Utebloggen

Innan jag åkte till Kirgizistan läste jag en artikel i populärtidskriften Världens historia (2008:1). Artikeln handlade om hur den sista stora utmaningen i Alperna klättrades. Givetvis pratar jag om Eigers nordvägg. Många var de som gett sig på väggen, i förhoppning om att bli först upp, men dittills hade Eiger (trollet) trotsat alla försök. Många gånger slutade försöken med dödlig utgång. I juli 1938 var två tyska och två österrrikiska klättrare där samtidigt. I början var de konkurrenter, men snart tvingades de att samarbeta för sin överlevnad och gemensamma framgång. Genom samarbetet lyckades de, efter många umbäranden, klättra hela nordväggen. Väl nere blev de firade som hjältar. Bestigningen fick sådan uppmärksamhet att Hitler passade på att vinna politiska poänger, då det tysk-österrikiska klättersamarbetet kom vältajmat, i och med Anschluss, föreningen av Tyskland och Österrrike.

 

Som klättrare fascinerades jag av att läsa om den utrustning och den teknik de fyra klättrarna hade. Österrikarna hade, t.ex. inte stegjärn, utan de hackade fram fotsteg i isen! Deras kläder hade inga högteknologiska membran, utan var tunga och blev snabbt våta. Repen var gjorda av hampa, och några power bars eller energigelpåsar var det inte tal om. Eftersom klättringen tog lång tid pga. utrustningens begränsningar hade de mycket mat med sig, bl.a. tre kilo socker och massa salt fläsk. Man kan inte annat än att beundra dem.

 

 

Dock slog det mig, när jag läste artikeln, att om 40-50 år kommer jag förmodligen se tillbaka på denna tid och förundras över vilken osofistikerad utrustning jag klättrar med nu. Givetvis kommer utrustningstekniken att gå framåt. Svårt att tänka sig, men det fina med historisk insikt, är just detta med att man lättare kan sätta in sig själv i ett större tidssammanhang. I framtiden kommer kanske alpinister ha armbandsur med inbyggd GPS, satellittelefon, 3D-holografiska kartor med en upplösning som överträffar verkligheten. Klockan drivs för övrigt av kroppsvärmen. Tält, sovsäck och kök kommer att väga en bråkdel av vad den gör idag, och allt kommer dessutom att rymmas i en tvåliterspåse. Klätterutrustningen kommer att vara ännu lättare, och det kommer att finnas säkerhetsfunktioner som avsevärt minskar risken för dödsfall. Kanske är det återigen "klockan" som via sin sond med elektroniska vågor kan förutsäga laviner och avslöja glaciärsprickor. Kläder med nanoteknik som bl.a. eliminerar förfrysningsskador.

 

Visst låter det som science fiction, men jag kan lova att klättrarna av Eiger hade tyckt detsamma om min utrustning om någon hade presenterat den för dem. Jag ser verkligen fram emot att få följa utvecklingen, och vem vet? Om 40 år, så sitter jag och talar in ett blogginlägg (eller motsvarande) och funderar på hur klätterutrustningen är om ytterligare 40 år.

 

Till topps! /Joel