Utrustningsinköp

Bakgrund: Dollarn stod lågt, och i Alaska har de ingen moms på varor.
 
Effekt: Joel passar på och köper en del klätterprylar.
 
Efter bergen hade vi några dagars väntan i Anchorage innan flyget hem. Vi tillbringade en hel del tid i de två friluftsbutikerna som finns i staden, REI och AMH. I den senare butiken jobbade Wilfred, som talade flytande norsk-svenska. På grund av fördelen av att han talade "skandinaviska" fick han regga en hel del försäljningar.
 
Jag passade på och köpte ett Black Diamond Firstlight-tält. 1349gr, inklusive packpåsar. Ett mycket lätt och smidigt alpinisttält. Nästan som en bivack. Tältstängerna sätts upp på insidan. Tältet gick på 360$. Det finns ingen återförsäljare, mig veterligen, av dessa tält i Sverige.
 
Sedan blev det en del kammar inköpta. Tre stycken Omega Pacific för 313$, och fem BD Camalot för 315$. Jag räknade ut att motsvarande kammar i Sverige hade kostat mig 8200kr, medan detta endast gick på 4100kr, dvs. halva priset.
 
Nu kan jag åka ut till klipporna med ett nytt, fräscht kamrack.
 
Till topps! /Joel

Kostnader Yukon

Som vanligt brukar jag summera mina kostnader för klättringen som ett sista blogginlägg. Dock var det ju lite speciellt denna gång, då vi hade tilldelats ett stipendium på 50 000kr, varav hälften i utrustning och hälften i kontanter. Vi var tre som delade, vilket innebär ca. 16 600kr per person. Jag har ju som princip att inte vara sponsrad, och i detta fall löste jag det genom att inte ha någon personlig ekonomisk vinning av stipendiet. Jag har beslutat att skänka motsvarande belopp av värdet av allt jag tog ut i utrustning och erhållit i kontanter till olika välgörande ändamål.
 
Jag identifierade tre områden som jag ville satsa på: djur, natur och människor. Först skänkte jag en summa till Action Aid, som arbetar för att hjälpa fattiga och utsatta kvinnor runt om i världen. Du kan läsa om det i ett tidigare inlägg. Jag har också fått 8333kr i kontanter samt att vi fick ut ett Hilleberg Keron 4 GT, till ett värde av 10 450kr, varav min del motsvarar 3483kr. Sedan tidigare har jag tagit ut utrustning för 4190 (och skänkt motsvarande belopp, se inlägg). Det innebär att jag mottagit pengar/utrustning för 16 006kr. Jag har precis skänkt 5908kr till en djurskyddsorganisation som heter WSPA, och samma summa till Svenska Naturskyddsföreningen.
 
Jag bifogar bild på kontouttdrag.
Därmed kan jag gå över till att redovisa kostnadsposterna.
 
Utrustning 4190
Logistik 1040
Flyg Anchorage ToR 8366
Flyg glaciär, UTL 8640
Tillstånd/visum 540
Mat och förbrukningsartiklar 1285
Tält 3483
Satellittelefon, hotell +övrigt 5385
Totalt 27 544kr (varav 16 006kr kommer via stipendiet)
 
Till topps! /Joel

Yukon - Dag 16

På morgonen blev vi bjudna att äta frukost med den övriga personalen. Det bjöds på äggröra, kaffe, melon och annat gott. Mätta och belåtna satt vi sedan på verandan vid en av stugorna och bara njöt av de sista timmarna av vildmarksupplevelse. Visserligen var det 16 mil till närmaste bebyggelse från lodgen, men det kändes ändå som om vi var i värsta civilisationen.
 
 
Det fanns t.o.m. wifi, då de hade satellituppkoppling till nätet. När vi upptäckte det satt i alla tre med gamnackar över våra telefoner och uppdaterade oss kring vad som hänt i världen och på hemmaplan. Det dröjde inte länge förrän det var dags för oss att flyga ut till den riktiga civilisationen. Medan vi flög fram över bergen kände jag återigen en sorts tacksamhet för att jag fått vara med om denna tur. Den vackra naturen, klättringen, lägerlivet.
 
Visserligen skulle vi tillbringa ett par dagar i Anchorage, men den minnesvärda delen av resan slutade här.
 
Till topps! /Joel

Yukon - Dag 15

Det var fint väder ute, men vi var alla tre ganska överens om att inte klättra något denna dag. Vi var trötta och slitna, och matfantasierna hade börjat fastna i en mental loop av grillchips och en kall IPA. Ursprungligen hade vår plan varit att flyga ut under gårdagen, men eftersom vädret varit dåligt ville vi nyttja den till klättring, vilket vi också gjorde. Vi hade pratat med lodgen om att bli hämtade under morgondagen, så vi ringde dem för att bekräfta att de skulle hämta oss.
 
Vi började packa ihop lite smått. Vi tog det lugnt och bara njöt av tystnaden och de vackra bergen. Middagen bestod av pad thai, och nu återstod endast kvällen. Men plötsligt hördes ett svagt motorljud. Det blev tydligare och tydligare. Vi insåg att ett plan var på väg, och mycket riktigt, det visade sig att det var Paul. Han landade bredvid vårt läger, och först trodde vi att han bara ville komma och kolla läget med oss, men han hade en helt annan plan.
 
 
Eftersom vädret i bergen är opålitligt gäller det att ta första bästa chans. Idag var det fint väder, så hans plan var helt enkelt att flyga ut oss. Vi var lite oförberedda, eftersom vi planerat att stanna en natt till, men det var bara att packa ihop lägre i all hast. Pauls första tanke var att flyga oss till en lägre belägen sjö för att hämta oss där nästa dag med ett större plan. Men han ändrade sig och flög oss direkt till lodgen. Vi hälsades välkomna av kökspersonalen med hemmagjord äppelpaj, som Axel hade mage att säga var godare än min pigalltårta. Axel, du vet att du blir utan nästa gång.
 
De ville dock inte ha in smutsiga alpinister i de fina besöksstugorna, så vi fick sova bland personalen. Dock fick vi bada bastu först. Vi kunde t.o.m. köpa ett par öl var. Helt underbart! Den natten somnade jag i en säng, kanske inte den finaste eller skönaste, men ändå en säng.
 
Till topps! /Joel

Yukon - Dag 14

Äntligen! Det dåliga vädret hade till slut dragit förbi. Det innebar att vi idag planerade klättring. Vi räknade med att vi skulle ha max två klätterbara dagar kvar innan vi skulle bli utflugna. Vi kunde inte skjuta fram transporten, eftersom Paul, vår pilot skulle åka bort på annat. Dessutom började ju maten att tryta.
 
Vi hade sett ut en topp, direkt till norr om lägret. Valet av topp berodde dels på att det låg nära, dels att vi sett ut en intressant led. Det var en snöränna på några hundra höjdmeter som ledde upp till en lång snöslänt och till toppen. Hur toppen såg ut kunde vi inte veta. Vi antog att den låg skymd bakom krönet.
 
     
 
Vi knöt in oss i repet och började skida ut mot berget. Axel som hade vilat under några dagar kände sig tillräckligt kry för att göra ett försök. Dock visade det sig att problemet med andningen kvarstod. Tråkigt, men inte mycket att göra åt. Jag och Benny fick fortsätta ensamma. Vi tog oss så högt upp vi kunde på skidor. När det sedan blev dags för byte till stegjärn, spände vi skidorna på ryggsäckarna. Vi misstänkte att snöslänten högre upp skulle kunna vara skidbar, både uppför och utför.
 
     
 
Precis som tidigare var det ganska djup snö som vi fick pulsa oss fram genom. Relativt snabbt kom vi fram till insteget av snörännan. Min spontana reaktion var att det var ruskigt brant, uppåt 60º. Hur skulle vi ta oss uppför det där? Brant klippa och is, är inget problem, men brant snö är en helt annan grej. Vi satte några löpande säkringar, och sedan började Benny att trampa sig uppför snön. Det tog långt tid att trampa upp en väg i snön, meter för meter. Vi höll oss nära klippan för att kunna sätta säkringar där vi kunde. Säkringsmöjligheterna var ganska bra, speciellt kilplaceringar gick att hitta med lite envishet.
 
Vi passerade det brantare partier efter en hel del snötrampande. När det blev lite mindre brant visade det sig att vi nått fram till ett isparti. Det rörde sig 4-5 meter, men vi fick isklättra och säkra med isskruv. Fortsättningen av snörännan smalnade av men klättringen var helt okej. Vi kunde sätta lite olika klippsäkringar och gå löpande. Efter flera timmar av pulsande kom vi till slut ut ur rännan. Framför oss låg en längre vandring i ett stadigt uppförslut. Snökvalitén varierade, då den på vissa håll var djup och lös, men på andra bar den oss helt.  
 
 
Det var en lång och tradig vandring uppåt, men det var bara att trampa på. På vissa håll blev vi tvungna att passera brantare partier som var både ansträngande pga. djup sockersnö och lavinutsatta. I möjligaste mån säkrade vi i klippa då vi kunde. Dock innebar den djupare snön att vi började komma högre upp. Efter ett sista parti med lite besvärligare förhållanden kunde vi äntligen kliva upp på det som visade sig vara en kam.
 
Lutningen var inte så farlig, men vi litade ändå inte helt på underlaget. Lite skrämda av tidigare erfarenheter, såg vi risker för flaklaviner, och därför sökte vi alltid efter klippartier att säkra i. Toppen låg några hundra meter längre bort. En annan anledning till att vi alltid sökte klippor var att vi kunde se att kammen bestod av stora cornicer. Så länge vi stod på snö kunde vi aldrig riktigt veta om det fanns solid klippa under oss.
 
     
 
Vi "hoppade" fram mellan öarna av fasta punkter i tillvaron. Det gick oftast att hitta någon punkt att säkra på, men på vissa ställen kunde vi inget annat än att sätta en picket som säkring. Allteftersom vi avancerade framträdde toppen. Vi kunde se att det var en enorm cornice-topp. Den stod säkert ut 30-40 meter från berget under. Att den kunde växa ut så mycket berodde på att det byggts på glaciär underifrån som höll upp hela strukturen. När vi till slut närmade oss toppen bestämde vi oss för att inte utmana ödet, utan att stanna på behörigt avstånd från den högsta punkten. Säkert skulle hela strukturen bära vår vikt, men de sista höjdmetrarna var inte värt risken. Vi kunde ändå med gott samvete claima ytterligare en förstabestigning (N60º57'22, V141º00'10). Höjdmätaren stod på 3130m, men den exakta höjden är oviss. Ledens svårighet bedömde vi till D+.
 
När vi skulle notera tiden 20.00, insåg vi att klättringen upp hade tagit mycket längre tid än beräknat och vad som är lämpligt. Dock skyller jag på snökvalitén. Det tar ofantligt lång tid att trampa upp trappor i snön. Oavsett, hade solen börjat dala sedan några timmar. Vi visste att det började skymma efter tio, och det innebar att vi inte hade mycket tid kvar. Vi började röra oss nedåt så snabbt vi kunde, utan att tumma på säkerheten.
 
Trots att vi rörde oss snabbt och metodiskt, blev det en kapplöpning mot tiden och solens gång. Ungefär när vi nådde snörännans övre del hade solen gått ned bakom bergen. Dock skulle det fortsätta vara ljust ett tag till, men det hjälpte inte att vi nu kom in i skuggan i rännan. I huvudsak försökte vi gå löpande, och sätta säkringar på de ställen som vi visste fanns sedan klättringen uppåt. Alla våra goda intentioner, till trots, så gick det inte snabbt nog. Ganska snart började det mörkna. Det började bli kallare och det var svårt att skönja sprickorna i klippan. Vi brukar ha pannlampa med oss, men denna gång hade vi valt att lämna dem, då vi missbedömt tiden det skulle ta att ta sig uppför.
 
När vi började närma oss ispartiet slog vi in en pitong, då vi visste att det annars skulle vara ett besvärligt parti att bakklättra. Med hjälp av pitongen kunde vi fira ned 30m, och tjänade en del tid. När vi slutligen kom ut från rännan var det helt mörkt. Vi kunde i alla fall följa våra spår och på så sätt komma till den plats där vi bytt från skidor till stegjärn. Vi gjorde nu det omvända bytet och gled ned till glaciären. Väl framme i lägret 00.15 var vi rejält trötta. Klättringen hade pågått under nästan 15 timmar, utan att vi ätit något. Det blev ett nudelpaket var, innan vi kröp ned i våra sovsäckar.
 
Till topps! /Joel
 
 

Yukon - Dag 13

Vi hade fått lite olika besked kring vädret. Vi hoppades givetvis att idag skulle bli en fin dag, men väderrapporterna som talat om hård vind visade sig korrekt. Det blåste ganska friskt under hela dagen. Det skapade en del bekymmer för oss. Dels för att det drev igen snö runt tältet snabbare än vad vi kunde skotta bort den, dels för att både tältlinor och tältbågar fick ta mycket stryk. Ett fäste till en tältlina gick till och med sönder. Bågarna böjdes betänkligt, men ingen av dem knäcktes, som tur var.
 
 
Vi skottade så mycket vi kunde i vinden, samtidigt som vi stagade upp med extralinor från pulkornas draganordningar. Det var riktigt busväder ute. Inne i tältet försökte vi höja stämningen genom att tillreda våra sista makaroner och de sista skivorna bacon. Vi gjorde också en efterrätt på de sista pigallbitarna och den sista teskeden pulverkaffe.
 
 
Det började sina nu i matförråden. Äpplena och löken var också slut (mest pga. frysskador). Skulle vi bli tvungna att äta frystorkat?! Vi kunde snabbt lugna oss själva med att inventera nudelbeståndet och insåg att vi hade 12-13 nudelpaket kvar samt rejält med smör och vitlök. Det innebar att vi hade några pad thai-rätter att se fram emot innan det eventuella nederlaget med frystorkat.
 
På godisfronten började det också att bli magert. Både den turkiska pebern och beef jerkyn skulle ta slut inom en-två dagar. Det enda vi hade gott om var kexchoklad och bensin.
 
Förvisso små, men ack så reella bekymmer. På ett sätt är det ganska skönt att ens världsliga bekymmer har krympt till något så överblickbart som mängden godis och mat man har kvar. Ganska befriande faktiskt, speciell då vi aldrig kände oss riktigt hotade av svält.
 
Till topps! /Joel

Yukon - Dag 12

Det kändes som att vi, vid det här laget, kunde det här. Att sitta i tält och vänta, alltså. Hur som helst var det återigen en snöig och blåsig dag. Det hade säkert kommit knappt en halvmeter snö under de tre dagarna. Vi fick skotta runt tältet med jämna mellanrum, och likaså skotta upp vägen till latrinhålet.
 
 
Dagens höjdpunkt var måltiden som Axel stod värd för. Det blev inga wraps med tonfisk, eftersom Benny i så fall skulle bli utan frukost, men däremot blev det en pad thai-variant med tonfisk. Även det var riktigt gott. Att vi skulle behöva börja nalla av våra frystorkade hade vi nog sett som ett nederlag.
 
Vi ringde till Ultima Thule Lodge för att stämma av datum för hämtning. Egentligen bestämdes ingenting, men det var bra att de fick veta att vi var vid god hälsa och att de inte skulle glömma bort hämtningen.
 
Till topps! /Joel

Yukon - Dag 11

Vi vaknade upp till ytterligare en snöig och blåsig dag. Vi aktiverade oss genom att gå ut och skotta runt tältet lite då och då. I övrigt gick tiden mest åt till att diskutera vad vi skulle äta till middag. Idag blev det knaperstekt kanadensisk bacon (marinerad i lönnsirap och honung). Till detta serverades mjölkstuvade makaroner. Eftersom vi hade både smör och mjölkpulver kunde vi göra en bottenredning som vi sedan såg till redde sig fint innan vi rörde ned de förkokta snabbmakaronerna i. En riktigt suverän middag för att vara på en glaciär. Jag hade till och med uppskattat samma rätt hemma i Sverige.
 
 
Väderleksrapporterna från Kristina och Sabine (Axels käresta) talade om fortsatt dåligt väder. Lördagen skulle också bli blåsigare än vad det varit hittills.
 
Till topps! /Joel

Yukon - Dag 10

Efter två ganska ansträngande dagar var det lite skönt att vädret satte stopp för några utflykter. Det snöade och blåste lite, så vi ägnade dagen åt att fylla groparna under våra liggplatser med snö. Mycket energi lades också ned på att ordna med en smaskig måltid. Det är ju ändå höjdpunkten på dagen.
 
Till middag bjöds det på en variant av pad thai. Vi kokade nudlar som vi sedan stekte i smör, vitlök och vanlig lök. Dagen till ära ordnade vi en efterrätt. Vi smälte tre pigallkakor i stekpannan som vi värmde genom ångan från kokande vatten. Vi rörde ned havreflarn i form av frukostchrunch och kaffe i anrättningen. Tårtan/kakan fick sedan stelna innan vi serverade den i bitar. En riktigt trevlig efterrätt.
 
 
Överhuvudtaget flödade vår kreativitet när det gällde mat. Dels i olika matfantasier, dels i vad vi kunde göra med de råvaror som vi hade. Det pratades om äppelchutney, potatisbullar gjorda av pulvermos, wraps med tonfisk, stuvade makaroner osv.
 
Och så var ytterligare en dag till ända.
 
Till topps! /Joel

Yukon - Dag 9

Både jag och Benny kände att vi ville göra ett nytt försök på den topp som vi kämpade med under gårdagen. Dels var det sista dagen innan sämre väder skulle dra in, dels hade vi redan gjort mycket av förarbetet. Vi tog oss snabbt upp till samma plats som vi vände vid förra gången. Eftersom det var en smal kamvandring på lössnö, gick jag över medan Benny säkrade. Den enda säkringsmöjlighet som fanns var att slå in en picket. Det var med full fokus som jag balanserade mig över kammen. Väl på andra sidan gällde det att hitta en säkringsmöjlighet så att jag kunde ta över Benny på ett säkert sätt. Lite längre bort kunde jag se en sten som stod rakt upp. Nästan som en runsten. Stenen i sig skulle förmodligen inte klara av någon belastning, men fundamentet var rejält, och med hjälp av en slinga kunde jag säkra Benny.
 
 
Vi rörde oss utmed kammen så snabbt vi kunde, vilket innebar att ett stand aldrig bestod av mer än en säkring. Inget pyssel med flera separata säkringar, motdrag, jämviktat osv. När vi väl satt en säkring kopplade vi in oss med dubbelt halvslag, tog hem rep, säkrade den andre via en HMS-knut. När denne väl kom fram till standet, så fick han ta över säkringarna och fortsätta vidare. På så vis gick vi två replängder i stöten, och sparade ganska mycket tid. HMS-knuten är underbar, då man kan ta hem och släppa ut, utan att behöva göra minsta omjustering. Snabbhet är A och O på berg.
 
Vi kunde röra oss hyfsat snabbt och söka oss till öar av klippor/stenar. Det kändes alltid bra när man nådde fram till en säker punkt. Snön under oss kunde vi inte lita på.  Även om den kändes okej, så fanns risken för att den skulle släppa ett helt flak. Faktum är att en flaklavin gick bara några tiotal meter från oss. Som tur var gick den inte när vi var där, utan den måste ha gått någon gång efter det att vi passerat området.
 
 
Ju längre vi följde kammen, desto värre blev det med säkringspunkter i klippan. Vi hade nu nått en stor snökam, helt utan några säkringsmöjligheter. Lutningen var någonstans mellan 55-60º. Hela flaket vilade på ett hårdare lager av tjock skarsnö. Vi satte en picket i det hårdare lagret, mest som en säkring ifall det övre lagret skulle släppa. Det som försvårade vägen var att utmed hela kammen gick en cornice som stack ut 2-3 meter. Antingen höll man sig nära kanten, där lavinrisken bedömdes lägre, men å andra sidan kunde överhänget ge vika när som helst, eller så gick man längre in på snötäcket, men där upplevdes lavinrisken som betydligt högre. Det var som att välja mellan pest eller kolera. I huvudsak försökte vi hitta en medelväg. Ungefär 10 meter från krönet av denna mindre kam tvingades vi göra ett stand. Repet var slut.
 
Här fanns det endast möjlighet att säkra med en picket. Dock var snön lös och sockerartad. Genom att gräva ut ett större utrymme och packa snö över en tvärliggandes picket kunde jag ta upp Benny. Sin vana trogen trampade han igenom till håligheten under. Med en viss anspänning fortsatte jag sedan vidare. Det som väntade mig bakom krönet var ytterligare ett snöflak i form av en kam. Lutningen på flaket var faktiskt ännu värre, 60-65º. Men eftersom det hade gått ganska bra att klättra första snöflaket var det bara att fortsätta.
 
 
Jag kom ungefär två tredjedelar av kammen, innan repet började ta slut. Jag gjorde som tidigare och ordnade ett stand med en picket och säkrade Benny. Förmodligen pga. båda våras kroppsvikt, så började läget bli olustigt. Medan vi befann oss på flaket hördes ljud från snön. Vi förstod att vi inte var på någon bra plats. Kanske kan man tycka att det bästa vore att vända om i detta läge, men eftersom vi inte var så långt från krönet och vad som kunde uppenbara sig där (kanske en underbart vacker och fast klippa med massa, massa sprickor i alla storlekar för både kammar och kilar), så valde vi att åtminstone ta oss dit för att se.
 
Medan jag tog mig uppåt hände det som vi inte ville vara med om. Hela övre skiktet satte sig, och Benny som stod vid standplatsen sjönk 10-15 cm. Framför mig såg jag hur en liten spricka hade bildats i snötäcket. Men nu fanns ingen återvändo. Nu gällde det bara för mig att ta mig över till andra sidan, dels för att hitta en säkringsmöjlighet, dels för att om flaket gick så vore det inte bra om vi båda var på samma sida om kammen. Genom min egen kroppsvikt kunde jag fungera som säkring, dvs. motvikt om Bennys sida skulle släppa.
 
Jag kröp på alla fyra uppåt för att inte perforera det bärande snölagret under mig. Och med viss lättnad kunde jag kliva upp på kammen, och ta mig över på andra sidan där jag hittade ett klipparti där jag kunde säkra Benny. Snart stod vi båda hyfsat säkert igen, men det som låg framför oss såg inte kul ut. Det var fler snökammar av oviss kvalité. Vi diskuterade hur vi skulle göra. Förvisso var det inte mer än 70-80 höjdmeter kvar till toppen, men däremot några hundra meter av kamvandring. Dessutom, som sten på börda, började det dra in moln, vilket skvallrade om att sämre väder faktiskt var på väg in.
 
Det senaste partiet hade skrämt oss båda. Faktum är att det under våra diskussioner fram och tillbaka, om vi skulle fortsätta eller inte, konstaterats att vad som händer inte längre är i våra händer. Vi hade nått gränsen för vad vi själva kunde styra över. Av den anledningen valde vi att vända om. Och det kan jag säga, att det var ett av de lättaste besluten jag har fattat när det gäller att avstå en topp.
 
Vi hasade oss nedför den mycket osympatiska snökammen. Detta för att skada eller belasta den så lite vi kunde. När vi väl passerat de två snöflakskammarna kändes det lite bättre. Vi tog oss metodiskt utmed kammen och ned genom rännan. Därefter dröjde det inte länge förrän vi åter var i säkerhet i lägret.
 
Den kvällen riktade jag ett tacksamhetens ord till berget. På ett sätt var det tråkigt att vi inte kunde nå toppen på detta vackra berg, och att vi vänt bara 70-80 höjdmeter från toppen. Men jag kan leva med det, med betoning på leva.
 
Till topps! /Joel

Yukon - Dag 8

Det blev en sovmorgon efter den långa gårdagen. Detta till trots, så planerade jag och Benny att försöka göra ytterligare en topp under dagen. Visst, var vi lie slitna, men vi visste att vi bara hade två fina dagar kvar innan ett snöoväder skulle dra in. Det fanns inget annat val än att försöka. Fördelen med toppen var att den låg ganska nära lägret.
 
 
Ganska sent på dagen drog vi på oss selarna och knöt in oss i repet. Axel som inte kände sig riktigt bra än, stannade i lägret. Vi skidade in till foten av berget och sneddade upp utmed en sadel. Hela berget var smalt, vilket gjorde att vi kunde välja att komma upp på kammen från två håll. Väl uppe i sadeln hade vi fin utsikt ned mot Walsh-glaciären. Det fanns en tydlig snöränna som vi antog ledde upp till kammen, så det var bara att ta på sig stegjärnen och börja ta sig uppåt. Återigen kämpade vi mot djupsnön, men denna gång var det betydligt brantare. Det innebar att vi vid vissa partier fick köra taktiken att stampa trappsteg i snön. Eftersom den är lös och inte har någon bärighet river man ned så mycket snö man kan, trampar ned den, och kan på så sätt ta sig upp 20-30 cm, innan man måste göra om proceduren. Det säger sig självt, att det tar ganska lång tid att röra sig uppför berget på detta sätt.
 
I möjligaste mån höll vi oss i närheten av klipporna på den vänstra sidan. Här och var hittade vi placeringar för kammar och kilar, vilket gjorde att vi rörde oss löpande. Efter några timmar hade vi passerat snörännan, en distans som vanligtvis skulle ta 45 minuter under andra förhållanden. Vi hade inte riktigt nått upp till kammen än. Dock fortsatte vi att streta på. Den sista biten ledde Benny upp, och det visade sig vara rejält med sockersnö. Han fick bokstavligen gräva sig fram genom en meterdjup snödriva innan vi äntligen kom upp på kammen. Den syn som mötte oss där var en riktigt smal kam, bestående av lössnö. På båda sidor om kammen sluttade det rakt ned.
 
           
 
Klockan var ganska sen, och vi hade många timmar kvar till toppen, så vi valde att vara nöjda för dagen. Vi kunde fortsätta imorgon, om vi så önskade, speciellt nu när vi trampat upp spår i snön. Vi rörde oss nedåt med löpande säkringar och det dröjde inte länge förrän vi var åter i sadeln. Därifrån kunde vi ropa åt Axel att börja förbereda för kvällsmaten. Klockan åtta på kvällen kom vi till tältet, och då var vi ganska frusna och hungriga. Tur att maten, mer eller mindre, var färdig.
 
Till topps! /Joel

Yukon - Dag 7

Våra lätta packningar var förberedda, så direkt efter frukosten knöt vi in oss i repet och började röra oss mot passet. Vi kunde följa våra gamla spår, vilket snabbade på vår förflyttning. Speciellt tacksamma för det var vi när vi kom fram till passagen jämte isfallet. Tidigare hade vi stretat i djupsnön, men nu fanns det upptrampade spår, vilka hade frusit till. En annan fördel var också att vi hade med oss skidorna hela vägen, så när det började plana ut lite i passets övre del, kunde vi spänna på oss dem och slapp pulsa hela tiden.
 
 
Vi passerade ganska raskt det ställe där vi vänt tidigare, och nu var allt okänd terräng för oss. Efter en timme nådde vi passets högsta punkt och började närma oss andra sidan. Väl där insåg vi att kartan hade rätt. Det var tämligen brant för att ta sig ned till nästa glaciär. Dock fanns det en möjlighet att följa den norra sidan ned, men glaciären på andra sidan såg inte snäll ut. Det fanns ganska många glaciärsprickor. Toppen som vi hade sett ut, som låg på andra sidan glaciären, skulle innebära en rejäl utmaning att ta sig uppför. De utlöpande ryggar som vi funderat på var långa och såg osäkra ut. Vi kunde se en möjlig väg och det var att följa ett isfall på några hundra höjdmeter upp för att därifrån klättra 30-40 meter klippa för att ta sig upp på kammen. Sedan skulle det bli en lång och exponerad kamvandring.
 
 
Vi diskuterade ett bra tag kring hur vi skulle göra. Visserligen skulle det vara görligt, men det fanns ett par saker som talade emot. Dels att vi bara var två och skulle behöva passera en ganska sprickig glaciär, för att sedan ge oss på en utmanande klättring och kamvandring. Dels hade vi tre dagar med fint väder på oss. Om vi fortsatte var vi tvungna att kallt räkna med att inte hinna tillbaka innan busvädret var över oss. Det skulle innebära att vi skulle bivackera i tarp på glaciären. För hur länge kunde vi inte veta. Vi valde att avstå. Hade vi varit tre personer, och utrustade för längre tids dåligt väder, så hade vi kanske valt annorlunda, men under rådande omständigheter var det nog bäst att avstå.
 
Givetvis känner man en viss besvikelse, en viss frustration. Hur som helst, valde vi att vända om. Men det var då vi såg en annan möjlighet. Direkt höger om oss fanns en topp som utgjorde ena sidan av passet. Vi kunde ganska snabbt komma fram till att den knappast blivit bestigen, eftersom de bestigna topparna i området låg utmed helt andra glaciärer. Vi beslutade oss där och då för att göra ett försök på toppen. Dels för att vi inte ville komma tillbaka helt tomhänta, dels för att vi redan hade gjort 400 höjdmeter från lägret sett.
 
Vi gick med skidor så långt vi kunde. När vi väl bytte till stegjärn lämnade vi också packningarna, och gick enbart med klätterutrustningen. Det som vanligtvis skulle vara en relativt bekväm tur i Alperna, visade sig bli en lång och jobbig snöpulsning. För det mesta sjönk vi ned till midjan i snön. Det gjorde att vi ofta turades om att spåra. Turen var inte särskilt teknisk, men på några ställen blev det lite brantare, så att vi valde att gå med löpande säkringar. Kanske mer för risken att flaklaviner skulle gå än själva fallrisken. Efter fyra timmars pulsande i snön, nådde vi slutligen kammen. Vi kunde se att det var ca. 45 minuter kvar till toppen, och trots att timmen var ganska sen, fortsatte vi. Kammen som också mest bestod av snöpulsande såg ut att vara ganska säker, men det visade sig att det var en kam av den lömska sorten. Det var en cornice-kam (överhäng), vilket gjorde att Benny trampade igenom vid ett par tillfällen. Under snötäcket var det direkta håligheter, vilket man förstod när det började blåsa upp luft genom dem. Vi såg till att hålla oss så nära vindsidan det gick. 18.40 nådde vi slutligen toppen. Höjden var knappt 3000 meter (N60º57'19, V140º58'48).
 
     
 
Nedfärden genomfördes lugnt och metodiskt. Vi såg noga till att hålla oss på behörigt avstånd från de områden som vi misstänkte var håligheter. Det dröjde inte länge förrän vi kunde ta på oss skidorna igen och ta oss hela vägen ned genom passet. Väl framme vid tältet utbytte vi några ord med Axel, innan vi kokade ett paket nudlar var. Vi hade inte ätit någonting förutom frukost på hela dagen. Och efter nästan 12 timmar av klättring kunde jag och Benny krypa ned i våra sovsäckar. Trötta, besvikna och nöjda, på en och samma gång.
 
Till topps! /Joel
 
 

Yukon - Dag 6

En vilodag. Jag och Benny hade kommit fram till att vi skulle göra ett försök att själva ta oss över passet. Inte en optimal lösning, eftersom det alltid är säkrare om man är fler när man färdas över glaciärsprickor osv. Dock hade vi inget annat val. En annan omständighet var också att vi missat en dags fint väder.
 
 
Det stora tältet skulle stanna med Axel, medan jag och Benny bara tog med oss en tarp, ett kök, och mat för fem dagar. Tanken var att vi skulle göra en hit n run-bestigning. Vi ville färdas så lätt som det bara gick. Vi visste ju inte hur det såg ut på andra sidan passet. Gick det att gå ned, eller skulle vi bli tvungna att fira oss ned. Skulle vi kunna ta oss upp igen på samma ställe? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det, och det var att försöka.
 
Den kvällen åt vi pasta, lök och bacon, för vi visste ju inte när vi skulle få äta bra mat igen.
 
Till topps! /Joel

Yukon - Dag 5

Vi hade ännu inte bestämt oss helt när vi vaknade på morgonen, men efter lite diskussioner fram och tillbaka, beslutade vi oss för att gå runt massivet. Det skulle innebära 33km transport med all vår utrustning. Vi började packa ihop våra grejer och riggade pulkorna. Enligt värderrapporterna skulle det vara fint i ytterligare fyra-fem dagar. Vi räknade med att förflyttningen skulle ta två dagar, och alltså ge oss tre dagar till klättring, innan det dåliga vädret skulle dra in.
 
 
För att göra en lång historia kort, så visade sig att Axels lungor inte kom överens med kylan. Efter att ha försökt och stretat på i ett par timmar, valde vi att vända om. Vi insåg att med det tempo vi gick skulle det ta närmare fyra dygn att tillryggalägga sträckan. Vi återvände och upprättade lägret igen på samma plats som tidigare.
 
Den kvällen ägnade jag åt att klippa ut papprektanglar från ett pastapaket. Eftersom jag hade med mig en ansiktsmask tänkte jag göra en värmeväxlare. Pappbitarna hölls ihop av tejp och hela stycket sydde jag sedan fast i masken. Förhoppningen var att masken skulle värma kalluften något. Lite som Kajsa Warg aldrig sa: man tager vad man haver.
 
           
 
Till topps! /Joel

Yukon - Dag 4

När vi tittade ut på morgonen kunde vi nu se bergen igen för första gången på två dagar. Vi insåg att väderleksrapporten verkade stämma, och att det skulle bli en finare dag idag. Efter frukosten tog vi på oss hela utrustningen för att vi ville göra en rekognoseringstur. Vi ville hitta en väg genom isfallet över bergspasset, det pass som skulle leda till en annan glaciär och insteget till den topp vi hade planerat att göra.
 
     
 
Ganska snart började Axel få känningar i sina lungor. Det var som om han inte fick sig någon luft. Han hade upplevt liknande problem tidigare under vintern, men under våren hade det inte märkts av. Han valde att vända om till tältet där han hade en inhalator. Om det rörde sig om en infektion skulle några dagars vila kunna åtgärda de värsta problemen.
 
Jag och Benny valde att fortsätta ta oss upp mot passet. Det gäller att passa på medan vädret är tillåtande. Vi hade sett ut ett par-tre alternativa vägar förbi isfallet. Vi prövade först att gå rakt på. Isfallet var uppbyggt av rader med stora glaciärblock som "kalvats". Lite som klossar på bredd, vilka trillat ned på slutet av ett löpande band. Vi skidade så högt upp vi kunde, innan vi bytte till stegjärn. Vi förstod att vi rörde oss över områden med ganska rejäla sprickor. Dock visste vi inte hur tjockt snölagret, eller hur djupa sprickorna var. Vid ett parti mellan två kalvningslinjer valde vi att jag skulle passera medan Benny säkrade. I övrigt gick vi löpande. Glappet mellan de fasta glaciärdelarna var runt 8-10 meter. Vi förstod att det var en snöbrygga. Försiktigt rörde jag mig ut över bryggan, när jag plötsligt hörde hur underlaget satte sig med ett "whof" och hela bryggan sjönk med en decimeter.
 
Utan att röra en fena började jag och Benny att diskutera våra alternativ. Vi kom dock fram till att jag skulle fortsätta eftersom det inte var så många meter över. Jag kan säga att det var en ganska skön känsla när jag kunde smacka in mina isyxor i solid is på andra sidan. Andra sidan bestod av en isvägg på ca. 7-8 meter med 70-80 graders lutning. Härligt med lite isklättring! Jag satte en isskruv, inte så mycket för isklättringens skull, utan mer för att inte falla genom snöbryggan. Väl uppe insåg jag direkt att detta inte var en framkomlig väg. Framför mig var ett gap på 12-15 meter till nästa sektion is. Vi fick ta plan B.
 
Plan B, bestod i att följa kanten av isfallet så nära bergväggen vi kunde. Vi hade valt bort detta alternativ för att undvika stenfalls- och lavinrisken, då det nyligen snöat ymnigt. På flera ställen såg man käglorna efter snöras. Dock var det vår enda alternativ för att ta oss upp till passet. Vi gick runt isblocken, och väl vid bergväggen insåg vi att det var en tämligen enkel väg upp - i alla fall till en början. Allteftersom vi tog höjdmeter, så blev det jobbigare och jobbigare att gå. Snöfallet hade gjort att det var djup pudersnö. Skidorna hade vi lämnat längre ned, och pulsandet tog lång tid. Tiden rann snabbt ifrån oss, och vi insåg att vi inte skulle hinna upp till andra sidan av passet för att scouta, innan kvällen. Vi gick så långt vi kunde utifrån klockan. Vi hade inte fått se allt vi önskade, men en viss uppfattning hade vi fått om vad som väntade på oss.
 
 
Tillbakavägen innebar inga problem. Nere i lägret åt vi en god middag med pasta och bacon, innan vi började diskutera hur vi skull göra framöver. Vi hade två alternativ och det var att gå över passet, men där visste vi inte om man kunde ta sig ned på andra sidan. Det andra alternativet var att gå runt hela bergsmassivet och komma till nästa glaciär via den större Chitina-glaciären. En okänd faktor i det hela var Axels tillstånd.
 
Vi gjorde som män gör och sov på saken.
 
Till topps! /Joel

Yukon - Dag 3

Följande dag innehöll även den massa snö. Totalt sett under två dagar föll det 40-50cm. Dock var det varken kallt eller blåsigt, och väderrapporten från Kristina talade om att det skulle bli finare redan nästa dag. Väderrapporterna fick vi via SMS-funktionen på satellittelefonen. I detta område fungerar endast Iridum-telefoner, men det var väl lite si och så med SMS:en. Att ringa fungerade bättre.
 
 
Trots det snöiga vädret kunde vi ladda olika batterier med vår solcellsladdare. Det gjorde att vi kunde lyssna på musik i Axels IPhone. En låt som vi speciellt gillade var Society. Det var ledmotivet i filmen Into the Wild. I övrigt tog vi död på tristessen genom att planera för vår nästa måltid som bestod av pasta som vi stekte i smör och vitlök serverad med stekt bacon.
 
Till topps! /Joel

Yukon - Dag 2

Jag hade sovit som en prins under natten. Det var hyfsat fint väder ute när vi vaknade, men redan efter frukosten hade det dragit in moln som gjorde att den planerade rekognoseringsturen till passet och isfallet fick vänta. Istället ägnade vi dagen åt att organisera i vår packning, samt justera smågrejer med utrustningen.
 
 
Det började snöa mer och mer med tiden. Det var dock inte särskilt blåsigt, men man kunde verkligen inte se någonting. En riktigt whiteout. Tur då att vi befann oss i tältet på ett lugnt ställe, och med massa mat. Vi firade att vårt äventyr nu börjat på riktigt med pasta och stekt lök. Den kvällen somnade vi tidigt, förmodligen en kombination av anspänning och jetlag.
 
Till topps! /Joel
 

Yukon - Dag 1

Efter en rejäl natts sömn, och med lite bättre anpassning till den nya tidszonen, så blev vi hämtade av Donna från Ultima Thule Lodge på morgonen. Donna skulle köra oss de 5-6 timmarna det tog för att komma till en den lilla flygplats där Paul, hennes make, skulle komma och hämta oss. Bilresan gick hyfsat fort, speciellt då Donna var ganska pratglad och vi avhandlade många intressanta ämnen. Det var särskilt intressant att få ta del av deras historia, men även hur home schooling fungerar. Alla deras tre barn var hemskolade. Eftersom de bor ute i lodgen förstår man att det var det smidigaste alternativet för dem.
 
Lodgen ligger ca. 160 km från landningsbanan vid vägs ände. Det finns inget annat sätt att ta sig dit än att flyga, om man inte vill vandra 16 mil i obanad terräng. Och där har Paul och Donna valt att bo. Väl framme vid landningsbanan mötte Paul oss, och vi hann inte mer än byta om så satt vi i planet. Tur att Donna stannat på vägen och låtit oss äta en underbart god hamburgare i Copper River. Jag antar att hon visste hur det skulle bli.
 
Flygningen ut till lodgen tog ca. 45 minuter. Det fanns en liten landningsbana precis bredvid stugbyn. Det fanns fem plan på plats, och med hjälp av dessa flög de ut skidåkare och vildmarksturister. Och på detta sätt tjänade de sitt uppehälle. Alpinister flög de endast i undantagsfall, då de gjorde en ganska dålig affär på dessa, men eftersom Paul var själv en gammal bergsklättrare åtog han sig ibland liknande uppdrag för "den goda sakens skull".
 
Vi var lite nyfikna på lodgen och stugorna, men vi hann inte mer än landa så skulle vi flyga vidare till glaciären. Som alltid gällde det att passa på medan vädret tillät det. Vår ursprungliga plan att flyga till Chitina-glaciären fungerade inte pga. för mycket morän på isen. Han pekade ut en mindre glaciär som låg på högre höjd, och som han visste att han kunde landa på. Den låg inte heller så långt från en av de toppar som vi spanat in.
      
Sagt och gjort, så fick vi hoppa in i två små plan. Jag och Axel i den ena, medan Benny åkte i den andra som flögs av sonen. Från lodgen sett var det ca. ytterligare 80 km ut i vildmarken. Ganska snart kom vi till den utsedda glaciären, och det var en häftig upplevelse att flyga över det vita snötäcket med berg på båda sidor om oss. Paul markerade landningsplatsen innan han slutligen landade. Det första som hände när vi klev ut var att vi sjönk ned till midjan i snön. Snabbt spände vi på oss våra skidor innan vi packade ur planen. Vi hann knappt samla ihop våra grejer innan de satte sig i planen, önskade oss lycka till, och flög iväg.
 
              
 
Plötsligt var vi ensamma, utlämnade på en främmande plats 24 mil till närmaste bebyggelse - fågelvägen. Det var med en känsla av tomhet som jag hörde hur ljudet från planen sakta dog ut. Tur att solen sken, och än var det några timmar till kvällen. Vi började genast att förbereda vårt läger genom att sondera terrängen med våra lavinsonder efter glaciärsprickor och trampa ned snön för tältet med våra skidor. Vi lät det frysa på en timme, och ganska snart därefter hade vi fått upp tältet, ordnat med toalett. Vi stuvade om utrustningen, rullade ut liggunderlag och sovsäckar, och smälte lite snö till vatten innan vi åt och kröp ned i våra säckar.
 
Till topps! /Joel

Yukon - Dag 0

Efter lite mer än ett dygns resande anlände vi i Anchorage. Klockan var strax efter 23.00 lokal tid, men vi var fortfarande kvar i svensk tid, och med tio timmars tidsskillnad, så dröjde det ett tag innan vi somnade. Följande dag hade vi vigt åt att inhandla mat och övrig utrustning.
 
I princip hade vi ingen mat med oss från Sverige, då allt egentligen går att få tag på där. Vi promenerade till REI för att handla frystorkat, bensin och andra små braha-grejer. Därefter gick vi till AMH som är den andra stora klättrarbutiken. Även här blev det några småprylar inköpta. Generellt känns det alltid bättre att stödja en mindre, självständig butik, än t.ex. REI som kan jämföras med Naturkompaniet i Sverige.
 
Mat handlade vi på Kmart. Kanske föreställer du dig att vi redan köpt en massa frystorkat på REI och AMH, men är det något som vi har lärt oss genom åren, så är det att undvika frystorkat. Förvisso köpte vi tre portioner var, men då som nödmat. På Kmart inhandlade vi bröd, nudlar, godis, och viktigast av allt, beef jerky. Från våra tidigare turer till Alaskas berg har vi lärt oss att älska Jack Link's beef jerky med teriyaki-smak. Man kan tugga det som godis, eller som komplement till en måltid. Att det innehåller mycket protein och är mättande gör det till det optimala tilltugget.
 
Eftersom vikten var av mindre betydelse pga. att vi skulle ha pulkor, så köpte vi även vitlök, lök, bacon, smör och äpplen. Ett råd gällande mat är att tänka starkt eller fräscht. Det är just därför vi undviker frystorkat. Visst, i början kan man få ned en påse eller två, men ganska snabbt börjar det bli svårt att få ned maten. Speciellt på hög höjd, då man mår lite illa. Maten stockar sig lätt i halsen, och sväljs med milt tvång. Jag vet inte hur många gånger jag har haft kväljningar och varit nära att kasta upp.
 
Kmart är väl ungefär som ICA Maxi hos oss, men skillnaden är att man i den amerikanska matbutiken också kan köpa vapen.
 
 
Till topps! /Joel

Träning v19

Blev utflugna på måndagen. Resterande tid var vi i Anchorage och på resande fot. Alltså, ingen träning.
 
Till topps! /Joel

Träning v18

Onsdag till lördag var det riktigt busväder. Därav inaktiviteten.
 
Försök på topp en fin kamvandring. Nådde kammen, mycket snö, måndag, 340 min
Försök två på samma topp. Vände utmed kammen pga. för stor lavinrisk, tisdag, 400 min
Förstabestigning av topp. Avancemang via snöränna. Snöpulsning till kammen. Fin kamvandring. Toppen bestod av en jättecornice. söndag, 875 min.
Totalt 1615 min
 
Till topps! /Joel

Träning v17

Landade på glaciären på måndagen, men pga. dåligt väder kunde vi inte göra något förrän på onsdag.
 
Rektur genom isfallet, onsdag, 270 min
Förflyttning m pulka, fredag, 290 min
Över passet gjorde FA, toppen PD+, söndag, 680 min
Totalt 1240 min
 
Till topps! /Joel

Träning v16

Lugnet före stormen.
 
Cykling till jobbet (må-to)
Totalt 120 min
 
Till topps /Joel

Expedition Yukon - den sista picknicken

 
Axel, Benny och Joel fick äta sin sista expeditionsfrukost på en gräsplätt utanför Arlanda arrivals. En ganska lyxig expeditionsfrukost var det! Och väldigt rolig, så klart.
 
Tack för sällskapet! Joel, nu är det din blogg.
 
Mot nya höjder!/Kristina

Från en bergsgräsänkas perspektiv

Det blir inga blogginlägg från Alaska, Joel surfar bara på mobilen, och det är för stökigt att blogga ifrån den. Expedition Yukon är tillbaks i Anchorage, de har ätit gigantiska pizzor och druckit någon enstaka öl, och telefonsamtalen nu handlar mycket om glädjen i de låga priserna i friluftsbutikerna, samt den starka svenska kronan. De är inte sjuka den här gången, de är möjligen lite trötta, men de har ätit bra under den här expeditionen (trots att frukosten tog slut) och har inte förlorat så mycket i vikt. Att ligga still tär inte så mycket... Och så är de rätt nöjda. De har inte ens börjat prata om nästa berg, sa Joel idag. Eller så var det ett sätt att försöka lugna mig.
 
För mig är den här perioden på en expedition konstigt nog den jobbigaste. Egentligen är den ju INTE det, eftersom allt har gått bra, alla mår bra, alla är i säkerhet, men det är nu min anspänning släpper, och då svackar jag. Post-expeditionssyndromet. Hos mig tar det sig uttryck i en viss känslighet, parat med frustration. Det absolut sämsta att prata med mig om nu är eventuella nya expeditioner, eller jättebra priser på kammar (någon bergspryl), för jag fattar ju vad Joel har tänkt att ha grejerna till. De här dagarna är jag superless på berg och på att jag måste förhålla mig till dem. Jag har tillbringat tre veckor med att snällt svara på frågor från de många gemensamma bekanta jag stöter på i vardagen, om hur det går för Joel. Och det gör jag så gärna! Men nu - nu får strålkastaren gärna riktas lite åt mitt håll också. 
 
Det absolut bästa med den expedition Joel, Benny och Axel gjort den här gången, har varit min pakt med de andra bergsgräsänkorna, Terese och Sabine. Där har jag några som delar mina upplevelser. Vilket plus det har varit! Jag har inga problem med att betala räkningar, vattna växter, hålla koll på post, blogga och rapportera väder, det är inte i det min utmaning ligger, sånt kan jag. För mig är det jobbigt att ha den jag delar mitt liv med på en glaciär i fjärran, det är det som tar energi. Sånt är jag inte så bra på. När han väl kommer hem, då vill jag helst ha honom för mig själv ett tag. Inte dela med mig till jobb och jetlag och framför allt inte till något nytt projekt! Nu kör vi våra gemensamma projekt den närmaste tiden, tycker jag. 
 
Jag är stolt över Joel, självklart är jag glad för topparna, jag unnar honom all framgång, och beundrar honom för att han följer sina drömmar - men mest nöjd är jag om han bara tar och kommer hem igen. Snart!
 
Mot nya höjder!/Kristina

Min favoritsort vad gäller sms från glaciärer

Mer sånt här, och färre av dåligt väder- och sjukdomar- och umbäranden-sms, om jag får välja! Jag behöver inte skicka mer väder på ett tag. Joel, Benny och Axel har gjort ännu en förstabestigning och är nöjda med sin expedition. De siktar på att flyga ut till civilisationen imorgon, tisdag den 7:e maj.
 
Sms-et kom en stund efter midnatt, enligt Yukon-tid, efter sådär 36 timmar av tystnad, och jag förstår att de var på väg ner i sovsäckarna. Nöjda, glada, trötta. Snart kan vi prata på riktigt, och snart, snart kommer Joel hem!
 
Mot nya höjder! /Kristina
 

Det klarnar

"Dricker kaffe och lyssnar på musik" är vad Joel, Benny och Axel ägnar tiden i tältet åt. Och diskuterar alternativa planer för nästa topp, så klart. Under en halv dag eller så, var de inne på att helt enkelt byta glaciär, för att få chansen att klättra överhuvudtaget, men nu verkar vinden mojna framemot kvällen den 4:e maj, och söndagen och måndagen bör bjuda på skapliga klätterförutsättningar. 
 
 
Planen just nu är därför att vänta ut det dåliga vädret, med att dricka kaffe och lyssna på musik, för att sedan ägna söndagen och måndagen åt att klättra. Förhoppningsvis ska tålamodet då löna sig. Anledningen till att de här topparna fortfarande är obestigna är ju just det hopplösa vädret. Någongång på tisdag ska de hämtas av glaciärflyget, då det verkar bli en klar dag. De har då tillbringat femton dagar på en glaciär i Yukon, varav tio mer eller mindre instängda i sitt tält, på grund av vädret. Det känns bra att få tillbaks dem till civilisationen. Dessutom ser jag fram emot att Joel ska rapportera väder till mig två gånger per dag, de närmaste tre veckorna efter att han kommit hem. Någon rättvisa får det ändå lov att vara!
 
Mot nya höjder! /Kristina
 
 
 

Allt kretsar kring väderrapporterna

Nästa vecka blir det strålande fint bergsbestigningsväder, men vad hjälper det nu? Det har dragit in snö över glaciärerna och tältet, och det kommer att bli tre-fyra dygn av mycket snö och hård blåst. När det blåser 60 km/h räknas det som hård vind, men inte storm, även om det säkert kommer kraftigare byar. Hade det varit på sjön hade det varit styv kuling. Just nu är det alltså bara att ligga still i tältet och vänta på bättre tider. Joel var fundersam över om de kommer att kunna utnyttja "väderluckan" nästa vecka, eftersom de också måste använda en bra väderdag för att bli utflugna från glaciären. Så länge det snöar och blåser på det här viset landar och lyfter inga glaciärflyg.
 
Det finns några förstabestigningar inom räckhåll, trodde Joel, och jag anar att han än så länge inte har lust att ge upp dem. Dock har en övervägande majoritet av dagarna under denna expedition ägnats åt att ligga i tältet. Det har ändå blivit lite skidåkning, och det är ju en ny erfarenhet för Joel, så här ute på expedition.
 
En kollega konstaterade att man nog måste vara "lite annorlunda skapt rent huvudmässigt" för att stå ut med att ligga i samma tält med samma män, dygn efter dygn efter dygn, och bara vänta. Antagligen helt sant! ;)
 
Mot nya höjder! /Kristina

RSS 2.0