Utebloggen

Det var inte direkt så att jag vaknade och tänkte "nä, men om man skulle ta och bestiga ett lagom högt berg just idag?", på annandagens morgon. Vi hade slut på hotellnätter i Randa, och vi skulle checka ut och åka mot Zurich. Dessutom såg det ut som att vädret inte skulle stå på vår sida den här dagen heller. Vid frukosten frågade vi den glade hotellägaren om när han ville att vi skulle lämna hotellet, varpå han raskt erbjöd oss en extra natt, utan kostnad. Hm. Klart intressant! (Matterhorn Golf Hotel i Randa. Våra varmaste rekommendationer!) Vi tillbringade förmiddagen med vårt vanliga velande kring om det blåste och hur mycket det i så fall blåste, och om de skulle öppna linbanan till Klein Matterhorn eller inte. Någongång i 11-tiden ringde Joel till något center i Zermatt, och fick till sin förvåning besked om att linbanan var öppen. Han la på, vände sig till mig och sa "Jaha, Kristina, ska du bestiga Breithorn, då?". Jag hade förslöats lite lagom, där jag låg i sängen och spelade mobilspel, och svarade "Nä. Tror inte det", men var inte så svårövertalad, för inom tjugo minuter stod vi på tågstationen, packade och klara.

Den här gången gick promenaden till linbanan på halva tiden, jämfört med gårdagen. Mycket bestämda kliv. Vi gled smidigt uppför bergssluttningen i en linbanekarbin, tillsammans med två amerikanska killar. Jag tycker inte alls om linbanor, men efter en stund kändes det rätt okej ändå. "When it comes to technology, you just have to trust the Swiss...." Den sista biten upp till Klein Matterhorn var mer av en boskapsvagn, gällande just linbanan. Så många skidåkare som möjligt in i en kabin, och så rejäl stigning upp till runt 3 800 möh. Urk.

Vi åt en snabb lunch på Klein Matterhorn-restaurangen och Joel snackade med någon kille i serveringen om vädret på Breithorn just idag. Det där med schweizare och engelska är inte alltid en lyckad kombination, och det dröjde innan serveringskillen förstod att det inte var igår eller imorgon vi tänkt ge oss på Breithorn, utan idag. När han väl insett det, kom han springande efter oss för att säga att vi skulle låta bli. Den sista linbanan ner gick vid 16.30, och klockan var 13.45 när vi stod ute på berget. "You must do Breithorn in ze morning!" Joel var inte road alls, rätt irriterad och arg. Vi hade ju missat den detaljen, när sista linbanan gick tillbaks. Lösningen just där och då var att i alla fall gå ut och vandra en stund på glaciären. Det fick gå fort att sätta på stegjärn och knyta in sig, och det syns på bilderna att jag har gjort fel med coilingen av repet - något jag ju själv aldrig skulle ha märkt, om jag inte fått det omsorgsfullt påpekat för mig i efterhand. ;)

Vi stegade iväg, och jag visste precis vad som hänt inne i huvudet på Johansson. Det syntes i blicken och på stegen. Han skulle försöka göra Breithorn på två timmar och fyrtiofem minuter, och hinna tillbaks till sista linbanan ner. En normalbestigning tar ungefär fyra timmar, kanske upp mot fyra och en halv. Jag hade blivit lovad en lugn och fin vandring, med paus för chokladätande och fotografering, men det var bara att glömma. Jag köpte konceptet den här gången. Jag ville ju upp. Däremot var jag mer inställd på att jag precis lika gärna kunde gå ner i slalombacken om det krävdes, för när jag väl såg toppen i verkligheten var det ingen tvekan om att jag skulle ta mig dit.

Breithorn var inte speciellt ansträngande i jämförelse med de dagsetapper vi gjort dagarna innan. Snön höll för att gå på. Det fanns andra människor att fästa blicken på. Det var brant, men inte alldeles jättebrant. Mina försök till att vara social och prata med Joel om hur det gick för andra på berget, avslogs dock bryskt. Fokusera! Vi avverkade glaciären snabbt och zickzackade oss uppför berget. Det blev i stort sett inga pauser alls, utan ett tempo som höll för att gå i, men som inte gav så mycket tid för att titta på utsikten. Ju högre vi kom, desto mer molnigt blev det, dessutom. Vid några tillfällen kände jag mig lite yr, av den tunna luften, men jag var inte rädd för att ramla och hade aldrig i livet vänt i det läget. Inte för lite yrsel, heller! Det visste jag i förväg att jag skulle kunna känna. Jag räknade stegen - ett, två, tre, fyra - det borde varit en höjdmeter. Och så om igen - ett, två, tre, fyra - ytterligare en höjdmeter. Det var väl fokuserat?

Och sen var vi bara där! Jag hade bara några steg kvar. Joel stod på toppen och räckte ut handen mot mig, och sen var jag högst upp på Breithorn, 4 167 meter över havet. Jag var så nöjd! Det gick ju inte att få svindel heller, eftersom utsikten försvunnit in i dimman. Vi tog några bilder, och sen var det bara att stega iväg nedåt, med sikte på linbanan. Vi hann precis, med minsta möjliga marginal. Jag hann ta någon enstaka snabb bild medan vi gick där, men fick lägga den mesta kraften på att hänga med. Jag tror faktiskt att Joel var lite imponerad av att jag kunde hålla hans furiösa tempo. Känslan när vi gled nedåt i liftkabinen var obetalbar. En riktigt härlig upplevelse! Starkt!

Det här var min första 4 000 meters topp. Jag kan inte tänka mig att det inte blir fler. Det var utmanande och roligt, och jag är stolt och glad för att jag klarade av det. Tack, Joel, för att du tog med mig upp på nya höjder. Kanske har jag förstått lite mer av vad det är som driver dig. (Att få äta en välförtjänt middag när man kommer ner igen!) Och fatta att vi har pussats på toppen av ett 4 000 meters berg! Det, det är ju unikt! ;)

Mot nya höjder!/Kristina

När vi började sträcka på oss på påskdagens morgon var jag helt inställd på att det var idag jag skulle upp på 4 000-metersberget. Vi hade kollat vädret dagligen i mer än en vecka, och var det någon dag som såg bra ut, så var det just påskdagen. Tyvärr stämde inte riktigt verkligheten med väderprognoserna, och av alla scenarier jag föreställt mig under de senaste veckorna så hade jag missat just det här. Vi åkte in till Zermatt. Vi stegade iväg till linbanan. Vi stod i den långa kön för att köpa biljetter. Och så säger tanten i luckan att Klein Matterhorn är stängt! Jag hade föreställt mig att ramla ur linbanekabinen. Jag hade sett mig stå på en liten avsats i en avgrundsdjup glaciärspricka, väntande på att någon eventuellt skulle rädda mig. Jag hade snudd på känt känslan av att tappa fotfästet och rutscha nedför Breithorn och på något märkligt vis kullerbytta iväg till en riktig brant, där repet möjligen skulle rädda mig, alternativt ta Joel med mig ner i avgrunden. Men inte att bli stoppad av en liten tant i en lucka! Det var jag inte med på!

Vi slickade våra sår på ett kafé med snorkig personal en stund, innan Joel genom kontakter med liftmänniskorna avgjorde att Klein Matterhorn knappast skulle öppna alls den här påskdagen. Det blåste riktigt hårt däruppe. Det var bara att ge sig och stövla tillbaks till tåget. Verkligen surt! Dessutom var det sista dagen i Zermatt-trakten, vi skulle ju vidare mot Zurich nästa morgon. Som terapi bestämde vi oss för att finpromenera lite på en alpsluttning. Joel hittade skyltar som han gillade, vilket avgjorde åt vilket håll vi skulle gå. Jag gick först den första kvarten, och fick sen betala för det, genom att Joel fortsatte i det tempo jag börjat i. Jag sackade efter. Det blev ändå en fin och idyllisk vandring, genom skogen, som så småningom glesnade ur allt mer. När vi var uppe vid trädgränsen passerade vi 2 000 höjdmeter, ungefär. Eftersom vi gick i Joel-tempo kom vi till Europahütte (som var stängd) på knappt två timmars vandring. Nere i dalen stod det på skyltarna att det var en 2 h 45 min vandring. Det var i alla fall strålande vacker utsikt, klart värd att svettas lite för.

På vägen ner stötte vi på helt nya bekantskaper för mig, nämligen bergsgetter. Knappast höjdrädda, va? De kastade sig mer eller mindre ut för branterna, med viss elegans, till skillnad från mitt ajande och ojande på nedvägen. Jag fick ju skavsår! Tydligen har jag fel teknik för uppförsbackar. Det blev ytterligare en mycket stillsam kväll. Jag hade mer eller mindre gett upp tanken på Breithorn, och packade för att ta tåget mot Zurich istället. Men - nu är ju Joel inte riktigt den som ger sig, så en förmiddag till hade vi på oss.

Mot nya höjder!/Kristina

Någon av de senaste dagarna tittade Joel på mig och undrade om det var hans eller min idé, det här med att ge sig av till Alperna på påsklov. Det är svårt att svara på, tanken har ju bollats ett tag, och nu sitter jag här med blåmärken och stegjärnssår på vaderna. Men jag är nöjd och glad och har riktigt speciella upplevelser i bagaget. Vi åkte ner på Långfredagen, till vår lilla schweiziska alpby Randa. Vilket bra ställe att bo på! Vi hamnade hos en italiensk hotellägare med stort engagemang, som dagligen skakade på huvudet åt vår idé att bestiga Breithorn. Fel säsong, fel väder, fel förutsättningar. Det är sånt man inte ska säga till Joel, han blir bara mer beslutsam av det...

Jag befann mig ju i händerna på en sann bergsführer, med ett tydligt uppdrag, så det är klart att det fanns ett genomtänkt upplägg. På påskaftonen tog vi bergståget upp till Gornergrat, på 3089 möh. Nytt höjdrekord! Dessutom var det första gången jag såg Alperna, sådär på riktigt. Storslaget! Jag var alldeles tagen. Det är absolut något av det vackraste jag sett. Matterhorn och den blå himlen och den vita snön, och de fotograferande japanerna... Det här var ju en acklimatiseringstur, och innan vi klev på tåget uppför bergssluttningen hade vi gått förbi det alpina centret i Zermatt. Anders hade tipsat Joel om att Riffelhorn skulle kunna vara en bra topp att acklimatisera sig på. På alpincentret fick vi däremot beskedet att det inte var någon bra idé att ge sig på Riffelhorn. Det var för mycket snö, och det är ett berg som man ska kliva runt på om somrarna, utan snö. Det innebär en del klippklättring. Återigen - sånt man inte ska säga till Joel. Vi klev i stegjärnen vid Gornergrat och gav oss ut på vandring. Den första lilla kullen var helt i min smak, mjukt rundad och med vacker utsikt och många rösen. Jag fick kika lite på Breithorn på närmare håll, också. Färden ner mot Riffelhorn var ganska ansträngande, vi klev igenom de översta snölagren gång på gång, och stod i snö till midjan mest hela tiden. Det gick åt en massa energi åt att sparka sig loss, och det var nog där jag satte stegjärnen i vaderna vid några tillfällen.

Riffelhorn såg rätt obehagligt ut på närmare håll, men jag ville ge mig på det, även om jag förstod att jag aldrig skulle ta den där sista bergsknallen. Där skulle man tydligen repklättra, och där går definitivt en gräns för vad jag kan tänka mig. Jag är ju höjdrädd på riktigt! Det var tungt att ta sig uppför Riffelhorn. Ingen hade gjort det på ett bra tag, så det fanns inga stigar eller spår att följa, bara att harva på. Jag fick någon märklig effekt på djupseendet, och hade svårt att se om det gick uppåt eller nedåt, så Joel fick gå först och jag fick lite hjälp av hans fotspår. Vi gjorde en alldeles riktig kamvandring, där det syntes hur brant det var på sidorna. Jag ser rätt kaxig ut på bilderna, men det var en hel del "Joel, nu är jag rädd på riktigt!"-rop. På näst sista klippavsatsen fick jag definitivt nog av höjd. Repet fastnade i en klippskreva, och jag fick backa för att få loss det, och kände att med den höga, rädda puls jag hade där och då var det inte bra att fortsätta. Jag hade inte kontroll, och ingen avsikt att utsätta mig för någonting som kändes så obehagligt, så jag stannade där. Joel gick vidare mot toppen, och jag fick sitta mitt på berget en halvtimme och fundera på hur jag skulle kunna rädda honom, ifall att han inte kom tillbaks. Titta på utsikten tänkte jag minsann inte göra, i alla fall, även om jag visste att den var vacker. Lite för svindlande, just då.

När jag backade ner för att sitta still och vänta in Joel, halkade jag till, och Joels vattenflaska försvann därmed rätt utför stupet. Det var inget att göra åt det, men det förstärkte verkligen känslan av att jag nog borde röra mig mycket försiktigt och kontrollerat, så att inte jag också hamnade på en glaciär långt där nere. Vi kom ner ordentligt, men det dröjde innan mina adrenalinnivåer sjönk. På väg tillbaks upp mot bergståget flåsade jag rätt ordentligt, medan stegjärnen samlade på sig en massa snö, så jag vandrade på platåskor. Jag var rätt mör när vi var tillbaks i Zermatt. Det är ganska sällsynt att jag drar i mig en liter Coca-Cola och en hel pizza, men det är ju också än mer sällsynt att jag kliver omkring på bergskammar. Oj, vad jag sov gott sen! Vi höll väl knappast ut till kl 22, också en anledning att bo i Randa. Det var liksom inte aktuellt med något nattklubbsliv för oss...

Mot nya höjder!/Kristina

Långfredagen - Jag och Kristina åkte ned till Zermatt över påskhelgen för att vandra lite i bergen. Utöver att semestra ihop, så ville jag att Kristina skulle få se Alperna och Zermatt. Resan påbörjades på långfredagen med att vi anlände till en riktig pittoresk by, Randa. Det var alltså hotell som gällde, så jag kan inte bokföra några tältnätter. Jag kan absolut rekommendera att bo i Randa, som visserligen ligger en bit från Zermatt, men det går två-tre tåg i timmen. Det tar inte heller mer än 20 minuter att åka in. Randa, mycket vackrare, mycket mer prisvärt! På minussidan är väl att det är sämre med after ski och nattklubbar.

Påskaftonen - Denna dag ägnades åt acklimatisering. Vi åkte in till Zermatt för att där ta bergståget upp till Gornergrat (3089). Ett nytt höjdrekord för Kristina. När väl steg av tåget möttes vi av ett otroligt vackert sceneri. Ett soldränkt Monte Rosa-massiv låg framför oss i sin fulla prakt. Skönheten var så påtaglig att Kristina började prata om att det var bland det tre vackraste saker hon någonsin sett. Det hela slutade med att det var det vackraste hon sett. Inte illa!

Vi tog på oss selar och stegjärn innan vi började vandra nedåt. På vägen ned gick vi uppför en mindre höjd. Ett litet smakprov på vad som skulle komma senare. När vi nästan kommit ned till Rotebodens station svängde vi av mot Riffelhorn (2927). Normalleden är graderad till F (facile=lätt), men det gäller sommartid. I alpincentret nere i Zermatt hade de sagt att Riffelhorn inte var görligt pga. den myckna snön. Jag och Kristina bedömde att det nog skulle gå. Vi siktade in oss på den östra kammen. Snön var djup och den hade inte mycket bärighet. I vissa partier sjönk vi igenom vid varje steg. Ibland var vi t.o.m. tvungna att krypa fram på alla fyra över snön, men ve den som ger sig. Vi kom fram till den stenigare ryggen, och från den var det enklare att vandra uppåt. En bit från den absoluta toppklippan kände Kristina att hon inte ville gå högre. Att scrambla på 15m lodrät vägg, fasta rep till trots, kändes som ett för stort steg på en alpin premiärtur. Den sista biten fick jag alltså göra solo. Och även om Riffelhorn inte är särskilt imponerande, så var det en pulshöjare att klättra osäkrad uppför repet. En snabb toppbild, och sedan tog vi sikte mot Roteboden station. Hela turen tog oss ca. tre timmar. En spännande och inspirerande första tur.

Påskdagen - Idag var det tänkt att vi skulle göra ett försök på Breithorn, men tyvärr blåste det alldeles förfärligt uppe vid Klein Matterhorn (3820) som är toppstationen på linbanan. Med ett visst mått av besvikelse och frustration återvände vi till Randa för att tänka ut en ny plan. Förhoppningsvis skulle vädret bli bättre nästa dag, men för att inte gå sysslolösa tänkte vi ta en vandringstur i bergen precis vid Randa. För min del var det intressant för att vi skulle gå på leden som gick till Dom-hyttan. Eftersom jag har tankar på att någon dag bestiga bergen Dom (4545) och Täsch (4491), var det förenat med viss nytta att veta hur leden såg ut.

Vi vandrade lätt, dvs. med trailskor och utan packning. Eftersom det var hyfsat brant tog vi in många höjdmeter på kort tid. Innan vi ens visste ordet, så var på på 2000 meters höjd, och då hade vi avverkat 600 höjdmeter. Kristina som hade fått blodad tand, ville att vi skulle minst upp på samma höjd som Kebnekaise, så vi fortsatte uppåt. På motsatt sida av dalen började vi se mer och mer av Weisshorn (4506). Ett av Alpernas vackraste berg. En vacker vit topp som utgör själva idealbilden av ett berg. Vi hade nu kommit så högt upp att vi bara hade 10 minuters gångavstånd till Europehütte (2260). Utsikten var helt otrolig. Glaciären nedanför Weisshorns topp liknade en brusande vit fors som har stannat i tiden. En syn väl värd trötta ben och uttorkade läppar.

Annandag påsk - Det första vi gjorde på morgonen var att dra upp gardinerna. Vi tittade bort mot Breithorn och gjorde en snabb bedömning av väderläget. Det såg fortfarande lite blåsigt ut, men vi skulle avvakta tills efter frukosten för att bestämma oss. Nästan hela morgonen förflöt innan jag via ett telefonsamtal fick bekräftat att Klein Matterhorn var öppet. Snabbt som ögat tog vi våra grejer och begav oss in till Zermatt. Linbanan upp gick snabbt och smidigt, även om Kristina tyckte att det var lite läskigt. Eftersom vi inte hunnit äta, så tog vi en gulaschsoppa på plats innan vi gick ut för att gå ut på glaciären. En ur personalen var dock lite bekymrad över tiden och ville göra oss medvetna om att sista linbanan ned skulle gå 16.30, och nu var klockan 13.45. Vi hade bara två timmar och trekvart på oss. Det var för lite tid för att hinna Breithorn, vilket vanligtvis kräver närmare fyra timmar. 

Vi förklarade att vi förstod tidsbristen men att vi bara tänkte gå ut till bergen för att sedan vända om. Sagt och gjort, så stegade vi iväg. Jag klockade oss noggrant för att se hur lång tid det tog att gå över glaciären, en halvtimme. Väl vid foten av toppen konstaterade både jag och Kristina att vi ville försöka ta toppen. I värsta fall skulle vi bara få gå ned i slalombacken om vi missade linbanan. Dock fanns givetvis en förhoppning om att vi skulle kunna hinna ta toppen och linbana, men då gällde det att stega på i ett ordentligt tempo. Sagt och gjort så började vi trampa oss uppför berget. Vi var de enda som gick med stegjärn, de övriga gick med randonnéskidor. De har det lite tuffare uppför, men desto lättare på nedvägen. Allteftersom vi tog oss högre och högre, så blev sikten sämre. När vi till slut nådde toppen var sikten obefintlig. Det var lite synd att Kristina inte kunde få njuta av utsikten från sitt första 4000-metersberg, och tillika nya höjdrekord (4167). Vi tog dock några snabba toppbilder innan vi började gå mot Klein Matterhorn. Nu insåg vi att det var en kamp mot klockan om vi skulle hinna till sista linbanan. Här fanns ingen tid till att gå och såsa i tillvaron. Med beslutsamma steg forcerade vi fram, och till vår glädje så hann vi med linbanan med en minuts marginal. En riktigt skön känsla!

Den kvällen firade vi med lammstek och rösti nere i Randa. Egentligen skulle denna dag tillbringas i Zürich, men pga. vädret hade vi beslutat att hellre satsa dagen på Breithorn. Ett lyckat beslut, och någon större förlust var det inte att vi fick mindre tid i Zürich. Redan nästa dag gick vi runt i gamla staden och kunde lite lojt konstatera att vi bara ville hem. Ledsen Zürich, men du har inte mycket att komma med om man ser till bergsbyarnas charm och bergens skönhet.

Till topps! /Joel

Jag hann knappt landa efter USA-resan, så var det dags att packa klätterutrustningen igen. Jag, Anvi och Elbe drog ned till Alperna, med siktet inställt på Matterhorn. Här kommer en översiktlig redogörelse för årets alptur. Klicka på bilderna för att göra dem större.

Dag 1 - Jag fick stiga upp två på natten för att hinna med 03.30-tåget till Arlanda. Jag och Anvi flög med Air Baltic. Det var en helt ok flygning trots kortare mellanlandning i Riga. Väl framme i Genève fick vi vänta ett par timmar på Elbe som flög med ett annat flygbolag. När alla tre var samlade löste vi tågbiljett till Zermatt, och vid åttatiden på kvällen, så kunde vi ta in på campingen efter en lång resdag.

Dag 2 - Efter en sovmorgon gick vi upp en bit på bergssidan bakom campingen. Vi körde lite teknikövningar med bl.a. rappellering och repklättring. Därefter packade vi ihop våra grejer och begav oss till linbanan som skulle ta oss till stationen Trockerner Steg (2939). Tanken var helt enkelt att gå upp och sova vid Gandegghyttan (3029) för att acklimatisera oss. Eftersom vi sov i tält sov vi en bit från stugan. En mycket vacker kväll.

Dag 3 - Följande morgon steg vi upp tidigt för att hinna med den första linbanan upp till Klein Matterhorn (3825). Det är från denna station som man utgår när man gör den enklaste av Alpernas 4000-meterstoppar - Breithorn (4165). Både Anvi och jag hade redan bestigit toppen föregående år. För Elbes del var det hennes första 4000-metare (i Alperna). Nytt för både Anvi och Elbe var också traversen vi sedan gjorde till Breithorn Mittelgipfel (4160). På denna tur hade vi också med oss en tysk, Thomas. Vi hade träffat honom i linbanan på vägen upp. Eftersom han var ensam frågade vi honom om han ville gå med oss. Det ville han gärna. Det visade sig att han länge hade velat bestiga en 4000-meterstopp. Han hade alltså ingen tidigare erfarenhet, och därför kändes det nog bra för både honom och oss att han gick i vårt replag. Att han sedan fick en rejäl bonus genom att han fick göra traversen via en vacker kamvandring till sin andra 4000-metare, hade han nog knappt vågat drömma om. Mycket nöjd och tacksam kunde han ta linbanan ned för att köra de sex timmarna hem. Själva slog vi upp tältet på glaciären och sov en natt på 3800-meters höjd.

Dag 4 - Ganska välacklimatiserade tog vi linbanan ned till Schwartzee station (2585) för att därifrån knata upp 700 höjdmeter till Hörnlihyttan (3260). Det är från denna hytta som de flesta utgår från när de bestiger Matterhorn (4478). Dock finns det en markerad campingplats för dem som hellre tältar. Det var en mäktig känsla att stå där vid foten av detta mytomspunna och majestätiska berg. Matterhorn - själva sinnebilden av ett berg. Det är bara att se på Paramount och Toblerone. Vädret var ganska dåligt medan vi gick upp, med snö och blåst. Problemet var bara att det var ännu mer snö och blåst högre upp på berget. Vi träffade på ett par italienare som hade givit upp sitt försök pga. för mycket snö. Likaså var det med ett par spanjorer nere i tältlägret. De hade försökt vänta ut det dåliga vädret men både maten och tiden höll på att ta slut. Det enda vi kunde göra var att hålla tummarna för att vädret skulle bli bättre, något som också yr.no hade lovat. Nästa dag skulle bli fin, men vi tänkte inte försöka toppa för det. Konstigt nog tänkte vi låta en fin dag passera, och det för att låta solen smälta bort så mycket snö som möjligt. Jag har väntat ut dåligt väder förut, men aldrig bra väder :) Nåväl, vi följde bara samma upplägg som bl.a. guiderna hade. Det kan väl nämnas att det bara fanns icke-schweiziska guider i hyttan. De schweiziska guiderna var kvar nere i Zermatt för de tyckte att väderförhållanderna hade varit för dåliga.

Vi gick och lade oss tidigt denna kväll. Redan halv nio låg jag och sussade som en nyvaggat barn. Mitt i min skönaste skönhetssömn blev jag väckt av Anvi som sa att Elbe ropade på mig. Ute blåste det ganska kraftigt, så jag förstod att det förmodligen hade något med tältet att göra. Jag grymtade fram en undran om vad jag skulle göra åt det och vände mig om. Då hörde även jag Elbes ganska högljudda skrik. Jag kände att jag åtminstone var tvungen att titta ut och se vad som stod på. Synen som mötte mig var ett av vinden helt tillplattat tält. Jag insåg nu Elbes prekära situation och kastade på mig mina kläder. Det visade sig att stormlinorna inte fästs tillräckligt, så jag fick fästa om dem, medan Elbe satt kvar i tältet (tältet hade nog annars blåst bort). Absolut, en minnesvärd händelse på denna tur.

Dag 5 - Idag hade vi bestämt oss för att rekognoscera en bit uppför berget. Det kändes viktigt att göra det pga. att man startar i mörker + att det är väldigt lätt att komma bort från leden. Just detta fick vi ett skrämmande exempel på. Precis när vi kom fram till den första Couloiren såg vi en kille i skjorta, shorts och gympaskor försöka friklättra nedför en kamin (en ränna på en klippvägg). Han var ingen klättrare, utan en vandrare som tappat leden. Jag, Anvi och Elbe bara stod och gapade. Killen var till största sannolikhet på väg ned mot sin egen död. Han klättrade på stenar som knappt satt fast. Vid ett par tillfällen skapade han också ett par rejäla stenras från kaminen. Det märktes att han själv var rädd. Vi ropade till honom att han var tvungen att ta sig bort från kaminen. Han förklarade att han inte visste hur han hamnat där och att han inte såg hur han kunde ta sig därifrån på annat sätt. Vi fick helt enkelt guida honom från andra sidan. Dels skickade vi Anvi utmed leden för att vinna höjdterräng och eventuellt kunna möta alternativt hissa ned ett rep till killen, dels stod jag och Elbe och förklarade åt vilket håll han skulle klättra. Killen var märkbart skärrad, så han hörde knappt vad man sa till honom. Av den anledningen frågade jag honom om hans namn. Undrande och förvånat svarade han vad han hette. Egentligen handlar det om ganska elementär psykologi. Dels får man honom att lystra när man tilltalar honom vid namn, dels skapar det en närmare relation vilket ökar tryggheten. Genom gemensamma ansträngningar kunde han till slut komma tillbaka på leden. Vi kunde nu alla pusta ut efter en skrämmande upplevelse. För det hela var riktigt obehagligt. Från den plats vi stod kunde vi faktiskt inte veta om vi t.ex. ledde in honom på lösa stenar, vilket faktiskt säger något om vilket ansvar vi tog på oss i den stunden. Senare på kvällen fick vi höra hur ett par andra klättrare hade hjälpt samma kille precis före oss vid ett annat ställe. Den killen hade verkligen änglavakt denna gång, men det är nog denna typ av aningslösa men äventyrliga personer som stryker med uppe i Alperna.

Denna händelse kom att påverka vår grupp på ett oanat sätt. Vi hade inte ens nått fram till den andra couloiren, förrän Anvi förklarade att han inte tänkte genomföra bestigningen. Förmodligen var det något i den tidigare situationen som fick honom att fatta det beslutet. Ett beslut som jag respekterar och förstår helt. Vi valde helt enkelt att vända om för dagen. Väl nere vid Hörnli funderade jag och Elbe på hur vi skulle göra. Skulle vi två försöka ändå? Det var inte mycket som talade för detta. Dels hade en annan grupp med guider gett upp tidigare pga. snöförhållandena, dels kändes det som ett häftigt projekt för bara mig och Elbe, speciellt också som det var hennes första tur på ett lite mer tekniskt berg, även om hon har förmågan. En annan sak som talade mot att göra ett försök var att det inte kom upp några schweiziska guider med klienter under dagen. En stugvärd, som dessutom var guide, hade lovat att göra ett försök med en norrman, men han konstaterade att de till 99% skulle tvingas vända om. I ljuset av allt detta fattade vi beslutet att inte göra ett försök på Matterhorn. Det var faktiskt första gången någonsin jag tvingats ge upp på riktigt. Var jag besviken? Hm, besviken räcker inte till för att förklara vad jag kände. Det var starkare än så, det gränsade mot upplevelsen av skam. Det var så pinsamt att jag knappt orkade titta folk i ögonen. Jag kände mig som världens förlorare i den stunden, och jag gillade inte den känslan, verkligen inte.

Hur som helst, beslutade vi oss för att göra det bästa av situationen. Vädret var bra nere i Chamonix, vilket innebar att vi kunde göra ett försök på Mt Blanc istället. En klen tröst för mig, kändes det då. Jag hade ju redan varit upp där tidigare, men för Anvi och Elbe var det en ny utmaning.

Dag 6 - Vi steg upp tidigt på morgonen för att hinna med första linbanan ned till Zermatt. Vi gjorde de inköp och omstuvningar vi behövde för att sedan sätta oss på tåget mot Chamonix. Resan tog bara fyra timmar, vilket innebar att vi hade ganska gott om tid på oss att hinna med den sista linbanan, som gick kl. 18.00, till Aiguille du Midi (3842). Redan 17.00 gick vi nedför kammen som leder ned från stationen till Col du Midi (3560). Vi slog upp våra tält, och såg till att få i oss mat. Eftersom vi inte behövde bära på packningarna någon längre sträcka hade jag laddat med riktigt "gomat". Jag var ganska less på frystorkat sedan Alaska. Alarmet ställdes på 00.00, och redan vid halv nio befann jag mig i John Blunds värld.

Dag 7 - Jag vaknade, nästan helt utvilad, vid midnatt. Det var vindstilla och ganska nära nollan ute. Vi kastade i oss våra frukostar, och redan 00.50 stod vi som första replag inknutna och med pannlamporna tända. Vi började traska bort mot Mt Blanc du Tacul (4248), vilket ingår i Mt Blanc-massivet, men är en separat 4000-meterstopp. Vandringen var helt underbar. Vi stannade till vid ett par tillfällen, bara för att njuta av stunden. Det är en otrolig totalupplevelse. Vandringen upp till Taculs krön är på ca. 500 höjdmeter, och man passerar bl.a. en bergshrund via en stege. Medan vi satte av mot Taculs topp, så gick de övriga sällskapen direkt mot Mt Blanc. 03.10 kunde jag räkna in mitt nittonde 4000-metersberg. Efter det gick vi ned på huvudleden igen och kom fram till den bergssluttning som utgör det tredje 4000-metersberget i massivet, Mt Maudit (4465). Dock är det enklare att ta själva toppen av detta berg från nordost, dvs. på tillbakavägen från Mt Blanc. Hur som helst slog det mig när jag stod där vilken oslagbar ljusshow man får uppleva där i alpnatten. På himlen lyste stjärnorna och månen, nedanför i dalen såg man ljuset av Chamonix och framför en ser man ett pärlband av pannlampor på bergets vägg. 

Vandringen uppför Maudits sida tog ganska lång tid, speciellt också som att det finns ett parti bestående av 45-50-gradig isvägg. Dock finns där fasta rep, så det var inget problem att ta sig uppför väggen, bortsett från att vissa andra var väldigt långsamma. Ibland förstod man inte riktigt vad vissa höll på med. Väl förbi isväggen var det bara en enda lång vandring upp till Mt Blancs topp. Faktum var att vi gick ganska långsamt för under olika perioder kämpade Anvi med den tunna luften, medan Elbe började få buksmärtor ett par hundra meter från toppen. Dock fortsatte vi enträget och 08.05 stod vi på toppen av Alpernas högsta berg. Vi gratulerade varandra, tog våra toppbilder och började sedan gå ned. Ett par timmar senare stod vi vid foten av Mt Maudit, den sista toppen för att ha fullbordat den klassiska alpina turen: Trois Monts (tre toppar). Anvi som kände sig riktigt nöjd med sin dag, valde att följa ett gäng italienare ned till lägret. Jag och Elbe satte dock av mot toppen och 10.15 kunde vi glatt konstatera att vi var högst upp. Utsikten mot Mt Blanc var magnifik. Vi började vandra tillbaka mot lägret och tre timmar senare kunde vi ganska trötta ta en välförtjänt vila. Dock blev det ingen längre paus för vi var tvungna att gå upp till stationen för att hinna med linbanan innan den stängde. Det innebar att vi kunde lägga till 300 höjdmeter till de 1750 höjdmeter vi redan gjort den dagen. Det gick långsamt uppför, men fram kom vi till slut. Väl nere i Chamonix hann vi inte mer än ställa ned ryggsäckarna, så drog det in ett oväder. Jag har nog aldrig varit med om ett sådant regn förut. Det var bokstavligen som om himlen bara öppnade sig. Det var inte det tältvädret vi hade sett fram emot, men eftersom hotellalternativen var för dyra, så blev det tält ändå.

Dag 8 - Hemfärd. Jag och Anvi var tvungna att ta bussen som gick 07.45 till Genève. Vi tog farväl av Elbe som skulle på ett senare flyg. Resan i sig gick bra, men det blev en lång dag. Jag kom inte hem till Falun förrän två på natten, dvs. efter 18 timmar på resande fot. Väl hemma kunde jag i alla fall konstatera att det ändå blev en ganska lyckad tur med tanke på att vi tvingades ställa in Matterhorn. Visst var det en besvikelse att inte få bestiga denna Alpernas pärla, men Anvi och Elbe fick göra Mt Blanc, och jag fick göra det från en annan klassisk led. Dessutom kan Anvi räkna in tre nya 4000-meterstoppar, Elbe sina fem första och jag fick två till på min lista. Det innebär att jag nu har 20 toppar på mitt CV.

Till topps! /Joel

Dagens sms berättade om en "underbar dag" då de bestigit Mt Blanc och två extra toppar, när de ändå höll på. Kvoten för den här alpresan får anses ha fyllts väl, också utan Matterhorn. Nu återstår en tältnatt till, innan Joel kommer tillbaks till civilisationen och ska gå på stadens gator som en vanlig man ett tag.

Det blir klart glesare mellan bergen under hösten, men drömmarna och planeringen (och diskussionerna/förhandlingarna...) inför nästa äventyr har garanterat börjat redan innan ryggsäcken packats upp. Och då är han ändå snabb och effektiv vad gäller packningen, allt enligt det gamla djungel/bergsordspråket: "När Joel packar stegjärn står blixten stilla." ;)

Mot nya höjder!/Kristina

En klassiker i sammanhanget, apropå Mont Blanc, som de siktar på att bestiga imorgon (beroende på vädret)



Mot nya höjder!/Kristina

Det började anas oråd när gårdagens sms talade om att invänta bättre väder och skjuta på Matterhorn-klättringen. Idag har Joel, Anvi och Elbe rekat och väntat färdigt och bestämt sig för att vara kloka nog att avstå från Matterhorn i dåligt väder, och istället åka mot Chamonix och klättra Mt Blanc via deltoppen Tacul.

Det är klart att de är lite besvikna, men Matterhorn lär knappast flytta på sig i brådrasket, och det är inte långt dit om de vill göra nya försök. Det är bara dumt att utsätta sig för onödiga risker. Jag tror ändå att om Joel skulle fått välja ett berg där han ville ha tur med vädret den här sommaren, så skulle det ha blivit Denali. Alaska är inte riktigt inom räckhåll på samma sätt.

Jag kan livligt föreställa mig att just nu sitter de och planerar när de ska göra nya försök med Matterhorn, och vill därför bara påminna Joel om att hans mamma och syster och pappa och systerbarn blivit lovade höstlovet! ;)

Mot nya höjder!/Kristina

Inte för att han inte trivs hemma, eller så, det tror jag inte, men för några dagar sen lämnade Joel landet igen. Efter att precis ha besegrat jetlagen, dvs fyra-fem dygn, var det dags att packa ryggsäcken igen och ta tåget mot Arlanda. Denna gång för att tillsammans med Anvi och Elbe ge sig på Matterhorn, ett verkligt snyggt berg i närheten av Zermatt, Schweiz.

Med tanke på hur mycket kraft och förberedelser som lagts ner på Denali-projektet, känns Matterhorn snudd på oförberett - det finns inte ens en egen kategori här på bloggen, till exempel. (Även om jag tror att Alperna gills.) Så är det naturligtvis inte. Den här bergsklättraren är genomtänkt, och hann knappt mer än komma ner från Denali innan han nödvändigtvis skulle dra iväg till närmsta bokhandel för att få tag i den här romanen av Karl Marlante. En roman om några marinsoldater i Vietnamkriget, som strider om en bergstopp i 600 sidor.

 

Trots denna hängivna litterära insats har ändå Matterhorn kommit lite oförtjänt i skuggan av Denali, men är ett berg att rekommendera, i alla fall från min synvinkel. Det går skapligt fort att bestiga. Det är inte så långt bort. Och framför allt - det finns sms-täckning! Hittills har rapporterna som ramlat in talat om Gandegg (där de bott) och Breithorn (som de besteg idag) och Hörnli (som jag googlat på, och som nog är en bergstopp det med). 

Mot nya höjder! /Kristina

Jag tänkte bara göra en kortare summering av respektive topp som jag besteg under min Alpvistelse. Svårighetsgraderna är hämtade från M. Moran, men saknas uppgifter anges R. Goedekes grader.

1. Breithorn (4165), från Klein Matterhorn, sydsydväst (F) 
En enkel snöpulsning upp till toppen. Det visade sig vara en fördel att använda sig av stavar, isyxan kom aldrig till användning. Det var en bra start för acklimatiseringens skull.




2. Centraltoppen (4160), traversen via Breithorn (PD+)
Jag, Pean och Laan tog traversen från Breithorn till denna topp. En fin lite halvexponerad tur. Inga större svårigheter. Väl nere i sadeln var det bara att pulsa i snö. Vi höll oss på behörigt avstånd från kammen, då det såg ut som om det var ganska rejäla hängdrivor.


3. Roccia Nera (4075), från Bivacken Rossi e Volante (PD)
Denna topp tog vi snabbt från vår utgångspunkt som var bivacken Rossi e Volante. En hyfsad brant, men inte så lång snöpulsning upp. Vi aktade oss lite för den högsta toppen som såg ut att bestå av hängdriva. På bilden ser man Laan framför toppen.



4. Östra Breithorntvillingen (4106), traversen från Roccia Nera (PD+)
Denna tvilling nådde vi via från Roccia Nera. En fin tur utmed kammen. Närmare toppen finns det lite klippa, men det är på sin höjd lite scrambling. Dock fanns det en passage som var lite kruxig. Det var en ränna med allt för lite snö, vilket gjorde att man varken kunde klättra klippa eller is. Lite mix helt enkelt. Väl på toppen kollade vi möjligheterna att traversera direkt till den västra tvillingen, men efter att ha skickat fram Pean (säkrad med två deadmans) kom vi fram till att det inte var görligt för oss.

5. Västra Breithorntvillingen (4139), via östra sadeln (PD-)
Eftersom vi inte valde att traversera gick vi ned till platån för att ta oss till den östra änden av sadeln mellan den västra tvillingen och Centraltoppen. Vägen upp till sadeln var rejält brant och vi fick passera en ordentlig glaciärspricka samt att vi hyste en viss oro för laviner. Väl uppe på sadeln var det bara att följa kammen fram till klippdelen. Det var hyfsat brant och vi valde därför att köra med löpande säkringar. Jag fick faktiskt tillfälle att göra en self arrest på nervägen. Helt klart är att vi skulle vilja skifta svårighetsgraderna mellan de båda tvillingarna, möjligtvis kan skillnaden bero på snöförhållandena. På bilden syns Pean när vi står i början av sadeln.

6. Castor (4226), västnordvästa leden (PD+)
Följande dag gjorde jag, Pean och Laan en alpin start och tog oss an Castor. Mawa och Anvi hade gjort denna topp föregående dag, medan vi gjorde tvillingarna. Tanken var att vi sedan skulle samlas för att göra Pollux gemensamt. Castor är egentligen bara en enda lång och relativt brant snöpulsning. Väl uppe över krönet övergår det till en riktigt angenäm kamvandring upp till toppen. Vi hann t.o.m. följa kammen ner en bit, dvs. den led man tar om man vill gå till Liskamm väst. Dock vände vi om och gick ner till dalen för att träffa de båda andra.


7. Pollux (4091), sydvästryggen (PD+)
Vi mötte Mawa och Anvi vid tiotiden. Vanligtvis bestiger man Pollux via en stenig rygg, så det blir en ganska lång scrambling. Dock kunde vi med hjälp av snön ta en genväg upp via en ravin till vänster om ryggen. Detta kortade säkerligen ned tiden betydligt. Visserligen blev det lite scrambling i slutet fram till den ravin som sedan leder upp till bergets ovansida. I denna del finns det fasta rep och det var inga större problem att ta sig upp till en övre platå varifrån det sedan gick en kam upp till toppen. På tillbakavägen firade vi oss ned förbi de fasta repen, dels för att det var bra träning, dels för att det var flera personer som var på väg upp samtidigt.

Följande dag var det tänkt att jag skulle följa med Pean och Laan och bestiga Liskamm väst, men jag avbröt detta försök, då jag inte kände mig riktigt bra. Anledningarna därtill är väl många, men jag hade helt enkelt inte orken att följa. Att jag som Pean och Laan skulle ta hela min utrustning (rep, tält, kök m.m.) för att ta mig an topparna i Monte Rosa-massivet var uteslutet. Dels var jag sliten, dels hade jag ingen tält- och kökskamrat att dela bördan att bära med, då Dawe hade åkt hem till Sverige för jobb. Jag fick helt enkelt följa med Mawa och Anvi till Klein Matterhorn och vila upp mig i Zermatt. Problemet var att jag snart skulle vara själv, då Anvi skulle åka hem på ett par dagar, och Mawa likaså. Dock fanns det utrymme för Mawa att hinna med Dufourspitze innan han åkte, men jag hade ju hela Monte Rosa-massivet kvar. Lyckligtvis visade det sig finnas en engelsman vid namn Iain på campingen som sökte efter en klätterkamrat. Perfekt! Han och jag diskuterade och kom överens om att vi skulle ta resterande toppar ihop. Han skulle passa på att ta en acklimatiseringstur upp till Breithorn, medan jag och Mawa tog oss an Dufourspitze.

8. Dufourspitze/Monte Rosa (4634), västra ryggen (PD+) 
Efter att vi hade vilat upp oss nere i Zermatt tog vi bergståget till Roteboden för att sedan vandra över Gornegletscher till Monte Rosa-hyttan. Vi fortsatte sedan upp till 3900 m höjd där vi slog upp vårt tält. Det betydde att vi "bara" hade 750 höjdmeter att göra nästa dag. Vi hade avtalat möte med Pean och Laan som hade hunnit göra Monte Rosa-topparna, så tidigt på morgonen satte vi av. Pean och Laan kom lite senare än beräknat, men det dröjde inte länge förrän de var ifatt oss. Till en början är det en ganska brant snöpulsning upp till ryggen som består av ömsom exponerade kammar, ömsom småkruxiga klippblock. En travers som tog ganska rejält med tid. Väl på toppen insåg vi att traversen till Nordend inte kändes helt lockande. Det hade nog varit bättre att komma från andra hållet, dvs. att klättra uppåt och inte nedåt. Vi gick ned samma väg som vi kom och vid foten av berget tog vi farväl av Pean och Laan som var färdiga med klättringen och skulle bege sig ned till Zermatt. Jag och Mawa gick ned till Monte Rosa-hyttan dit Iain hade kommit under dagen. Morgonen därpå tog jag farväl av Mawa, den sista av mina ursprungliga fem kamrater, och satte av upp mot bivacken på Balmenhorn med min nyfunne engelske klätterkamrat.

9. Liskamm öst (4527), östra ryggen (AD)
I bivacken där vi sov fanns det bl.a. tre slovaker som också hade planer på att ta Liskamm öst. Det var tur för mig det, för på morgonen när vi skulle stiga upp visade det sig att Iain mådde riktigt dåligt. Givetvis var höjden en avgörande faktor, men jag misstänker också lite Liskamm-frossa. Återigen stod jag där själv, men jag praktiskt taget överföll slovakerna och mer eller mindre tvingade mig på dem. Stackarna, jag ville inte ge dem en chans att säga nej. Jag kan själv föreställa mig om en helt okänd klättrare skulle vilja följa med mig på en AD-tur. Man vet ju ingenting om vad han/hon går för. Hur som helst bestämde vi att jag skulle följa med slovakerna, medan Iain skulle fortsätta vila sig. Han fick några ipren och det fanns en nödradio i bivacken, så det var nog ingen fara för hans liv. Vi kom dessutom överens om att vi skulle se om han kände sig bra nog senare för att ta de andra topparna vi hade planerat för dagen.

Liskamm markerar direkt att det är ett seriöst berg, inga enkla snöpulsningar här inte. Från början tar man sig uppför en brant kam. Därefter planar det ut och det övergår till en skarp kamvandring som är riktigt exponerad. Här gäller det att vara stadig på foten och att ha isyxan i högsta beredskap. Återigen övergår det till en brant lutning upp till själva toppen. Väl framme frågade faktisk den slovakiske förstemannen om jag ville göra traversen. Jag tog det som ett kvitto på att han kände sig lugnare till mods i fråga om mig. Visserligen var traversen lockande, men jag hade ju engelsmannen att tänka på så jag avböjde, och vi gick tillbaka samma väg som vi kom.

10. Piramide Vincent (4215), nordnordvästra leden (F) samt östsydöstra leden från Punta Giordani (PD+)
Åter i bivacken visade sig att Iain hade kryat på sig ordentligt och t.o.m. kände sig redo för att ge sig på Piramide Vincent. Detta är en mycket enkel topp, speciellt om man utgår från Balmenhorn. Det är bara en kortare snöpulsning upp till toppen. Men väl där sökte vi vägen till den led som skulle ta oss till nästa topp, Punta Giordani. Tyvärr hade vi inga spår att följa, och det är alltid svårt att se klätterlinjen uppifrån. Vi valde att ta det säkra före det osäkra och gå ned och runt berget, för att på så sätt komma till toppen.

11. Punta Giordani (4046), från Gnifettihyttan (F)
Vi missbedömde hur långt vi var tvugna att gå för att ta oss till Punta Giordani via denna väg. Först gick vi ned från 4200m till 3500 för att sedan gå upp 550 meter till toppen. Det var ganska sent på dagen, så snön var riktigt tung och blöt. Dock var det inte särskilt brant där vi gick i slalombacken. Väl på toppen började vi staka ut direktvägen till Piramide Vincents topp. Vi ville absolut inte gå runt hela vägen igen. Vad vi trodde skulle bli en enkel match visade sig bli en riktig pärs. Inte bara det att det var fysiskt krävande, utan det blev också ganska nervkittlande. Dels gick vi på en ganska brant sida med tung, blöt snö, och som vi senare upptäckte låg allt på ett islager, så utöver fallrisken fanns det en påtaglig lavinrisk. Dels gick vi under klippor med viss risk för stenfall, speciellt efter det att det hade börjat tina upp. Att vissa partier bestod av riktig is gjorde inte saken bättre. Den var inte heller så tjock att man kunde sätta en isskruv, så vi fick traversera frontpointandes. På andra ställen var man rädd att gruset under ens fötter skulle ge vika och få en att hasa utför kanten. Under dessa omständigheter valde vi att säkra upp varandra, och turas om att göra pitcher. Glädjande nog fanns det några rejäla borrbultade pålar som ledmarkeringar, vilka också fungerade som utmärkta standplatser. Väl på toppen av Piramide Vincent kunde vi pusta ut och glädjas åt att ha bestigit samma topp två gånger på en och samma dag fast via två helt olika leder.

12. Schwarzhorn/Corno Nero (4322), nordöstra leden (PD)
Efter en alpin start följande dag stod vi strax på toppen. Utgår man från Balmenhorn är det skamligt nära till denna topp. I stort är det bara lite uppförslut, men de sista metrarna består av lite exponerad klippa. Egentligen inte särskilt skrämmande alls, men vi hade av bekvämlighetsskäl lämnat repet nere vid foten, vilket gjorde att vi var helt solo uppe på toppen.


13. Ludwigshöhe (4341), sydöstra leden (F)
Denna topp bestod bara av en inte alltför lång snöpulsning till toppen. Det var bra att vi tog med oss ryggsäckarna för att vi kunde gå ned på andra sidan berget för att på så sätt få en direkt linje mot nästa berg.




14. Parrotspitze (4436), nordöstryggen (PD)
Även denna topp var snabbt avklarad. En inte alltför ansträngande uppförsvandring avslutades i en kamvandring som inte kändes särskilt luftig. Om man följde kammen så kommer man ner till leden som går upp mot Signalkuppe. Dock missade vi detta, utan vi gick ned samma väg som vi kom, för att sedan gå runt. Ingen större förlust dock, varken i tid eller kraft.


15. Signalkuppe (4556), västra leden (F)
På toppen av Signalkuppe finns Europas högst belägna byggnad, Margherita-hyttan. Vägen dit är egentligen bara en hyfat lång uppförsbacke. Det var aldrig särskilt brant på något ställe. Väl där drack jag och Iain de dyraste Coca colorna vi någonsin druckit. En bur på 33cl kostade närmare 80kr. Tveksamt om det var värt det, men, men. Tanken var att vi skulle vila upp oss en stund innan vi skulle ta oss an nästa topp som var Zumsteinspitze. Dessutom bokade vi in oss för en natt, då tanken var att vi skulle starta tidig för att göra Nordend innan vi gick ned till Monte Rosa-hyttan.

16. Zumsteinspitze (4563), nordvästryggen (F)
Zumsteinspitze var inte heller speciellt exponerad trots en kamvandring. Alldeles i slutet var det lite scrambling, men inget speciellt att orda om. En fördel med att vara på denna topp var att vi nu var på den schweiziska sidan och hade således bra täckning på våra mobiltelefoner. Vi passade på att ta emot och sända SMS. Jag fick ett meddelande från Mawa om att fyra personer hade dött på Nordend föregående dag pga. ett isras. Detta fick givetvis mig och Iain att ompröva vårt beslut att göra denna topp. Vi återvände till Margherita-hyttan och frågade om hur vädret skulle se ut följande dag. Det skulle bli sämre. Dessa två faktorer + att Iain gärna ville åka till sin flickvän i Tyskland så snart som möjligt, bidrog till beslutet att avstå Nordend och bege oss direkt till Zermatt. Jag förstår Iain, då han snart skulle åka iväg till Afrika för ett par månader, så varje dag med flickvännen var värdefull. Nordend lär ju stå kvar på samma ställe även nästa år, så den kvällen firade vi med en pizza nere i Zermatt, och morgonen därpå åkte Iain till Tyskland. Det blev ingen mer klättring för min del denna tur, men däremot tog jag tillfället i akt och turistade som "vanligt" folk, fast då i minilandet Liechtenstein.

Jag kan dock konstatera att det blev ett förfärligt pusslande, för min del, för att få ihop till dessa toppar. Under de två veckor som jag klättrade hann jag med att klättra i sex olika konstellationer. Det blev lite trixande och fixande för att få ihop det, men det är ju slutresultatet som räkans ;)

Till topps! /Joel

Jag tänkte att jag skulle summera vad mitt Alpäventyr gick på.

Mat inför resan - 888
Tåg Falun - Arlanda ToR - 304
Flyg Stockholm - Zürich ToR - 1627
Tåg Zürich - Zermatt ToR - 1359 (i priset ingick Half Fare Card för 99 CHF, tot. 182 CHF)
Linbana Klein Matterhorn ToR - 426 (58 CHF/halvpris, två enkelbiljetter)
Bergståg Roteboden ToR - 238 (33 CHF/halvpris)
Övernattningar stuga+camping - 930
Totalt: 5772

Dock hade jag ju en del löpande utgifter på plats, bl.a. mat och andra icke klätterrelaterade saker. Jag var t.ex. och turistade i Liechtenstein, men hela denna post uppgick till ca. 4000. Jag kan dock konstatera att man inte göra av med mycket pengar uppe på berget, men jag köpte i alla fall min dyraste Coca Cola i Margharita-hyttan, hela 7 euro för en 33cl, alltså närmare 80 spänn!

Till topps! /Joel

Idag kom jag tillbaka till Zermatt efter en lyckad klättertur. Först besteg jag och Mawa Dufourspitze i onsdags. Sedan besteg jag Liskamm öst med ett par slovaker, da Iain var dalig till en början. Dock blev han bättre och vi kunde avsluta dagen med Piramid Vincent och en lang väg till Punta Giordani. Idag gjorde vi faktiskt fem toppar, och de var: Schwartzhorn, Ludwigshöhe, Parrotspitze, Signalkuppe och Zumsteinspitze. Tanken var att vi skulle göra Nordend imorgon, men pga. att Iain ville kunna aka till sin flickvän i Tyskland sa snart som möjligt, da han ska till Afrika för sex veckor, plus att vädret skulle bli sämre och enligt uppgifter dog fyra personer när de skulle bestiga Nordend, sa vi valde att passa. Allt som allt blev det en lyckad klättertur i alla fall. Jag hann göra 16 stycken 4000+toppar. Just nu har jag nagra dagar över och jag vet inte vad jag ska göra. Syrran tycker att det räcker med klättring och att jag kan ägna mig at lite stillsam turism. Och jag har faktiskt mina planer.

Till topps! /Joel

Imorgon aker jag upp till Monte Rosa-massivet med siktet inställt pa Dufourspitze, Nordend, Ludwigshöhe, Schwartzhorn, Parrotspitze, Zumsteinspitze, Vincent Piramid och Punta Giordani. Det är jag och Mawa som ska bege oss glaciären som leder upp till Dufourspitze. Vi ska tälta där för att tjäna höjdmeter inför toppdagen. Därefter aker Mawa ned och jag far sällskap av engelsmannen Iain. Vi ska ta de resterande topparna tillsammans fran torsdag fram till söndag, da jag beräknar att vara ater i Zermatt.

Faktum är att just nu sa skulle jag inte vilja vara nagon annanstans i hela världen :) Naväl, ha det bra där ute! Jag lär uppdatera bloggen igen pa söndag :)

Till topps! /Joel

Detta är namnet på två av de berg vi tänkt bestiga i Alperna. I fråga om den rena bestigningen så är de inte så svåra, utan graderade till PD. Utöver varsitt krux, så ska de inte erbjuda några dirketa problem. Dock är jag faktiskt minst lika fascinerad av namnet på bergen. Castor och Pollux är tvillingbröder, och de är faktiskt bördraparet som utgör stjärnbilden Tvillingarna.

Den mytologiska bakgrunden är den att de båda bröderna hade en gemensam mamma, men olika fäder. Pollux vars pappa var Zeus var odödlig, medan Castors pappa var en vanlig dödlig. De båda bröderna blev senare bjudna till ett dubbelbröllop där ett annat brödrapar skulle gifta sig, men det hände sig så att Castor och Pollux blev förälskade i brudarna och rövade bort dem. Detta ledde givetvis till en strid mellan de båda brödraparen, och i striden dog alla förutom Pollux som var odödlig. Men Pollux ville dela sin broders öde och gav frivilligt upp sin odödlighet. På så sätt kunde de båda bröderna återförenas genom att de varannan dag var i Olympen respektive Hades.

Jag älskar dessa antika berättelser, den julkalendern med stjärnbilder är fortfarande en personlig favorit. Jag kan inte låta bli att undra hur det kom sig att dessa båda berg fick namnet Castor och Pollux. Hur pass gamla är benämningarna? Vad kallades bergen innan de fick dessa namn? Faktum är att namnen i sig ger berget ett sammanhang. Det blir mer än bara berg. Det finns en historia, en berättelse kopplat till dem. På samma sätt är det med bergstrion Jungrau, Mönch och Eiger. Men det är en annan historia.

Till topps! /Joel