everest är 100, medan en vanlig kommersiell bestigning hamnar på 40 (100-guide, sherpa, kock, fasta rep, syrgas).
Är ett liknande system önskvärt, och skulle det kunna fungera? Några tankar är att värdet av en bestigning aldrig ska kunna bli noll eller minus. Man utgår från hjälp man tar efter det att man nått baslägret (annars blir det svårt med gränsdragningen av transporthjälp, t.ex. interkontinentala flygningar osv.). Vanlig utrustning förutsätts, det blir alltså inte pluspoäng för att man klättrar utan stegjärn (eller kläder). Det är som golf. Du kan spela med en hockeyklubba, men du får inte mer i handikapp för det. Kom gärna med förslag och synpunkter. Vilka avdrag är rimliga? Är hjälp av sherpa värt ett avdrag på 20? Ska det finnas en minuspost för att man inte gör det solo? Vilka avdragsposter finns det mer? Jag har några i åtanke, men ni får gärna komma med era förslag/tankar.
Till topps! /Joel
Mucho macho misse
Bergsbestigning är en ganska typisk manlig företeelse. Visst finns det kvinnor som bestiger berg, men de är i klar minoritet. Jag är dock inte på det klara med om det råder en macho-kultur bland bergsbestigarna. Men när jag tänker efter måste jag nog tillstå att så är fallet. Alla ingredienserna för att skapa kulturen finns där: utmaningen, farorna, tävlingsmomentet, jakt efter ära och berömmelse. Den fråga som uppstår är hur pass tolerant bergsbestigarsamfundet är gentemot avvikelser från denna norm? Jag tänker t.ex. på Anton Hysén som kommit ut som homosexuell i en typisk machokultur som fotbollsvärlden. Det är jättemodigt av honom. Kanske kan det få fler homosexuella inom fotbollen att komma ut, för rent statisktiskt bör det finnas ganska många. Likaså säger statistiken att det bör finnas en hel del homosexuella i bergsbestigarnas skrå, men de lyser med sin frånvaro. Är det för att de inte finns eller är det för att de inte vågar vara öppna med sin sexualitet? Jag tror på det senare. Nu kanske du tycker att ens läggning är irrelevant i detta sammanhang, och det är det också. Men om kulturen vore tillåtande; varför finns det då så få öppet homosexuella klättrare? Det kanske är just det, kulturen är inte tillåtande.Lite för att utmana rådande normer har jag lekt med tanken att jag ska samarbeta med Hello Kitty. Observera, det skulle inte vara tal om någon sponsring. Jag skulle helt enkelt ge Hello Kitty ett helt nytt sammanhang att synas i. Egentligen ganska malplacerat, men just kontrasten skapar intresse från andra. Som motprestation får Hello Kitty donera en summa till en lämplig hjälporganisation (just därför handlar det inte om någon sponsring). Jag undrar hur jag skulle mottas om jag springer runt med ett Hello Kitty-märke på isyxan och jackan. Är bergsklättrarsamfundet redo för detta? ;)
Till topps! /Joel
Om jag vore ett berg
Vilket berg skulle jag då välja? Jag fick denna fråga för ett tag sedan. Man kan ju resonera på många olika sätt. Kanske tycker man att en viss egenskap är speciellt viktig, t.ex. att vara högst, vackrast eller farligast. I sådana fall skulle man kanske identifiera sig med berg som Everest, Alpamayo, K2 eller Annapurna, men jag ser inte mig själv som något av dessa berg. Inte heller skulle jag vilja vara något kommersielllt berg som Kilimanjaro, Elbrus eller Mont Blanc. Samtidigt skulle jag inte trivas att vara ett berg som aldrig får några klättrare på besök.
Efter en stunds funderande kom jag faktiskt på att jag skulle vilja vara Kebnekaise. Inte för att det är särskilt högt eller tekniskt, snarare tvärtom, det är ett tillgängligt och inbjudande berg. Men den viktigaste anledningen till att jag valde Kebnekaise är det "norrländska". Polarnattens tystnad , de snöklädda vidderna, norrskenet och midnattssolen.
För så är det; varje dag söder om Lule älv är en förlorad dag i mitt liv. :)
Till topps! /Joel
Fundamentalism
Man brukar stöta på ordet fundamentalism i olika sammanhang, dock oftast i samband med religiös extremism. Ordet bär inom sig en speciell laddning. En fundamentalist är någon som är oresonlig och dogmatisk. Faktiskt hajade jag till när Fredrik Sträng använde ordet för att beskriva de som klättrar ren alpin stil. Ordvalet hänger säkert ihop med att Fredrik fått utstå en del kritisk för att han ingått i kommersiella expeditioner.
Det är dock inte första gången jag stöter på liknande beteckningar, då och då blossar det upp ordentliga diskussioner kring klätterstilens betydelse på bl.a. Utsidan. Ibland är debatten nyanserad, men för det mesta är den polariserad och med låsta ståndpunkter. Det är bara att inse att vi alpinister inte skiljer oss på något sätt från den övriga befolkningen i fråga om tolerans och öppenhet.
Jag kom faktiskt att tänka på ett av mina första inlägg under kategorin Reflektioner. Det handlar om att behålla kontakten med det ursprungliga, nästan sorglösa inställningen till friluftsliv. Det är ju därför jag har valt att vara osponsrad, för att inte kommersialiseras. Vissa kanske upplever min oresonliga hållning i frågan som en form av fundamentalism. Må så vara. Jag är åtminstone en sorglös fundamentalist :)
Till topps! /Joel
Solsidan
Ibland tvivlar jag på det meningsfulla med att klättra i berg. Jag har inget välfyllt bankkonto, inte heller har jag något hus eller fin bil att visa upp. Något som de flesta av mina kamrater kan stoltsera med. Det händer att det kommer dagar då jag betraktar min omgivning med viss avund. En tvårumshyresrätt och en gammal Citroën, det är vad jag har lyckats skrapa ihop hittills. Min mor, hon tycker att jag borde satsa mina pengar på möbler, minsann. Det tänker jag inte göra.
För faktum är att då och då blir jag påmind om varför jag prioriterar som jag gör. Ibland händer det att mitt hjärta får svindel, och det är när jag tänker på allt som jag har varit med om, alla platser och berg jag besökt, alla vyer jag sett. Det går inte att sätta någon prislapp på det, och bäst av allt är att ingen kan ta det ifrån mig. Hus, bil och möbler är inte fel, men allt det kan ryckas ifrån en. Nåja, jag ska inte säga för mycket. Jag kommer nog också att hamna i ett liv à la Solsidan, men fram tills dess tänker jag fortsätta samla minnen och upplevelser av soluppgångar på bergssidor.
Till topps! /Joel
Hybris
Det är snarare regel än undantag att man stöter på formuleringar i media likt: NN besegrade/övervann det eller det berget. Och varje gång jag ser det blir jag lika uppgiven och trött. Varifrån kommer denna konstiga uppfattning om att vi människor kan "besegra" ett berg? Jag önskar att jag kunde säga att det oftast är oinsatta journalister som formulerar sig så för att fånga läsare, men tyvärr är det lika utbrett bland bergsklättrare/bergsbestigare. Jag antar att det är kampen uppför berget som leder en till tanken att man kämpar mot berget, och att man i slutänden kan segra eller bli besegrad.
Själv passar jag mig väldigt noga för att uttrycka mig som om jag "besegrar" ett berg. Fattar ni hur otroligt absurd den tanken egentligen är? Att jag mäter mig med något som stått där i miljoner år innan Homo Sapiens Sapiens ens utvecklades, och som kommer att stå där miljoner år efter det att vår art upphört att existera. Från bergets perspektiv är vi ingenting, inte ens en myra i jämförelse. Men låt säga att berget skulle ha ett medvetande, och att det förstod att det "tävlade" mot människan. Det skulle sluta i att hela alpinistkåren skulle upphöra att existera, bra så där. Vår förintelse skulle nå bibliska proportioner.
Jag vet att jag på intet sätt kan mäta mig med berget och allt jag gör, gör jag på bergets villkor. Missförstå mig inte, det är inte så att jag tillskriver berget ett medvetande. Det kan inte bli förnärmat eller vredgat på oss människor. Lika lite som solen var vred på Ikaros. Människans hybris är inte bergets eller solens problem, utan helt och hållet vårt eget.
Till topps! /Joel
