Skrock- eller respektfull?
Det finns, lite förenklat, två typer av människor; de som för en massa oväsen när de är ute i skogen, och de som inte gör det. Jag tillhör utan tvekan den senare. Vissa hojtar och gapar när de går i skogen, medan jag helst inte talar högre än normal samtalston. Överhuvudtaget försöker jag att röra mig så obemärkt jag bara kan när jag är ute. Det är något som bara finns i ryggmärgen, var tyst i skogen! Man vet aldrig vem som kan höra dig, och då tänker jag inte på björn eller varg, då man egentligen ska föra oväsen för att slippa rovjursmöte. Utan att ha reflekterat kring det något djupare så inser jag att jag besjälar skogen. På något sätt tillskriver jag den ett medvetande. Jaha, undrar du nu, vart vill han komma med allt detta mumbo jumbo?
Jo, att jag uppvisar samma förhållningssätt gentemot berg. På något sätt besjälar jag dem, ger dem ett medvetande. Det blev uppenbart nu när jag var på Mont Blanc. Jag var otroligt noggrann med att inte lämna något skräp efter mig på berget, och det var inte bara frågan om miljöhänsyn, utan det handlade om att jag inte ville väcka bergets vrede genom att vara respektlös mot det. Vidare kan jag konstatera att jag aldrig tänker i termer av att jag besegrar eller övervinner ett berg. Det vore att ha drabbats av hybris att säga så, något som berget kan bestraffa en för. Jag vet att Göran Kropp också såg på berg på detta sätt. Och vi är inte ensamma, många är de bergsklättrare som anser att berg inte bestigs, utan de låter sig bestigas.
Är det så att bergsbestigare är mer skrockfulla än andra? Eller kan förklaringen ligga i att när människor befinner sig i situationer där det råder objektiva faror, vilka man inte själv inte kan styra över, t.ex. väder, sten-, is- och snöras (seracer), så känner man sig utlämnad. Förmodligen ligger det i den mänskliga naturen att man försöker resonera med, t.o.m. blidka, denna oberäkneliga (natur)kraft. Det är här besjälningen/personifieringen kommer in. Kanske var det så här Poseidon skapades en stormig natt på havet, eller Tor under ett skrämmande åskväder.
Sett utifrån detta perspektiv, så verkar det hela vara tämligen skrockfullt. Vara som det vill med det, men jag har inte lust att chansa. Jag kommer även fortsättningsvis inte att skräpa ned, och då inte bara av miljöhänsyn, utan av respekt för berget.
Kanske gav Mont Blanc mig inte bara värdefulla erfarenheter och kunskaper, utan även en oväntad insikt - en insikt om hur gudar skapas.
Till topps! /Joel
