Utebloggen

Kostnaderna för detta äventyr blev överraskande låga. Både flygbiljettpriset och avgifterna för ITMC:s hjälp blev mindre än förväntat. Som vanligt räknar jag inte in inköp av utrustning, då det inte är en utgift som är kopplad till bara denna resa. I kostnaderna försöker jag räkna bort sådant som jag lade ut i civilisationen i form av mat och boende. I snitt blev kostnaden 4840 för varje förstabestigning, och det måste jag säga är värt varenda öre.

 

Mat och förbrukningsvaror 2208

Flyg 3740

Tåg ToR Arlanda 718

 ITMC 5849 (inkluderar alla biltransporter, tre nätters boende, inrikesflyg ToR, gas, gränstillstånd m.m.)

Karta och satellittelefon 2000

Totalt 14515

 

Till topps! /Joel

 

Dag 15 - Nu var själva bergsäventyret över. Förvisso hade vi några dagar över på vår resa, men vi kände oss som sagt nöjda med bergen + att vår mat började närma sig de frystorkade påsarna. Vi lämnade Daraut-Kurgan för att åka till Osh. Ytterligare ett steg upp i civilisationsgrad. Vi blev inhysta på ett trevligt ställe som vi bodde på under hela Osh-vistelsen. Dock blev jag rejält dålig i magen till natten, men denna gång kom detta som tur var efter bergen. Benny klarade sig, så jag undrar vad det var.

 

Dag 16 - En dag i magsjukans tecken. Jag låg mest utslagen i feber och frossa. Lite synd om Benny som bara fick gå och dra för sig själv.

 

Dag 17 - Tillräckligt kry för att ge mig ut på stan. Eftersom vi redan besökte Osh förra året, så hade vi faktiskt sett det mesta. Det finns verkligen begränsat med grejer för turister. Någon turistinformation finns inte, och alla upplevelsepaket som bo i jurta, fiska, rida häst osv. finns bara i Bishkek. Vi hittade i alla fall en arrangör av guidade turer i staden, så vi betalade 1000 som för att bli visade saker i staden vi ännu inte sett.

 

Dag 18 - Vi träffade våra guider, två språkstuderande unga damer. De visade oss till ett museum och vi fick gå in i grottorna uppe i den klippa "Sulejmans tron" som står mitt i staden. Det var väl lite småintressant. Därefter fanns det inte mycket kvar att se. Vi bjöd fröknarna på middag senare på kvällen, då det var ramadan, och de kunde inte äta förrän vid niotiden.

 

Dag 19 - Vi träffade våra guider igen, och nu fick vi titta på torget med den stora Leninstatyn + en park. Ja, inte så mycket spännande i sig. Dock var det kul att prata med flickorna, och höra om livet i Kirgizistan, om deras drömmar och förhoppningar. Själva behållningen av guidningen var mer detta än sevärdheterna. Fröknarna tyckte att det var kul att få fråga oss om Sverige och att öva engelska.

 

Dag 20 - Att vara i Osh är verkligen ingen höjdargrej. Man ledsnar efter en-två dagar. Det blir mest en limbotillvaro. Så det var ganska skönt att sätta sig på planet som skulle ta oss till Bishkek. En uppgradering i fråga om civilisation. Vi fick återigen bo på Villa Rosa, och efter att Benny ätit en pizza (själv var jag fortfarande dålig i magen), så gick vi och lade oss för vi skulle gå upp tidigt (03.20) för att åka till flyget.

 

Dag 21 - Härligt när man tjänar tid! Först tjänade vi två timmar när vi flög till Moskva för att sedan tjäna två timmar till under flygningen till Stockholm. Kul när man lyfter och landar samma tid. 11.00 stod jag återigen på svensk mark, och jag kan säga att det känns alltid lika skönt när man är hemma. För borta bra, men hemma bäst. Och därmed var detta äventyr över.

 

Till topps! /Joel

Sista dagen vi befann oss ute i bergen. Idag skulle vi bli hämtade av vår chaufför, vilken vi hade ringt till med satellittelefonen. Vi hade i alla fall lovat att besöka grannen på andra sidan, så lagom till lunch skrapade vi ihop det sista vi hade av överbliven mat och choklad. Vi blev även här inbjudna till en trevlig middag med bröd, potatis och kött. Riktigt gott! Efter maten gick vi ut och försökte fånga lite forell som skulle finnas i vattnet, men vi fick inte något napp. Däremot fick vi lukta på en blomma som hette "boknotj" som man också kunde göra te på.

Vi passade på att visa hur gasbehållarna skulle användas, och de blev mäkta imponerade över våra MSR Reactor-kök. Även våra liggunderlag skapade intresse, men mest spännande av allt var satellittelefonen. Sultan som nu anslutit fick ringa till byn för att be dem skicka med en del förnödenheter med vår chaufför. Även grannen, Ulubek, fick ringa i samma ärende. De tyckte det var spännande att vi hade täckning här ute via en "sputnik". Vi överlämnade några gåvor som Bennys stavar och mitt cellplastliggunderlag.

 

Lite senare på kvällen dök det upp två soldater som kom strosande lite nonchalant med kalashnikoven på ryggen. De hade hört ryktet om turisterna och ville bekanta sig med oss. De var inte alls intresserade av att se våra papper, då de redan visste att vi hade allt i ordning. Jag och Benny frågade lite av artighet om kalibern på deras automatkarbiner, och då undrade de om vi ville provskjuta. Givetvis ville vi det, så vi fick dra av ett skott var upp mot bergen. Det var första gången jag skjutit med kalashnikov. Lite kul. De förhörde sig lite om vår satellittelefon, och båda fick ringa varsitt samtal till sina fruar. Sedan kröp det fram att de var intresserade av våra liggunderlag. Nu kunde vi inte gärna skänka dem, då det är ganska dyra historier. Men vi beslutade att vi kunde avvara varsin nalgeneflaska med tillhörande överdrag (ja, både Benny och jag har dubbletter). Vi förevisade också vårt kök, och de blev riktigt imponerade. Vi skildes åt glada och nöjda. Dock kom den ene tillbaka lite senare och ville köpa mitt kök, men jag var inte intresserad av att sälja.

Vår chaufför kom senare och plockade upp oss i en Niva. Dock var det ändrade planer, och nu skulle Sultan och hela familjen ned till byn, så det innebar att vi satt elva personer i jeepen, sex vuxna och fem barn. Där på den skumpiga vägen, på väg mot civilisationen, insåg jag hur otroligt lyckligt lottad jag verkligen är. Att jag får vara med om sådana otroliga upplevelser. Det går inte att förklara hur en sådan sak som att sitta i en överfull rysk jeep kan frammana denna känsla. Men ändå infann den sig. Personer som bara åker på charter och all inclusive kan aldrig få vara med om dessa grejer. Det får man bara om man vågar, vill och kan gå utanför det förutsägbara, trygga stråket. Det är som Benny konstaterade att 99% av Sveriges befolkning skulle inte ens komma på tanken att göra något sådan här, och av den sista procenten är det få som verkligen realiserar det. Jag är tacksam för att jag tillhör den promillen av befolkningen som verkligen får uppleva liknande saker.

    

Väl nere i Daraut-Kurgan tog vi in på det mest nedgångna hotell jag bott på. Hela huset var snett och vint. Notera på bilden att lampan faktiskt hänger rakt. Nåväl, det fanns sängar och elektricitet. I byn hittade vi också en affär, så att vi kunde köpa vatten, öl och chips. Det fanns en liten restaurang som serverade en blaskig soppa med lite potatis och fårkött (läs obestämbara bitar med ben och brosk). Inredningen var som vanligt blåmålad cementvägg med kitschinslag. Vi var i alla fall glada över att vi var här.

 

Till topps! /Joel

Med tre förstabestigningar var vi nu mätta på berg. Vi packade ihop vårt lilla ABC, och gick ned till BC för att även packa ihop detta. Våra packningar var nu betydligt lättare, då tio dagar av mat var uppäten. Vår plan var att ta oss ned till stället där vi blev avlämnade. Förhoppningen var att kunna muta till oss en middag hos familjen med jurtan för våra sista chokladkakor. På vår väg ned, så mötte vi en patrull med gränssoldater som var ute på en kombinerad jakt- och spaningstur. Vi var precis på väg att vada över forsen när de kom. Befälet frågade efter våra papper, och det märktes tydligt att han tog intryck av det brev som vi hade fått från kommendanten vid gränsposteringen. Han tittade på våra pass och allt var i sin ordning. De undrade om vi sett några stenbockar, men vi kunde tyvärr inte hjälpa dem. Däremot hade vi sett måga rester av skallar och horn som andra jägare lämnat efter sig.

Vi fortsatte nedåt och snart var vi framme vid vår startpunkt. Vi samlade ihop det lilla vi hade som var av någon glädje för en barnfamilj + våra oanvända gasbehållare. När vi närmade oss jurtan kom fadern och hälsade på oss glatt. Vi överlämnade våra presenter, och jag kan berätta att barnen blev mycket glada. Vi bjöds in i jurtan för en måltid. Det är alltid speciellt med genuina möten med lokalbefolkningen. I den här dalgången är det inte alls vanligt med turister, varken vandrare eller bergsbestigare. Det fanns ingenting tillrättalagt eller turistanpassat i detta, utan vi fick möta en familj i en oförfalskad miljö. Det var ganska kul att få se hur de verkligen levde inne i jurtan. Det var mamma, pappa och sex barn. De bodde i jurtan över sommaren för att kunna valla sina djur. Om vintrarna bodde de i ett vanligt hus nere i Daraut-Kurgan.

              

Vi bjöds på bröd och massa olika tillbehör som de själva gjorde av den mjölk som de fick. Ren kefir/smetana, torkad surmjölksklumpar (ayran) osv. Utanför torkade de kobajs som de använde för att elda med. Pappan, som heter Sultan talade hyfsat bra ryska. Lite speciellt att vara utanför det vanliga stråket att inte ens ryskan var helt självklar. Vi kunde i alla fall prata ganska obehindrat. Vi förhörde oss om andra klättrare, men de kände inte till några. Inte heller kunde de säga om bergen vi varit på hade några namn.

 

Det var också intressant att notera könsrollerna. Mamman fick hela tiden serva oss med mat osv. men satt inte med oss och åt, utan hon satte sig lite längre bort med barnen. När vi ätit klart tackade vi för oss och gick tillbaka till våra tält. Vi fick senare besök av grannen som hade en jurta på andra sidan vattnet, och vi lovade att vi skulle besöka honom nästa dag. En pratglad typ, men det var ju kul att vi blev inbjudna.

 

Till topps! /Joel

Eftersom det förmodligen skulle bli en lång dag, så gick vi upp hyggligt tidigt. Vi körde på lite lättare packningar, då vi skulle etablera ett ABC för en, max två dagar. Dagen började med en anmarsch på fyra-fem kilometer, tills vi kom upp på runt 4200 meters höjd. Bara anmarschen tog två och en halv timme. Först gick vi utmed bergets fot för att sedan svänga runt "kortsidan". Enligt kartan skulle det finnas en möjlig väg upp via en utlöpande rygg, men vi såg att det fanns en annan möjlig väg upp på "kortsidan". För att inte förlora mer tid valde vi att överge den tidigare planen och försöka på denna led istället.

De första 200 höjdmetrarna bestod av en längre snöbrant, innan vi kom till insteget av en couloir (ränna, korridor) som slingrade sig uppför berget som ett S. På håll såg det ut som en fin snövandring upp. På ömse sidor om couloiren var det också en hel del klippor som såg mindre inbjudande ut. Jag har redan skrivit om kvalitén på klipporna i området. När vi väl närmade oss S:et insåg vi att det var ganska brant och att det rörde sig om isklättring. Nu var det inte direkt solid is, utan mer snö täckt av ett lager is och skare. Hursomhelst började jag glatt ta mig uppför den första delen, utan rep, eftersom vi inte trodde det behövdes. Dock nådde jag ett krux ca. 20 meter upp som visade sig bli svårare än jag hade trott. Det var precis där "isen" började plana ut lite grann, och jag skulle bara ta mig över. Men det var också det smalaste stället där vattnet under gjorde att isen/snön var lös och bara luckrades upp när man försökte sätta yxorna. Ju mer jag försökte hitta grepp, desto mer blottlades stenarna inunder. Eftersom jag inte var säkrad av rep tvingades jag klättra ned igen.

    

Det fanns inga möjligheter att skapa stand utifrån klipporna vid insteget, men med ett par snösäkringar kunde vi nu klättra med rep. Benny som nu tog över kom upp till samma ställe, men även han tvingades att backa pga. avsaknaden att fäste för isyxor och stegjärn. Dock placerade han en kil i klippan innan han kom ned. Återigen gick jag som försteman, och med den lilla trygghet som kilen gav kunde jag ta mig förbi det första kruxet. Ganska snart insåg jag att det nästan inte fanns några möjligheter att säkra utmed vägen. Vi pratar riktigt långa runouts. I snitt kunde vi sätta två-tre placeringar per replängd, dvs. var 20:e meter. Och de placeringar vi kunde sätta var inte sådana som man skulle kalla bombsäkra. Det fanns inte ens stenar att slinga, då de flesta satt löst.

    

Jag kunde i alla fall ta upp Benny, och han kunde nu ta andra repan. Inför tredje repan fanns det återigen inga säkringsmöjligheter. Couloiren som nu gjorde en tvär sväng, tvingade mig att klättra ut på ett mixat parti. Några meter av en traversklättring, med en djup ravin nedanför, samtidigt som standplatsen bestod av Benny. Vi körde lite som vid kamvandringsprincipen att om jag föll, så skulle Benny som stod längre ned i couloiren kunna hejda fallet pga. att han stod som motvikt på andra sidan av ravinkanten. Ingen optimal lösning, men den enda vi kunde finna. Jag tog mig dock förbi det andra kruxet för leden, men det var uppenbart att underlaget inte var det bästa. Under den tunna skorpan av is fanns det bara massa lösa stenar. Efter detta parti började couloiren att plana ut lite grann. Vi hade tagit oss förbi de mer tekniska partierna (3-4 replängder), och hade hyfsat brant snöklättring framför oss.

Som vanligt bar snön oss inte riktigt, utan vi sjönk igenom ganska ofta. Det innebar att det var otroligt slitsamt att gå som försteman. Vi turades givetvis om med bördan. För det mesta var det också så brant att vi tvingades klättra på alla fyra, dvs. med hjälp av isyxorna. Det är inte som att isklättra, utan man håller isyxorna lite högre upp på skaftet och använder dem mer som stegjärn. En säkrare form av klättring, men det tar en del på krafterna. Snöbranten verkade aldrig vilja ta slut. Vi hade gått så där på alla fyra under ett par timmar innan vi började nå så pass högt upp att det planade ut tillräckligt för att kunna gå upprätt.

 

Nedifrån dalen hade vi sett, vad vi trodde var toppen, en större klippa. Dock visade det sig att toppen hade döljt sig bakom och egentligen bestod av en snökam. Problemet var bara att vi inte riktigt kunde överblicka terrängen, eftersom det drog in ett moln som gjorde att vi bara kunde se ca. 30 meter framför oss. Vi förstod dock att den snörygg som vi stod på borde leda upp mot toppen, så vi följde den. Att det blev en whiteout var inte alls lägligt, inte bara för att hitta upp, utan mer för hur vi skulle hitta ned. Vår första tanke var att vi skulle försöka gå ned en annan väg, dvs. leta upp den där kammen som vi från början hade tänkt ta upp. Vi ville inte klättra ned genom couloiren som var så pass svårsäkrad. Det fanns inga bra möjligheter till firningspunkter där. Hursomhelst började det precis lätta när vi närmade oss vad vi trodde var toppen. Våra höjdmätare indikerade att den borde komma ganska snart.

Snön blev nu djupare och än jobbigare som alltid på läsidan av en kam. Dessutom bestod den av ett snölager på skare med sockersnö under. Om vi inte var försiktiga skulle vi kunna provocera fram en lavin, så det blev inget onödigt stampande eller sparkande. Snön höll, och inom kort kunde vi äntligen kliva upp på toppen av berget. Vi hade tur för när vi stod där så hade molnet dragit förbi, och vi kunde se hyfsat väl var vi befann oss.

 

Väl på toppen kl. 14.00 ville vi ingenting mer än att bara komma ned. Klättringen upp hade tagit betydligt längre tid än vad vi beräknat, så några snabba toppbilder och en GPS-fix (5307 möh) var det enda vi hann med innan vi började gå ned igen. På toppen var vi dock med om något som jag aldrig upplevt förut. Det var som om vi blev elektriskt laddade på något sätt. Det var som en stark statisk elektricitet. Det surrade och sprakade om oss. Känslan var lite stickande, och både jag och Benny upplevde den. Konstigt. Hursomhelst hade vi bestämt oss för att gå ned samma väg som vi kommit upp. Dels för att vi inte visste om det skulle gå att ta sig ned den andra vägen, dels för att det började dra in moln igen, och man vill inte gå på okända snökammar.

Vi gick väldigt försiktigt nedför partiet som verkade lite lavinbenäget, men lite längre ned kunde vi gå mer obehindrat. Dock byggdes det upp massa snö under våra stegjärn pga. snön blivit upptinad, men när lutningen började bli brantare började vi bakklättra på alla fyra. Vi kom hyfsat raskt ned till couloiren, men nu återstod den svåraste delen av nedklättringen. Vi beslutade oss för att köra omvänd säkringsklättring, dvs. stand uppe, en klättrar ned och sätter säkringar utmed vägen för att sedan säkra den ovan. Visserligen blir det lite mer riskabelt för andreman, men ändå säkrare än att klättra solo. Problemet var bara att det var om än svårare att hitta säkringsmöjligheter nu. På morgonen gick det att placera riktigt bra snösäkringar, men nu var den möjligheten borta. Stenar som suttit hyfsat fastfrusna var nu lösa, och samma stenar som vi säkrat med på vägen upp, visade sig sitta helt löst på vägen ned. Vissa standplatser bestod bara av en enda kil (4a). Inte särskilt bra, men det fanns inget annat. Den mesta klippan bestod av skifferliknande sten. Hittade man en bra spricka, så var det som rena julafton.

 

Vid det andra kruxet fick Benny återigen fungera som standplats. Lite nervöst var det allt att bakklättra isen som nu hade blivit ännu sämre. Vi kunde dock passera det med hjälp av att offra en kil och fortsätta vår väg ned. Jag började dock bli lite stressad för det började skymma. Jag var blöt om fötter och händer, och temperaturen började sjunka. Jag visste ju att vi hade det svåraste kruxet kvar. Benny klättrade ned precis till kruxet och därifrån tog han ned mig. Nu var bara frågan hur vi skulle kunna klättra säkert nedför kruxet. Någon spricka att sätta en kil i fanns inte. Inte heller några stenblock att slinga. Som tur var hittade jag en fin liten spricka som vi kunde slå in en pitong i. Den satt som en smäck. Man vet det när man hör det där perfekta metalliska ljudet. På så vis kunde vi nu fira oss ned de sista 25 meterna på couloiren, och förbi kruxet. Nu återstod bara en snällare snösluttning innan vi återigen stod vid våra ryggsäckar som vi lämnat vid bergets fot.

 

Klockan hade precis hunnit bli nio på kvällen, och det var nu helt mörkt. Det hade tagit oss tolv timmar, ganska precis, att klättra upp och ned för berget. Vi tog på oss pannlampor och började leta efter en bra tältplats. Vi fann en efter en stunds letande, och utan några krusiduller slog vi upp tältet och lade oss för att sova. Vi hade helt övergett planen att försöka ta den andra toppen följande dagen. Vi var helt nöjda med dagens bedrift, och kände oss nu mätta på berg.

 

Berget är namngivet efter Bennys mamma som fyllde år i dagarna. Leden graderas till D+, mycket för svårigheterna i couloiren. Klättringen i sig är inte så otroligt avancerad, men det är svårsäkrat. Om man tycker att  0.5 eller Green Gully i Skottland är svårsäkrade, så är det inget jämfört med detta + att här var isens/snöns kvalité mycket sämre. I princip kan man bara sätta 2-3 säkringar per replängd. Lång snöklättring, viss lavinrisk mot toppkammen. Nedstigningen utgör också ett problem, då det inte finns någon fästpunkt att fira från på vägen ned i couloiren.

 

Det dåliga vädret var äntligen över. Vi hade haft regn och snö under nästan två dygn, så med en vilodag och solsken kunde vi nu torka upp våra grejer. Den mesta av tiden låg vi bara på våra liggunderlag och gonade oss i värmen. Vi pratade lite om upplägget för de närmaste dagarna, och kom efter en hel del diskussioner fram till att vi skulle stiga upp tidigt nästa dag för att gå in till ett berg som vi spanat in. Tanken var att vi först skulle bestiga det för att sedan på kvällen gå vidare för att upprätta läger närmare ytterligare en topp. Upplägget var en chansning. Vi visste inte någonting alls om klättringen på morgondagens berg. Enligt de kartor vi hade så skulle det kunna finnas en rygg upp, men hur den såg ut och om den var möjlig, visste vi inte. Det var också omöjligt att säkert veta hur lång tid allt skulle ta. Eventuellt skulle vi varken hinna/orka göra nästa berg. Till saken hörde att det började sina lite i matdepåerna.

    

Vi gick och lade oss ganska tidigt den kvällen, men till skillnad från de övriga nätterna hade jag svårt att somna. Det var som om något låg och gnagde på mig. Jag kände mig inte särskilt väl till mods inför morgondagen. Kanske var jag nervös. Förmodligen för att vi skulle ge oss på berg som vi inte visste någonting om. Vi visste inte ens hur leden såg ut, något som vi åtminstone till viss del kunnat se på de föregående bergen. De toppar vi spanat in låg också på runt 5300 meters höjd och lite väl nära den tadzjikiska gränsen. Jag försökte resonera med mig själv, men oron ville inte släppa. Först vid halv två på morgonen somnade jag.

 

Till topps! /Joel

Även denna dag var det lite kulet på morgonen. Det mesta var redan förberett, så vi intog en snabb frukost, och sedan var vi på gång. Genom att vi hade upprättat ett ABC, så skulle vi slippa en längre vandring, trodde vi felaktigt. Det där med distanser på berg är svåra. Dels var underlaget ganska drygt att gå i, då det ömsom bestod av grus, ömsom djup snö. Det som hade sett så lätt och hyfsat kort ut några dagar tidigare.

Själva bestigningen började med att vi tog oss upp på en platå via en snöränna. Väl uppe korsade vi flera snö- och grusfält innan vi kom till foten av den snöbrant som ledde upp mot kammen där toppen låg. Vi hade siktat in oss på en topp som från andra hållet hade sett bra ut, med en möjlig snöväg upp. Vi valde att följa en snöbrant som låg lite till vänster om toppen, med förhoppningen om att vi skulle kunna ta oss runt på andra sidan senare. Snöbranten var en riktigt dryg en. Periodvis låg solen på och gassade, men det var i alla fall bättre än snö och regn som vi hade haft hela natten.

    

Till slut kom vi upp på den stora ryggen, men vi insåg snabbt att vår tänkta topp inte skulle kunna göras på ett säkert sätt. Dels fanns det ingen naturlig väg att ta sig runt den för att komma in från andra hållet, dels hade vi alldeles för lite säkringsutrustning med oss för att ge oss på den. Vi bar alltså inte allt med oss, eftersom vi hade räknat med mer snö och inte så mycket klippa. Klättringen i sig skulle vi säkert ha klarat av, men med erfarenhet av hur klippans kvalité varit tidigare, så avstod vi.

Både Benny och jag hade sedan länge bestämt oss för att inte ta onödiga risker. Visst har man större marginal att chansa om man befinner sig på en plats, i ett land, där man vet att räddningsinsatser fungerar, t.ex. Schweiz, Frankrike, USA. Sedan var vi bara två personer, och om något händer är det alltid svårare att kunna göra något. Egentligen hade vi hoppats på att vara tre personer, men det blir inte alltid som man önskar. Vi utvärderade läget och beslutade oss helt enkelt för att avstå försök på den toppen.

    

Dock var det ingen större förlust, utan det fanns andra toppar som vi misstänkte låg på över 5000 meter. Vi hade bl.a. sett en vackert rundad snötopp lite längre västerut. Vi valde att traversera bort mot den. Vi tog oss till foten av toppen och följde sedan en liten kam uppåt. Eftersom vi gick på läsidan blev det periodvis ganska djup snö, och vi trampade igenom ganska ofta. Benny som är en van utförsåkare tyckte att snölagren inte var de stabilaste. En tunnare ishinna dolde ett tjockt lager av sockersnö. En mix som ofta förknippas med lavinrisk. Vi försökte att gå så högt upp mot stupsidan som möjligt, utan att för den del klampa ut på någon cornice (snö-/isöverhäng). Lite högre upp blev jag nervös för att vi skulle komma ut på just en sådan, men min oro var ogrundad, då det bara planade ut för att övergå i en fin kam till själva toppen.

    

Själva toppen bestod av en ett blottlagt klipparti. 11.40 kunde vi räkna in vår andra förstabestigning. Vi byggde ett litet röse, tog våra toppbilder och GPS-fix. Det visade sig att toppen låg på 5052 meter. Vi kunde sedan nöjt vända åter till vårt ABC. Vi plockade raskt ihop tältet och begav oss ned till BC, som vi nådde efter en åtta timmar lång dag.

 

Eftersom min syster skulle fylla 40 nästa dag, hade jag bestämt mig för att namnge något berg efter henne som present. Denna fina snötopp skulle bli alldeles utmärkt. Vi namngav toppen till Anna Tash. Tash betyder topp/berg på kirgiziska. Leden döptes till "Jungleland" av Benny. Vi bedömde svårighetsgraden till PD.

 

Om föregående dags morgon var underbar, så kan man inte säga detsamma om denna morgon. Det hade regnat hela natten, så mitt läckande tält var ordentligt blött. Ute var det regntungt och grått. Dock lättade det senare på förmiddagen. Vi packade ihop de saker vi skulle ha med oss. Vi bar endast lätta packningar för att vi skulle bara tillbringa en natt högre upp, t.ex. tog vi bara Bennys lilla Black Diamond-tält med oss. Vi pratar om ett tält på 1.8 x 0.9 meter, dvs. 1,5m² på två personer.

 

Vi hade bestämt oss för att gå upp till höger om klipporna för komma upp i dalgången. Dock insåg vi, när vi kom upp, att vi inte kommit till rätt ställe. Vi förstod att vi var tvungna att traversera längre västerut för att komma rätt. Det är så det är när man gör förstabestigningar. Att hitta rätt väg blir en helt annan femma när man inte har några tidigare beskrivningar. Hursomhelst höll vi höjd, och vi lyckades också hitta en väg ned i en ravin utan att behöva rappellera. Snart var vi i den rätta dalgången. När vi nått upp till den del där gräset började ta slut och gruset tog vid, så slog vi läger (4085möh). Ganska snart drog det in regn och snö, så vi blev lite fuktiga och nedkylda. Ingen kul tillvaro. Vi gick och lade oss tidigt den kvällen, dels för att slippa rusket, dels för att vi hade en lång dag framför oss imorgon.

         

Vädret till trots blev jag inspirerad till en haiku:

 

Stenen på berget,

minns havet med djup längtan.

En ändlös strävan.

 

Ser ni för övrigt den sovande draken på den sista bilden? Liggandes på magen, och hur huvudet är dolt av all rök som den andas ut. Den svarta vingen som vilar infälld vid dess kropp.

 

Till topps! /Joel

Jag vaknade upp till en helt underbar morgon, och av en ingivelse gick jag och satte mig på en sten utanför mitt tält. Där satt jag mitt i en gräsbeklädd dalgång, och såg hur solen letade sig upp över bergen. Allteftersom dess ljus värmde nattens dagg i gräset, började världen svepas in i morgondis. På sina håll bröt solen igenom. Allt var vindstilla. En fin morgon.

 

Idag skulle vi flytta vårt läger längre uppströms till dalgången som vi sett ett par dagar innan. Tanken var att vi skulle komma närmare toppen på över 5000 meter. Dock hade vi inte särskilt bråttom, utan vi packade ihop i stillsamt tempo. När vi var klara satte vi av, men trots ett beskedligt tempo började jag svettas som en gris. Dels för att jag bar på över 30kg, dels för att solen låg och stekte. När vi senare blev tvungna att vada över vattnet, upplevde jag det som ett svalkande avbrott.

 

Ju högre upp vi kom, desto oländigare blev terrängen. Stora stenblock blandades med moränfält och bitvis blev det att gå på skrå på lösgrus. Här fanns inga upptrampade stigar, utan endast orörd och oförfalskad natur. Där jag gick blev jag inspirerad att skriva en haiku:

 

Här ligger leden,

så som naturen lagt den.

Varsamt är mitt steg.

 

         

Vi kom till slut fram till ett mer flackt område. Vi trodde att det var det ställe där dalen som vi sett hade sin början. Vi kunde inte se den för de sedimentära klippformationerna som tornade sig på vår högra sida. Efter lite om och men hittade vi en liten plant plats som vi kunde resa våra tält på (3642möh). Jag kände mig ganska fräsch, så jag gick iväg och hämtade fint, klart vatten från ett källflöde 100 höjdmeter upp. Sedan tog jag en kortare rekognoseringstur för under morgondagen var planen att flytta upp med ett tält och göra ett Advanced Base Camp (ABC).

 

Till topps! /Joel

 

 

Följande dag vaknade jag upp i ett lite fuktigt och rått tält. Det hade varit ganska kallt under natten. Gårdagens ansträngning märktes av lite grann. Speciellt var det en lättare reaktion mot att vi varit på 4700 meters höjd. Nudelpaketet som lunchen bestod av blev inte helt uppätet. Dock blev det bättre framåt förmiddagen, och till middag satsade jag på en riktig gourmémiddag som bestod av stekt lök, snabbmakaroner och ketchup. Jag hade tagit med mig tillräckligt för att äta fyra sådana måltider. Förvisso innebar det att jag släpade på 250gr smör, färska lökar och en del ketchup, men det var det helt klart värt. Utifrån tidigare erfarenheter visste jag att jag periodvis kan tappa aptiten. Det är viktigt att kunna äta något som man verkligen gillar vid dessa tillfällen. För övrigt kan jag berätta att jag inte åt en enda påse frystorkat under hela resan, men jag hade några med mig som reserv.

Dagen i övrigt var ägnad åt att vila, dock blev det en liten tur till första lägerplatsen för min del. Jag hade cachat en del grejer där som jag insåg att jag nog ändå ville ha. På vandrigen tillbaka träffade jag på Sultan som var fadern i en av jurtorna. Han bjöd in mig på mat, men just då passade det inte, men kanske skulle det funka när vi kom ned från bergen. Jag förhörde mig lite om han visste något om andra klättrat i området, men just där vi var hade han inte hört talas om några. Han kunde inte heller säga om toppen som vi precis gjort hade något namn. Det var goda nyheter. Det där med namn är också en viktig grej att veta. Det är ju ganska etnocentriskt och kulturellt okänsligt att börja döpa berg som redan har inhemska namn. Nu verkade det som om toppen inte har något namn, och då kunde vi med gott samvete bistå med ett.

 

Till topps! /Joel

Idag var det toppförsöksdag på 4750. Vädret såg ut att bli riktigt fint. Förvisso skönt att slippa regn och snö, men det kan också bli riktigt jobbigt om solen skulle ligga på hela dagen. Vi vadade på samma ställe som under gårdagen, återigen en ganska kylig historia. Dock blev vi snabbt uppvärmda av att ta oss uppför dem gräsbeklädda delen på ledens början. Snart nådde vi upp till platån, och efter drygt två timmar hade vi kommit fram till den punkt som vi stannade för att acklimatisera oss under gårdagen. 1000 höjdmeter var avverkade, och nu återstod drygt 550. Dock var vi tvungna att förlora lite höjd först.

       

När det väl började stiga, så hade vi kommit fram till den ravin som vi trodde att vi skulle kunna klättra uppför. Vi hade redan under gårdagen kunnat konstatera att ravinen var för svårklättrad. Av den anledningen sökte vi oss till klipporna till vänster. Benny hade sett ut en möjlig led mellan formationerna. Ganska direkt vid insteget insåg vi att det var lättare sagt än gjort att klättra i dessa klippor. Eftersom vi hade tagit sikte på en ränna, så förekom det massa lösa stenar. Redan vid första greppet lossnade stenen, och vi insåg att bara en åt gången kunde klättra för att undvika stenfall på den nedanför. Jag tog första passet, och vid varje grepp gällde det att knacka/dunka på stenen för att försäkra sig om att den satt fast. Klättringen i sig var inte så avancerad. Jag letade mig fram till en liten avsats och sedan kunde Benny följa upp. Vi klättrade utan rep, men det hade ändå inte hjälp, då det inte gick att göra stand och för att största risken var stenfall. Klippartiet varade i ca. 50-60 höjdmeter, innan det började bli grusunderlag igen. Detta var helt klart kruxet på leden.

             

Väl ovanför klipporna sökte vi oss ut mot ravinen för nu började det finnas snö. Vi tog oss ned i ravinen och satte på oss våra stegjärn. Skönt med snö! Det är ett underlag som jag behärskar och lättare kan bedöma. Vi följde en ås/rygg uppåt, men ju högre upp vi kom, desto mjukare blev snön. På vissa håll började snön ge vika för vår tyngd, ett resultat av att solen låg på. Under oss var det dock berg, så vi behövde inte oroa oss för glaciärsprickor. Ganska snart kunde vi skymta toppen som låg på en mindre tvärgående rygg. Trots att vi befann oss på nästan samma höjd som Mont Blanc, kände jag mig ganska oberörd av höjden. Det kan jag tacka den goda acklimatiseringen för. Vi hade ju haft två nätter på 3200, två på 3400 och en acklimatiseringstur till 4200.

11.50 kunde jag och Benny stå på vår första obestigna topp. Vi byggde ett litet röse för att "muta" in toppen. GPS-fixen visade att vi befann oss på 4717 meter över havet. Alltså 33 meter lägre än vad kartan visade, men samtidigt sa GPS:n att felmarginalen var +/- 27 meter. Nu kanske du undrar hur man visste att höjden skulle vara på runt 4750 om det var en obestigen topp. Jo, när kartor ritades förr i tiden, så mätte man höjden på toppen genom optiska mätningar och gjorde beräkningar på dessa. Att höjder finns angivna betyder inte att någon har bestigit bergen förut. Dock är det ganska vanligt att kartor har blivit redigerade i efterhand när folk har kunnat mäta höjden mer exakt, t.ex. genom GPS.

Väl på toppen började vi spana längre bort i massivet, och såg en  topp lite längre bort som vi visste borde ligga över 5000 meter. Det hade förmodligen gått att följa ryggen dit från platsen där vi stod, men just idag hade vi varken utrustning eller ork att göra denna tur. Däremot såg vi att det löpte en dalgång upp från söder som skulle kunna vara en annan framkomlig väg. Vi tog lite bilder för att minnas den tänkta leden, och därefter började vi bege oss ned i sakta mak. Det dröjde inte länge förrän vi återigen var vid klipporna. Vi fick lite problem med att ta oss ned. Att nedklättra är alltid svårare, speciellt när man inte kan lita på underlaget. Dock hittade vi till slut en riktigt fin väg ned så att vi t.o.m. kunde gå ned. Resten av nedstigningen gick som på en räls. Det var faktiskt svalkande skönt att vada på tillbakavägen. Resten av dagen handlade bara om vila och återhämtning efter knappt åtta timmar av hårt jobb.

 

Berget är namngivet efter Bennys favoritlag i fotboll, Liverpool. Leden som vi gick är döpt till "What would Kristina do?". En liten hänvisning till en Facebook-kommentar som Kristina skrev till oss: Don't do anything I wouldn't do. Ledens svårighetsgrad satte vi till PD. Det som höjer lite är klippartiet. Inte för att det var så avancerat, utan för opålitliga grepp, inga säkringsmöjligheter och stenfallsrisken. Jag skulle säga att berget i mångt och mycket matchar Mont Blanc (Goûter-leden) både till höjd, teknisk svårighet och avstånd. Leden vi gick är markerad på bilden. Höjd från BC till toppen ca. 1600 höjdmeter, det kan man knappast tro när man tittar på en fjuttig bild.

 

Namn: Pik YNWA

Leden: What would Kristina do?

Grad: PD

Höjd: 4717 (+/- 27)

Position: N39°19'43" E72°10'17"

 

Till topps! /Joel

Även denna morgon tog vi det lugnt. Vi hade inte särskilt bråttom, eftersom det bara var tänkt att bli en acklimatiseringstur. Vädret var fint och brukade oftast hålla sig så till kvällen, då det kunde komma in lättare regnskurar. Ett vädermönster som, i princip, höll i sig under hela turen.

 

Vi gick en bit utmed vattnet tills vi fann ett ställe som såg ut att vara tillräckligt grunt för att vada. Vattnet var strömt och rejält kallt, men det var inga större problem att ta sig över. Dock skulle det nog vara större vattenflöde på eftermiddagen. Vi hade siktat in oss på en svacka som vi skulle följa upp till krönet. Underlaget var först helt okej, men ju högre upp vi kom, desto mer löst grus blev det. Ganska jobbigt att gå i. När vi väl nådde krönet såg vi att leden, mycket riktigt, planade ut i en platå. Vi valde att följa en ås som gick till höger för att komma bort mot insteget av ravinen som ledde upp till snöområdet.

Vi valde att stanna på en upphöjning på 4187 meters höjd. Lite nedanför planade det ut i ett stort grusfält, och bortom det kunde vi nu se att ravinen förmodligen var svårklättrad, men till vänster om den fanns det ett klipparti som vi förmodligen skulle kunna passera. Vi stannade på det här stället i nästan en timme, innan vi sedan gick ned till lägret igen. Att vada över var inga problem, fastän det var mer vatten denna gång.

Kvällen ägnades åt den egna hygienen, lite tvagning och tvätt av kläder. Kvällsregnet kom som på beställning, och mitt tält började läcka in som vanligt. Jag hade länge trott att det var sömmarna som släppte igenom, men nu kunde jag identifera boven, och det var den vita delen av väven på mitt MH EV2. Det blir att pensla med silikon när jag kommer hem till Sverige.

 

Till topps! /Joel

Idag skulle vi bara flytta lägret lite längre in dalen, så vi packade ihop våra tält i lite makligt tempo. Själva vandringen var riktigt fin, då det fanns väl upptrampade djurstigar. Det tog oss inte mer än två timmar, så var vi vid foten av det första toppen vi spanat in. Lägerplatsen (3375möh) var belägen där Kashka Suu förenades med ett biflöde. Dock uppstod ett litet problem med hur vi skulle ta oss över vattendraget nästa dag. Det var rejält strömt, och när vi testade att mäta djupet med våra stavar, visade det sig vara djupare än vi trott.

Efter lunchen begav jag mig ut på en rekognoseringstur för att om möjligt hitta en plats att ta sig över vattnet samt att acklimatisera mig lite högre. Dock fann jag ingen naturlig plats där vi kunde korsa vattnet, så vi insåg att vi var tvungna att vada vid något ställe. Vi spanade också efter de bästa möjliga lederna upp på berget, och beslutade oss för att följa en mindre svacka upp. Det är just detta som är det spännande med förstabestigningar. Det finns ingen tidigare beskrivning, inga tips och råd. Vi kunde egentligen inte veta vad som väntade på oss bakom krönet. Vissa delar av leden ser man klart och tydligt, men på längre håll är det omöjligt att veta hur det ser ut. Kanske finns där en ravin som tvingar oss att fira oss ned, eller så finns det en vägg som måste klippklättras. Det enda man kan göra är att chansa och vara beredd på det mesta.

Hur som helst, såg vägen upp mot toppen ganska enkel ut. Vi anade att det planade ut efter första krönet, och förmodligen fanns det någon form av platå där. Högre upp kunde vi också se att det fanns en ravin som vi kanske skulle kunna följa upp till den högre snöbelägna delen av berget. Nästa dag skulle vi göra en acklimatiseringstur, och då skulle vi bättre kunna se leden högre upp.

 

Till topps! /Joel

 

Vi vaknade upp till ett strålande väder, och en vacker utsikt. Vårt läger var beläget på gräsklädda kullar omgivna av fina berg. Idag hade vi bestämt oss för att bara ha en vilo-/aclimatiseringsdag. Vi befann oss på 3200 meters höjd, och behövde sova minst en natt till på denna nivå.

Ganska snart fick vi besök av några barn som bodde med sin familj i en jurta lite längre bort. I dalen fanns det en del boskapsskötare som har sitt sommarbete i området, så överallt strövade det får, getter, åsnor och kor. Barnen i Kirgizistan gör inte mycket väsen av sig. De brukar komma och sätta sig intill oss, och bara sitta där utan att säga någonting. Vi bjöd dem på lite chips och choklad. Det senare uppskattades mycket, då det säkert var ett välkommet ombyte till det vanliga godiset som bestod av torkad surmjölk.

Jag och Benny gjorde en lite kortare rekognoseringstur utmed Kashka Suu, dvs. vattendraget som löpte utmed den dalgång som vi skulle följa. Vi spanade in en topp som på kartan skulle ligga runt 4750 meters höjd. Det vore en lämplig början tyckte vi, både med tanke på höjden och att leden såg ut att vara ganska lätt. Ett bra acklimatiseringsberg, helt enkelt. Resten av dagen chillade vi bara.

 

Till topps /Joel

Det blev återigen en tidig morgon för att ta inrikesflyget till Osh. Vi hade lärt oss från förra året att det var värt varenda krona (130€ ToR) att slippa sitta i en skumpande minibuss på vägar som trafikeras av galna bilister. Väl på flygplatsen möttes vi av ITMC:s representant. När vi sedan skulle gå ut till jeepen trodde jag först att vi skulle få åka en toppmodern Hyundai, med det visade sig att vår bil stod gömd bakom. En gammal sovjetisk UAZ skulle ta oss den sex timmar långa bilvägen till bergen. Komforten i UAZ:en kan väl jämföras med en vanlig kyrkbänk. Vi gjorde lite matinköp innan vi fortsatte vidare.

 

Man kan ju tro att människor som arbetar med turister skulle tala någon engelska, men i Kirgizistan är det ganska ovanligt att de gör det. Utöver kirgiziska är ryska gångbara språk. Som tur är talar jag lite ryska, vilket är ganska fördelaktigt när man gör turer som ligger utanför de vanliga respakteten. Vår chaufför talade inte heller någon engelska, men det vore i sig inget problem om det inte hade varit för att det blev en del strul. Dels gick ett stag till gasreglaget av, vilket gjorde att vi fick hoppa in som tillfälliga bilmekaniker. Vi kunde böja staget, så att det bildade en ögla, genom denna kunde vi sedan dra en ståltråd och på så vis hålla ihop reglaget. Ståltråd är för övrigt Kirgizistans motsvarighet till vår silvertejp.

 

Dels kom ryskan till pass när det visade sig att vår chaufför inte ville köra oss till det utlovade stället. Han hade fått instruktioner om att släppa av oss i Kaman Suu, men vi vill åka ännu längre bort, och in i gränszonen. Chauffören var mycket motvillig, då han inte kände till vägarna där borta samt att han inte hade med sig sina passhandlingar.  Vi stack åt honom ytterligare 1000 som (ca. 200kr), och på så vis körde han oss till det lilla samhället Daraut-Kurgan. Där frågade han några ortsbor, och efter en hel del strul/diskussioner fram och tillbaka, så fick vi betala 1500 som till Momush som kunde ta oss resten av vägen. Kostnaderna brydde vi oss inte i, vi var bara glada att det hela skulle lösa sig. Snart hade vi bytt terrängbil, och satt på en riktigt skumpig ler- och grusväg ut till bergen.

 

Eftersom vi ganska snart skulle komma in i själva gränszonen mot Tadzjikistan, blev vi tvungna att stanna vid en gränspostering. Vi visade glatt upp våra pass och gränszonstillstånd, men befälet menade att tillståndet inte gällde för detta område. Rent formellt gjorde det nog det, men det är ingen större idé att börja bråka. Givetvis var han ute efter pengar, och efter lite diskussioner, så kom vi fram till att betala honom 1000 som för ett handskrivet specialtillstånd. Just detta tillstånd skulle senare visa sig vara väl värt pengarna.

 

Vi kunde nu fortsätta vår resa, och kom fram utan några större missöden. Vi avtalade ett datum, då han skulle komma och hämta oss, och sedan var det bara att slå upp tälten för att krypa till kojs. Vi såg ett par bilstrålkastare, som vi trodde var gränssoldater, men vi fick inget besök den natten. Hur som helst, så var vi äntligen framme. Det var nu som det riktiga äventyret skulle börja.

 

Till topps! /Joel

Efter ett helt dygns resande, varav nio timmar bestod av limbo-liknande väntan på Sheremetyevoflygplatsen i Moskva, så anlände vi till Bishkek tidigt på morgonen. Som vanligt, fick vi stå i kö för att få våra visum i ordning, och som vanligt var organisationen obefintlig. En person betjänade ett helt passagerarplan, men att vi utlänningar måste ödsla en massa tid, är inte deras problem.

 

Väl insläppta i landet möttes vi av vår chaufför från ITMC, företaget som hjälpte oss med transporter och tillstånd. Vi fick sedan vänta på deras kontor tills vi kunde checka in på vårt boende, som av en osannolik slump, var samma bed&breakfast som vi hade förra året, Villa Rosa. Tanten som har B&B:t kände direkt igen oss. Dock hade vi hunnit språka lite med personalen, bl.a. Vladimir som är chefen. Vi visade området vi tänkt oss klättra i. Han menade att bergen till 90% sannolikhet var obestigna där. Så vitt han visste hade ingen varit i området, men många toppar som gjordes under den sovjettiden är inte kända, eftersom det inte finns någon ställe dit man rapporterar och sammanställer bestigningar. Det enda sättet att veta är att söka på internet, men i fråga om vårt område fanns ingenting skrivet.

 

 

På kartan är området som vi tänkte klättra i, markerat med blått. Det röda strecket markerar gränsen till Tadzjikistan. 

 

På kvällen åt vi på den lokala pizzerian som vi frekventerade förra gången, och sedan gick och lade oss ganska tidigt för att vi skulle gå upp tidigt för att flyga inrikes till Osh.

 

Till topps! /Joel

Nu har hemresan börjat. Första etappen går från Osh till Bishkek, via inrikesflyg - en resa Benny, Joel och förra sommarens Pamir-gäng gjorde i buss för ett år sen, och inte hade några planer på att göra om igen, därför fick det bli flyg. Från Bishkek flyger de till Moskva, och sen till Stockholm. Det har jag full koll på. Jag vet också exakt när planet landar på Arlanda. Däremot har jag i tre veckor trott att det är den 1:a augusti som de kommer tillbaks - och det är det ju inte, det är imorgon! Rätt tid, men fel dag... Det gör ju ingenting, jag är hur nöjd som helst med min förvirring kring datum.

 

Dock är det en sliten man som kommer hem. Menyn imorgon eftermiddag har fått bytas ut till magvänlig mat av sorten kokt fisk och vitt ris. Det blir inte Amarone, det blir avslagen Cocacola. Han lär vara aningen mer tanig än när han åkte.

                    

                           Före!                                 Efter?

 

Det ska i alla fall bli väldigt roligt att få hem Joel. There is no place like home. Borta bra, men hemma bäst. East or west, home is best. Hem, ljuva hem. Undrar hur länge han stannar den här gången... ;) Jag lämnar härmed över bloggen till Joel igen. Det kan ta några dagar av återanpassning, men sen är han tillbaks här, med en fullständig redogörelse för förstabestigningarna. Jag återkommer i kommentatorsfältet, om inte annat!

 

Mot nya höjder!/Kristina

Ja, bortsett från att Kirgizistan ligger dumt till i förhållande till Falun, så vet jag i alla fall minst en till nackdel... (Och kvinnosynen och korruptionen och de politiska oroligheterna och spädbarnsdödligheten osv.) Joel är ganska frisk av sig. Han har förstås alltid någon muskel någonstans som ömmar och som han går och känner på och tänker ut nya läkande övningar för. Men annars. Jag tror inte att han har varit hemma från jobbet pga sjukdom en enda dag de senaste tio åren. Dock verkar det som att Kirgizistan och Joel inte riktigt klickar till 100%. Den här gången tog det några veckor innan förbannelsen slog till, och Joel är glad att han ligger på ett bed and breakfast och inte i ett tält. Troligen är det en matförgiftning, även om Benny som ätit likadan mat har klarat sig lindrigare. Nåja, vi har pratats vid i telefonen, och det verkar som om Joel håller humöret uppe ändå. Om några dagar hänger han säkert på en kirgizisk nattklubb och dansar sig igenom natten.

 

Mot nya höjder!/Kristina