Utebloggen

När det gäller matlagning på hög höjd eller i stark kyla, så fungerar inte gas. I de flesta fall används bensinkök. Just av denna anledning införskaffade jag mig ett Pimus Omnifuel. Bara namnet i sig skvallrar ju om att det fungerar med olika typer av bränsle som gas, fotogen, diesel och bensin.

Jag har införskaffat heptan, dvs. kemiskt ren bensin (på eng. white gas) och är således väl förberedd inför de stundande vinterturerna. Åhh, vad jag längtar! Det har kommit en hel del snö, så nu är det bara att packa pulkan och göra i ordning skidorna :-)

Kanske har du svårt att se kopplingen mellan att bestiga Aconcagua och att åka på skidtur här hemma. Det handlar om att bli förtrogen med sin utrustning, t.ex. att veta hur köket (eller någon annan utrustningsdel) fungerar i kalla väderleksförhållanden.

Nåväl, jag kan dock säga att jag är mycket nöjd med mitt kök.











Till topps! /Joel

När det gäller klättring så är jag en nybörjare. Min enda klättererfarenhet fram till i somras var en gång då jag följde med en kamrat till en inomhusvägg. Jag läste i Umeå vid den tiden så detta var på IKSU. Utöver denna erfarenhet så har min klättring begränsat sig till något träd eller lekparksställning (det senare i överförfriskat tillstånd).

Men i takt med att mitt intresse för alpin klättring växte, så insåg jag ganska snabbt att jag behövde lära mig att klättra på riktigt. Jag surfade runt lite på internet och ganska snart hittade jag en kurs som skulle täcka mina behov. Kursen arrangeras av Svenska Klätterförbundet i Kebnekaise och den är ca. två veckor lång. Den behandlar hur man klättrar klippa, is och snö. Problemet var att det krävdes att man hade gått grundkurs i klippklättring (dessutom kostar kursen närmare 11 000).

Mitt första steg blev alltså att anmäla mig till en grundkurs i klippklättring. Jag hittade en jättebra kurs som arrangerades av Dalarnas klätterklubb, vilket var suveränt då jag inte behövde åka långt alls. Kursen var mycket lärorik för min del, även om jag egentligen inte är intresserad av klippklättring. Dock lär man sig grunderna som utrustning, olika knutar och säkerhet. En annan fördel med att ha gått grundkursen är att man får gå isklättrarkursen. En kurs som är bra att gå ifall man är intresserad av alpin klättring.

Nåväl, nu har man i alla fall gått grundkursen, så förhoppningsvis så ska jag kunna gå isklättrarkurs till vintern. Om det däremot blir någon kurs i Kebnekaise är väl mer tveksamt, då det inte lär finnas ekonomiskt utrymme för det nu till sommaren, med tanke på Aconcagua.

Så här ser min preliminära budget ut. Den baserar sig på att kostnaden maximalt uppstiger till 25 000.

14 000 Flygresa

4000 Logi och resor i Argentina, Sverige

3000 Klättringstillstånd

4000 Mat, bränsle m.m.

Den största besparingen jag kan göra är nog på själva flygresan. De resor jag har kollat in ligger på runt 14 000. Dock har jag hittat resor till Santiago de Chile som skulle kunna bespara mig ett par tusen. Det gäller att hitta det billigaste alternativet. Som sagt är taket på 25, men kommer jag under 20 så har jag gjort det bra, och varje tusenlapp därunder är riktigt bra. Nåväl, vi får väl se hur det går med den saken ;-)

Till topps! /Joel

Om man ska hålla på med alpin klättring på "hög" nivå, så är det bra ifall man har ett par ordentliga skor. Givetvis finns det speciella skor för detta ändamål, och de kallas för storskor. I huvudsak finns det två sorters storskor och det är antingen läder eller plast. Plastskorna är utformade så att de består av ett plastytterhölje med löstagbara inneskor (de påminner lite om slalompjäxor). Läderskor lämpar sig för lite enklare klättring, men ska du bestiga riktigt höga berg i alpin miljö, så är plastskor att föredra. Båda sorterna är dock anpassade för stegjärn, vilket är en förutsättning. Nackdelen med plastskor är att de är tyngre och otympligare, vilket gör det besvärligare vid t.ex. anmarschen, även om det går att vandra i dem.

Med tanke på att jag är rädd om mina små tår, så tänkte jag att det är bäst att satsa på plastskor för de är varmare. För Aconcagua är det kanske lite over kill, men det finns ju fler berg efter Aconcagua ;-) Storskor är tyvärr inget man bara går till närmaste intersportbutik och provar ut. Utbudet är ju bättre i större städer, men bor man i en mindre stad så är man hänvisad till nätet. Men väl där, hittade jag ett par som verkade kunna passa mig. Dock var jag osäker på storleken. Hur ska man tänka? Bör man satsa på att ta samma storlek som man normal brukar ha, och utgå från att de är anpassade för att man ska kunna få in dubbla par strumpor, eller ska man satsa på en större storlek? Hur många storlekar ska man då gå upp? En - två?

Skorna jag hittade på nätet var ungefär en storlek större än vad jag normalt har, så jag mejlade butiken och det verkade som om skorna skulle kunna fungera. Man ska tydligen gå upp någon storlek, hur mycket varierar givetvis på hur stora storlekarna är på skorna och dina fötter. När jag testade dem med dubbla par strumpor så satt de bra, stadigt på foten men inte för hårt. Nu står de där i garderoben, i väntan på vintern så jag kan gå in dem inför Aconcagua.

Märket på skorna är Koflach Vertical

Till topps! /Joel

Igår köpte jag tidskriften Runner's World. Det är faktiskt så att jag har löptränat en hel del på senare tid. Egentligen är jag ingen löpare, utan jag har alltid tyckt att löpning är tråkigt och jobbigt. Jag vet inte om det var tanken på Aconcagua som sporrade mig att fortsätta löpträna, trots ett initialt motstånd, men när jag väl kom över tröskeln så tycker jag att det är helt underbart. Under sommaren kunde jag springa en mil nästan varannan dag. Vill man träna löpning mer seriöst så kan jag rekommendera Marathon.se.



Utöver mitt nyfunna intresse för löpning, så spelar jag innebandy två gånger i veckan samt cyklar till jobbet varje dag, i ur och skur. Men jag tränar också indirekt genom mitt friluftsliv som består av vandring, cykling och skidåkning. Det är viktigt att hålla igång och att ha en god kondition/fysik. Jag vill inte att min bestigning ska falla på att jag är för dåligt tränad. Risken finns ju annars att man sliter ut sig redan under anmarschen, speciellt om man ska bära allt själv.

På nätet har jag hittat en bra träningssida som är gratis. Sidan heter Funbeat. Den fungerar som en träningsdagbok, där du kan lägga in dina pass, sätta upp mål för din träning osv. Där kan du logga in och låta dig motiveras, för det är himla kul att se hur ens träningsmängd ökar. Dessutom behöver man inte känna sig dum och obekväm (det är inte som att gå till en träningslokal), för här handlar det bara om att bli inspirerad. Kanske ses vi där! ;-)

Till topps! /Joel

En viktig aspekt av expeditioner av detta slag är finansieringen. Vanligast är väl att man helt enkelt raggar sponsorer, vilka bistår med allt från utrustning till tjänster. Att som en novis i höghöjdsklättring ta sig från Sverige till Aconcaguas topp kostar ju en hel del. Vi pratar ju om resor, uppehälle och inte minst utrustningen. I detta sammanhang kan ju min trejde målsättning att genomföra projektet med egna medel, dvs. ingen sponsorhjälp, verka helt knasig.


Låt mig då förklara hur jag resonerar. Tanken är att jag ska bära all min utrustning själv. Det finns möjlighet att leja mulor att bära packningen till basecampen i Plaza de Mulas. Men på något sätt känns hela expeditionen mer äkta och genuin om jag bär allt själv, och därför vill jag inte anlita mulornas tjänster. Detta tankesätt har smittat av sig på hur jag finansierar min expedition. Jag ska bekosta allt själv och jag ska göra det så billigt som möjligt! Jag är helt övertygad om att många fler än jag har drömt om olika expeditioner, men gett upp sina drömmar vid blotta tanken på kostnaderna. Min förhoppning är att jag ska kunna visa att det går att bestiga Aconcagua för en förhållandevis blygsam summa pengar.

Av denna anledning har jag satt ett absolut maxtak på 25 000 kr. Alltså under 25 000 kr för att ta mig från Sverige till Aconcaguas topp och tillbaka är godkänt. Kommer jag under 20 000 har jag gjort det bra, och varje tusenlapp därunder är en bedrift. I denna summa räknar jag inte in utrustning som jag måste köpa in, t.ex. stegjärn, dunjacka osv. Dessa saker räknas som investeringar som jag kommer att ha användning för även efter Aconcagua. Dock måste jag ändå köpa all utrustning för egna medel. Varför? Jo, för när jag väl står där på toppen av Aconcagua, så ska jag göra det med vissheten om jag tagit mig dit på egen hand.

En liten brasklapp: jag räknar inte julklappar eller födelsedagspresenter innehållande pengar eller friluftsutrustning som sponsring ;-)

Till topps! /Joel

Egentligen började hela mitt intresse för alpinism genom att jag satt och surfade om olika Everestexpeditioner. Det var då som det hela började. Men redan från början accepterade jag det faktum att jag inte skulle ta mig upp på Everests topp (8848 möh). Vägen var för lång, lutningen för brant och berget för högt. Jag kände mig bara för gammal, för okunnig, för fattig och för förståndig. Jag nöjde mig med att drömma om Everest Base Camp (5500 möh) för dit kan man komma genom att bara vandra. Tänk, bara det att få vistas i denna miljö med alla dessa hängivna alpinister!



Ganska snart utvecklades mina planer och inom kort började jag spana in andra klättermål som Kilimanjaro (5895 möh), Mont Blanc (4810 möh), Elbrus (5642 möh) och Aconcagua. Samtliga toppar som jag räknar upp här går (såvitt jag förstår) att vandra uppför. Att valet slutligen föll på Aconcagua är helt enkelt; det utgör den största utmaningen/bedriften. Och vem vet, kanske kan en lyckad bestigning av Aconcagua leda till att jag en dag står där på toppen av Everest. För jag är en man i mina bästa år som lär mig snabbt, och som är villig att göra vissa ekonomiska uppoffringar för att göra det där galna, once in a lifetime-grejen.

Så man ska aldrig säga aldrig...

Till topps! /Joel

Här har jag först och främst tänkt skriva om mina förberedelser och (det framtida) genomförandet av att bestiga Aconcagua. Det är alltså det som min blogg i stort sett ska handla om, men givetvis kommer det att pratas om annat än bara stegjärn, anmarscher och höjdmeter.

Att bestiga ett berg börjar alltid med en idé, som sedan utvecklas till en vision - en vilja. Att de praktiska frågorna sedan tar så stor plats är för att skapa bästa möjliga förutsättningar för att nå toppen. Det gäller dock att inte helt förlora sig helt i alla utrustnings- och logistikfrågor - den mänskliga strävan är ändå det intressanta, för det var min vision som satte igång allt och det är min drifkraft som också ska se till att slutföra det hela. Tanken är alltså att min inre process ska återspeglas i bloggen dvs. stunder av tvivel och tillförsikt, med- såväl som motgångar, källor till glädje och sorg, känslor av rädsla, mod och stolthet.

Det var lite kort om syftet med denna blogg.

Till topps! /Joel