Kostnader Atlasbergen
Jepp, då var det dags att summera kostnaderna för denna tripp. Jag kan konstatera att det är ganska billigt att vara i Marocko, förutsatt att du vet sakers rätta värde. Vi betalade för mycket för vår taxiresa ut, men eftersom det var vårt hotell som ordnade taxin och angav priset, så trodde vi att de hade fixat en taxi som körde med skäliga priser. Allt som allt gick veckan på drygt 8000, och då är resan såväl som turistlivet i Marrakech inräknat. Hade jag bott i stugan med halvpension hade jag fått räkna med ytterligare 1000kr för fyra dygn, vilket i sig är billigt.
Jag kan absolut rekommendera Atlasbergen som ett alternativ till Alperna om man bara vill göra lite enklare 4000-meterstoppar. Men det finns möjlighet att klättra både is, klippa och mix, så det saknas inte tekniska klätterutmaningar.
Mat och förbrukningsvaror inför resan - 677
Tåg till Arlanda - 588
Flyg Sthlm - Marrakech ToR - 4146
Omkostnader på plats, taxi/hotell/presenter - 2787
Totalt: 8198
Till topps! /Joel
Atlasbergen - dag 5
Det var ett ganska nöjt gäng som packade ihop sina grejer på morgonen. Men mest nöjd måste den unge marockanske stugvärden som fått köpa Anders mobiltelefon för 400 dirham varit. Stugvärden hade varit på mig och Daniel tidigare och undrat om vi ville sälja våra telefoner. En ganska speciell, men rolig grej är att lokalbefolkningen gärna vill byta grejer med turisterna. Till exempel ville många byta till sig mina stavar, och eftersom jag ändå tänkt pensionera dem, så kunde jag byta till mig ett fint berberhalssmycke för dem. Anders och Daniel kunde byta bort arbetshandskar och liggunderlag mot grejer. Jag är ganska övertygad om att kunde ha slängt in mina använda underställsbyxor i utbyte mot någon inhemsk souvenir. Ett råd är att ha med sig grejer som man inte är alltför fäst vid. Man kan alltid sälja, byta eller ge bort grejerna efteråt.
Vandringen tillbaka till Imlil var lätt med tanke på att det gick nedåt samt att jag minskat min packvikt med fem-sex kilo. Allt som jag inte ätit upp gav jag bort till de som arbetade i stugan eller till Kelvin. Trots detta tog det oss nästan tre och en halv timme att gå ned de 1500 höjdmetrarna. Nere i Imlil genomförde vi några affärer med handlarna, innan vi gick och tog oss en pizza. Lagom tills dess att vi var klara kom vår taxi som vi ringt in föregående dag. Man har alltså mobiltäckning vid refugen. Denna gång betalade vi dock inget överpris. 
Allteftersom vi avlägsnade oss från Imlil och Atlasbergen, kunde jag konstatera att det hade varit en bra tur, och att all logistik fungerat ypperligt. Stugorna är välutrustade, så om man vill göra mer behagliga dagsturer är dessa berg absolut värda ett besök. För egen del kändes det bra att ha stiftat närmare bekantskap med den gamle titanen, och att veta att himlen vilar tryggt på dennes axlar.Till topps! /Joel
Atlasbergen - dag 4
Denna dag hade vi bestämt oss för att göra Ras (4083) och Timezguida (4098). Anders som hade uppbådat sina kraftreserver för gårdagens toppning av Toubkal, valde att stanna i stugan och vila sig. Däremot fick jag och Daniel sällskap av en engelsman vid namn Kelvin. Eftersom han var ensam erbjöd vi honom att följa med oss. Ras och Timezguida är också riktigt bra toppar att acklimatisera sig på, då de är hyfsat lättbestigna. Vi tre satte av vid halvåttatiden, ungefär samtidigt som ett ung holländskt par begav sig mot Toubkals topp. Det som var så speciellt med holländarna var att de var totala nybörjare på höghöjdsbestigning. De hade kommit upp till stugan under gårdagen, endast iklädda sneakers, håliga jeans och bomullströjor. Allteftersom vi pratade med dem förstod vi att de saknade både erfarenhet och utrustning. Stavar, isyxa och stegjärn kunde de hyra i refugen, men underställskläder i funktionsmaterial går inte att hyra. Dock skrapade jag, Anders och Kelvin ihop kläder som vi kunde avvara, så till slut var paret hyfsat utrustade. Nu var vädret också riktigt bra de dagar vi var där, men väderomställningar kan gå fort i berg, och det är inte läge att bli överraskad där. Jag kan avslöja att allt gick bra för dem. De kom upp och ned välbehållna, men de hade tur att det fanns människor som besvärade sig för deras skull. Men det är personer som dessa som gör mig lite nervös i bergen.
Inte så mycket för min egen skull, utan för deras. Men deras okunskap kan faktiskt få följder för mig om jag måste ge mig ut i nattens snöoväder för att leta efter någon holländare som aldrig hittat tillbaka till stugan. Nåja, bergen är och ska vara öppna för alla, men det gäller att själv veta vad man gör. Jag skulle t.ex. aldrig ge mig ut i djungeln ensam utan rätt utrustning och rejäl research. Jag förstår inte varför folk tror att berg skulle vara annorlunda.
Hur som helst, vandrade vår tremannagrupp söderut uppför dalen mot det pass som skiljer Toubkal från Ras och Timezguida. Vi lät Kelvin ta täten i och med att han var oacklimatiserad. Synen som väntade oss i passet var otroligt fin. Vi stod där en stund och hämtade andan samt njöt av utsikten innan vi fortsatte uppåt. Leden började övergå i scrambling, och bitvis var det riktigt rolig klättring. Dock kom vi upp på själva platån ganska snart, och väl däruppe kunde vi tydligt se de båda topparna, vilket skiljs av en sänka. Vi bestämde oss för att först ta Timezguida, dvs. den topp som låg längre bort. Detta för att inte behöva gå upp och ned i onödan. 
Sagt och gjort, så gick vi först upp på Timezguidas flata topp. Vi pausade bara som hastigast innan vi gick raka spåret mot Ras' topp. Denna topp erbjöd i alla fall lite variation i form av scrambling. Vinden hade mojnat, och det var en riktigt fin dag. När vi var klara på toppen började vi ta oss nedåt. I början tog vi samma väg som på vägen upp, men senare vek vi av i en snöränna till vänster, vilket gjorde att vi slapp scrambleklättra nedåt. Resten av dagsturen var bara en promenad i parken. Solen värmde fint, och vi hade nu gjort fem toppar på tre dagar. Till kvällen hade vi bestämt att vi skulle få belöna oss med middag inne i stugan. Väl framme möttes vi av en något piggare Anders. Vi satte oss en stund i solen innan vi senare gick in för att sätta oss vid middagsbordet där det serverades en efterlängtad tagine.
Till topps! /Joel
Atlasbergen - dag 3
Halv åtta var vi på väg nerför dalen för att hitta insteget till den norra couloiren. För att inte tappa höjdmeter i onödan höll vi oss långt till höger och traverserade utmed bergets lägre delar. Efter ett tag kom vi fram till en mindre korridor som svängde likt en banan uppåt, till vad vi trodde norra couloiren. Dock insåg vi att vi kom upp på ett annat fält som löpte parallellt med den norra, och att vi var tvungna att ta oss over en ryggås för att komma rätt. Vi tog sikte på en svacka högre upp på ryggen, likt en näsrot. Vi visste ju inte vad som väntade oss, men förhoppningsvis skulle det gå att ta sig ned från ryggen på andra sidan. Denna väg var helt ospårad, så på ett sätt gjorde vi en egen variant av norra couloiren. Det var inga problem att hitta en väg ned från ryggen, så vi var nu på den kända leden. I huvudsak var det bara att sikta mot passet. 
Efter ett par timmars vandring hade vi slutligen nått upp till där det började plana ut. Ganska tidigt hade vi sett en kulle som skulle kunna vara förtoppen Imouzzer (4010). Trots begrundande av kartan var vi tveksamma, för det var bokstavligen bara en grushög. Kunde det där verkligen vara en topp? På grund av dess visuella obetydlighet valde vi att söka oss söderut mot tydligt högre områden. Vi tog höjdmeter för höjdmeter och innan vi visste ordet av så kunde vi se den välbekanta toppmarkören på Jbel Toubkal. Den lilla grushögen vi passerat där nere var alltså Imouzzer. Nåja, det var ändå ingen större förlust att vi inte gjorde den. Nu stod vi i alla fall på Nordafrikas och Atlasbergens högsta topp. 
Vädret var helt underbart med värmande sol och helt vindstilla. Vi beundrade utsikten i minst en halvtimme. Runt om oss såg vi Haute Atlas breda ut sig. Och långt, långt i söder kunde man nästan skönja Saharaöknen. Det var en riktigt vacker dag. Efter att ha tagit våra foton följde vi leden till den södra couloiren. Den första delen leder ned till ett pass där leden delar sig. Från passet kan man även ta sig till den andra toppen Toubkal Ouest (4030). Jag och Daniel beslutade oss för att passa på och göra även den västra toppen. Och medan vi gick i passet, så såg vi Anders längre ned på berget. Det gladdes oss rejält att se att han kämpade sig uppför berget, trots förkylning och matförgiftning. Jag och Daniel passade på att äta lite lunch innan vi tog de sista hundra höjdmetrarna till toppen. I huvudsak bestod toppbestigningen av skråvandring på sten för att i slutet gå över till lite scambling. Väl nere från toppen var det bara att gå den breda och välupptrampade leden nedför berget till refugen. Bitvis var det en rejäl lutning, vilket var påfrestande för knäna. Vi förstod att det var en snabb väg upp, men den var riktigt tråkig. 
Hela turen tog oss drygt fem timmar, men vi var ganska pigga och fräscha när vi satte oss i solen utanför stugan. En svalkande Coca-cola som belöning unnade vi oss också. Jag kan berätta att vi köpte allt vårt vatten från stugan, 15 dirham för 1,5L. Vi slapp på så vis omaket med att smälta snö, och det var nog ganska bra med tanke på att det var svårt att hitta ren snö i närheten av stugorna. Efter några timmar kom Anders ned från berget som en av de sista för dagen. Han var helt slut, men han hade nått toppen. Med tanke på förutsättningarna, så hade han gjort en riktig bedrift. Samtliga somnade in gott den natten.Till topps! /Joel
Atlasbergen - dag 2
Vi hade förhört oss om förhållandena under gårdagen, och kommit fram till att det inte fanns någon anledning till alpin start. Därför tog jag och Daniel sovmorgon ända till klockan 06.00. Anders som hade blivit dålig under kvällen var tvungen att vila denna dag, och därför hade jag och Daniel bestämt oss för att göra ett försök på Akioud (4030) och Afella (4043) istället för Jbel Toubkal. Förhoppningen var givetvis att Anders skulle hinna krya på sig till nästa dag, och att vi då skulle göra Toubkal gemensamt. 
Hur som helst, kom vi iväg ganska sent 07.30. Stigen till Akioud följer dalgången söderut (uppåt). Det var soligt och det blev ganska varmt under dagen. Efter trekvart var vi tvungna att följa en smal ravin snett västerut. Det var en vacker ravin med tvära stenväggar som löpte på båda sidor om en. Längre fram öppnade sig ravien till en dalgång som ledde upp till passet som skilde Akioud från Afella. Det innebar att vi först fick traversera lite på skrå. Dock siktade vi lite för mycket åt väster (höger). Uppe i passet finns ett flertal större klippformationer, och mellan dem löper snötäckta raviner. För att komma direkt på Akioud ska man sikta mot den längst till vänster, men det hade vi missat, vilket gjorde att vi först var ganska förvirrande kring vilken klippa som var Akiouds topp. Vi insåg att vi var tvungna att passera ett par stora klippor. Detta var inte gjort i en handvändning, men till slut kunde vi ta oss till toppen. Dock hade vi först stått på en annan topp och misstagit den för den riktiga toppen.
Väl på toppen försökte vi staka ut den väg som skulle leda oss till toppen av Afella. Men var vi än tittade verkade det rejält brant och svårframkomligt, trots att kartan sa att det skulle gå att bara följa sadeln över till andra sidan. Det skulle senare visa sig att kartan vi hade inte var riktigt uppdaterad, utan att den led som var markerad förvisso existerade men att det var en utpräglad klippklätterled. Och eftersom vi inte hade någon klätterutrustning överhuvudtaget, så var det aldrig aktuellt. Vi konstaterade att vi inte skulle kunna göra Afella från vår position, så vi beslutade att bege oss tillbaka till refugen. Det var i sig inget större bakslag, utan vi var ganska nöjda med dagen. Enligt den ursprungliga planen skulle vi ha gjort denna tur när vi var acklimatiserade, just för att den brukar anses som ganska ansträngande. Turen hade tagit oss fyra timmar, men då hade vi också stannat för lunch.
Vid refugen satt vi och solade en stund för att sedan gå in värmestugan när solen gick ner bakom bergen. Anders hade hunnit bli både bättre och sämre under tiden som vi var borta. Det var tveksamt om han skulle orka göra ett försök på Toubkal följande dag. Jag och Daniel såg i alla fall till att få i oss middag innan vi gick och lade oss för nästa dags tur.
Till topps! /Joel
Atlasbergen - dag 1
05.45 vaknade Daniel, Anders och jag av att en metallisk men melodisk stämma ljöd genom den arabiska gryningen. Det var dags för böneutroparen att uträtta sitt värv, såhär på nyårsdagens morgon. Under gårdagen, nyårsaftonen, hade vårt sällskap landat i Marrakech efter en fem timmar lång flygning. Det vi inte uppfattade, i mörkret, på vår väg till hotellet Riad No10, var att det låg granne med en moské. Men det blev vi som sagt varse. Dock måste jag tillstå att det var ett häftigt sätt att vakna på, för man insåg verkligen att man vaknade upp i en främmande kultur. 
Efter frukosten tog vi våra packningar till den av hotellet beställda taxin. Taxin skulle ta oss hela vägen till Imlil för 80€, vilket vi trodde var normalt, men som vi i efterhand förstod var alldeles för dyrt. På tillbakavägen betalade vi endast 350 dirham (280kr) till samma taxichaufför. Nåväl, det är inte alltid lätt att veta vad som är ett rimligt pris. På vägen ut till Imlil, ca. 9 mil, stannade vi på en bensinmack för att köpa bensin till våra kök. Att få tag på vanliga gasbehållare verkade ganska svårt. Om man har kök med fransk bajonettfattning går det att köpa gas. Ett alternativ är att ta med en adapter för att på så vis slippa böket med bensin. 
Vi anlände i den pittoreska och charmiga berberbyn Imlil lagom till lunch. Vi beställde in en Tagine, ångkokt mat tillagad i speciella konformade lergrytor. Det var vår första riktiga tagine på resan, men fler skulle det bli. Efter en timme var vi klara och redo för att påbörja vår vandring som skulle ta oss från 1700 till 3200 höjdmeter. Vårt mål för dagen var Refuge du Mouflon/Toubkal. Vandringen i sig beredde inga speciella problem. Stigen var bred och vältrampad, men det var lite problem att hitta rätt väg ut från byn. Dock var det behagligt varm, och packningen vägde nog inte mer är 23-25kg. Ganska snabbt börjar man ta höjdmeter, och det stod inte länge på förrän man kom i nivå med plättar av snö. Utmed stigen finns det en moské och ett par ställen där man kan fylla på vattenbehållarna. Känslan av att vandra i dalgången var likt den man kan få i Alperna. Behagligt och naturskönt.
Efter fem och en halv timme kom vi slutligen fram till Refuge du Mouflon, vilket är den första av två refuger som ligger inom 20 meters avstånd ifrån varandra. Refuge du Toubkal, är nog mer besökt, inte för att det är bättre eller billigare, utan för att det delvis sköts via det franska alpinistförbundet. Många guidade grupper hamnar alltså där. Mouflon verkar mer vara kopplat till lokalbefolkningen, så det kändes helt okej att stötta dem. Dessutom hade de ett riktigt fint värmerum som höll medeltemperatur på 20-23 grader. Anders som hade bestämt sig för att stötta den lokala ekonomin tog in på stugan, medan jag och Daniel gick och satte upp vårt tält strax utanför. Det kostade 20 dirham (16kr) per natt för vårt tält. Anders fick betala 300 dirham (240kr) för halvpension. Eftersom vi var lite trötta efter två dagars resande med massa nya intryck + en ganska mödosam anmarsch gick vi och lade oss ganska tidigt den kvällen. Vi var i alla fall på plats, och det var nu äventyret skulle börja på riktigt.
Till topps! /Joel
Onsdagstoppar
Sista bergsdagen för Marockoturen, och idag har de tagit Ras (4083 möh) och Timesguida (4098 möh). Det blev fem 4000 meters-toppar på tre dagar i Atlasbergen, och jag anar en nöjd grupp. Ikväll firar de med att äta mat inomhus, i stugan som finns vid Refuge du Mouflon (3200 möh). Imorgon blir det vandring tillbaks till Imlil, för att sedan åka tillbaks till Marrakech. De hinner i alla fall med en dag av stadsliv innan flyget hem på lördag.
Jag gläds med Daniel, Anders och Joel - roligt att det gick så bra, för nu blir det inga fler 4000 meters-toppar förrän tidigast till....jaha, påsk, kanske?!? ;)
Mot nya höjder!/Kristina
Jbel Toubkal och Toubkal Ouest
Antagligen blir det minst en dag till av berg, innan de återvänder till Marrakech, för att leta fina broderade kuddfodral enligt önskelistor hemifrån. Kanske har de lite annat att uppleva också, medinan, Koutoubia-moskén, och ett behagligt januariväder med runt 20 grader på dagarna. En helt okej uppladdning inför att återvända till jobbet, skulle jag tro!
Mot nya höjder!/Kristina
Akioud
Det blev en 4010-meters topp idag, Akioud. Jag vet inte varför det blev ändrade planer, men återigen är siktet inställt på Jbel Toubkal nästföljande dag, med goda väderförutsättningar. Vad jag däremot vet är att Joel är förkyld. En snorig och snörvlig bestigning att se fram emot, alltså. Inte alls sådär glamorös som vanliga bergsbestigningar är... ;) Kanske blir han friskare över natten. Nåja, så illa som i Pamir, det lär det knappast bli!
Mot nya höjder!/Kristina
2012s första tältnatt - جبال الأطلس
Joel, Anders och Daniel har efter nyårsfirandet förflyttat sig från Marrakech ut till Atlasbergen. De ligger i sina tält på 3200 möh och imorgon siktar de mot toppen på Jbel Toubkal. Väderprognosen ser lovande ut, bra bestigningsväder, med lätt vind och några minusgrader på toppen.
Nytt år, nya höjder! :) /Kristina
Berberna
Berberna är ett folk som jag starkt förknippar med Atlasbergen. I Marocko identifierar sig uppåt 40% som berber, vilket gör det till ett av världens berbertätaste länder. Deras uprsprung har de förmodligen i Mellanöstern, men de vandrade in i Nordafrika på 3000-talet f.Kr. Språket de talar hör till den afroasiatiska familjen, men den är varken besläktad med semitiska eller indoeuropeiska språk.
Dagens berber har ingen gemensam nationell identitet, utan baserar sig mer på stam- och klantillhörighet. De skiljer sig också mycket åt i utseende, geografisk vistelse och språkliga varianter. Namnet berber kommer från arabiskans barbari, som ytterst kommer från grekiskans barbar vilket vi använder i betydelsen "ociviliserad person". Vissa berber kallar sig själva och sitt språk för Amazigh som betyder "fria män". I Marrakech-regionen kallas den lokala varianten av språket för Tarifit.
Det ska verkligen bli spännande att närmare få bekanta sig med berberna i Imlil. :)
Till topps! /Joel
Ett tänkbart upplägg
Jag tänkte bara spåna lite på ett tänkbart upplägg till Marocko, men det är inte förankrat hos mina kamrater, så det ska tas med en nypa salt. Nåja, eftersom vi reser på nyårsaftonen stannar vi i Marrakech första natten och firar in det nya året med en Tagine. På nyårsdagen tar vi oss ut till Asni/Imlil med passande fortsaffningsmedel. Förhoppningsvis kommer vi oss hela vägen fram till Imlil. Sedan är det bara att vandra in till baslägret, en vandring som lär ta ca. 5 timmar.
Eftersom vi sover på 3200 meters höjd, borde vi klara av att redan nästa dag ge oss på Jbel Toubkal, och i samband med det tar vi nog Imouzzer och Toubkal Ouest samtidigt. Det kan dock hända att vi inte känner oss tillräckligt acklimatiserade för detta, och i så fall får vi göra något lite enklare och programmet förskjuts en dag. Oavsett så tänkte jag att vi ska ta topparna Ras och Timezguida följande dag. Dagen därpå ska vi nog ge oss på Akioud och Afella. Beroende på tiden och hur pigga vi är, så återvänder vi till Imlil på kvällen eller följande dag.
Givetvis förutsätter programmet att vi är friska och krya. Förhoppningsvis kommer vi tillbaka till Marrakech tills den fjärde eller femte januari, vilket ger oss ett par-tre dagar att njuta av stadsliv, god mat och värme.
Till topps! /Joel
Atlas
Eftersom Jbel Toubkal är den högsta toppen i Atlasbergen tänkte jag skriva lite kort om den grekiska myt som ligger till grund för namnet på bergskedjan. Atlas var en av de grekiska titanerna, dvs. den gudagrupp som fanns innan Olympens gudar. De gamla gudarna förlorade striden mot de nya gudarna, vilket fick till följd att Atlas bestraffades med att bära himlen på sina axlar. Det är därför han oftast avbildas med att bära jordklotet. Dessutom förklarar detta varför kartböcker också kallas för atlas.
Givetvis var det plågsamt att för evigt hålla upp himmelen, så när Perseus kom förbi med Medusas avhuggna huvud, önskade Atlas att han skulle få se det och därigenom förvandlas till sten. Peresus beviljade hans önskan, och Atlas blev en del av berget. Alltså ska vi åka till de berg, som enligt grekerna, bär upp himlavalvet.
Med denna vetskap får det en annan innebörd att vandra utmed bergens rygg. Det gäller att vandra varsamt för att inte plåga den gamla titanen i onödan.
Till topps! /Joel
Peak bagging
Planerna kring Marocko fortskrider. Utöver Jbel Toubkal har vi funderat på att göra en del andra toppar som ligger i närheten. Några som redan har nämnts är Ras (4083) och Timesguida (4098). Vi kan också välja att göra Toubkal Ouest (4030) och Akioud (4030) (mer om samma topp), Imouzzer (4010). Vi pratar om sex toppar över +4000, dvs. lite Peak bagging, dvs. samla toppar. De flesta av topparna är bara trekkingtoppar, men Akioud ska kunna innebära lite mer av en utmaning. Tanken är dock att vi inte ska ha med oss så mycket utrustning - bara sele, rep, isyxa och stegjärn. Ska vi ge oss på mer tekniska berg, måste vi ha med säkringsutrustning och det är inte säkert att vi orkar släpa med oss det. Fast lite skoj skulle det vara att göra en mer teknisk isklättringstur.
Jag vill också passa på och tacka Lars som har bistått med kartan ovan och tips på flera av de andra topparna.
Till topps! /Joel
Marockoplaner
Jag kan berätta att våra Marockoplaner fortskrider. Flygbiljetterna är bokade, och det innebär att vi flyger till Marrakech på självaste nyårsaftonen. Det nya året kommer vi kanske att fira på medinan. Nu tror jag inte att marockanerna uppmärksammar vårt nyår särskilt, men någon form av trevlighet blir det väl. Vi som åker är Anders, Daniel och jag. Våra planer är att vi bor på hotell första natten, för att sedan ta en taxi ut till Imlil, eller Asni om det inte är framkomlig hela vägen. Vi vandrar sedan in till baslägret, Refuge de Toubkal (3200). Bestigningen av Jbel Toubkal tar ett par-tre dagar i anspråk. Tanken är att vi sedan ska kunna ta ytterligare ett par toppar, ev. Ras (4083) och Timezguida (4098). Det gör att vi kan återvända till Marrakech för en lagom tvådagarsvistelse innan vi flyger hem till Sverige igen. Jag kan dock avslöja att vi har en reservplan, att om det inte blir några extratoppar, kanske vi åker ut till kusten och badar och mår gott istället.
Till topps! /Joel
Jebel Toubkal
Äntligen har jag bestämt mig för ett projekt till jul och nyår. Det blir inget extraordinärt, eller så, men det känns ändå inspirerande och spännande. Jag har nu siktat in mig på Marockos och Atlasbergens högsta punkt, Jebel Toubkal 4167 meter högt. Bestigningen är mycket enkel, graderad till Très Facile, dvs. mycket lätt. Det rör sig inte om någon teknisk klätterutmaning. För min del handlar det lika mycket om att besöka landet och få uppleva naturen. Jag har länge önskat att få vandra i Atlasbergen och att från toppen av Jebel Toubkal skåda ut över Saharaöknen.
Eventuellt blir vi ett litet gäng som åker över nyår, men skulle det visa sig att ingen annan kan följa med, så åker jag själv för det suger verkligen i äventyrstarmen.
Till topps! /Joel
