Utebloggen

Det var med en känsla av att allt föll på plats som jag planerade in en cykeltur till Köpenhamn över påskvecka. Jag hade ju funderat på lite olika alternativ, men med detta upplägg kunde jag upptäcka, en för mig, ny stad tillsammans med Kristina. Cyklingen innebar också utmaningar, äventyr och träning, men pga. att man alltid rör sig i civilisationen har man tillgång till alla de bekvämligheter som följer med mobiltäckning och ett laddat kontokort. Dock skulle övernattningarna ske i tält. I huvudsak tänkte jag fricampa. Jag är verkligen glad över allemansrätten i Sverige. Touringcykling kan faktiskt liknas vid ett Kinderägg: det är frihet, motion och bekvämlighet, allt i ett! Eftersom denna tur bestämdes lite hastigt och lustigt, så blev den lite sämre förberedd, bl.a. märktes detta genom att jag glömde att packa en viktig sak som solskydd, något som mina öron bestraffades för.

Dag 1: Falun - Riddarhyttan (131km)
Eftersom jag var tvungen att undvika motorvägar, så tog jag vägen över Hedemora söderut. Precis denna sträcka cyklade jag också när jag cyklade genom Sverige. Jag hade glömt hur kuperat det är. Det kändes som om antalet uppförsbackar aldrig ville ta slut. Och som sten på börda hade jag en lätt motvind. Det finns inget mer demoraliserande än just motvind. Att backen står där accepterar man, men det är svårt att ignorera motvinden. Nåja, det gick bra ändå eftersom jag var fräsch i benen så här inledningsvis. Efter tretton mil valde jag att stanna för natten, efter att ha cyklat i nästan sju timmar. Att cykla långt innebär faktiskt ett riktigt arbete. I princip cyklar jag sju till åtta timmar effektiv tid varje dag, lägg därtill tid för pauser och lunch, så blir det en kontorsdag. Just på denna resa hade jag med mig lite arbete från mitt vanliga kneg som jag kunde ägna mig åt i den varma vårkvällssolen.

Dag 2: Riddarhyttan - Askersund (147km)
På morgonen när jag skulle cykla iväg insåg jag att jag hade fått pyspunka. Nu kanske du tror att det är vanligt för oss touringcyklister, men jag kan avslöja att på mina fyra föregående turer på sammanlagt 4700km har jag aldrig haft punka förut. Nåväl, det var bara att fixa punkan direkt, vilket var snabbt gjort. Även denna dag var solig och varm. Dock hade natten varit kall, vilket innebar att jag blev ordentligt nedkyld, med förkylning som resultat. Även denna dag blev tämligen arbetsam med backar och lätt motvind. Dock kunde jag glädjas åt våren med slänter fulla av vitsippor och björkar som börjat slå ut sina löv. Väl framme i Askersund uppsökte jag en restaurang och beställde in ett par öl. Det är bekvämt att bara kunna stanna och köpa precis det man önskar.

Dag 3: Askersund - Eksjö (166km)
Askersund var en ny bekantskap för mig, och överhuvudtaget kan man säga att det blev mer exotiskt för min del efter att ha lämnat bergslagen bakom sig. Det fina vädret höll i sig även denna dag. Det kanske låter bra men för min del var jag orolig för min pollenallergi. Dels fick jag ganska mycket besvär i ögonen, dels utsatte jag kroppen för en hel del stress. En annan negativ sak med att cykla kring påsk är att mycket är stängt. Det blev påtagligt för mig en tidigare påsk när jag skadade knät och alla bussar/tåg hem var inställda över helgdagarna. Sedan innebär påsk också ökad trafik i allmänhet och rattonykterheten i synnerhet. Jag var faktiskt glad varje gång jag såg polisen ute på vägarna. Likaså uppskattade jag alla fartkameror. Dels för att jag själv inte behövde bekymra mig om dem, dels för att de fick mig att känna mig lite säkrare. Hade jag suttit i bil hade jag reagerat annorlunda, men det är ju en helt annan historia :) Dock kan jag konstatera att trafiknätet inte är gjort för cyklister. Många gånger hänvisas man bort från huvudleden, speciellt när man närmar sig en stad. Helt okej, om det bara är välskyltat hur man cyklar in till centrum, vilket det oftast inte är. Om man är en sådan som har problem med att fråga folk får man nog räkna med ganska många extrakilometer. Det är absolut en fördel att vara ganska prestigelös, vilket besparar dig en hel del onödigt cyklande.

Dag 4: Eksjö - (Älmhult) (138km)
Nu började de långa dagarna ta på krafterna. Under gårdagens cykling hade jag fått i mig klent med näring, vilket visar sig ganska snabbt, bl.a. cyklade jag drygt fem mil på bara ett paket nudlar. Tur då att man kan stanna till utmed vägen och äta pizza om man har lite energiunderskott. En annan sak som är jätteviktig att ha koll på är vätskebalansen. Den kvällen när jag satt i tältet kunde jag genom den näsborren som var minst täppt förnimma en svag doft av surströmming. Det tog ett tag innan jag fattade att det var jag som luktade. Ett resultat av mitt ymniga svettande i värmen.

Dag 5: (Älmhult) - Perstorp (127km)
Återigen en fin dag med trivsam cykling utmed charmiga små landsvägar. Jag kunde konstatera att jag faktiskt fick en bra och varierad träning av att cykla denna rutt. Dels fick jag köra intervall i Bergslagen och på det småländska höglandet pga. alla backarna, dels fick jag köra rena distanspass på Närke- och Östgötaslätten samt i Skåne. Mina lårmuskler fick verkligen veta att de levde för var det inte en uppförsbacke, så var det motvind. Dock såg jag varje backe som en utmaning och bestämde att jag inte fick ta en paus förrän jag nått krönet. I denna strävan visualiserade jag mig själv på Pobeda om och om igen. Det var ett mantra som jag körde med för att motivera mig själv att inte stanna i förtid. Jag körde samma taktik inför Aconcagua när jag cyklade genom Sverige. Nu kanske det låter som om cyklingen mest var en plåga, men det var den inte. Oftast var den helt okej. Lite skav i baken men det får man räkna med. Väl framme i Perstorp kunde jag nöjt konstatera att jag bara hade en etapp kvar.

Dag 6: Perstorp - Köpenhamn (128km)
Till min stora glädje hade jag faktiskt medvind denna dag, och eftersom det var ett flackt slättlandskap gick det fort. Det var knappt att jag hann se allt omkring mig. Tidigare hade jag t.o.m. kunnat notera fördelningen av tomburkar och pet-flaskor. Det måste ligga pant för miljontals kronor ute i våra diken. Synd att det får ligga där och skräpa ned. Intressant är dock att det mesta av panten består av ölburkar, läskflaskor eller energidryckburkar. Det skvallrar lite om vilka förövarna är. Jag skulle kunna satsa en tia på att det inte är en medelålders kvinna från villaområdet. Jag kunde också notera att det skett en hel del viltolyckor bl.a. såg jag inte mindre än fem påkörda grävlingar. Otrevligast av allt var när jag såg en älg krocka med en bil. Det var hemskt att se hur den stackars älgen linkade in i skogen med ett skadat framben. Som tur var fanns det många i närheten som ringde efter hjälp. Nåja, för att återgå till sista dagens cykling, så kom jag fram till Helsingborg ganska tidigt och färjan över till Helsingör gick förvånansvärt smidigt (och kostade bara 31kr inkl. cykel). På den danska sidan cyklade jag utmed strandvägen, vilket var en mycket naturskön sträcka. Att jag sedan hade problem att hitta mitt hotell är en helt annan historia.

Jag kunde efter sex dagar, bestående av 42 timmar effektiv cykling och 837 kilometer senare konstatera att jag äntligen var framme. Jag kunde nu se fram emot ett par dagars vila i Köpenhamn innan jag skulle ta bilen tillbaka till Sverige. Om jag ska göra en summering av turen, så skulle det bli att som långfärdscyklist måste man verkligen gilla sitt eget sällskap. Du måste stå ut med att höra samma låt nynnas om och om igen. Likaså måste du stå ut med att samma tankar ältas gång på gång. Lägg därtill att du mitt i allt hör någon tjuta "Pobeda!" så fort som det blir en backe eller lite motvind. Men om du står ut med dig själv och allt det övriga, så kan jag absolut rekommendera en cykeltur till Köpenhamn :)

Till topps! /Joel

Nu stod jag där igen, och blickade ut över Sylmassivets silhuett. Förra gången jag stod där var strax efter jul, då omintetgjordes klättringen av dåligt väder. Jag, och min nyfunne klätterkamrat Lipe, befarade att vädret skulle sätta stopp även denna gång, för under anmarschen från Storulvån till Sylstationen blåste det ordentligt mycket. Vindhastigheter uppåt 19m/s hade uppmätts under dagen, och in över massivets västra delar vällde molnen in likt en störtflod. Hur som helst gick vi och slog upp vårt tält på Sylån, för att på så sätt komma närmare insteget. Eftersom vi sett många olika uppgifter på hur lång tid det tar att göra Syltraversen, så kändes det viktigt att kunna ta vara på dagsljuset. Vi visste att det skulle börja ljusna kring fem, och då ville vi vara vid första pinnackeln.

Alarmet satte igång vid 03.30. Allt var förberett, och vi fick snabbt i oss lite frukost innan vi begav oss ut i mörkret. Vinden hade mojnat och himlen klarnat. Det var verkligen en dag för klättring. I efterhand kunde vi faktiskt konstatera att vi hade haft tur med vädret, då ett annat sällskap hade tvingats vända om föregående dag + att dagen efter vår klättring inte alls bjöd på lika goda väderförhållanden. Hur som helst var jag och Lipe iväg en timme efter väckning, och på en och en halv timme hade vi tagit oss till första pinnackeln. Solen hade precis stigit upp och det var nästan helt vindstilla. För ett ögonblick stod jag där med böjt huvud och ödmjukt hjärta, för framför oss stundade klättring på snöklädda pinnacklar, samtidigt som vi omgavs av fjällvärldens obeskrivliga skönhet.

Första pinnackeln var enkel att ta sig uppför. Väl uppe på toppen kunde man inte missa firningsankaret. Eftersom det såg bra ut satte jag och Lipe direkt igång med att fira oss ned de 15 metrarna till foten av nästa pinnackel. Här mellan första och andra pinnackeln finns också ett bivackläger. Det var också här som gårdagens sällskap hade valt att avbryta klättringen. Det går alltså att ta sig till och från denna plats utan att behöva fira sig dit. På första pinnackeln fanns det ett litet krux som man kan välja att säkra, men varken jag eller Lipe kände att det behövdes, så vi körde bara på. Dock hade vi med oss säkringar, bl.a. kammar 2-4, större kilar och ett par pickets. Vi fick bara användning för de senare.

Andra och tredje pinnackeln innebar inga speciella problem. Mellan pinnacklarna och Templet var det en kortare kamvandring. Hur pass exponerad man upplever att den är, beror nog lite på tidigare erfarenheter, men för en ovan person hade den säkert känts lite läskig. Efter kammen var det bara att gå upp till Templets topp och följa den breda ryggen av berget fram till Storsola. På bortre sidan gick det nedför och kammen börjar svänga österut. Vandringen var ganska enkel, det gällde bara att hålla sig några meter in på kammen för att inte råka komma ut på någon hängdriva, men var man bara lite uppmärksam var risken för det obefintlig. När sedan kammen började gå uppför mot Storsylens topp, tog jag och Lipe en kortare lunchpaus. Vi behövde fylla på våra depåer inför den sista stora stigningen.

Vandringen uppför gick bra, men när vi närmade oss toppen insåg vi att det inte skulle bli någon söndagspromenad upp. Sommartid ska man följa kanten upp till toppen, det är ganska luftigt då man klättrar jämte stupet mot Sylglaciären. Även vintertid är denna led att föredra, men jag och Lipe kände oss lite tveksamma kring snöförhållandet utmed kanten, vilket spåren i snön avslöjade att även tidigare sällskap hade varit. Vi valde att vika av till vänster och försöka komma upp via sidan. Även detta visade sig vara riskfyllt. På några platser var det ganska brant och snön var inte att lita på. Vi satte våra snösäkringar, och som alltid hoppas man att de inte ska behöva utsättas för ett riktigt fall. Efter ett par krux så stod vi äntligen på Storsylens topp, 1761 möh. Nu hade vi bara Lillsylen kvar. Vandringen dit gick bra och vi kunde toppa ut nöjda och glada. Den sista biten tog vi sikte mot Vaktklumpen för att sedan ta oss ned mot Sylstationen. Hela turen, från och till tältet, tog drygt åtta timmar och uppskattas vara ca. 10km lång.

Jag är hur som helst tacksam för att jag äntligen fick genomföra denna klassiska alpina tur. Jag kan absolut rekommendera den för alla som vill klättra något i graden PD(+). Notera dock att min gradering är en uppskattning och gäller för vintertid. Sommartid blir graderingen förmodligen lägre.

Till topps! /Joel

Jag är nyligen hemkommen från en tur utmed Jämtlandstriangeln. Triangeln hör till en av svenska fjällvärldens klassiker. Den är inte särskilt svår eller jobbig, snarare tvärtom, spåren är pistade autostrador och stationerna är jämförbara med vilka hotell som helst. Jag och Lipe åkte från Falun i måndags runt lunch och kom, efter 55 mils körning, fram till Storulvån. Väl där slog vi upp tältet och gick och lade oss ganska tidigt för att vi skulle gå ut till Sylstationen nästa dag. Följande morgon insåg vi att det blåste rejäl motvind, men det var bara att sätta på sig snöskorna och spänna för pulkan. Val av fortskaffningsmedel hänger samman med uppladdningen inför Denali. Efter 3h30m hade vi avverkat 16km, och på stationen fick vi reda på att hastigheten på motvinden hade nått upp till 19m/s. Men efter lite vila och mat kunde vi bege oss ut i skymningen för att slå upp tältet på Sylån. Tanken var att vi skulle komma närmare insteget till Syltraversen. Hur själva klättringen gick på onsdagen tänker jag berätta om i ett separat inlägg.

Igår, torsdag, gick vi den längsta och tyngsta sträckan, vilken går mellan Sylstationen och Blåhammaren. Dels är den 19km lång (4h30m), dels går det ganska mycket uppför. Vädret var dock okej, det var inte för blåsigt eller för varmt. En trevlig vandring utmed vackra fjällandskap. Väl framme så slog vi upp tältet innan vi gick och satte oss till bords för en trerättersmiddag. Jag kan varmt rekommendera alla som har vägarna förbi att boka in sig på en middag. Visserligen kostar det 340kr, men det är det absolut värt. För mig och Lipe blev det också ett trevligt sätt att fira vår lyckade Jämtlands- och klättertur. Till förrätt serverades Västerbottenostpaj och rökt röding. Huvudrätten bestod av älgskav, ugnsbakad mandelpotatis och rårörda lingon. Till efterrätt fick vi glass med blåbär. Mätta och belåtna kunde vi krypa ned i våra sovsäckar, för att sedan vakna upp till en disig, men i övrigt fin fredagmorgon.

De sista 12km, Blåhammaren-Storulvån, gick i huvudsak nedför. Det är alltså den enklaste etappen på hela turen, och den tog 2h40m. Framme vid Storulvån spillde vi ingen tid, utan satte oss direkt i bilen och körde till Falun i ett svep. Summa summarum, det blev fem ganska intensiva dagar. Trött men nöjd, kan jag konstatera att allt gick helt enligt planerna, och dessutom har jag ju fått en ny klätterpolare i Lipe.



Till topps! /Joel

               

Då var det dags att redogöra för turen till Jämtland. Tanken var att vi fyra som ska till Denali till sommaren skulle träffas för att planera och öva oss på vintertältning och alpin klättring. Av denna anledning valde vi att skida Jämtlandstriangeln + att vi skulle göra Syltraversen. Nu blev det inte riktigt som det var tänkt. Dels hoppade en av samma dag som vi skulle åka, vilket ställde till det lite grann. Som tur var hade jag ett tält där vi alla tre kunde rymmas samt att Ulnä hade med sitt kök, vilket gjorde att vi ändå hade två kök med oss.

Vi anlände till Handöl på lördagen. Dock var vägen fram till Storulvåns fjällstation stängd, så vi började med att slå upp tältet vid parkeringen för att börja nästa dag med en 12km lång vandring till Storulvån. Det var en ganska fin dag, och det var inga problem att dra pulkan. Väl framme vid fjällstationen stannade vi för lunch innan vi begav oss mot Sylarnas fjällstation. Det hade inte kommit så mycket snö, men vi var ändå tvungna att gå med skidor och snöskor. En lärdom vi gjorde var att det är enklare att dra en pulka med snöskor, speciellt om det börjar slutta rejält, då man inte har samma kraft att trycka ifrån med skidor. Detta stärkte mig i mitt beslut att gå med snöskor på Denali. Hur som helst började det att blåsa ganska hårt efter lunch. Vinden blev extra kännbar då vi nu förflyttade oss över kalfjäll. Temperaturen hade sjunkit till ca. -15C. Just vindfaktorn är förrädisk för att nedkylningen går oerhört snabbt. Vid ett stopp upptäckte jag att Ulnä hade fått en vit fläck på kinden. Som tur var hade nedkylningen inte hunnit gå så långt, så med hjälp av att bara värma kinden med handen blev det bättre. Ansiktsmask är en nödvändig investering för alla i teamet.

Timmarna gick och vi med dem. Själva vägfinnandet var inget problem, då det bara var att följa vinterledmarkeringarna, dvs. de röda kryssen. Dock började det mörkna och vinden blev allt mer kännbar. Det blev så pass besvärligt att vi stannade för att värdera läget. Skulle vi fortsätta mot Sylstationen eller slå läger direkt? Vi hade ca. 3-4km kvar till stationen. På grund av det dåliga vädret, så valde vi att slå läger direkt. Vi reste tältet och gjorde oss snabbt i ordning för att krypa ned och värma oss i våra sovsäckar. Klockan hade hunnit bli fem på eftermiddagen och egentligen skulle vi bara vila en stund innan vi skulle laga mat, men trötta som vi alla var, så somnade vi och vaknade inte förrän 8.40 på måndagmorgonen. Vi hade sovit i nästan 16 timmar! Nu berodde det inte bara på föregående dags anmarsch, men det säger ändå något om hur trötta vi var. När vi väl hade vaknat insåg vi att det inte fanns någon möjlighet att göra Syltraversen denna dag, vilket hade varit planen. Dels hade vi inte kommit så långt som vi borde, dels hade vi sovit bort värdefull tid. Det var bara att inse att det inte var vår dag. Förmodligen hade vädret satt sig i respekt hos oss, för vi ville absolut inte vara ute på någon exponerad kamvandring om det skulle bli lika dåligt väder som föregående dag. Vi valde därför att vända om till Storulvån.

Vägen tillbaka gick bra. Jämtlandsfjällen visade sig från sin bästa vintersida. Knappt någon vind och behaglig temperatur. Det hade faktiskt varit en perfekt dag för Syltraversen, men nu blev det inte så. Strax efter två var vi framme vid stationen och väl där kunde vi nyttja ett vinterrum. Följande dag steg vi upp tidigt för att snabbt avverka sträckan ut till Handöl och den väntande bilen som skulle ta mig de 60 milen till Falun.

Nu kanske du tycker att turen verkade bli misslyckad med tanke på det ursprungliga upplägget, men faktiskt så tycker jag inte det. Vi fick öva oss i vintertältning + att det blev en skaplig tur som både gav erfarenhet och träning. Vi fick öva oss på att värdera olika situationer och visade prov på gott omdöme. En misslyckad tur blir det först när man är missnöjd, och jag är absolut inte missnöjd med denna tur. Den blev bara annorlunda :)

Till topps! /Joel

I helgen vandrade jag delar av Dalkarlsleden. Namnet kommer av att det var den väg dalfolket vandrade när de skulle ned till Stockholm för att söka säsongsarbete, s.k. herrarbete. Några närmare preciseringar kring var och hur jag gick, är väl inte så intressant, men däremot tänkte jag berätta lite om känslan under vandringen.

Första dagens vandring påbörjades i strålande solsken. Luften var klar och det gjorde att jag kunde se långt ut över nejderna från utsiktplatsen vid Stabergs klack. Efter några timmars vandring utmed Klackleden, vände jag söderut för att gå in på Knivstigen (som utgör en del av Dalkarlsleden). Snart kom jag fram till Yngves koja, som är en gammal kolarkoja. Där valde jag att stanna för natten efter nära sex timmars vandring. Jag gjorde upp eld i eldstaden och lät värma min Bullens pilsnerkorv samtidigt som jag lagade potatismos på mitt kök. Denna delikata rätt avnjöts sedan med en kåsa rött vin. Mätt och belåten kunde jag sitta där och bara titta in i elden, ni vet, på ett nästan transliknande sätt. Vad är det som gör eld så fascinerande? Allt eftersom elden falnade bildades det en bädd av glöd. Och om eld är hypnotiskt, så är det ingenting mot glödens skiftande intensitet. Det påminner om dansande norrsken. Det är nästan något organiskt över det hela.

När glöden slocknat gick jag ut och slog upp mitt tält. En fördel med att vandra så pass tidigt på försommaren är att det nästan är myggfritt. Dock blev de lite fler mot kvällningen, men det gjorde inte så mycket då jag var inne i tältets säkerhet. Utanför blev myggens klagokör allt starkare, men på något sätt är detta ljud faktiskt ganska sövande. Det måste vara något i frekvensen som får en av slappna av, till skillnad från en fluga som man kan bli vansinnig på. Utöver myggen hördes enstaka fågelkvitter. Faktiskt hade hela dagen varit fylld med fågelsång, så jag kände mig faktiskt aldrig ensam under hela min vandring. Hur som helst så somnade jag på en bädd av ljung den natten, och jag sov djupt och länge.

Jag vaknade när de första solstrålarna började leta sig fram mellan träden. Jag steg upp och ordnade med alla morgonbestyr i maklig takt. Jag hade absolut inte bråttom, och kunde därför äta min frukost i lung och ro. Vid niotiden började åter min vandring på denna mycket natursköna led. Den natur som möter en är inte majestätisk eller grandios, men däremot trolsk och urtida. Lägg därtill att det finns många kulturhistoriska inslag. Och på något sätt bidrar naturen till att skapa en känsla av tidlöshet. Det är nästan som att kliva in i svunna tider. Nuet och det förgågna löper parallellt utmed den lilla upptrampade stigen.

Denna vandring som sedan gick ända ned till Husby socken och tillbaka, innehöll allt som jag hade önskat mig: John Bauer-skogar, fäbodar insprängda i skogsgläntor och mysiga kolvaktarkojor. Dessutom fick jag se vackra vyer, bl.a. med grönmelerade berg, där granarnas djupare nyanser blandades tillsammans med lövträdens ljusare färgtoner. Att vandringen också innehöll mindre roliga saker som värkande fötter efter tio timmars vandring går jag inte in på något närmare. För hur kul är det att läsa om sådant?

Jag hade gärna vandrat en dag till, men vardagen gjorde sig påmind. Närmare bestämt så var det en obehandlad deklaration som krävde min hemkomst. Nåväl, jag sitter nu precis hemkommen, nyduschad och nyäten (en härligt flottig pizza). Och efter att ha skrivit denna redogörelse för min vandring, kan jag nöjt konstatera att, höga berg till trots, så är det ändå skogen som är min första kärlek.

Till topps! /Joel