Jägarexamen

Hej bloggen!
Ja, det var ju ett tag sedan sist, men här kommer en liten uppdatering i alla fall.
 
Efter Antarktis har jag legat lite lågt gällande berg, men det innebär ju inte att jag har varit helt overksam. Förra hösten tog jag tag i en gammal dröm - att ta jägarexamen. Vi har ju tillgång till skog inom släkten, och just nu finns det ingen i släkten som jagar, så jag tänkte råda bot på det.
 
Förra hösten började jag att läsa in teorin via Medborgarskolan. Det gick bra, men det krävde ändå en del engagemang att varje tisdag åka iväg direkt efter jobbet och traggla artkännedom. Oavsett, så var det otroligt lärorikt. Jag har lärt mig med om vår fauna än vad jag någonsin kunnat tidigare.
 
Teorin blev jag klar med i december, men skyttet kunde inte genomföras förrän nu under våren då tjälen gått ur marken. Skjutningens olika delmoment gick bra och till slut hade jag avlagt alla prov. Bland det första jag gjorde när jag väl var godkänd var att åka och beställa mig två bössor, en 22LR och en .308W.
 
22:an är ju ett bra gevär att öva skytte generellt med samt att jag har för avsikt att jaga ripa i fjällvärlden nu till hösten, och då är ju denna bössa som jag ska ta med mig. 308W lär komma till användning när det blir dags för rådjursjakt, alternativt vildsvinsjakt.
 
Jag har ännu inte haft möjligheten att delta vid någon jakt, men är definitivt på om någon skulle vilja ha sällskap där ute i skogarna.
 
Till topps! /Joel

True Grit

Inom skolans värld diskuteras och debatteras det mycket kring framgångsfaktorer: bemötande, begåvning, feed back, formativt lärande osv. Jag ska inte tråka ut dig med en uppräkning av allt som har presenterats. 
 
Dock finns det forskning som visar på att den viktigaste faktorn för skolframgång är grit. Det är en engelsk term som kan övesättas till gry (som i gott gry i henne), driv, sisu osv. Och nej, inte heller nu ska jag göra någon utläggning kring hur detta hänger samman med skolresultat. En reflektion dock är den tidigare upphaussade 10 000-timmarsregeln bör korrelera med grit, eftersom det krävs driv och engagemang för att hålla fast vid något under så lång tid.
 
Men vad har detta med alpinism att göra? Jo, jag vill nog mena att min bestigning av Mt Vinson visar på grit. Inte för att bestigningen var särskilt utmanande, för det var den inte. Tvärtom, så var det en ganska enkel och lätt bestigning. Jag kan inte heller hävda att jag utstod svåra umbäranden med lite mat och mycket kyla. Allt det där var som vilken bestigning som helst.
 
Det som faktiskt visade prov på min/mitt (osäker på genus) grit, är viljan att bekosta det hela. Hur jag faktiskt hela tiden gör prioriteringar för att ha råd. Hur jag ser till att ta med mig matlådor till jobbet. Hur jag ofta försöker laga min utrustning snarare än att köpa nytt. Det är där min stora uthållighet ligger. Det är detta som visar min beslutsamhet.
 
Jag har inte rika föräldrar eller något fett arv. Jag har bara min vilja. Om det finns något som jag ser som en prestation och som jag är stolt över (i alpinistsammanhang), så är detta ett av dem. Jag är också övertygad om att mitt 70-åriga jag kommer att tacka mitt nuvarande jag för att jag gjorde detta. Att jag höll i och höll ut.
 
Till topps! /Joel

Tältnätter 2017

Tack vare Vinson-bestigningen kom jag detta år i upp över 20 tältnätter, vilket ändå bör ses som godkänt med tanke på att årets lediga dagar till stor del ägnades åt bröllopsbestyr och stugbygge. 2016 var dessutom ett totalt bottenår sett till antalet tältnätter, men det finns flera förklaringar till det. Nu ser jag fram emot ett bra 2018.
 
2017 - 22 nätter
2016 - 4-5 nätter
2015 - 17 nätter
2014 - 9 nätter
2013 - 29 nätter
2012 - 23 nätter
2011 - 39 nätter
2010 - 33 nätter
2009 - 36 nätter
2008 - 38 nätter
2007 - 24 nätter
 
Till topps! /Joel

Adjö Antarktis!

Nu har jag tagit farväl av Antarktis. Det finns en del att berätta, men jag sitter just nu vid gejten till mitt flyg som ska ta mig från Buenos Aires till Barcelona. 
 
Jag vill dock tacka min fru som i sedvanlig ordning har tagit emot rapporter under sena nätter och skrivit här i bloggen på ett utomordentligt sätt. Ett stort tack!
 
Under nästa vecka kommer jag att börja skriva på själva redogörelsen och ladda upp bilder/filmklipp.
 
Tills dess...
 
Till topps! /Joel 

Avsked till Antarktis

 
Nu har Joel bytt kontinent. Nu är han i Sydamerika, i Chile, i Punta Arenas, och får ägna dagen åt att trassla med flygbolaget alldeles på egen hand. Mig vill de inte prata med mer, på det där stället. 
 
2017 blev inte ett alldeles vanligt år för Joel. Han har bytt jobb, sytt sig en leksandsdräkt, timrat ett fritidshus, gift sig (med mig - bra val!), köpt en bostadsrätt, tagit rektorsexamen - och så Vinson Masiff på det. Jag hoppas att hemresan går lite smidigt; det får gärna räcka med äventyr för i år.
 
Jag har pratat med Joels chef, om att de nog inte kan hoppas på att han dyker upp på jobbet på måndag. Jag har lovat att höra av mig till henne idag igen, men då behöver jag någon slags information om ungefär när han kan tänkas vara tillbaks i Dalarna. Det klarnar nog under dagen. 
 
Tack för lånet av blogg, Joel! Jag har hunnit med att skriva om katten, relationer, påfrestande kontakter med flygbolag, systerskap, frustration, oro och vädret på andra sidan jorden. Det blev också några ord om Vinson-bestigningen. Till en annan gång har jag sparat matlagning, inredning, boktips, språkhistoria, föräldraskap, julförberedelser och släktforskning. Det här med att driva en alpinistblogg passar mig ju hur bra som helst! ;)
 
Med varm hand lämnar jag härmed tillbaks din blogg till dig, att uppdateras när du har bra wifi. Välkommen hem! 
 
Mot nya höjder! /Kristina
 
 
 
 
 
 

Favoriter från förr

 
Sådär - ett telefonsamtal ifrån Antarktis, och det blir lite lättare att andas igen! Det är inte bara det där stråket av oro som gjort det aningen jobbigare, det är också en luftrörsinfektion som stökar till det, men kombinationen är inte så skoj alls. Men nu så! Joel, Pete och Liz är på Union Glacier igen, efter att ha fått stanna i Base Camp i några dygn. Snöstormarna har avlöst varandra, så det blev tre extra dygn på berget. Idag har molnen skingrats, planet kunnat hämta dem och de har fått en första kontakt med civilisationen igen. 
 
Det där med kontakt med civilisationen, det är en viktig bit, åtminstone för mig som betraktar det här expeditionandet på håll. Det har varit några motiga dagar med dels feber, dels total tystnad. Just de två sakerna passar inte så bra ihop - att vara lite ovanligt ynklig och dessutom få fritt spelrum för obehagliga fantasier om vad som kan tänkas pågå. Igår räddades jag av Liz' syster Helen, som skrev till mig från Skottland. De hade börjat oroa sig där också, och Petes bror hade till slut lyckats nå expeditionen på något sätt och kunde lugna oss med att det var dåligt väder, men att alla mådde bra. Jag är tacksam för att hon kom ihåg mig och letade upp mig på Messenger, eftersom hon förstod att det nog inte var så kul på min sida Nordsjön heller.
 
Min favoritexpedition är, just för det där med att inte vara så ensam med oron, den då Joel, Axel och Benny var i Yukon och pysslade med förstabestigningar. Det är den enda expedition då vi har haft daglig kontakt. Herrarna hade med sig en egen satellittelefon och dessutom fanns det en alternativ expedition här hemma, bestående av oss som numera är fruar till de här bergsgetterna: Sabine, Terese och jag. När killarna åkte iväg hade vi aldrig träffats, men vi bondade snabbt via nätet och ägnade en hel del tid åt att samtala om bergsklättring (nä, skojar bara!), relationer, jobb, barn, män, mänskligheten och oss själva. Vi hade full koll på i vilken ordning herrarna ringde hem, vad som sas och att de nog var lite nervösa för vad vi pratade om när de inte var med. Med all rätt naturligvis! Det var verkligen värdefullt att få dela de där veckorna med två andra som förstod precis, med oro och glädjeämnen och en hel del skratt. Vi hade det antagligen bra mycket roligare än vad de hade det i Yukon. Det, plus dagliga satellittelefonsamtal, gör att det utan tvekan varit min absoluta favoritexpedition. Jag är rätt obrydd i toppar.
 
Så idag handlar din alpinistblogg alltså om systerskap, Joel, och om styrkan i det. Liz' syster får veckans guldstjärna härifrån, för hennes extra ansträngning för att trösta någon hon inte alls känner.
 
Ja, just, ja. Joel, ja. Han ska tillbringa nästan två dygn till på Antarktis, och sen hoppas vi på ett flyg ifrån Union Glacier till Punta Arenas på fredag. Och om allt vill sig riktigt väl, från Punta Arenas mot Santiago och så småningom Madrid på lördag - men det känns högst osäkert. Det där flygbolaget behöver helt klart jobba vidare med systerskapet!
 
Mot nya höjder! /Kristina
 
 
 

Ingen information

 
Nej, det var just det. Jag vet ingenting mer än att de tog sin topp i lördags. Sen dess har det varit tyst ifrån Antarktishållet. Jag kan mest ägna mig åt att gissa, och jag gissar på att rutten är ungefär att ta sig tillbaks till Base Camp, att invänta bra väder för att flyga till Union Glacier, och att där invänta bra väder för att flyga till Punta Arenas, Chile. Hur långt de har kommit på denna rutt vet jag ingenting om.
 
Flygbolaget som skulle höra av sig inom 48 timmar har efter 72 timmar fortfarande inte hört av sig, så något hemresedatum finns inte heller, men med tanke på att jag inte vet var Joel är någonstans, så avvaktar jag med att höra av mig till dem.
 
Någonstans mellan High Camp på Mt Vinson och Punta Arenas - det är där jag ska börja leta! Skönt med en begränsad yta, liksom. ;)
 
Mot nya höjder! /Kristina

Till topps!

 
En liten stund efter midnatt kom telefonsamtalet ifrån High Camp. De fick göra toppen igår! Vädret var riktigt bra och det var snudd på vindstilla uppe på toppen. Rätt bra utsikt! Men framför allt fick de ta sig dit, och de gjorde det alla tre, vilket förstås var värdefullt. För Pete blev det hans sjunde berg av sju möjliga i Seven summits-projektet, Liz tog härmed topp nr fyra av de där sju och Joel har då bestigit sex av sju. Han kommer säkert att återkomma med reflektioner kring just det vid något tillfälle. Det har varit en motig vecka för dem, med en hel del frustration, men igår var det glada tongångar. 
 
Att sitta hemma och ta emot tre minuters-samtal innebär också att vara länken till civilisationen. Det är inte bara att se till att information når anhöriga och andra intresserade, utan också att vara någon slags expeditionsfixare på distans. I fredags fick jag uppdraget att boka om Joels flygbiljetter. Han skulle ha lämnat Punta Arenas idag, och flugit till Santiago, och sen Madrid och sen Stockholm. Men det går ju inte. 
 
Steg 1 var att kontakta Flygpoolen, som det inte går att ringa till. De skrev snabbt tillbaka och ville omgående ha vissa uppgifter. Jag skickade dessa uppgifter. Sen tog det Flygpoolen femton timmar att återkomma i ärendet. Där började det ju kännas lite bråttom; speciellt som Flygpoolens besked var att de inte kunde hjälpa mig, utan att jag måste ringa det chilenska flygbolaget.¡Dios Mío! Det var verkligen inte bara att göra det. 
 
Det fanns en ungefärligt engelsktalande kundtjänst, men något så svårt och krångligt som att boka om en flygbiljett har de troligen aldrig upplevt tidigare. Det tog 58 minuter och tre olika chilenska kvinnor, på olika call centers, med olika bra uppkoppling och olika bra engelska för att få ärendet åtminstone registrerat. Joel flyger inte hem idag. Kanske finns det plats på ett flyg den 16:e december, men...kanske inte. Det är liksom juletider. Flygen är rejält fullbokade. Kära nån. Vi får se hur det här blir, men ärendet är i alla fall påbörjat. Jag hoppas att Joel landar i Chile snart, så att han kan ägna sig åt det här med logistiken själv. Jag höll på att gå i bitar. 
 
Men annars är jag glad. Det räcker med två veckor på Antarktis. Jag ser fram emot att de når civilisation inom några dagar så att vi faktiskt får prata med varandra längre än tre minuter. Jag har ju mer sammanlagd samtalstid med chilenska flygförsäljare än med Joel de senaste två och en halv veckorna! Det duger inte. Hemåt nu, Johansson!
 
Mot nya höjder (Lustigknopp är en höjd, t.ex.)! /Kristina
 
 
 
 

Relationsråd för rookies

 
Eller egentligen inte, för jag är inte alls på relationsrådshumör. Joel är frustrerad på sin halva av jordklotet och jag är frustrerad på min, men av olika anledningar. Den gemensamma nämnaren är hur pass viktig en topp kan vara egentligen. 
 
Det har varit för dåligt väder för att göra några toppförsök. De ligger i sina tält på High Camp och avvaktar. Det ska komma bra toppväder imorgon, lördag, så de kommer att göra ett försök då, men helt klart är att de inte kommer med sina planerade flighter hem, och att jag kanske får ringa Joels jobb och förklara att han inte är på plats när de har tänkt sig att han ska vara på plats. Jaha, ja. Joel mår bra, i alla fall. Han känner sig stark och frisk och vill bara upp nu.
 
Där Joel befinner sig har tillvaron helt tydligt smalnat av. Allt handlar om att ta toppen. Det finns inget annat som är viktigare just nu. Där jag befinner mig pågår det som är mitt vanliga liv, på ett ungefär, i alla fall. Det som jag vill att Joel ska vara en del av. Plus att jag har lagt till en dos oro för hur det ska gå och om och när det ska komma hem någon äkta make. Min ilska brukar komma lite senare, strax efter att de där topparna har bestigits och när Joel är tillbaks i skaplig civilisation. Den kom tidigt den här gången. Jag är arg för att jag inte trivs alls med att ha honom ute på nåt berg någonstans. Jag är arg för att vi inte kan prata mer än tre minuter var tredje dag. Jag är arg för att jag behöver gå omkring här och vara orolig och frustrerad. Blä!
 
Det här är ju inte min första mentala bergsbestigning. Jag har stått bredvid och tittat på i snart åtta år. Jag är inte säker på att det har blivit så mycket lättare, mer än att jag har utvecklat en och annan strategi och att jag kan tänka på att han brukar komma hem. Strategi ett är "hundratimmarsregeln". Den är applicerbar på precis allt som är jobbigt i livet, faktiskt. Om hundra timmar har det lättat. Hundra timmar efter att Joel har åkt har jag vant mig vid att han är borta, till exempel. Då har jag ställt om. Strategi nr två är halvtidsbrevet. Joel skriver ett brev innan han åker, som jag får öppna när han har varit borta halva den tid som det är tänkt att han ska vara iväg. Det är en bra grej - då har jag liksom ett delmål. Strategi nr tre är 10%-regeln som jag har infört och kommer att hålla hårt på nu (så att du vet, Joel!). Motsvarande tio procent av de pengarna som läggs på bergsklättring ska läggas på vård-av-relation. Det är ju snudd på fånigt lite, i alla fall om jag får göra värderingen av vad som är värt något på riktigt. För Antarktis blir det ganska så redigt med pengar, så där har jag definitivt något att se fram emot!
 
I tisdags fick jag ett blombud. Det gjorde mig glad, så klart! Joel hade fixat i förväg, innnan han åkte, så att den här fina buketten nådde mig en vardagseftermiddag i december. Pluspoäng på det! Jag ska tänka på det nu när jag är arg, på att han ju faktiskt emellanåt är mer klarsynt när det gäller vad som egentligen är viktigt. Om jag verkligen koncentrerar mig kanske min ilska kan blåsa bort de värsta molnen från Mt Vinson till imorgon, så att det går alldeles utmärkt att bara klättra upp och sen klättra ner och så åka hem.
 
Mot nya höjder! /Kristina
 
 
 
 

Eller toppturstorsdag?

 
 
Det är tvära kast mellan verkligheterna här. Jag har tankarna till ungefär hälften på vad jag pysslar med här och den andra ungefära hälften på hur det går på berget nästan vid Sydpolen. Mitt under jobbets julgala, med Kalle Moraeus på scenen, ringde Joel. Det blev ingen topp igår och inte heller idag. De ligger i High Camp och någon i det lilla teamet på tre personer har det ganska tufft just nu, med höjd och ork. Joel mår bra, men vill ju upp nu. Imorgon blir det ett nytt försök mot toppen.
 
Det börjar kännas ganska så kört att han hinner med sitt flyg mot Europa på söndag. Suck, suck. Jag är inte så brydd i toppen, men jag har full förståelse för att om en befinner sig i High camp och känner sig hyggligt stark, så är det inte direkt att vända om som känns som det bästa alternativet. För Pete ska ju det här dessutom bli det sjunde av hans Seven summits-projekt. 
 
För egen del är jag färdig med Mt Vinson. Klättra upp och klättra ner och kom hem nån gång, bara! Det är nog bra att den minst tålmodiga av oss sitter här i Falun och inte i ett tält på Antarktis.
 
Mot nya höjder! /Kristina
 

Toppturstisdag?

 
Jag var ju helt inställd på att det skulle vara helt tyst nu i några dagar, men igår kväll, någonstans i 23-tiden, ringde Joel ifrån satellittelefonen. Han hade sex minuters prattid kvar på sitt dyrbara telefonkort. De hade flugit till Base Camp i lördags och sen gått direkt vidare till Low Camp. Under söndagen låg de stilla i Low Camp, på grund av vädret. Taktiken var just då att gå upp till High Camp idag, måndag, och att göra ett försök på toppen imorgon, tisdag den 5:e december. 
 
Det beror ju en hel del på vädret om de kommer att lyckas med det. Som jag läser väderprognoserna ser det ut som att det borde kunna fungera. "Extremely cold" är i och för sig ständigt återkommande. Åh, vad jag hoppas att de ska få ta toppen imorgon! Sen återstår förstås nervägen och tillbakavägen och hemvägen, men det vore ett stort plus att få hem Joel om bara åtta-tio dagar - om vädret nu vill. 
 
Mot nya höjder! /Kristina

Möte med Mt Vinson

 
Joel, Pete och Liz fick vänta ända tills idag, lördag, och är alltså fem dagar sena ut på berget. Det är vädret som bestämmer, och inte förrän idag kom det en lucka i snö och blåst som gjorde att de kunde flyga ut till Base Camp. Jag kan tänka mig att de är ivriga att få börja vandra nu. Det ser ut som att de närmaste dagarna kommer att bjuda på hyfsat vandringsväder, och kylan är ungefär som förväntat, dvs ner till -35 grader. "Jag är skapt för kyla och uppväxt i Norrbotten" brukar Joel försöka övertyga sig själv med, när det blir påfrestande. Han kommer att klara sig.
 
Vi pratade i lyxiga tolv minuter i förrgår, men nu kommer det att dröja till nästa telefonsamtal. Nu får jag nöja mig med att titta på vädret och försöka räkna på olika alternativ. Om allt går precis enligt planen från och med idag, så bör jag få kontakt om ungefär en vecka. Men nu så - nu är det äntligen dags att möta Mt Vinsons 4 892 meter på riktigt! 
 
Mot nya höjder! /Kristina



I väntan på Vinson-väder

 
 
 
Vi har snö här också, och is. Så här fint är det på min väg hem från jobbet En behöver ju inte nödvändigtvis åka till Antarktis för att få en dos vinter. Jag fick prata med Joel till slut, i förrgår. Jag kan inte ringa till honom, utan han måste ringa upp mig, eftersom han inte har tillgång till någon egen satellittelefon utan köper in sig per minut.
 
Joel, Pete och Liz är fortfarande på Union Glacier, och det ser ut att kunna fortsätta så fram till helgen, i värsta fall. Det är framför allt det tunga snöfallet som gör att det lilla planet inte kan landa vid Base Camp. Särskilt hårt och tufft verkar de i alla fall inte ha det. Joel framhöll speciellt den goda maten, som han nu har kunnat börja njuta av, eftersom han har fått antibiotika mot magåkomman. 
 
Det där datumet då det var meningen att Joel skulle vara hemma i Falun igen, det verkar i högsta grad preliminärt. Han lär ju inte lämna Antarktis förrän han åtminstone fått testa på Mt Vinson. Vi får väl se. Om jag ska gissa, baserat på väderkartorna, kan det handla om fem-sex dagars fördröjning. Hemma lagom till jul istället för till lucia?
 
Mot nya höjder! /Kristina

Sånt som stör

 
Hon här på bilden. Hon hade lagt sig så inbjudande i sängen, och jag var lite lagom frusen efter en promenad hem från jobbet i snöfall, så en stunds vila med varm katt var lockande. Det är klart att jag somnade. Och det är klart att precis just då ringde det från Antarktis och jag missade det. Mobilen var ju fortfarande på ljudlöst, efter arbetsdagen.
 
Men jag fick ett meddelande i alla fall, om att det är riktigt dåligt väder och att de fortfarande befinner sig på Union Glacier, och inte har kunnat flyga ut till Base Camp än. Jag kan se på mountain-forecast.com att på Mt Vinson blåser det just nu 47 km/h, vilket ligger i närheten av "hård vind". Hade de varit till sjöss hade det hetat kuling. "Kanske ikväll, kanske imorgon, kanske om två dagar", sa Joel, när det gäller att bli utflugna till Base Camp. Att säga något om hur han mår glömde han.
 
Det ser ut som att vinden kommer att mojna betydligt tills imorgon. Det där med att klättra i berg handlar en hel del om att vara tålmodig och vänta. Tålamod har aldrig varit min styrka. Jag ligger hellre här med en alpinistblogg och en varm och kelig katt.
 
Mot nya höjder! /Kristina (och Luna)
 
 
 

Att andas Antarktis

 
I tre-fyra minuter någongång strax efter midnatt hade jag senast kontakt med Joel. Jag var nyväckt och han var på satellitlänk, så kvaliteten på just det samtalet hör kanske inte till våra tio-i-topp-telefonsamtal. Men han är på plats! Det ryska fraktflyget hittade en lagom väderlucka och flög in på landingsbanan av is för ett halvt dygn sen ungefär. Idag eller imorgon går nästa flyg, beroende av väder, förstås. Då är det ett sånt där litet flyg med skidor som landningsställ, som ska ta dem ut till Base Camp. 
 
Den fråga jag upprepade några gånger och försökte få ett uttömmande svar på, var ju förstås "Hur mår du?". Joel nöjde sig med ett inte helt tillfredsställande "Jag överlever". Det är öppet för tolkning, det. Det är bra att han får ett eller två dygn till på sig, för att återhämta lite styrka, tänker jag. Nu är det tältnätter, men ganska lyxiga sådana. De har tillgång till både dusch och toalett. Hur som helst är i alla fall delmål nummer ett uppnått: att ha fått sätta sina fötter på Antarktis och att få andas Antarktis-luft.
 
Mot nya höjder! /Kristina
 
 

Punta Arenas

Nu är jag här! Mina utsikter för att få sätta mina fötter på Antarktis har nu blivit riktigt goda. 
 
Resan gick bra, även om den var lång. Mitt bagage kom också fram, vilket annars var min största oro. Höll dock på att bli av med den på flygplatsen i Punta, då en annan snubbe tagit min i tron att det var hans egen. Jag hade sett en väska med väsköverdrag som mitt, tog den först men lade tillbaka den på bandet när jag insåg att den inte var min. Jag väntade ett tag och kom då på tanken att förra väskans ägare kan ha tagit min. Så jag okulär-skannade runt och mycket riktigt så hade en annan kille tagit min. Vi redde ut missförståndet.
 
Jag blev hämtad av ALE och Nate som gjorde en genomgång av min utrustning på B&B:et. Ska kanske fixa mig nya överdragsbyxor. Har ju inga så varför inte. Träffade Pete och Liz.
 
Senare gick vi och åt middag tillsammans med resten av gänget. En annan svensk, Anders, och en britt och en jänkare. Allt som allt sex personer.
 
Nu ska jag äta frukost, men jag lär hinna uppdatera fler gånger innan avfärd.
 
Till topps! /Joel 

Bergspoesi

Mitt senaste bergsrelaterade projekt handlar faktiskt inte om att väga gram, ordna med logistik eller skriva packlistor. Det handlar om poesi.
 
Poesi? Alltså, som i dikter och lyrik?
 
Jepp, så är det! Jag skulle kunna skriva långt och länge om alla tankar, reflektioner och insikter som bergen skänkt mig - vilket jag förvisso gör i denna blogg - men jag ska bespara dig det. Faktum är att många av mina yttre resor har också erbjudit mig en inre resa. Det är resultaten av dessa som jag nu har sammanställt i en poesibok. 
 
 
Tanken är att kombinera dikterna med bilder från alla mina turer runt om i världen. Jag är övertygad om att just kombinationen utgör en helhetsupplevelse för alla som tycker om bergsklättring, friluftsliv och/eller bara gillar vackra vyer och poesi.
 
Jag har skickat mitt manus till lite olika bokförlag, nu hoppas jag bara på att någon av dem är tillräckligt äventyrliga att våga ge ut den, också.
 
Till topps! /Joel

Drömmen lever

Jag förstår att man kan tro att denna blogg är nedlagd, och att jag har gett upp allt vad berg heter. Glädjande nog kan jag konstatera att så inte är fallet. Anledningen till den långa tystnaden är att livet kom emellan, i detta fall kanske närmast arbetslivet. På grund av förändringar så var jag tvungen att ta det lite lugnt på bergsfronten, dels för ekonomins skull, dels för att jag riktade mitt fokus åt ett annat håll.
 
Allt med jobbet har löst sig, men mitt närmaste större mål, Mt Vinson i Antarktis, har ju legat på is. Det har också gjort att jag har haft svårt att motivera mig till att träna ordentligt. Som det ser ut nu så lär jag inte ha möjlighet att åka dit förrän till julen 2017 (som tidigast) - sett till ekonomin. Ja, jag har fortfarande principen att inte vara sponsrad, vilket gör att jag måste spara ihop pengarna. Och ditt antagande stämmer: det hänger ju också ihop med arbetet.
 
Jag hyser en from förhoppning om att Pete, som jag klättrade med på Nya Guinea, ska kunna utverka ett mindre mirakel. Jag kan tyvärr inte säga vad miraklet skulle bestå i, men det handlar givetvis om Antarktis. Men om, om det går i lås, så förändras förutsättningarna - och då lär det bli en del aktivitet på den här bloggen :)
 
Till topps! /Joel

Tältnätter 2015

Efter bottenåret 2014 med endast nio tältnätter, så bestämde jag mig för att 2015 skulle bli ett bättre år. Det blev bättre med en totalsiffra på 17 tältnätter. Det är förvisso bättre än 2014, men inte något särskilt bra år.
 
Så här har det sett ut tidigare:
 
2014 - 9 nätter
2013 - 29 nätter
2012 - 23 nätter
2011 - 39 nätter
2010 - 33 nätter
2009 - 36 nätter
2008 - 38 nätter
2007 - 24 nätter
 
Mitt nyårslöfte för detta år är att komma upp i över 20 tältnätter, helst över 25 för detta år. Dock har jag ingen större expedition inplanerad för året, så det gäller att komma ut lite då och då om det ska bli över 20 nätter.
 
Till topps! /Joel

Tältunderhåll

 
Idag har jag ordnat med nya elastiska snören till tältstängerna i mitt Unna-tält. De gamla snörena var trötta och de inre gummibanden hade gått av på flera håll, vilket gjorde att stångdelarna inte höll ihop så bra som man kan önska. Dessutom är det enklare att montera ihop stängerna med fräscha snören, då det bara är att kasta ut stångdelarna och de drar ihop sig.
 
Snöret köpte jag på Outdoorexperten, 3 mm för 8 kr metern. Jag använde ståltråd för att enkelt kunna föra snöret genom rören, ungefär som en piprensare. De blev som nya. Nu ser jag fram emot att få tillbringa ytterligare nätter i Unna-tältet. Eftersom det är ett av mina favorittält, så gäller det att underhålla det ordentligt.
 
Till topps! /Joel 

Tidigare inlägg
RSS 2.0