Utebloggen

Det brukar sägas att man inte är en "riktig" student förrän man har gjort sin första omtenta. Detta går egentligen att överföra till alpinism, för man är ingen riktig alpinist förrän man har missat sin första topp. Nu kan det ju låta som ett lamt sätt att försöka släta över de missade topparna, men det är det verkligen inte. Faktum är att jag har lärt mig mer på denna tur än någon annan.

Det första jag vill dela med mig av är kanske inte direkt en lärdom, utan snarare en bekräftelse. Jag har alltid föreställt mig att jag är förståndig nog att vända om ifall förutsättningarna inte är de rätta. Dock har jag inte kunnat få mitt antagande bekräftat, förrän nu. Jag vet att jag kan vara envis och av den anledningen skulle jag kunna ta onödiga risker. Det känns därför skönt att veta att jag inte behöver "bevisa" mig. Jag vet vad jag kan, och vad jag klarar av. Jag klättrar inte heller för att få någon annans bekräftelse, utan jag klättrar endast för min egen lyckas skull. "Berget står kvar", och denna gång är det inte bara en floskel jag hasplar ur mig, utan denna gång menar jag det verkligen.

Några lärdomar jag har dragit är:

- Tålamod. I början satte vi av i för högt tempo, både vandringsmässigt och i hur vi avancerade på berget. Vi ödslade onödigt med kraft samt att vi inte acklimatiserade oss ordentligt. Detta slet onödigt mycket på våra kroppar, så när vi blev ansatta av magsjukan, var vi redan slitna och nedsatta. Vi gav oss inte heller tillräckligt med tid för att återhämta oss mellan bergen. Speciellt inte med tanke på vår sjukdom.

- Rent vatten. Nästa gång följer det med en filtreringspump. Förvisso en del extravikt, men jag har sett alternativet, och det är värre. En annan sak är att man ska gå en bit från lägret när man hämtar vattnet. Allt för att undvika smuts.

- Fräsch mat. På hög höjd tappar jag aptiten. Jag får helt enkelt inte i mig mina frystorkade. I dessa fall hade jag kunnat betala tresiffrigt för ett äpple, eller färska grönsaker. Nästa gång ska jag se till att ha med mig lite frukt och ett par måltider som är fräscha. Jag ska också göra egna soppor, då just soppa är enkelt att få i sig.

- Smidiga transporter. Man kanske tänker sig att det är ganska vilsamt att sitta i en minibuss under en hel dag, men det är tvärtom mycket ansträngande att resa så länge. Nästa gång blir det helt enkelt inrikesflyg (speciellt som jag nu har åkt runt och sett ganska mycket).

- Fräscha upp kunskaperna. Hade jag och Benny bara fräschat upp våra kunskaper om Pik Lenin, dvs. läst på om själva toppdagen, så hade vi vetat om att "Kniven" var ökänd för blåsten, och då hade vi kanske fortsatt och därmed nått toppen.

Tro inte att jag grämer mig över allt jag kunde göra annorlunda. Jag är faktiskt ödmjukt tacksam för de kunskaper och insikter jag har fått. Jag är inte heller särskilt besviken eller ledsen för att jag missade topparna. På något sätt känner jag mig mer som en "riktig" alpinist nu, än innan jag åkte.

Till topps! /Joel

Då var det dags för en ekonomisk sammanställning av sommarens äventyr. Den enskilt största potten är avgifterna till de olika arrangörerna. Vi köpte s.k. lite package för både Pik Lenin och Khan Tengri, vilket innebär att vi får hjälp med allt pappersarbete samt transporter till och från bergen, några måltider i baslägret samt ett par hotellnätter i städerna. Arrangemanget bokades via K2 Adventures, men ute på bergen var det Pamir Expeditions respektive Ak-Sai som tillhandahöll servicen. Givetvis utgjorde helikopterflygningen en stor del av priset.

850 Tågbiljetter, Falun-ARN ToR
5344 Flygbiljetter, ARN-Bishkek ToR
12 737 Lite Package, Pik Lenin och Khan Tengri
448 Mediciner
1750 Mat, godis och förbrukningsvaror
891 Satellittelefon
4355 Övriga kostnader, hotell osv.
26 395 Totalt

Mitt hittills dyraste berg.

Till topps! /Joel

Dag 28 - Bishkek. Bergsäventyret var nu över för denna gång. Trots att vi inte lyckades ta någon topp, så var vi glada över att vara i civilisationen. Och efter veckor av matfantasier och ideliga matdiskussioner kunde vi nu frossa i mat och dryck. Kirgizistan är ett billigt land att vara i. Priserna är ungefär en fjärde- till en femtedel av de i Sverige. Folket är också mycket trevligt samt att det är förvånandsvärt liten närvaro av polis, milis och militär med tanke på att den är en före detta sovjetrepublik. Enda gången vi fick problem med polisen var i Osj, då en polis stoppade oss på gatan och ville se våra pass. Jag, Elin och Axel kunde visa upp pass, men Benny och Isak hade sina på hotellet. Eftersom han inte hade "tid" att följa med och kontrollera dem ville han "bötfälla" skurkarna. 200 som (ca. 25kr) skulle det gå på, men lite av ren princip ville Benny och Isak inte gå med på det. Det hela löste sig när en medelålders kvinna såg vår belägenhet och började gorma med polismannen. Hon tyckte att han skulle sluta trakassera oss turister, och det slutade med att vi fick gå. Trots polisens fula försök kändes han ganska harmlös. Han ville nog bara kunna köpa något fint åt frugan sin.

Dag 29 - Besök på historiska museet. Tämligen bortkastad tid och peng. Dock var det svalt där inne, så det var väl värt det bara att få komma undan solen för ett tag.

Dag 30 - Isak som hade varit kvar i Bishkek, medan vi var på Khan Tengri, hade hunnit vara runt lite i staden. Ikväll skulle vi gå på klubb. Det måste jag säga: det var en av de mest annorlunda klubbupplevelser jag varit med om. Benny och Isak som hade för "sportiga" kläder på sig, var tvungna att köpa fula och alltför små t-shirtar innan de fick komma in. På dansgolvet gick det mesta ut på att framstå som sexig, vilket nådde sin klimax när man senare utrymde golvet för en stripshow. Det var en riktig stipshow med stång och lapdance. Efter två nummer med damer kom i jämställdhetens namn en show med ett par manliga strippor. Vi turister satt mest och gapade, och det var inte av hänförelse.

Dag 31 - Dagen ägnades mest åt att återhämta oss från gårdagens utsvävning. Axel, som under nattens promenad till hotellet trakasserat undertecknad när denne befann sig i en olycklig belägenhet, blev straffad för sina synder med en passande huvudvärk. Han tyckte att det skulle vara förfärligt roligt om jag gjorde på mig där på vägen hem till hotellet.

Dag 32 - Hemresedag. Egentligen skulle det bara bli en stillsam dag i resandets tecken, men det visade sig att dagen skulle bli mycket mer händelserik än vad vi kunde tänka oss. Dagen började helt enligt planerna med att vi träffade på belgarna från baslägret för en lunch inne i centrum. När vi sedan kom ut till flygplatsen skulle vi bara gå in till terminalen när Elin plötsligt drabbades av en låsning i knät. Det kom från ingenstans men smärtan var oerhört påtaglig. Hon kunde inte stå, gå eller ens sträcka ut knät. Medicinsk personal tillkallades och snart var ett flertal personer involverade i Elins knä. Det petades, klämdes och synades, alltmedan tårarna rann. Läkarna ville skicka in Elin till Bishkek, men det var ju helt uteslutet. Problemet var dock att man kanske inte skulle låta henne stiga på planet när hon hade så ont. Det hela löstes genom att läkaren ordinerade några dundervärktabletter. Ett par piller senare och med en rullstol kunde Elin sväva bort i sin egen värld.

Att det senare blev tjafs med bagageincheckningen var väl inte mer än väntat. Vi skulle flyga med Uzbek Air, vilket bara det borgar för viss inflexibilitet. Efter viss omstuvning, kunde vi gå till passkontrollen. Jag, Isak och Elin hade ju ordnat ett par dagars förlägning på våra visum, men Benny och Axels tid hade löpt ut under gårdagen. Vår förhoppning var att de inte skulle titta så noggrant, speciellt när vi övriga hade giltiga visum. Vi var inte helt omedvetna om att det var lite av en chanstagning. Vi visste också att man egentligen inte ska slarva med visum när det gäller före detta sovjetrepubliker. Givetvis upptäcktes kontrollanterna att deras visum hade gått ut. För oss övriga var det lugnt. Chefen tillkallades och han kunde konstatera att Axel och Benny hade problem. De skulle få återvända till Bishkek, missa flyget och förmodligen inte kunna ta sig till Sverige förrän nästa vecka eftersom det var helg och myndigheten som utfärdar förlängningar av visum var stängd. Nu började kallsvetten bryta fram. Fanns det verkligen inget annat sätt? Nej, det gjorde det inte - i alla fall inte officiellt... Ett gott tecken var att det fortfarande var en dialog. En nitisk tjänsteman hade bara avslutat diskussionen. Båda parterna fiskade lite för att kolla den andres intention. Det hela slutade med att det visade sig finnas en inofficiell lösning som gick ut på att Axel och Benny betalade 100$ var. Ett billigt pris om man ser till alternativet. Själva betalningen gick till så att Benny fick lägga pengarna under en madrass på en soffa i ett nedsläckt rum i en avsides korridor. Det var med viss lättnad som vi steg på planet mot Tashkent, Uzbekistan. Elin då? Jodå, hon satt mest och var halvirriterad i sitt nedknarkade tillstånd medan förhandlingen med tulltjänstemännen hade pågått.

I Tashkent skulle vi bli tvungna att vänta i nära sex timmar. Eftersom det krävs visum att lämna flygplatsen kunde vi inte annat göra än att vänta ut tiden i en bevakad transithall. Jag måste säga att denna upplevelse var som hämtad direkt från en Kafka-novell. Överallt fanns det uttråkade tjänstemän med håglösa ansikten. Försökte man prata med någon kändes det som om man inte nådde fram. Det var som om all kommunikation bara passerade och upplöstes i intet. Själva hallen var mycket hög i tak och av marmor. Utmed väggarna stod det pelare och mittendelen av trapporna var klädda med röda mattor som sopades och sopades och sopades av böjda uzbekiska gummor. Nedanför trapporna fanns en torrlagd fontän. Det fanns en restaurang som serverade nudelsoppa och pelmeni. Vi beställde pelmeni och studerade den rökande kocken som satt i soffan framför bardisken. Han var uppslukad av en rysk/uzbekisk (?) såpa á la Days of our lives. Tyvärr har jag inga bilder från eländet. Det var förbjudet att fotografera där inne - som om det fanns något värdefullt att avslöja från transithallen som gud glömde. Som tur var somnade jag ifrån denna surrealistiska upplevelse. Jag sov också under största delen av flygningen till Riga. Det var med en påtaglig känsla av att befinna sig i Europa som jag gick omkring på Rigas flygplats. Nu hade jag bara flyget till Stockholm och tågresan till Falun kvar. Och båda delarna gick bra.

Till topps! /Joel

Dag 25 - Det kändes bra att vakna upp i baslägret, trots att det inte är någon plats man skulle vilja tillbringa sin semester på. Dagen ägnades mest åt vård av utrustning och senare på kvällen beställde vi middag i mässtältet. Måltiden gick på 12€, vilket måste anses vara ett hutlöst pris. Men alternativen som var frystorkat eller svält kändes mindre lockande. Vi var tvungna att få i oss lite näring. Maten smakade gott, men den kom ut lika snabbt som den kommit in. Under dagen blev vi bekanta med ett par belgare som hade vandrat in till baslägret. Nu väntade de också på att få flyga ut med samma helikopter som vi.

Dag 26 - På södra glaciären, intet nytt. Det var mest en limbotillvaro, där timmarna flöt förbi i en konturlös ström av tid. Benny, däremot kände att han levde när han låg under stjärnorna, så utmattad att han t.o.m. somnade på stenblocken utanför toaletten.

Dag 27 - Denna dag steg vi upp hyfsat tidigt. Vi ville packa ihop våra grejer i tid, för vi ville absolut inte riskera att missa helikoptern. Som vanligt kom den inte på aviserad tid, men den dök upp i alla fall. Efter en snabb urlastning av en massa mat, så trodde vi att vi skulle få kliva ombord, men till vår förvåning flög helikoptern bara iväg. Där stod vi nu med munnar som guldfiskar, och undrade vad som precis hände. I typiskt post-sovjetisk stil hade ingen informerat oss om någonting, utan all information är på "need to know basis". Det visade sig att helikoptern skulle åka och hämta några andra personer först innan vi kunde åka iväg. Nåja, det viktigaste var att vi i alla fall fick flyga ut till Karkara.

Direkt vid landningen kom det en minibuss som skulle köra oss till Bishkek. Vi ville dock hämta en väska med grejer som vi lämnat innan vi åkte ut till glaciären. Väskan fanns i lägret på andra sidan ån. Chauffören och kvinnan som administrerade alla bussar bara skakade på huvudet. Det gick inte. Vi utgick från att de hade missförstått vårt önskemål och förklarade igen att vi lämnat en väska i deras läger, och att det var ju bara en omväg på några hundratals meter. Återigen fick vi svaret att det inte gick. Vi fattade ingenting och de måste ha känt av vår frustration för kvinnan tog oss avsides och förklarade att gränsen mellan Kazakstan och Kirgizistan var stängd. Lägret som låg på andra sidan ån var alltså på Kazakstanska sidan, och just nu fick ingen passera däremellan. Vi blev försäkrade om att det skulle lösa sig, och att de skulle komma med vår väska till Bishkek. Förmodligen handlade det bara om att gränsbevakarna ville kräma pengar ur de olika researrangörerna. Vi fick i alla fall vår väska efter ett par dagar. Mer synd var det om en spanjor som tvingats åka ut från glaciären för att uppsöka tandläkare i Bishkek. Han hade riktigt ont, då en tandskruv hade börjat lossna. Stackarn hade alla sina pengar, kontokort och pass på kazakiska sidan. Axel och Isak hade träffat honom vid ett senare tillfälle och det visade sig att allt ändå hade löst sig, men den rest-sovjetiska byråkratin kan verkligen ställa till det. Detta skulle Axel och Benny få erfara några dagar senare.

Till topps! /Joel

Eftersom vi återigen skulle passera Chapaevas vägg, så var det viktigt att komma iväg hyfsat tidigt. Vi packade ihop våra grejer och började gå ned mot läger 1, där vi antog att Axel fortfarande väntade. Förhållandena var bra med snö som bar oss. Det är en av anledningarna till att man helst går tidigt om morgnarna, för när sedan solen börjar värma blir det tungt att gå i snömoset som uppstår. En annan fördel är också att snöbryggorna över glaciärsprickorna är mer hållbara. Elin hade under gårdagen fått erfara hur det känns när en snöbrygga kollapsar. Det var på nedvägen från berget, så hon var ensam, men som tur var kunde hon ta sig upp för egen maskin. När jag själv kom till samma ställe minns jag att jag tänkte att det var ett otäckt hål, och om man skulle falla där så skulle man få en åktur utför Khan Tengris nordvägg på några hundra meter.

Hur som helst nådde vi läger tidigt på morgonen. Axel blev riktigt glad över att se oss. Han hade haft det långtråkigt nere i lägret. Dels var han ensam, dels hade han mest legat sjuk inne i tältet. Skönt att vi nu åter var samlade. Vår enda önskan nu var att komma till baslägret och att få flyga ut. Vandingen tillbaka skedde i makligt tempo. Många pauser och längtande blickar mot lägret senare så var vi framme. Det första vi gjorde var att köpa oss var sin coca-cola. Det visade sig att det inte skulle komma någon helikopter förrän om tre dagar, så det gällde att göra sig ordentligt hemmastadd.

Till topps! /Joel

Toppdag. 02.00 började min mobiltelefon spela "Vargjakten" med Vladimir Vysotskij. Det var dags för oss att ge oss på "Himlens herre". Det hade snöat under natten. Det betydde att vi skulle bli tvungna att spåra i nysnö. Som tur var fanns det en ryss vid namn Ivan som också skulle toppa idag. Han sprang ifrån oss ganska snabbt, men inte utan att lämna en del upptrampade spår. 

Själva toppbestigningen inleds med en ganska brant vägg på 60° som tar en upp på sadeln. Därefter är det egentligen bara en lång kamvandring tills man kommer upp till partier med lite mer vertikal klättring samt en del snöfält. I början var det lite jobbigt med all snö som samlats på sadeln, men ju högre upp man kom på kammen, desto mer övergick det till stenunderlag. Till en början försökte vi hålla samma tempo som Ivan, men det var ingen större idé. Elin kände sig svag och illamående. Hon försökte hålla i ett tag till och klättrade en bit upp på de fasta repen, men till slut tog det stopp. Hon kände att sjukdomen gjort slut på hennes krafter. En snabb överläggning var allt som behövdes innan hon bestämde sig för att gå ned själv. Efter ömsesidiga förmaningar om att ta det försiktigt stod jag nu ensam någonstans på Khan Tengris rygg. Mina kamrater var utspridda på berget och själv kände jag mig trött och fysiskt nedsatt. Jag hade, innan jag och Elin skilts åt, redan drabbats av en diarréattack. Jag kände hur min mage inte alls ville vara med, men jag fortsatte att ta mig uppåt, men snart var jag tvungen att akut gå på toa igen plus att jag fick kväljningar som fick ögonen att vattnas. Jag försökte ta mig vidare, men efter ett tag hejdade jag mig.

Jag försökte begrunda min situation. Höjdmätaren sa att jag befann mig på 6400 meters höjd, vilket innebar att jag hade 600 höjdmeter kvar till toppen. Klockan var knappt sju, så jag hade gott om tid. Det hade ljusnat och vädret var lovande. När jag tittade upp mot toppen, och såg den där uppe, visste jag att jag skulle kunna ta den. Att jag hade tillräckligt med krafter för att ta mig dit betvivlade jag inte. Och efter den försmädliga toppmissen på Pik Lenin kändes det viktigt att vår expedition åtminstone skulle få placera en medlem på Khan Tengris topp. Visst hade jag tillräckligt med krafter för att nå toppen...

...men jag visste också att jag inte skulle ha kraft nog att ta mig därifrån. Jag skulle förmodligen bli tvungen att förlita mig på turen eller att någon annan skulle ta mig ned helskinnad. Jag valde att vända om. Och jag kan säga att varje cell i min kropp protesterade för varje meter som jag avlägsnade mig från toppen. Dock gick känslan över ganska snart och jag rörde mig raskt nedför berget. Elin hade precis kommit till lägret när jag kom dit. Båda var vi helt utmattade. Vi bara satt utanför vårt tält i solen helt apatiska. Det dröjde ett bra tag innan vi ens orkade krypa in i tältet för att vila oss. Uppenbart var att vi hade något i våra kroppar för vi båda låg febervarma och med frossa.

Ett par timmars vila gjorde dock gott, och vi kunde börja fundera på vårt nästa drag. Vi bestämde oss för att gå ned till Benny i läger 2. Sagt och gjort, så packade vi ihop våra saker i slow motion. Tack vare nedförslutet och det snälla underlaget kom vi snabbt ned till Benny som legat och varit sjuk under ett helt dygn. Vi slog upp vårt tält och gick och lade oss för natten.



Till topps! /Joel

Idag hade vi inte särskilt bråttom, så vi bestämde oss för att gå upp till läger 3 i maklig takt. Redan efter några hundra meter började Benny hamna på efterkälke. Något var inte riktigt bra. Han fick verkligen kämpa och slita för varje steg han tog. Snart var det uppenbart att det inte skulle gå. Vad det nu än var som vi hade i våra kroppar, så var det nu Bennys tur att vända om. Ett problem var att han inte hade något kök, för det hade Axel nere i läger 1. Vi smälte lite vatten och hoppades på att det skulle lösa sig. Det fanns ju andra klättrare i lägret.

Nu var det bara jag och Elin kvar som träget stretade vidare mot läger 3. Ganska snart kunde vi se det på håll där det låg beläget precis under sadeln mellan Chapaeva och Khan Tengri. Men trots att man kan se lägret betyder det inte att man är nära. Vi hade minst ett par timmars vandring kvar innan vi nådde den lilla avsats som rymde lägret. Vi hittade en hyggligt bra plats att resa vårt tält på. Som tur var sken solen och det var behagligt att sitta utanför tältet. Jag tvingade i mig lite frystorkat, med betoning på lite, innan jag med lätt feber kunde lägga mig för natten. Lite ledsamt kändes det när jag insåg att vår grupp var spridd för vinden. Isak satt i Bishkek, i läger 1 låg Axel och spydde, Benny var utslagen i läger 2, medan jag och Elin låg trötta och håglösa i läger 3.

Det är bara att inse; magsjuka, aptitlöshet och feber var inte någon bra uppladdning inför morgondagens toppförsök.

Till topps! /Joel

Det var strålande väder när vi packade ihop våra grejer. Idag kunde vi se fram emot en 40 minuter lång helikopterfärd med en rysk Mi-8 (?). Det är alltid lite läckert att åka helikopter. I- och urlastningen fick mig att minnas tillbaka till lumpentiden. Först satt vi tätt packade med alla ryggsäckar och väl på marken hivades packningarna ut snabb för att avslutas med att man skulle lägga sig över dem för att de inte skulle blåsa bort.

Baslägret på södra Inylchek-glaciären bestod av de sedvanliga mäss- och bostadstälten. Dock dröjde vi inte kvar länge, utan vi packade våra ryggor och begav oss mot läger 1 vid Khan Tengris fot. Vi var ju redan acklimatiserade, så det fanns ingen anledning för oss att stanna i baslägret. Vandringen över glaciären tog några timmar. En ganska dryg vandring, då underlaget mest bestod av morän. Lite varstans fanns det vattendrag som var ganska besvärliga att ta sig över, speciellt när man bär på tunga ryggsäckar. För det mesta löste vi det genom att hiva över ryggorna innan vi hoppade över med isyxorna i högsta hugg. Det hade inte varit roligt att hamna i en av dem då det både var kallt och strömt. Elin var ganska nära att få erfara hur det hade varit vid ett tillfälle.

Klockan var närmare sju på kvällen innan vi nådde lägret. Vi var alla lite småtrötta när vi kom fram, och nu när vi återigen befann oss på hög höjd gjorde sig våra dåliga magar sig påmind. Kanske hade Isak, som valt att stanna i Bishkek, gjort rätt. Återhämtningen nere i Osj var kanske inte tillräcklig. Med lätt frossa och feber kröp vi in i tälten. Det gällde att få lite sömn för vi skulle upp tidigt eftersom vi ville passera passet utmed Chapaeva innan det började bli varmt. Just sträckan mellan läger 1 och 2 utmed Progrebetskij-leden är den mest riskabla med glaciärsprickor, laviner och risk för stenfall.

Till topps! /Joel

Även denna dag ägnades till största delen i en minibuss. Vi skulle åka från Bishkek till Karkara, varifrån helikoptern ut till Khan Tengris basläger lyfte. Även om det stundtals var drygt med dessa bussresor, så fick vi alla fall se väldigt mycket av Kirgizistan. Karkara är en liten by som ligger mitt på gränsen mellan Kazakstan och Kirgizistan. Vi var tvungna att ha speciella gränsdokument för att få befinna oss i området. Väl framme, efter nio timmar, blev vi direkt hänvisade till ett tvestjärtsinvaderat fält långt borta från de andra klättrarna som betalat "full package". Lite som andra klassens medborgare var det bara att lomma iväg till förvisningen.

Ganska snart började det mörkna, men vi hade sett att det fanns en affär på andra sidan floden, så vi tog våra pannlampor och gick över bron. Att det fanns en bom med en skylt ignorerades helt av vårt sällskap som fantiserade om chips och andra godsaker. Affären visade sig bestå av bråte, men det var massa liv och rörelse i huset, då de firade mormoderns 60-årsdag. Vi undrade om vi åtminstone kunde köpa en kopp te. Affärsinnehavaren erbjöd oss då att få sätta oss i deras jurt för en traditionell kirgizisk måltid. Vi böjds på en rätt som från kirgiziska översattes till "ung kvinna". Rätten beskrivs enklast som en soppa bestående av grönsaker, fårkött och ett stor pastaplatta. Detta sköljdes sedan ned med den traditionella sura hästmjölken kumuz. Jag som är van surströmmingsätare tänkte att det inte kunde vara så farligt och tog en girig klunk, men det var som att få i sig härsken galla. Jag svalde artigt, men ställde sedan mjölken en bit från mig. Dock vågade jag mig på att smutta lite på den för att testa om den var så hemsk som första klunken, och det var den. Men ett par smuttar senare så började jag vänja mig och när måltiden var över var min skål tom. Under hela måltiden hade vi sällskap av dottern i familjen. Med jämna mellanrum kom det också in andra familjemedlemmar och alla var genuint nyfikna på oss och Sverige. Innan vi drog oss tillbaka gick vi till den stora festlokalen där födelsedagsfirandet pågick. Vi blev bjudna på vodka och återgäldade med att sjunga "Ja, må hon leva" till stor glädje för kirgizerna. Ett möte mellan människor när det är som bäst.

Vi återvände till våra tält mätta och kulturellt berikade. Vi kunde nu se fram emot morgondagens helikopterfärd. Elin som förklarat krig mot alla tvestjärtar förde ett utrotningskampanj innan hon kunde lägga sig. Dock hade tvestjärtarna det psykologiska övertaget för hon låg mest och nojade sig över att de kröp i hennes sovsäck. Jag som är en fredlig själ hade slutit fred med de små krypen, och kunde därför somna med ett leende på läpparna.

Till topps! /Joel

Dag 16 - Dagen ägnades åt att ta hand om oss själva. En del shoppande varvades med restaurangbesök och dithörande akuta besök till toaletten. Vi besökte bazaren och ekiperade oss för några dagar av turistande. På kvällen inhandlades en vattenmelon, vilket hade varit min främsta matfantasi på berget. Dock blev den inte inmundigad på vanligt vis, utan jag kan avslöja att en flaska vodka var inblandad i det hela.

Dag 17 - Även denna dag ägnades åt souvenirshopping och restaurangbesök. Våra magar fortsatte att protestera trots att aptiten återfunnit sig. Det blev en hel del pelmeni och shashlik. Jag saknar faktiskt det ryska köket sedan min sejour i landet i min ungdom.

Dag 18 - I stort sett ägnades hela dagen i en minibuss som tog oss från Osj till Bishkek. Vår plan var ju att ta helikoptern till Khan Tengri (7010) och eventuellt Pik Pobeda (7439). Vi var ännu inte helt återställda, men vi hade kunnat äta och vila oss ordentligt. Frågan var bara om det var tillräckligt. Den långa bilresan var tröttande, speciellt när vi redan hade åkt sträckan en gång. Om (eller när) jag kommer tillbaka, så ska jag ta inrikesflyget. Dock ångrar jag inte att jag åkt en gång för man får verkligen se mycket av landet. Den största behållningen under dagen var när vi stannade till vid en sjö och beställde in tre kilo friterad fisk och inget mer. Det var verkligen gott och vi behövde få i oss proterinerna. Det var ganska sent på kvällen när vi kom fram till vårt hotell i Bishkek, men vi gick ut och åt en pizza innan vi gick och lade oss.

Redan under natten insåg vi att vi hade vädergudarna emot oss. Det blåste upp häftigt och vi blev helt igensnöade. Det var bara att ställa in det planerade toppförsöket. Benny som kände sig laddad och stark blev ganska besviken. Istället för fint väder med toppbilder på leende alpinister, så satt vi instängda i våra små tält. Det hade drivit igen så mysket snö för öppningen att jag var tvungen att nyttja mina gamla karatekunskaper för att kunna skapa en öppning ur vilken jag kunde krypa ut.

Hur skulle vi göra? Vi kunde ligga i tälten och vänta ut ovädret, men det som talade emot detta var att vi hade det knapert med mat och gas. Sedan är det oändligt tråkigt att bara ligga i ett tält och knappt kunna föra en konversation för att vinden river och slår så i tältduken. Alternativet att packa ihop och ta sig nedför berget i dessa stormbyar kändes inte heller så lockande. Det vara bara att välja mellan två onda ting. Till slut fattade vi beslutet att gå ned. Vi vräkte ned alla saker i packningen med en snabbhet som hade fått mina gamla befäl att fälla en tår av lycka, så kunde vi börja röra oss ned mot läger 2 som låg mer skyddat mot vinden. Nedstigningen gick snabb, och där nere mötte vi Axel och Isak som också höll på att packa ihop sina saker. De hade bestämt sig för att gå ned till läger 1. Dels kände de sig dåliga, dels spelade det dåliga vädret in. De hade gjort en acklimatiseringstur upp mot high camp under gårdagen, men redan då insett att det blåste för mycket. Vi tog en lunchpaus innan vi alla fem började gå nedåt i gemensam tropp.

Vi gav helt enkelt upp Pik Lenin. Nu ville vi bara ut till civilisationen för att kunna kurera och återhämta oss. Dock gäller det att inte slappna av för mycket, för det är just på vägen ner som de flesta olyckor sker. Det inträffade faktiskt ett par incidenter som kunde ha slutat olyckligt, bl.a. gick jag igenom en glaciärspricka på min väg ned från high camp. Vi var inte inknuta vid tillfället. Lite läskigt är det när man går i godan ro, och plötsligt försvinner marken under fötterna. Man försöker sparka och spjärna emot med benen men det finns bara tomrum. Nu var sprickan inte så bred, så jag kunde vika mig framåt med hjälp av ryggsäcken och på så vis kravla mig ut. Den andra incidenten skedde vid kruxet, då Benny tappade fotfästet och började glida nedför. I nästa stund såg man hur Elin drogs ned och jag visste att jag stod på tur. Det var bara att försöka gräva ned stegjärnen så djupt det gick och spjärna emot. Som tur var var det inte så brant eller någon längre fallsträcka, så med hjälp av Isak kunde vi hejda kanandet (snarare än fall). Det var aldrig någon risk för livet, men hade jag slitits med hade det resulterat att vi samlats i en hög en bit ned. Dock kan alltid skador uppstå när tre personer med stavar, isyxor och stegjärn hamnar på varandra. Nu är det inte min mening att försöka göra någon stor grej av dessa händelser. Jag vill bara utan omskrivningar försöka redogöra för de risker som faktiskt förekommer.

En annan risk som finns är givetvis laviner. Axel och Isak fick bevittna när en stor lavin gick pga. nattens ymniga snöfall. Tyvärr gick den precis över leden mellan läger 1 och 2. Olyckligtvis befann det sig en grupp i dess väg, med resultatet att en person träffades av ett isblock och fick bäckenbenet krossat. Tur i oturen, så var det ingen som dog av lavinen. Axel fångade faktiskt den aktuella lavinen på bild.

Glädjande nog kom vi alla ned till läger 1 välbehållna och utan några större missöden. Detta firades med en öl och ett lagat mål mat i mässtältet. Det var riktigt skönt att kunna inhysa sig i ett av Pamir Expeditions stora tält. Nu jäklarns skulle det sovas av.

Till topps! /Joel

Toppdagen. Det var nu som det gällde. Alla dagar av förberedelse (magsjuka) och uppladdning (coca-cola) skulle nu betala sig. Vi hade satt våra klockor på 04.00, men när vi stack ut huvudena insåg vi att det blåste alldeles för mycket. Vi bestämde oss för att vänta i två timmar för att se om vädret blivit bättre. 06.00 pep alarmet igen, och nog hade det mojnat lite, men det var ändå ganska blåsigt. Vi diskuterade länge hur vi skulle göra. Elin var ganska tveksam, Benny kunde tänka sig att testa, själv blev jag mer och mer övertygad om att vi skulle göra ett försök. Det som fällde avgörandet var att några ryssar precis valde att gå mot toppen. Vi kunde ju inte vara sämre.

Ganska snart stod vi redo för att ta oss an toppen. Till en början gick det utför, så det var en bra start, men efter sadeln kom stigningarna. Både jag och Benny kände oss starka och hyste stor tillförsikt. Elin hade det lite kämpigare. Vinden gjorde att hon frös ganska mycket om händerna. Förmodligen påverkades hon av både höjden och vår usla uppladdning under veckan. Toppkammen kan delas in i tre stigningar med påföljande kamvandringar. Vi gick i raskt tempo och klarade av den första stigningen snabbt. Vi kom t.o.m. ifatt ryssarna som hade lämnat lägret en timme före oss. Medan vi tog en paus försökte Elin värma sina händer, men det var svårt för henne att få igång cirkulationen. Ganska snart stod det klart att hon var tvungen att vända. Med en rad förmaningar om att ta det försiktigt gick hon ensam tillbaka till lägret. Nu var det aldrig någon riktig fara att gå ensam, eftersom det inte finns några glaciärsprickor uppe på kammen, men det är ändå viktigt att vara försiktig.

Jag och Benny själva fortsatte mot toppen. Som alltid på toppdagar kände jag mig stark. Sjukdomar och magproblem var som bortblåst. Vi började närma oss stigning nummer två. Det är en ganska brant vägg 50-55° som avslutas med en passage som kallas för Nozj "kniven" pga. dess vassa kant. Precis nedanför mötte vi en grupp (tyskar?) som hade vänt om vid kniven. Det blåste alldeles för kraftigt. Det är svårt att uppskatta vindstyrkan, men det kändes som stormstyrka. Jag och Benny tog oss upp till övre delen av kniven. Vi fick nästan skrika i varandras öron för att kunna prata med varandra. Skulle det vara så här blåsigt hela vägen till toppen? Vi överlade och kom fram till att vi skulle vända om. Delvis grundade vi beslutet på att andra hade vänt om samt att man knappt såg något. På vår väg ned mötte vi ryssarna som vi hade passerat. De var fortfarande på väg upp. Vi fick senare veta att de hade tagit toppen. Man kan alltid diskutera om och utifall, men hade vi läst beskrivningarna lite noggrannare hade vi vetat att just Nozj är känt för att vara ett blåsigt ställe, och att det brukar lugna ned sig efter det. Likaså blev det psykologiskt olyckligt att vi mötte en grupp som vänt och att ryssarna kom efter oss. Det hade nog varit lättare att fortsätta om vi tagit rygg på dem. Nu blev det inte så, utan vi återvände till high camp utan att ha nått toppen.

Trötta kröp vi in i våra tält. Nu gällde det att ladda om inför ett nytt toppförsök nästa dag. Dock hade vi spillt en massa krafter under dagen, och på 6200 meters höjd är det svårt att återhämta sig. Dessutom hade vi bara mat och gas för ett försök till. Vi hade spelat våra kort efter förmåga, nu var det bara "all in" som gällde.

Till topps! /Joel

Jag, Elin och Benny hade bestämt oss för att flytta upp till läger 3 under dagen. Axel och Isak som kände sig trötta valde att ta en vilodag i läger 2. Vi hade försökt att banta packningen så mycket det bara gick. Gas och för ett par-tre dagar var allt utöver standardutrustningen. Vi satsade helt enkelt på att vädret skulle vara på vår sida. Under en veckas tid hade det varit fint väder. Varje morgon kunde vi konstatera att det hade varit en bra dag att göra toppen på. Hemifrån fick vi väderleksrapporter från Kristina via satellittelefonen, och de sa att det skulle bli okej väder.

Just våra väderleksrapporter gjorde oss populära bland de övriga klättrarna. Egentligen hade vi betalt för denna tjänst av Pamir Expeditions, men de hade inga prognoser överhuvudtaget. Faktum är att chefen i ABC kom till oss för att få veta vädret, då ryktet hade spridit sig om att vi blev uppdaterade varje dag. Jag vill passa på att tacka Kristina för denna fina service. Och för att ni inte ska behöva fundera, så blev hon rikligt kompenserad. Tyvärr inte med siden och kashmir som hennes väninnor förväntade sig, men väl med lite skiffer och ylle ;)

Hur som helst nådde vi toppen av Razjdelnaja vid lunchtid. Nu gällde det bara att försöka få i sig lite mat, smälta snö och förbereda toppryggsäcken för morgondagens toppförsök.

Till topps! /Joel

Gårdagens slit till trots, så hade vi bestämt oss för att göra en acklimatiseringstur upp mot läger 3. Vi tog ingen cache med oss, utan valde att gå lätt. I början var det ganska behagligt, men snart började solen att gassa. Som tur blåste det lite lätt, vilket gjorde att det ändå inte var olidligt varmt. Vi nådde upp till drygt 5700 meters höjd. Vi tog en halvtimmes paus och njöt av den vackra utsikten. Från vår plats kunde vi nu se detaljer av toppkammen samt skönja var läger 3 (high camp) var beläget. I beskrivningarna som vi läst står det att den ligger i sadeln mellan Pik Razjdelnaja (6178 möh) och kammen. Dock har man flyttat på lägret så att det nu ligger på själva toppen av Pik Razjdelnaja. Detta för att bli mindre väderutsatt.

Väl åter i läger 2 försökte jag äta lite. Några skedar frystorkat och en grabbnäve jordnötter var allt jag fick i mig, och ganska snart hamnade min mage i uppror. På fem dagar hade jag bara fått i mig ett riktigt mål med mat, och det var de två skålarna borsjtj som jag åt två dagar innan. Man skulle ju kunna tro att jag kände mig svag och orkeslös pga. detta, men utöver magen kände jag mig faktiskt helt okej. I efterhand förstår jag att min kropp glufsade i sig massor (eller det lilla jag har) av mina muskler.

Lite senare på eftermiddagen kom Isak och Axel upp till lägret. De var rejält slitna, men det var ändå skönt att se dem. Vi visste ju inte hur de hade resonerat. Skulle de överhuvudtaget komma upp, eller skulle de avbryta och gå ned till baslägret? Vid tillfällen som dessa ångrade vi att vi inte tog med våra radior. Blir det att åka till Pik Lenin igen, så ska de följa med.

Till topps! /Joel

Vi vaknade tidigt denna torsdagsmorgon. Tanken var att vi skulle flytta vårt läger till läger 2 (5340 möh). Jag, Benny och Elin packade raskt ihop våra grejer, men Axel och Isak dröjde betänkligt. Det visade sig att de hade cachat sina skalkläder på 4900 m, och eftersom det var rått och kulet, så ville de vänta på att vädret skulle klarna. De kröp in i tältet igen, medan vi övriga satte av uppåt.

Återigen blev vi påminda om att Pik Lenin är ett stort berg med stora avstånd. Det hela underlättades inte av att vi redan var fysiskt nedsatta av sjukdomen, men vi stretade envetet vidare. Ganska snart sprack molen upp och solen började gassa. Faktum är att jag hellre går i halvdåligt väder än i strålande solsken. Det går som inte att gömma sig från värmen. Och trots att jag var noga med att smörja in mig, så hade jag missat ett ställe och det var inne i näsborrarna. Eftersom snön reflekteras mot glaciären fick jag mig en riktig näsbränna. Vi nådde hur som helst upp till Skovorodka-fältet 5000 m, och därifrån började det plana ut en del. Dock är det en ganska lång travers plus en riktigt jobbig stigning på slutet. Det är oerhört försmädligt att se lägret och folket som ligger och solar utanför sina tält. Själv kämpar man sig uppför steg för steg, men det verkar som om man står still. Men som alltid så måste alla goda ting ha ett slut. Väl framme i lägret slog vi upp våra tält, ordnade med vatten och gick oss för att vila. Att dagen var ansträngande märktes på att jag låg och frös inne i tältet trots att solen sken och det var riktigt varmt i tältet.

Under kvällen väntade vi på Axel och Isak, men de dök aldrig upp. Vi insåg att de hade valt att stanna i läger 1. Dock var det inget problem, då vi redan under planeringsfasen hade räknat med att vår grupp skulle kunna splittras. Av den anledningen hade vi sett till att ha med flera kök, tält, spadar osv. så att vi var mer flexibla.

Till topps! /Joel

Dag 7 - Konstigt hur fort allt kan ändras. Från att jag, Benny och Elin var fräscha och starka, låg vi nu helt utslagna, medan Axel och Isak blev allt bättre. Vår planerade acklimatiseringstur blev nu inställd. Både Elin och jag var helt uttorkade, men som räddaren i nöden fanns det Coca-cola att köpa i lägret. En liter kostade fem dollar, vilket var helt överkomlig med tanke på vårt tillstånd. Jag hade nog villigt betalat det femdubbla för colan. Under natten hade vi blivit ansatta av feber, men det värsta var de ständigt återkommande spy- och diarréattackerna. De kom ibland så hastigt att man knappt hann ut ur tältet. Faktum är att jag t.o.m. gjorde i byxan vid ett tillfälle. Det var bara att gömma sig bakom en sten och försöka tvätta sig ren, så gott det gick. Senare på kvällen beställde vi mat i lägret. Vi bad om soppa, men vi fick något som var helt oätligt med tanke på vårt tillstånd. Jag fick i mig lite av rödbetssalladen, men ganska snart efter kom den upp.

Dag 8 - Även denna dag ägnades åt vila och att försöka kurera våra kroppar. Den mesta energi vi fick i oss kom via coca-cola och fanta. Benny kände sig kryare idag, så han följde med Axel och Isak på en acklimatiseringstur upp till 4900 m. Även Axel och Isak kände sig dåliga denna dag, men det mesta tillskrevs höjden. På tillbakavägen hade de fyllt på sina vattenflaskor med färscht, klart vatten som rann på glaciären. Fortsättningsvis hämtade vi bara vatten på behörigt avstånd från lägret. En dyrköpt men ack så nyttig lärdom. En annan insikt jag kommit till är att jag utöver reningsdroppar också ska ha med mig en reningspump. Förvisso en extravikt, men alternativet är avsevärt mycket sämre. Även om vattnet inte var tjänligt att dricka så gick det i alla fall att bada i :)

Nåja, trots detta missöde kunde jag faktiskt njuta av det vackra landskapet och platsen. Det hände fler än en gång att jag mitt i en kisspaus häpnade av himlens skönhet. Här ute, bortom alla ljusföroreningar, kunde jag bada i månljuset samtidigt som jag skådade vintergatan.


Till topps! /Joel

Det var en sliten Joel som vaknade på morgonen. Nattens sömn hade dock varit god, men kroppen uppvisade tydliga tecken på överansträngning. Lättare frossa med lätt illamående. Höjden gjorde nog sitt till, vilket resulterade i att jag inte hade någon aptit. Jag fick i mig lite välling, men det smakade mig inte och frystorkat var helt uteslutet. En fräsch soppa hade varit mer på sin plats. En lärdom som jag ska ta med mig till nästa berg.

Även Elin var sliten och illamående. Vi funderade hur det var med Axel och Isak som inte hade kommit upp under gårdagen. Vi fick veta via en ryss att de hade campat ungefär på det ställe där vi hade cachat, vilket innebar att de hade en tredjedel av sträckan kvar. Givetvis var vi lite oroliga, men vi kunde slappna av när vi såg dem komma instapplandes efter lunch. De var trötta och Axel hade en hemsk huvudvärk, men i övrigt var de okej.

Under dagen gick vi omkring och kände oss lite lätt dåliga. Det gällde att dricka mycket för att inte bli sämre, men trots detta blev Elin plötsligt riktigt dålig. Hon fick attacker av kaskadspyor. Givetvis kopplade vi det till höjden, och vi började diskutera huruvida någon skulle följa henne ned till lägre höjd. Hon försökte med att ta en halv diamox, men hon spydde upp den ganska omgående. Hon var nu nere på gallan, men det som inte riktigt stämde in på bilden av höghöjdsjuka var att hon inte hade ont i huvudet samt att hon hade diarré. Kunde det vara något annat som orsakade sjukdomen? Under natten fick vi svaret då först Benny drabbades av forsande kräkattacker. Inte så långt senare fick jag akut diarréattack med kompletterande kräkningar. Ganska snart insåg vi att det måste vara vattnet. Axel och Isak som inte hade druckit så mycket av vattnet hade klarat sig, men vi övriga tre var helt utslagna. Vi hade renat vattnet men tydligen räckte doseringen inte till. Vi förstod vid ett senare tillfälle varför. Hygienen kring lägret är helt klart undermålig. Överallt ligger det skräp och folk kissar lite varstans. Lägg dessutom till all avföring från hästar och åsnor plus att hanteringen av miljöfarliga ämnen som dieseln till generatorn inte följer svensk standard, så har du en soppa som kan få de flesta på fall.

Den natten låg jag utmattad i mitt tält. Egentligen är det centralt att få i sig mycket vätska när man acklimatiserar sig till hög höjd, men jag vågade inte dricka något mer med svår uttorkning som följd. Mina läppar torkade ihop helt och de började spricka. Det var inte av mina bättre stunder.

Till topps! /Joel