Kostnader Aconcagua
Jag hade ju satt upp ett kostnadstak på 25000 för denna expedition, och nu är det dags att redovisa hur det gick med budgeten. Inför resan hade jag lagt ut 17230 kr fördelat på dessa poster:
Resor (flyg/tåg) 13998
Vaccin 620
Allmänt/förbrukningsmaterial 1024
Mat/snacks 1588
I Argentina tillkom följande utgifter:
Klättertillstånd 3500
Mulåsnetransporter 1100
Resor/boende/mat i Mendoza 400
Alltså blev slutsumman för hela expeditionen 17230+5000 = 22230 Jag lyckades hålla mig inom budgeten med ca. 3000 kr.
Observera att jag inte räknar in de utgifter jag hade efter det att jag tog mig ned från berget, eftersom jag då var mer av en vanlig turist.
Till topps! /Joel
Dag 12 - Utmarsch
Efter en välförtjänt sovmorgon, så började vi gå igenom våra packningar. Ryggsäckarna skulle vi skicka med mulåsnor ut till Puente del Inca, till en kostnad av 160 USD (2x30 kg). Det var absolut inga problem att hålla sig under 30 kg, då vi inte längre behövde släpa på mat, bränsle eller annat förbrukningsmaterial. Dessutom passade vi på att skänka bort lite grejer som t.ex. liggunderlag m.m. Vi såg till att ha så lätt packning som möjligt denna dag, då vi hade för avsikt att vandra hela vägen ut till Puente del Inca under dagen. En vandring på knappt tre mil. Förhoppningen var att vi skulle hinna ta bussen som gick 20.00 till Mendoza.
Först laddade vi upp våra energidepåer med en mozzarella- och en specialpizza. Efter måltiden var det bara att checka ut. Jag var lite nervös för att jag skulle bli tvungen att böta 100 USD för en påse som jag inte hade använt och som jag inte visste var den var, men då parkvakten inte var intresserad av att fysiskt befatta sig med våra bajs- och soppåsar, så kom jag undan. Väl hemma hittade jag den medan jag packade upp allt och kunde konstatera att jag innehade en påse som var värd 800 spänn.
Själva utmarschen skedde i ett högt tempo. Vi var båda tämligen motiverade att hinna med bussen, då civilisationen lockade. Vi fantiserade om riktiga sängar, argentiska biffar och goda viner. Kanske var det dessa fantasier som gav oss energi, för knappt sju timmar senare så satt vi nere på en vägkrog i Puente, smuttandes på varsin Seven up, medan vi stillsamt nynnade med i en Bob Marley-cover. I efterhand kunde vi konstatera att vi toppade på rätt dag. Det började storma och snöa redan samma dag som vi gick ut från berget. Vi märkte att vädret blev sämre då vi fick sällskap av tunga moln och ett kallt regn. Hur som helst så var det bara den 26 december och jag skulle inte flyga hem förrän den 6 januari, så jag hade mycket tid att vila upp mig på och hinna se/göra annat. Dock kunde jag nöjt konstatera att denna del av äventyret var över. Visserligen skulle en annan del ta över, men det är en helt annan historia.
Till topps! /Joel
Dag 11 - Toppdagen
04.30 satte alarmet igång. Nu var den här, dagen då allt skulle avgöras. Trots att det var mörkt och kyligt i tältet var det inga problem att vakna och börja förbereda inför dagen. Man kunde ju tro att jag skulle ha sovit lite oroligt med tanke på höjden och den förestående uppgiften, men så var inte fallet. Jag var laddad och förberedd. Inget skulle få stoppa mig idag - inget. Jag snuddade aldrig vid tanken att jag inte skulle nå toppen, det var inte ens möjligt att föreställa sig det, det fanns bara inte på världskartan.
Och som på en given signal så startade jag och DW plus de två expeditionerna vid 06.00. De två amerikanerna kom först igång en 15-20 minuter senare. Tyvärr så hamnade jag och DW längst bak i detta tåg om 16-18 personer. Problemet var att de gick så långsamt att jag och DW fick stå och gymnastisera emellanåt för att hålla värmen i händer och fötter. Solen hade ännu inte kommit fram, så det var ganska kyligt. Till vår glädje blev de tvugna att ta en paus ganska snart, så då kunde vi passa på att passera dem. 
Precis som alla andra dagar kände vi oss pigga och fräscha. Jag kände mig oförskämt stark. Vi gick därför i ett stadigt tempo utan att ta en massa pauser. Visserligen gick vi fort i jämförelse med t.ex. expeditionerna, men vi höll ett "komforttempo", dvs. ett tempo som vi kunde hålla under långa perioder. Ganska snart kom vi ikapp en fransk expedition som hade sitt läger i Black Rocks. Dessa hade alltså kommit från den andra normalleden som går via Vacasdalen. De liksom vi tog en paus vid Independencia-hyttan (6400 m.ö.h.) som är världens högst belägna hytta. Dock är det inte mycket till stuga/hytta, utan mer ett vindskydd som dessutom saknar stora delar av taket/väggarna.
Ganska snart efter Independencia kommer man upp till ett krön som markerar början till traversen (förflyttning sker i sidled) över det stora grus- och stensluttningen Gran Acarreo (ungefär "Den stora forsen"). Vandringen över traversen är känd för att man blir väldigt exponerad för kalla vindar, och idag det var inget undantag. Vi drog upp huvorna över huvudena och fortsatte att trampa på. Den ensamma klippformationen El Dedo (fingret) passerades och snart var vi vid klipporna på andra sidan traversen. 
Det var nu den ökända Canaletan (korridoren) började. Canaletan är en stor grus- och stensluttning som är känd för att man tar två steg och hasar ned ett. Detta mentalt påfrestande parti kommer också i slutet då man redan är trött. Faktum är att jag använde Canaletan som ett mantra varje gång jag vandrat, sprungit, skidat eller cyklat uppför. Dock hade jag och DW tur för det fanns gott om snöpartier som underlättade uppstigningen. Det gick så bra att vi inte ens hann pausa för att ta på stegjärnen. Dels hade vi ju ångan uppe, dels var ju toppen retligt nära nu.
Visst kände jag av höjden, men inte genom huvudvärk, vilket man kunde tro. Jag hade ju känt av huvudet både vid mindre stigningar och på lägre höjd än så här, men jag hade ingen huvudvärk alls under hela dagen. Höjden gjorde sig däremot påmind genom att jag fick perioder av andnöd. Dessa kunde komma även om man inte tyckte att man ansträngde sig särskilt mycket. Det var som om lungorna helt plötsligt hade slut på luft. Alla muskler skrek efter syre och under en bråkdel av en sekund spred sig paniken innan man genom djupa andetag lyckades syresätta kroppen igen. Utöver dessa tillfällen av andnöd så var jag faktiskt helt oberörd av höjden. Jag kände mig så pass stark att jag t.o.m. lade in en högre växel efter halva Canaletan. Och innan jag visste ordet av hade jag bara en sista klippa och några tiotal höjdmeter kvar.
10.30 så stod jag där på toppen, 6962 meter över havet. Klättringen hade tagit fyra och en halv timme. Jag kände ingen särskild glädje i den stunden, utan jag konstaterade bara torrt att jag hade nått toppen. Jag tog några bilder, skrev i toppboken och filmade DW när han skrev i densamma. Vi kunde också konstatera att vi förmodligen var de två högst belägna människorna i hela världen i just den stunden. Ett konstaterande som dels byggde på att det det var vinter i Himalaya och därför inte klättersäsong, dels att det dessutom var kväll där borta (18-19) och en eventuell vinterbestigare antagligen redan hade sökt sig nedåt. En ganska häftig tanke faktiskt!
Vi såg till att ta de obligatoriska bilderna när man står vid korset, och efter 20 minuter på toppen förberedde vi oss för att gå ned. Det gällde att ta det försiktigt, då de flesta olyckor faktiskt inträffar på vägen ned. Det beror på att man oftast är tröttare då och att man har börjat slappna av. Av denna anledning så tog vi på oss stegjärnen, vilket vi egentligen hade kunnat göra redan på uppvägen. Det går ju alltid snabbare utför och snart stötte vi på de övriga expeditionerna medan de kämpade sig över traversen. Vissa av dem skulle hålla på i nio timmar innan de nådde toppen. Hur som helst kom jag och DW ned till Cólera ganska snart. Vi åt lite lunch och vilade oss en stund innan vi packade ihop tältet och fortsatte ned mot baslägret.
Om jag nästan var oberörd under uppstigningen, så var det helt annorlunda under nedstigningen. Jag vet inte om det var den snabba förändringen i tryckskillnaden och syrenivån, men jag blev totalt desorienterad. Det var som om jag var bedövad. Visserligen hade jag 
förmåga att styra min kropp, men det var som om det var en kraftig fördröjning i mina nervsignaler från alla mina sinnen. Jag blev givetvis orolig för vad det kunde vara, så när vi väl kom ned till baslägret strax före sextiden gick jag direkt till doktorn. Hon kunde inte hitta något konstigt hos mig, utan ordinerade bara vila och vatten. En ordination som passade alldeles utmärkt. Jag och DW gick faktiskt till första bästa ställe i baslägret som serverade pizza. Jag kan säga att det var ett välkommet avbrott mot alla måltider frystorkat som vi hade ätit. Jag vet inte om det var att min kropp anpassade sig eller om det var pizzan, men jag blev ganska snart fri från de obehagliga symptomen.
Resten av kvällen ägnade vi åt att bara återhämta oss. Vi kunde känna oss nöjda med oss själva. Vi hade gjort det, vi hade nått toppen av Aconcagua!
Till topps! /Joel
Dag 10 - Cólera
Julaftonsmorgon, idag fyllde DW år. Efter en okonstlad gratulation så fick han en liten present i form av en Ipren. Det var nästan en liten ritual vi hade varje morgon. Jag frågade om hur han kände sig, han svarade att han hade lite ont i huvudet, varpå jag gav honom en Ipren. Vi packade ihop vårt läger i maklig takt och strax före lunchtid började vi bege oss upp mot Cólera. Vandringen upp gick snabbt och snart hade vi upprättat vårt läger.
I början var vi ensamma, men senare på dagen kom dels två kommersiella expeditioner upp, dels de två amerikanerna (Graham och Casey) vi hade bjudit på te nere i Nido. Alla hade vi samma tanke: att toppa på själva juldagen. Jag och DW tyckte att expeditionerna hade haft väl bråttom upp. De hade inte gjort någon acklimatiseringstur till denna nivå. Det innebar att de hade gått upp från Canada till Nido under gårdagen, för att sedan flytta upp till Cólera denna dag, för att försöka toppa under morgondagen. Vi pratar om 2000 höjdmeter inom loppet av tre dagar. Dock hade tempot krävt sin tribut, då vi kunde konstatera att ett flertal medlemmar saknades, bl.a. de tre kvinnliga representanterna.
Själv kände jag av höjden och jag var lite trött efter vandringen, men efter lite mat och sömn, så kände jag mig pigg igen. Eftersom det var DW:s födelsedag och julafton, så hade han burit med sig en påse gott och blandat som vi nu delade på. Jag kan konstatera att det var en av de godaste gott och blandat som jag har ätit. Utöver denna lilla extravagans på julaftonen, så bestod vårt julbord av en påse frystorkat. Själva firandet utgjordes mest av ett ständigt snösmältande. Vi smälte ca. 10-12 liter vatten under kvällen. Dels behövde vi vatten till mat och dryck, dels fyllde vi på de vätskedepåer som vi behövde för morgondagens toppbestigning. Vätskesystem, termosar samt en liter vatten vardera som vi lämnade kvar i sovsäckarna för att ha när vi kom tillbaka. Vi förberedde också våra packningar. Allt skulle vara klart inför toppturen nästa dag.
Alla förberedelser var nu gjorda, packningen var klar, vattnet var smält och klockan samt mobilen var ställda på 04.30. Nu var det inget annat än att vila och samla krafterna inför morgondagen. Jag kunde inte riktigt greppa att jag faktiskt firade jul uppe i Camp Cólera på 6000 meters höjd. Det var ingen julstämning precis i tältet. Fast i huvudsak hade jag mina tankar på annat håll. Toppen var verkligen nära nu, riktigt nära. Alla mina förberedelser som jag gjort under 18 månaders tid, skulle äntligen få en ände. Det bästa var att jag kände mig stark, jag var fylld av självförtroende och tillförsikt, men jag vågade inte ta ut något i förskott. Det enda jag kunde göra var att fokusera på uppgiften.
Till topps! /Joel
I början var vi ensamma, men senare på dagen kom dels två kommersiella expeditioner upp, dels de två amerikanerna (Graham och Casey) vi hade bjudit på te nere i Nido. Alla hade vi samma tanke: att toppa på själva juldagen. Jag och DW tyckte att expeditionerna hade haft väl bråttom upp. De hade inte gjort någon acklimatiseringstur till denna nivå. Det innebar att de hade gått upp från Canada till Nido under gårdagen, för att sedan flytta upp till Cólera denna dag, för att försöka toppa under morgondagen. Vi pratar om 2000 höjdmeter inom loppet av tre dagar. Dock hade tempot krävt sin tribut, då vi kunde konstatera att ett flertal medlemmar saknades, bl.a. de tre kvinnliga representanterna. Själv kände jag av höjden och jag var lite trött efter vandringen, men efter lite mat och sömn, så kände jag mig pigg igen. Eftersom det var DW:s födelsedag och julafton, så hade han burit med sig en påse gott och blandat som vi nu delade på. Jag kan konstatera att det var en av de godaste gott och blandat som jag har ätit. Utöver denna lilla extravagans på julaftonen, så bestod vårt julbord av en påse frystorkat. Själva firandet utgjordes mest av ett ständigt snösmältande. Vi smälte ca. 10-12 liter vatten under kvällen. Dels behövde vi vatten till mat och dryck, dels fyllde vi på de vätskedepåer som vi behövde för morgondagens toppbestigning. Vätskesystem, termosar samt en liter vatten vardera som vi lämnade kvar i sovsäckarna för att ha när vi kom tillbaka. Vi förberedde också våra packningar. Allt skulle vara klart inför toppturen nästa dag.
Alla förberedelser var nu gjorda, packningen var klar, vattnet var smält och klockan samt mobilen var ställda på 04.30. Nu var det inget annat än att vila och samla krafterna inför morgondagen. Jag kunde inte riktigt greppa att jag faktiskt firade jul uppe i Camp Cólera på 6000 meters höjd. Det var ingen julstämning precis i tältet. Fast i huvudsak hade jag mina tankar på annat håll. Toppen var verkligen nära nu, riktigt nära. Alla mina förberedelser som jag gjort under 18 månaders tid, skulle äntligen få en ände. Det bästa var att jag kände mig stark, jag var fylld av självförtroende och tillförsikt, men jag vågade inte ta ut något i förskott. Det enda jag kunde göra var att fokusera på uppgiften.Till topps! /Joel
Dag 9 - Cache Cólera
Det hade ljusnat, men vi väntade på att solen skulle dyka upp och värma tältet lite innan vi ville krypa ut ur våra varma sovsäckar. Vi hade inte särskilt bråttom då cachen redan var färdigpackad. Medan vi åt frukost kunde vi konstatera att tysken hade överlevt och att han någon gång under morgontimmarna hade sökt sig in i tältet. Jag hade faktiskt funderat på hur folk skulle ha uppfattat det hela, bl.a. vår roll, ifall vår tyske vän hade gått och dött under natten.
Vandringen upp till Camp Cólera (6000) gick riktigt bra. Jag kände mig t.o.m. piggare än när jag gick upp till Nido. Visst fick jag en lättare huvudvärk, men även den försvann senare på dagen. Det var verkligen en fin dag och det visade sig att vi var de enda klättrarna uppe vid Camp Cólera, eller White Rocks som det också kallas. Detta läger ligger knappt 60 höjdmeter högre än Camp Berlin som bara ligger en kvart därifrån. Vi hade hört att Berlin var väldigt nedskräpat och skitigt, så vi hade redan på förhand bestämt oss för att inte slå läger där. Ryktet visade sig också stämma vilket vi kunde konstatera när vi passerade detta läger med sina tre triangelformade "hyttor". En annan anledning till att vi valde Cólera var att man fick 60 höjdmeter mindre att klättra på toppdagen. En dag som redan innebär ca. 1000 höjdmeter.
Efter en timmes acklimatisering så gick vi ned till Nido igen och där pratade vi en stund med austaliensaren som slagit upp sitt läger under dagen. Det visade sig att han hette Torkel och var norskättling. Borta vid vårt eget tält träffade vi på tysken och en amerikan. Det visade sig att den andra amerikanen, Chris, led av höjden och hade känt sig tvingad att gå ned. Det innebar ju att trängselproblemet numer var ur världen, och den kvarvarande amerikanen kunde tacka sin lyckliga stjärna för att vi inte tog tysken, för annars hade han plötsligt stått där ensam. Tänk hur det kan gå.Även denna kväll var mycket vacker. Överhuvudtaget hade vi haft riktigt tur med vädret. Dels blev det aldrig så kallt, dels så slapp vi undan oväder och stormar, vilka inte är helt ovanliga.
Till topps! /Joel
Dag 8 - Nido
Eftersom det inte var någon längre dags vandring som väntade oss, så tog vi det ganska lugnt på morgonen. Strax före lunch kom vi oss iväg, men eftersom vi kände oss starka och fräscha så passerade vi snart våra vänner, de tre amerikanerna, som faktiskt bara bestod av två amerikaner (en, Wayne, hade fått en halsinfektion och tvingats lämna berget), men de hade fått ett tillskott av en tysk. Hur som helst, så slog vi raskt upp vårt tält, och bjöd in en äldre australiensare på en mugg te. Han var uppe i Nido för att acklimatisera sig, så det var nog skönt att få komma undan snålblåsten ett tag och få något varmt i sig. Utöver våra tre tysk-amerikanska vänner, så kom två andra amerikaner som vi lärt känna upp för att acklimatisera sig denna dag. Även dessa bjöds in på en mugg te. Faktum är att det mellan klättrarna faktiskt uppstår ett slags gemenskap som är svår att förklara. Utöver att vi alla delar samma mål och drömmar, så delar vi också samma vedermödor. Någonstans vet vi, speciellt oberoende klättrare, dvs. vi som inte ingår i en kommersiell grupp, att ens liv och hälsa kan vara beroende av någon annan. På berg finns det inte utrymme för snorkighet, men med detta sagt så måste jag redogöra för schismen i de tysk-amerikanska relationerna.
Medan jag och DW som bäst höll på med middagen, så kom en av amerikanerna, Kevin, och frågade om vi inte kunde tänka oss att ta oss an tysken. Det visade sig att de hade det lite trångt i tältet. Peter som tysken hette, hade stora svårigheter att sova och hans två kamrater upplevde att han bara gnällde. Jag och DW blev lite ställda av fråga, men vi behövde inte svara då det snabbt framgick att vi egentligen inte hade mycket mer utrymme hos oss. Problemet var ju att de själva försatt sig i denna svåra situation, då de av viktbesparingsskäl hade det nöjt sig med ett tält. Vidare var vi tveksamma till att ta oss an tysken då vi var fundersamma på hur det skulle påverka våra chanser till att nå toppen. Att trängas med en gnällande tysk lät inte särskilt lockande. Det hela slutade faktiskt med att tysken tog och lade sig under bar himmel. Förvisso hade han bylsat på sig massa kläder, t.ex. dunjackan inne i sovsäcken, men man kunde ändå inte låta bli att skaka lite på huvudet. Som tur var kunde DW konstatera att tysken levde under nattens gång i samband med sitt frekventa kissande.
I övrigt så var det en väldigt vacker kväll uppe på Nido som ackompanjerades av spansk skönsång från en expedition. Inne i vårt tält hade jag och DW rådslag och vi kom fram till att om vi även fortsättningsvis kände oss så här starka och fräscha, så skulle vi helt enkelt skippa alla vilodagar. Eftersom vi genomförde våra acklimatiseringsturer relativt snabbt, så gav dessa dagar oss ändå mycket tid till vila. Detta innebar att vi skulle skippa den inplanerade vilodagen nästa dag, och istället göra en cache till White Rocks/Camp Cólera.Till topps! /Joel
Dag 7 - Cache Nido
Jag och DW hade bestämt oss för att vi inte skulle ta någon vilodag uppe i Canada, då vi båda kände oss fräscha och starka. En vilodag hade också bara upplevts som en i onödan sysslolös dag. Hade vi känt oss trötta eller påverkade av höjden, så hade vila varit på sin plats, men vi valde alltså att lägga en cache i nästa läger Nido de Cóndores (5400 m.ö.h.).Själva vandringen till Nido var enkel, mycket enklare än till Canada, men jag blev ändå mer trött denna dag. Kanske hade det med höjden att göra. Uppe på Nido så finns det parkvakter som bor i en liten husvagn. Dessa kan man fråga om de senaste väderleksrapporterna. Utöver att vi träffade på dem, så fanns det inte så många människor vid detta läger heller. Min spontana känsla var att det såg ut som ett månlandskap vid Nido.
Vi stannade uppe på höjden i knappt en timme. Jag hade en lättare huvudvärk, men den försvann i och med att jag rörde mig nedåt plus att jag drack en hel del. På samma sätt hade det varit när jag gått upp till Canada. Det verkade som om jag inte fick några andra besvär av höjden än en lättare huvudvärk som försvann bara jag gick ned. Ett gott tecken på att jag acklimatiserade mig var också att huvudvärken inte återkom nästa dag när jag återigen gjorde denna stigning.Väl nere i Canada igen, så tog vi det lugnt och vilade oss. Vi väntade bl.a. på att DL och EK skulle komma och lägga resten av sin cache. När de väl kom hade de till min och DW:s förvåning beslutat sig för att inte gå högre upp. De kände att de inte var tillräckligt fräscha för att kunna göra en säker bestigning. Jag och DW tyckte att de borde fortsätta, men de hade bestämt sig, och det var bara att respektera deras beslut. Det var nog ett tufft beslut som krävde en hel del mod och självinsikt.
Nu var det bara jag och DW kvar i vår expedition.
Till topps! /Joel
Dag 6 - Canada
Jag vaknade och kände mig förhållandevis pigg. Till saken hörde att jag hade kämpat med en ganska påtaglig förkylning under natten. Förkylningen var dock av den lindrigare sorten, men jag ville ändå inte dras med den uppe på berget, speciellt inte på hög höjd. Av denna anledning snörde jag in mig i sovsäcken med underställ, trots att det inte var så kallt. Avsikten var helt enkelt att svettas ut viruset. Periodvis var jag helt genomblöt och klibbig av svett, men min taktik verkade fungera, för på morgonen när jag vaknade var jag helt torr, plus att jag kände att det värsta var nu över.Eftersom jag och DW hade förberett våra packningar dagen innan så var det bara att packa ihop tältet och sovgrejerna. Även denna dag tog det oss ca. två och en halv timme att gå upp till Canada. Inte långt efter att vi hade kommit upp anlände andra expeditioner, men de var bara på acklimatiseringstur, så vi var de enda som skulle sova över på denna höjd.
Rinnande vatten finns inte att tillgå uppe på berget, så vi var tvungna att smälta snö till vätska. Detta är en process som tar ganska mycket tid, bl.a för att vi behövde minst 10 liter vatten på oss två och dag. Vi nöjde oss inte heller med att bara smälta snön, utan vi valde att koka upp allt för att minimera risken för sjukdomar. Visserligen hade vi vattenreningstabletter men vattnet smakar bassäng av dem. Senare på kvällen kom DL på besök, då han (och EK) hade tagit en acklimatiseringstur. Efter det att DL hade gjort sin cache och återvänt till baslägret, så påbörjade jag och DW att förbereda vår cache för nästa dag.
Till topps! /Joel
Dag 5 - Cache Canada
Jag och DW kom oss iväg i ganska god tid på morgonen. Vi ville ha lite tidsmarginal ifall det skulle dra ut på tiden. Dock visade det sig onödigt, då vi gick denna sträcka på lite drygt två timmar. Nu började det kännas att man befann sig på hög höjd. Mitt tidigare höjdrekord var från Mont Blanc och låg på 4810 m.ö.h. men idag skulle det slås med ett par hundra meter, men trots detta så hade jag nästan 2000 höjdmeter kvar till toppen.När vi kom fram till Camp Canada så var vi helt ensamma, sånär som på en anställd till en kommersiell expedition. Han hade redan gått upp i förväg för att smälta snö tills dess att expeditionsdeltagarna skulle komma upp. Jag och DW kunde konstatera att vissa hade det bra, speciellt då de inte behövde bära på
något och dessutom belönades med varmt te när de väl kom fram :) Hur som helst, så tog vi oss en liten tupplur på 5000+ innan vi begav oss ned till baslägret igen. Jag hann skicka några sista mejl innan jag skulle upp på berget på riktigt. Nere i baslägret så umgicks vi med EK och DL + att vi gick igenom vår utrustning. Allt som vi inte behövde på berget lämnade vi i ett förvaringstält nere i baslägret. Snart skulle den riktiga bestigningen ta vid.
Till topps! /Joel
Dag 4 - Vilodag
Efter föregående dags långa vandring och höga stigning, så behövde vi verkligen vår planerade vilodag. Dagen ägnades bl.a. till att låta läkaren kolla ens värden. De såg väl sådär ut, doktorn tyckte att syremättnaden var lite låg, men eftersom jag kände mig fräsch och stark, så var det inga problem. Jag hade 78%, över 80% hade varit att föredra. I övrigt hade jag en puls på 104 och ett blodtryck på 130/80. Vi passade också på att besöka världens högst belägna hotell Refugio Plaza de Mulas. Hotellet ligger ca. en km från baslägret, och där kan man både ringa,
använda internet och posta vykort. Det kostar ju en hel del att ringa (5 USD/5 min) eller använda internet (5 USD/15 min), men det kan det ju vara värt. Ett tips är i alla fall att man har med sig en del kontanter, både dollar och pesos. Dels för att man kunna betala multransporten tillbaka (går att betala senare också), dels för om man vill kunna ringa/mejla eller t.o.m. gå på någon av alla serveringar som finns i baslägret. Det finns alltså restauranger som säljer pizza, hamburgare, öl, läsk m.m. + ställen som har telefoner och internet. Givetvis kostar det en hel del, och här är det kontanter som gäller. Att det gick att beställa pizza var ett faktum som jag och DW tänkte nyttja när bestigningen var över.
Senare på kvällen fick vi ett glädjande besked av några ur en annan expedition att DL och EK var på väg upp till baslägret. Vi hade varit i radiokontakt med dem under gårdagen och då hade de pratat om att göra en acklimatiseringstur upp till Plaza Francia, men de hade ändrat sig och valt att gå till Mulas istället. När de kom fram var de av förklarliga skäl trötta så de gick och lade sig ganska omgående. Jag och DW använde kvällen till att förbereda vår depå (cache) som vi skulle lämna under vår acklimatiseringstur upp till Camp Canada (5050).
Till topps! /Joel
Dag 3 - Plaza de Mulas
Tidigt på morgonen gjorde vi oss i ordning för att gå den 15 km långa sträckan till baslägret. Utöver distansen så var det närmare 1000 höjdmeter som också skulle göras (från 3300 till 4300). Vandringen gick bra och man fick njuta av riktigt vackra vyer. Vi träffade så gott som nästan inget folk alls på vår vandring, trots att vi gick utmed normalleden (Horcones) under högsäsong. Vi stannade till och lunchade vid ett område som heter Ibañez, och det var nu höjden började göra sig påmind. I ett fall så pass påtagligt att vi beslutade oss för att dela på gruppen, då DL och EK gick tillbaka till Confluencia, medan jag och DW fortsatte till Plaza de Mulas.
Även om det var ett svårt beslut, så tror jag att det var det rätta, speciellt då den riktigt påtagliga stigningen kommer efter Ibañez. Vid middagstid stapplade två trötta vandrare in i baslägret, och efter att ha checkat in samt mottagit "bajspåsen", så var det bara att uppsöka våra packningar och slå upp tältet. Lite mat och en hel del vatten var det enda vi orkade med innan vi gick och lade oss, men trots att vi var jättetrötta så kändes det otroligt spännande. Det var ju nu som den "riktiga" bergsbestigningen kunde börja.Till topps! /Joel
Dag 2 - Plaza Francia
Eftersom alla i gruppen inte kände sig helt i form, så valde vi att stanna i Confluencia en dag. Egentligen följde vi vårt ursprungliga upplägg då vi hade planerat in en acklimatiseringstur denna dag. Dock hade vi pratat om att skippa detta och gå direkt till baslägret, men det fick som sagt vänta.
Dagen började med en läkarundersökning. Detta är inte obligatoriskt, men det är ju bra att få veta hur ens värden ser ut. Beskedet jag fick var också att allt såg bra ut. Jag hade en puls på 78, blodtryck på 130/90 och en syremättnad i blodet på 90%. Jag var helt enkelt redo för en acklimatiseringstur upp till Plaza Francia som ligger på 4200 meters höjd. Vandringen dit var på lite drygt en mil, enkel väg.
Vandringen var enkel, underlaget var bra och jag kände mig riktigt pigg hela tiden. Vandringen tog mig drygt tre timmar. Väl på plats så tog jag det lugnt och njöt av det storslagna sceneriet. Jag fick verkligen se Aconcagua från en av sina bästa sidor, bildligt och bokstavligt talat (sydväggen en solig dag). Efter att ha suttit och acklimatiserat mig i en timmes tid var det dags att återvända till Confluencia.
Jag kom tillbaka till tältet vid middagstid. Allt som allt en mycket bra dag, förutom att jag brände mig riktigt illa i ansiktet och på armarna. Givetvis hade jag ignorerat att smörja in mig i solskyddskräm. Ett misstag jag alltid gör varje gång jag kommer till något varmare ställe (undertecknad har lite svårt för att lära sig ibland). Dock straffar detta sig ordentligt när man är uppe på berg. Jag kan säga att jag blev väldigt noggrann med att smörja in mig efter det :). Utöver detta så hände det inget annat speciellt under denna dag.
Till topps! /Joel
Dagen började med en läkarundersökning. Detta är inte obligatoriskt, men det är ju bra att få veta hur ens värden ser ut. Beskedet jag fick var också att allt såg bra ut. Jag hade en puls på 78, blodtryck på 130/90 och en syremättnad i blodet på 90%. Jag var helt enkelt redo för en acklimatiseringstur upp till Plaza Francia som ligger på 4200 meters höjd. Vandringen dit var på lite drygt en mil, enkel väg. Vandringen var enkel, underlaget var bra och jag kände mig riktigt pigg hela tiden. Vandringen tog mig drygt tre timmar. Väl på plats så tog jag det lugnt och njöt av det storslagna sceneriet. Jag fick verkligen se Aconcagua från en av sina bästa sidor, bildligt och bokstavligt talat (sydväggen en solig dag). Efter att ha suttit och acklimatiserat mig i en timmes tid var det dags att återvända till Confluencia.
Jag kom tillbaka till tältet vid middagstid. Allt som allt en mycket bra dag, förutom att jag brände mig riktigt illa i ansiktet och på armarna. Givetvis hade jag ignorerat att smörja in mig i solskyddskräm. Ett misstag jag alltid gör varje gång jag kommer till något varmare ställe (undertecknad har lite svårt för att lära sig ibland). Dock straffar detta sig ordentligt när man är uppe på berg. Jag kan säga att jag blev väldigt noggrann med att smörja in mig efter det :). Utöver detta så hände det inget annat speciellt under denna dag.
Till topps! /Joel
Dag 1 - Confluencia
Eftersom vi hade landat på en söndag, så fick vi vänta tills nästa dag (15/12) för att fixa med tillståndet. Kontoret öppnade vid 08.00 och ett hett tips är att vara där så tidigt som möjligt för att undvika köer (läs stora grupper av kommersiella expeditioner). Vi gick tidigt för att snabbt klara av detta, men det visade sig att tillståndskontoret inte alls låg kvar i parken där DW hade varit för några år sedan. Kontoret hade flyttat till Secretaria de Turismo (Turistbyrån) som ligger mitt inne i centrum. Väl på plats så fick vi beskedet om att klättertillstånden kostade 1500 pesos (ca. 3500 SEK) och att det skulle betalas in på ett annat ställe. Eftersom vi trodde att man kunde betala i dollar så var vi tvugna att först växla våra dollar för att sedan gå till inbetalningskontoret (Pago facil) som bara låg ett par kvarter bort, för att sedan återvända till tillståndskontoret och visa upp kvittot. I samband med att man söker tillstånd så ska man lämna en hälsodeklaration, vilken vi redan hade fyllt i på förhand. Deklarationen går att skriva ut från denna sida: http://www.aconcagua.mendoza.gov.ar:80/
Gå in på Montañismo y Trekking, sedan Información de Registro. Där hittar man en länk till Formulario de Expedición, eller så kan du använda länken på denna sida ;).
Nu var tillstånden fixade och allt vi behövde hade vi inhandlat under gårdagen. Nu var det bara att få i sig lite mat för att sedan sammanstråla med tre amerikaner på vårt vandrarhem. Saken var det att vi hade kommit överens om att vi skulle gå ihop och ordna en privat transport (minibuss) till berget. Eftersom vi var hungriga så tänkte vi gå och äta på McDonald, men då de inte serverade annat än frukost, så bestämde vi oss för att gå till vandrarhemmet. Jag kan för övrigt varmt rekommendera detta vandrarhem som heter Hostal Confluencia. Personalen talar bra engelska, och den är hjälpsam och trevlig. Nåväl, väl på vandrarhemmet visade det sig att amerikanerna hade ändrat sig. De tänkte hinna med den reguljära bussen som skulle gå om en timme (kl. 10.00).
Detta försatte givetvis oss i en svår situation. Antingen skulle vi chansa att vi också skulle hinna med bussen, eller så skulle vi bli tvugna att själva bära hela kostnaden av att hyra en minibuss. Vi valde det första alternativet. Vi rafsade snabbt ihop våra grejer, checkade ut i ett rasande tempo och stod som på knivar i väntan på taxibilarna. Väl framme vid busstationen så ville allt krångla. Vi var utspridda över hela stationen och något vettigt svar om var man köpte bussbiljetterna var omöjligt att få. Jag var helt övertygad om att vi skulle missa bussen, men som det oftast gör så löste det sig. Vi kom ombord på bussen och kunde till slut pusta ut. Nu var vi i alla fall på väg till berget.
Ungefär fem timmar senare klev vi av bussen i Puente del Inca (2800 m.ö.h.), varifrån insteget till nationalparken börjar. Väl där arrangerade vi med multransporter av våra packningar in till baslägret. Vi fyra behövde två mulor (de bär 2x30kg vardera), till en kostnad av 220 USD. I priset ingår, utöver transporten, även möjligheten att använda sig av expeditionernas toaletter i lägren utmed anmarschen. Dessutom får man nyttja deras tält i baslägret till att förvara grejer som man inte vill ta med sig upp på berget. Det företag vi anlitade var Aymará, men det finns en rad andra (t.ex. Inka och Grajales) som tillhandahåller samma service.
Eftersom vi inte hade hunnit äta någonting alls den dagen "tack vare" våra tre amerikanska vänner, så passade vi på att äta en ordentlig biff i Puente. När vi sedan var redo fick vi skjuts upp av Aymará till själva incheckningsstationen vid insteget. Av parkvakterna fick vi ut en påse för våra sopor. Tappar man bort påsen får man böta 100 USD. Man får ytterligare en påse när man kommer till baslägret, men den påsen är avsedd för att samla sitt bajs i.
17.50 påbörjade vi vår vandring in mot vårt första stopp som skulle bli Confluencia på 3300 meters höjd. En vandring på 10 km som beräknades ta fyra-fem timmar. Dock var vi fyllda av energi och förväntan, så vandringen tog oss inte mer än två timmar. Väl framme så slog vi snabbt upp tälten och lagade oss lite mat. Det är viktigt att vara noggrann med att äta och dricka ordentligt. Speciellt vätska måste man få i sig stora mängder av. Jag tror jag drack uppåt 6-7 liter vatten under dagen. Givetvis blev en konsekvens att jag sprang upp och kissade en gång per timme den natten. Dock är det också en naturlig reaktion på hög höjd då kroppen gör sig av med mer vätska (diures). Utöver detta så reagerade jag på höjden med att få huvudvärk, men den var lätt och den gick över vid vila och vätskeintag. Dock var det lite värre för en annan i gruppen som inte fick behålla maten.
Den natten sov jag som ett litet barn (mellan alla kisspauser).
Till topps! /Joel
Gå in på Montañismo y Trekking, sedan Información de Registro. Där hittar man en länk till Formulario de Expedición, eller så kan du använda länken på denna sida ;).
Nu var tillstånden fixade och allt vi behövde hade vi inhandlat under gårdagen. Nu var det bara att få i sig lite mat för att sedan sammanstråla med tre amerikaner på vårt vandrarhem. Saken var det att vi hade kommit överens om att vi skulle gå ihop och ordna en privat transport (minibuss) till berget. Eftersom vi var hungriga så tänkte vi gå och äta på McDonald, men då de inte serverade annat än frukost, så bestämde vi oss för att gå till vandrarhemmet. Jag kan för övrigt varmt rekommendera detta vandrarhem som heter Hostal Confluencia. Personalen talar bra engelska, och den är hjälpsam och trevlig. Nåväl, väl på vandrarhemmet visade det sig att amerikanerna hade ändrat sig. De tänkte hinna med den reguljära bussen som skulle gå om en timme (kl. 10.00).
Detta försatte givetvis oss i en svår situation. Antingen skulle vi chansa att vi också skulle hinna med bussen, eller så skulle vi bli tvugna att själva bära hela kostnaden av att hyra en minibuss. Vi valde det första alternativet. Vi rafsade snabbt ihop våra grejer, checkade ut i ett rasande tempo och stod som på knivar i väntan på taxibilarna. Väl framme vid busstationen så ville allt krångla. Vi var utspridda över hela stationen och något vettigt svar om var man köpte bussbiljetterna var omöjligt att få. Jag var helt övertygad om att vi skulle missa bussen, men som det oftast gör så löste det sig. Vi kom ombord på bussen och kunde till slut pusta ut. Nu var vi i alla fall på väg till berget.Ungefär fem timmar senare klev vi av bussen i Puente del Inca (2800 m.ö.h.), varifrån insteget till nationalparken börjar. Väl där arrangerade vi med multransporter av våra packningar in till baslägret. Vi fyra behövde två mulor (de bär 2x30kg vardera), till en kostnad av 220 USD. I priset ingår, utöver transporten, även möjligheten att använda sig av expeditionernas toaletter i lägren utmed anmarschen. Dessutom får man nyttja deras tält i baslägret till att förvara grejer som man inte vill ta med sig upp på berget. Det företag vi anlitade var Aymará, men det finns en rad andra (t.ex. Inka och Grajales) som tillhandahåller samma service.
Eftersom vi inte hade hunnit äta någonting alls den dagen "tack vare" våra tre amerikanska vänner, så passade vi på att äta en ordentlig biff i Puente. När vi sedan var redo fick vi skjuts upp av Aymará till själva incheckningsstationen vid insteget. Av parkvakterna fick vi ut en påse för våra sopor. Tappar man bort påsen får man böta 100 USD. Man får ytterligare en påse när man kommer till baslägret, men den påsen är avsedd för att samla sitt bajs i.
17.50 påbörjade vi vår vandring in mot vårt första stopp som skulle bli Confluencia på 3300 meters höjd. En vandring på 10 km som beräknades ta fyra-fem timmar. Dock var vi fyllda av energi och förväntan, så vandringen tog oss inte mer än två timmar. Väl framme så slog vi snabbt upp tälten och lagade oss lite mat. Det är viktigt att vara noggrann med att äta och dricka ordentligt. Speciellt vätska måste man få i sig stora mängder av. Jag tror jag drack uppåt 6-7 liter vatten under dagen. Givetvis blev en konsekvens att jag sprang upp och kissade en gång per timme den natten. Dock är det också en naturlig reaktion på hög höjd då kroppen gör sig av med mer vätska (diures). Utöver detta så reagerade jag på höjden med att få huvudvärk, men den var lätt och den gick över vid vila och vätskeintag. Dock var det lite värre för en annan i gruppen som inte fick behålla maten.Den natten sov jag som ett litet barn (mellan alla kisspauser).
Till topps! /Joel
Dag 0 - Inför bestigningen
Det börjar bli dags nu att redogöra för bestigningen av Aconcagua. Tanken är att bara berätta om expeditionen dag för dag, utan några speciella krusiduller. Mina tankar och reflektioner kring bestigningen kommer jag att presentera i ett annat sammanhang. Givetvis kommer jag att länka den tänkta artikeln till bloggen. Eftersom jag kommer att låta varje dag bli ett eget inlägg, så har jag också skapat en ny kategori: Att bestiga Aconcagua. Nåväl, här kommer en redogörelse för det som hände inför bestigningen.
----------------------------------------------------------
Vi (jag, EK och DL) lämnade Sverige på Luciadagen (13/12) 2008, och efter mellanlandningar i Madrid och Santiago de Chile, så kom vi slutligen fram till Mendoza lite mer än ett dygn senare. DW mötte oss på flygplatsen som avtalat. Resan gick bra och det var inte mycket dötid under mellanlandningarna. Det kan väl sägas vara fördelen med att resa med Iberia/LAN. Nackdelen var att man inte fick checka in mer än 23 kg bagage - handbagaget inräknat! Nu checkade jag in min ryggsäck på lite drygt 20 kilo och utgick kallt ifrån att de inte skulle väga mitt handbagage som vägde närmare 10 kg. På detta sätt slapp jag den merkostnad som extravikt innebär. Detta problem har du inte om du flyger med ett amerikanskt flygbolag, t.ex. Delta, för då kan man ta uppåt 45 kg med sig. Nackdelen är att man mellanlandar i Atlanta och ofta innebär det långa väntetider på flygplatserna.
Resan gick, som sagt, bra och trots att det bara var drygt en timmes mellanlandning i Santiago, så hade våra ryggsäckar hunnit bli överförda. Hade någons packning försvunnit så hade man stått där tämligen hjälplös. Detta hände faktiskt en ur ett annat gäng som jag hade lite kontakt med innan vi åkte. Dels blev de två-tre dagar försenade, dels tvingades han att hyra utrustning och försöka skrapa ihop den mat han kunde (frystorkat fanns inte att köpa). Dock finns det flera butiker i Mendoza som är specialiserade på att sälja/hyra ut grejer till sådana som ska bestiga Aconcagua.
Det var också en sådan butik som vi gick till, samma dag som vi landade, för att köpa gasol. Jag hade ju tidigare funderat på om vad som var bäst mellan gasol och bensin. Valet föll på gasol pga. att det är enklast och smidigast, dvs. man slipper förvärmningsproblematiken. Visst förekom det att gasolen krånglade lite, men efter lite trixande funkade det alltid (läs värma behållaren medelst handgnidning, skaka flaskan, vända den osv.). Dessutom kunde vi köpa på oss snickers och lite annat smått och gott.
Nu var vi redo för äventyret att börja på riktigt.
Till topps! /Joel
----------------------------------------------------------
Vi (jag, EK och DL) lämnade Sverige på Luciadagen (13/12) 2008, och efter mellanlandningar i Madrid och Santiago de Chile, så kom vi slutligen fram till Mendoza lite mer än ett dygn senare. DW mötte oss på flygplatsen som avtalat. Resan gick bra och det var inte mycket dötid under mellanlandningarna. Det kan väl sägas vara fördelen med att resa med Iberia/LAN. Nackdelen var att man inte fick checka in mer än 23 kg bagage - handbagaget inräknat! Nu checkade jag in min ryggsäck på lite drygt 20 kilo och utgick kallt ifrån att de inte skulle väga mitt handbagage som vägde närmare 10 kg. På detta sätt slapp jag den merkostnad som extravikt innebär. Detta problem har du inte om du flyger med ett amerikanskt flygbolag, t.ex. Delta, för då kan man ta uppåt 45 kg med sig. Nackdelen är att man mellanlandar i Atlanta och ofta innebär det långa väntetider på flygplatserna.Resan gick, som sagt, bra och trots att det bara var drygt en timmes mellanlandning i Santiago, så hade våra ryggsäckar hunnit bli överförda. Hade någons packning försvunnit så hade man stått där tämligen hjälplös. Detta hände faktiskt en ur ett annat gäng som jag hade lite kontakt med innan vi åkte. Dels blev de två-tre dagar försenade, dels tvingades han att hyra utrustning och försöka skrapa ihop den mat han kunde (frystorkat fanns inte att köpa). Dock finns det flera butiker i Mendoza som är specialiserade på att sälja/hyra ut grejer till sådana som ska bestiga Aconcagua.
Det var också en sådan butik som vi gick till, samma dag som vi landade, för att köpa gasol. Jag hade ju tidigare funderat på om vad som var bäst mellan gasol och bensin. Valet föll på gasol pga. att det är enklast och smidigast, dvs. man slipper förvärmningsproblematiken. Visst förekom det att gasolen krånglade lite, men efter lite trixande funkade det alltid (läs värma behållaren medelst handgnidning, skaka flaskan, vända den osv.). Dessutom kunde vi köpa på oss snickers och lite annat smått och gott.
Nu var vi redo för äventyret att börja på riktigt.
Till topps! /Joel
Tragedi
Det är ibland lätt att glömma, men Aconcagua kan faktiskt vara ett farligt berg. Varje år så dör det folk som försöker bestiga det. Något man blir påmind om av denna artikel.
Det som gör det extra påtagligt för egen del är väl att man precis har varit där, och att det inte är helt osannolikt att vi passerade dessa italienare på vägen ned eller ut från berget. Ännu värre blir det också av att jag många gånger tittade upp mot bergen från Mendoza och/eller Santiago, och tänkte för mig själv att det säkert är tufft där uppe nu, eftersom vädret generellt blev sämre efter det att vi hade lämnat berget.
Oavsett så är det inträffade tragiskt, riktigt tragiskt.
Till topps! /Joel
Det som gör det extra påtagligt för egen del är väl att man precis har varit där, och att det inte är helt osannolikt att vi passerade dessa italienare på vägen ned eller ut från berget. Ännu värre blir det också av att jag många gånger tittade upp mot bergen från Mendoza och/eller Santiago, och tänkte för mig själv att det säkert är tufft där uppe nu, eftersom vädret generellt blev sämre efter det att vi hade lämnat berget.
Oavsett så är det inträffade tragiskt, riktigt tragiskt.
Till topps! /Joel
Video - Aconcagua
Ett koncentrat...
Till topps! /Joel
Till topps! /Joel
La vida Limbo
Jag gar omkring som i Limbo. Dagarna rullar pa och det enda jag gor ar att vanta pa nasta maltid eller nasta tillfalle att dricka vin, ol eller en drink. Forvisso har jag trevligt sallskap men tillvaron star i sa stark kontrast till den pa berget. Fast sanning och saga sa ar jag mer radd for mitt liv nar jag aker taxi har i Mendoza an vad jag var uppe pa berget.
DW aker hem idag, sa jag kommer att fira nyar med tre amerikaner. Det ska bli skoj. Imorgon aker jag nog over till Chile for att fa se lite av Santiago m.m. Dessutom blir det ett valkommet avbrott.
Amerikanerna har fragat om jag ar intresserad av att klattra Denali med dem sommaren 2010. Det hinns ju inte med nu till sommaren. Vad tycker ni? Ska jag satsa pa Gronland eller Denali 2010?
Ni far helt enkelt rosta pa de tva alternativen:
1. Skida over Gronland
2. Bestiga Denali
Till topps! /Joel
DW aker hem idag, sa jag kommer att fira nyar med tre amerikaner. Det ska bli skoj. Imorgon aker jag nog over till Chile for att fa se lite av Santiago m.m. Dessutom blir det ett valkommet avbrott.
Amerikanerna har fragat om jag ar intresserad av att klattra Denali med dem sommaren 2010. Det hinns ju inte med nu till sommaren. Vad tycker ni? Ska jag satsa pa Gronland eller Denali 2010?
Ni far helt enkelt rosta pa de tva alternativen:
1. Skida over Gronland
2. Bestiga Denali
Till topps! /Joel
Joel on Top!
Jag nadde toppen pa Juldagen 25/12 kl. 10.30 lokal tid (14.30 svensk tid).
Tyvarr kan jag inte ladda upp nagra bilder just nu, da jag inte har med mig nagra kablar till kameran. Det var i alla fall en vacker dag och bestigningen gick over forvantan bra. Jag och DW startade fran det sista lagret White Rocks vid 06.00. Fyra och en halv timme senare stod vi dar pa toppen. Det ar inte helt osannolikt att vi just da var de hogst belagna manniskorna i hela varlden. Eftersom det ar vinter i Himalaya just nu. Lyckade vinterbestigningar i Himalaya ar ocksa valdigt ovanliga. Det tog over 20 ar mellan de tva senaste (2005 respektive 1994).
Ni som har foljt bloggen vet ju att den planerade toppdagen var satt till den 28/12, men pga. flera faktorer kunde vi forcera bestigningen. Jag och DW som ingick i ett taltlag kande oss mycket starka, bade fysiskt saval som mentalt. Varje gang vi skulle rora oss uppfor berget gjorde vi det i en fart som fick de flesta andra att skaka pa huvudet. Andock var det aldrig nagon fara for hojdsjuka, da vi bada kande att vi hade total kontroll. Givetvis reagerade kroppen pa varje stigning, men det var bara huvudvark som gick over i samband med att man gjorde nedstigningen. Helt optimalt med andra ord. Ingen av oss reagerade med illamaende, yrsel, svullnader osv. Dock tog hojden lite mer pa vara andra klatterkompisar EK och DL, vilka bada borjade ma riktigt illa vid olika tillfallen. Detta bidrog bl.a. till att de inte nadde toppen, men daremot kom de upp till personliga hojdrekord pa imponerande 5000 m.
Naval, vart program sag slutligen ut som foljer:
fre 19 cache till Canada
lor 20 upp till Canada
son 21 cache till Nido
man 22 upp till Nido
tis 23 cache till White Rocks
ons 24 upp till White Rocks
tor 25 toppdagen
fre 26 utmarsch och buss till Mendoza
Vi skrotade helt enkelt alla vilodagar. Vi kunde gora det da vi kande oss sa starka och befriade fran problem av hojden. Hade vi kant att det behovts sa hade vi givetvis kunna lagga in fler vilodagar. Grejen var dock att vi cachade sa snabbt sa vi hade oftast hela dagen pa oss att vila, sa cacharna blev kombinerade vilodagar.
Jag ska skriva en redogorelse, dag for dag, nar jag ar ater i Sverige. Det blir val lite lattare att lasa nar jag kan skriva å ä och ö ;) Dessutom blir det bilder till. I ovrigt sa ska jag bli en vanlig turist nu. Jag har varit och shoppat lite "civila" klader.
Avslutningsvis kan jag bara konstatera att jag lyckades med det jag har planerat, jobbat, stressat, kampat for i over 18 manader nu. Det ar antligen over. Jag gjorde det. Det har inte sjunkit in riktigt an. Jag fattar det inte riktigt. Ingen mer press pa mig sjalv, bl.a. pga. denna blogg ;). Jag kan vara nojd nu - men...
...men nu borjar ett nytt aventyr. Jag har redan borjat fundera pa mitt nasta stora projekt, att korsa Gronland pa skidor. Det skulle i sa fall ga av stapeln sommaren 2010, dvs. om ca. 18 manader. Vad tror ni? Vill ni folja med pa den resan ocksa?
Fran toppen! /Joel
Tyvarr kan jag inte ladda upp nagra bilder just nu, da jag inte har med mig nagra kablar till kameran. Det var i alla fall en vacker dag och bestigningen gick over forvantan bra. Jag och DW startade fran det sista lagret White Rocks vid 06.00. Fyra och en halv timme senare stod vi dar pa toppen. Det ar inte helt osannolikt att vi just da var de hogst belagna manniskorna i hela varlden. Eftersom det ar vinter i Himalaya just nu. Lyckade vinterbestigningar i Himalaya ar ocksa valdigt ovanliga. Det tog over 20 ar mellan de tva senaste (2005 respektive 1994).
Ni som har foljt bloggen vet ju att den planerade toppdagen var satt till den 28/12, men pga. flera faktorer kunde vi forcera bestigningen. Jag och DW som ingick i ett taltlag kande oss mycket starka, bade fysiskt saval som mentalt. Varje gang vi skulle rora oss uppfor berget gjorde vi det i en fart som fick de flesta andra att skaka pa huvudet. Andock var det aldrig nagon fara for hojdsjuka, da vi bada kande att vi hade total kontroll. Givetvis reagerade kroppen pa varje stigning, men det var bara huvudvark som gick over i samband med att man gjorde nedstigningen. Helt optimalt med andra ord. Ingen av oss reagerade med illamaende, yrsel, svullnader osv. Dock tog hojden lite mer pa vara andra klatterkompisar EK och DL, vilka bada borjade ma riktigt illa vid olika tillfallen. Detta bidrog bl.a. till att de inte nadde toppen, men daremot kom de upp till personliga hojdrekord pa imponerande 5000 m.
Naval, vart program sag slutligen ut som foljer:
fre 19 cache till Canada
lor 20 upp till Canada
son 21 cache till Nido
man 22 upp till Nido
tis 23 cache till White Rocks
ons 24 upp till White Rocks
tor 25 toppdagen
fre 26 utmarsch och buss till Mendoza
Vi skrotade helt enkelt alla vilodagar. Vi kunde gora det da vi kande oss sa starka och befriade fran problem av hojden. Hade vi kant att det behovts sa hade vi givetvis kunna lagga in fler vilodagar. Grejen var dock att vi cachade sa snabbt sa vi hade oftast hela dagen pa oss att vila, sa cacharna blev kombinerade vilodagar.
Jag ska skriva en redogorelse, dag for dag, nar jag ar ater i Sverige. Det blir val lite lattare att lasa nar jag kan skriva å ä och ö ;) Dessutom blir det bilder till. I ovrigt sa ska jag bli en vanlig turist nu. Jag har varit och shoppat lite "civila" klader.
Avslutningsvis kan jag bara konstatera att jag lyckades med det jag har planerat, jobbat, stressat, kampat for i over 18 manader nu. Det ar antligen over. Jag gjorde det. Det har inte sjunkit in riktigt an. Jag fattar det inte riktigt. Ingen mer press pa mig sjalv, bl.a. pga. denna blogg ;). Jag kan vara nojd nu - men...
...men nu borjar ett nytt aventyr. Jag har redan borjat fundera pa mitt nasta stora projekt, att korsa Gronland pa skidor. Det skulle i sa fall ga av stapeln sommaren 2010, dvs. om ca. 18 manader. Vad tror ni? Vill ni folja med pa den resan ocksa?
Fran toppen! /Joel
Camp Canada
Idag var vi och lamnade en cache, dvs. en depa, uppe i nasta lager Camp Canada (4900). Imorgon sa ar det tankt att vi ska ta och flytta upp vart lager dit. Sedan ska vi ta en vilodag pa sondag. Darefter kommer jag inte kunna uppdatera bloggen forran den 29-30 december om allt gar enligt planerna.
I stort ser upplagget ut som foljer:
man 22 cache till Nido
tis 23 upp till nido
ons 24 vilodag i nido
tor 25 cache till Berlin
fre 26 upp till berlin
lor 27 vilodag i berlin
son 28 toppdag
man 29 extra toppdag
Onska mig lycka till! Sjalv vill jag onska alla en god jul :)
Till topps! /Joel
I stort ser upplagget ut som foljer:
man 22 cache till Nido
tis 23 upp till nido
ons 24 vilodag i nido
tor 25 cache till Berlin
fre 26 upp till berlin
lor 27 vilodag i berlin
son 28 toppdag
man 29 extra toppdag
Onska mig lycka till! Sjalv vill jag onska alla en god jul :)
Till topps! /Joel
Plaza de Mulas
Sitter nu pa hotellet i Pl de Mulas. Jag har inte sa mkt tid, 15 min for 5 usd. Kan meddela att allt har gatt val. Hojden kanns givetvis av men inte varre an att massa vatten kan lindra. I mondags gick vi fran insteget till Confluencia (3300). Dagen darpa tog vi en vilodag, men sjalv passade jag pa att ta en acklimatiseringstur upp till Pl Francia (4200). I onsdags sa gick vi upp till baslagret Pl de Mulas (4300). Jag kan saga att vi var ordentligt trotta nar vi val kom fram. Hojden gjorde att man knappt orkade nagonting. Att vi hade narmare 5 mil i benen pa hog hojd bidrog val ocksa.
Men nu ar vi har och vi mar bra. Om allt gar enligt planerna sa gar vi upp mot camp canada i overmorgon, sa darefter har jag ingen mojlighet att skriva nagot i bloggen forran om en dryg vecka.
Naval, skot om er, for det tanker jag i alla fall gora ;)
Till topps! /Joel
Men nu ar vi har och vi mar bra. Om allt gar enligt planerna sa gar vi upp mot camp canada i overmorgon, sa darefter har jag ingen mojlighet att skriva nagot i bloggen forran om en dryg vecka.
Naval, skot om er, for det tanker jag i alla fall gora ;)
Till topps! /Joel
