Bergspoesi

Mitt senaste bergsrelaterade projekt handlar faktiskt inte om att väga gram, ordna med logistik eller skriva packlistor. Det handlar om poesi.
 
Poesi? Alltså, som i dikter och lyrik?
 
Jepp, så är det! Jag skulle kunna skriva långt och länge om alla tankar, reflektioner och insikter som bergen skänkt mig - vilket jag förvisso gör i denna blogg - men jag ska bespara dig det. Faktum är att många av mina yttre resor har också erbjudit mig en inre resa. Det är resultaten av dessa som jag nu har sammanställt i en poesibok. 
 
 
Tanken är att kombinera dikterna med bilder från alla mina turer runt om i världen. Jag är övertygad om att just kombinationen utgör en helhetsupplevelse för alla som tycker om bergsklättring, friluftsliv och/eller bara gillar vackra vyer och poesi.
 
Jag har skickat mitt manus till lite olika bokförlag, nu hoppas jag bara på att någon av dem är tillräckligt äventyrliga att våga ge ut den, också.
 
Till topps! /Joel

Sportlov - på riktigt

Eftersom det var sportlovsvecka här i Dalarna så passade jag på att ta ut en veckas semester för att kunna åka till fjällen med Pete. Tanken var att få lite övning/träning i turskidåkning med pulka och vintercamping. Pete har som plan att skida till Sydpolen efter vi har gjort Mt Vinson. Dock är det en tur som jag hoppar över.
 
Måndagen inleddes med att vi gick igenom packningen och lastade in allt i bilen för avfärd mot Fulufjäll. En tretimmarsbilresa. Väl framme monterade vi stighudarna, satte på oss skidorna och spände för pulkan. Vi trampade oss upp på platån vid sidan om Njupeskär. Vädret var inte det bästa, då det blåste och snöade ganska mycket. Väl uppe på platån valde vi att slå läger för att det började skymma.
 
 
Det snöade ganska ymnigt den natten, ca. 20 cm. Vi packade raskt ihop vårt läger för att komma till Rösjöstugorna. Vädret hade blivit ännu sämre med tilltagande vind, snö och white out. Vi kunde knappt se längre än 100 meter. Detta gjorde att vi irrade runt i tre timmar innan vi kom fram till stugorna. Under tiden hann vi korsa våra egna spår ett par gånger. Vi gick alltså i cirklar. Nu kan man ju tycka att vi skulle kunna navigera bättre, men när sikten är noll och terrängen ser likadan ut överallt är det svårt. När man inte har någon referenspunkt hjälper varken karta eller kompass. Dock kom vi till slut till ett renstängsel, vilket gav oss en ledtråd till var vi befann oss, och därmed kunde vi ta ut en kompassriktning mot stugorna.
 
Väl i raststugan kunde vi laga mat och undslippa vädret ett tag. Planen för dagen var att göra en snögrotta för övernattning. Sagt och gjort, så gick vi ut och kastade upp en snöhög som vi sedan lät frysa på sig i ett par timmar innan vi sedan grävde ur den. Det var ganska skönt att krypa in där och uppleva stillheten. Varken vind eller snö hördes genom väggarna, vilket det gör om man ligger i ett tält.
 
 
Vi vaknade på onsdagsmorgonen till en vintervärld där vinden hade mojnat. Efter en frukost bestämde vi oss för att ta en tur med lättare packning till Särnmanskojan. Fördelen med denna tur är att det går en vinterled vilket gör att det går att följa kryssmarkeringar hela vägen. Vi skidade på i ett okej väder, men men begränsad sikt. Efter en stunds vila i kojan skidade vi tillbaka och hade därmed fått lite träning på skidor.
 
Sista natten tillbringade vi återigen i tält. Vi började nu se fram emot en varm dusch och en flottig pizza, så nästa morgon packade vi snabbt ihop våra grejer och började bege oss ned för fjället. Att åka nedför med turskidor och pulka är ingen lek. Dumt nog hade jag också glömt att ta med bromsen till pulkan, vilket gjorde att när jag pustade ut efter att ha återfått kontroll vid en nedförsåkning så kom pulkan efter och knäckte en av mina stavar. Det innebar att jag sista sträckan fick åka med endast en stav utför samtidigt som pulkan rullade, snurrade, voltade, krängde och allmänt jävlades med mig. Jag har skaklar men åker hellre med bara rep, vilket har sina för- respektive nackdelar. Nåväl, vi kom fram till bilen och resten var bara en bilfärd hem i underbart väder. Solen behagade visa sig precis när vi var på väg ned, men vi var egentligen inte ledsna för det. Vi ville ju ha träning för lite svårare förhållanden, och det fick vi ju.
 
Fredagen ägnades åt att isklättra. En bra träning för oss båda. Pete hade inte klättrat så mycket på is tidigare, och för egen del var det säsongens första tur. Vi åkte ut till en gruva och körde lite grundläggande teknikträning och annan iskunskap som abalakov och standplats på is. Det blev ett riktigt sportlov som gav mersmak. En vecka som gav inspiration, idéer och skapade nya drömmar.
 
 
Till topps! /Joel
 
 

Hjälm och sele

 
En fördel med att ligga till sängs i feber är att man drömmer sig stark på någon fjärran topp. Har man dessutom internet på armlängs avstånd, så borgar den kombinationen för en del utrustningsinköp.
 
Jag har haft ögonen på Petzls lättviktshjälm ett tag, men först idag slog jag till när jag kom över den billigt. En helt oanvänd hjälm men inte butiksköpt.
 
Hjälmen är ju ingen skönhet, precis, men den väger endast 165 gram i storlek 2, vilket jag köpte. Jämför det med min nuvarande "lättviktshjälm" på 241 gram. Hjälmen jag hade dessförinnan vägde 367 gram. 
 
Utöver hjälm så beställde jag en sele, Rock Empire Superlight, som i den mindre storleken väger 146 gram, oklart dock vad den större väger, men knappast mer än 200 gram. Jag får väga den när jag får den. Hursomhelst är det avsevärt mycket lättare än min nuvarande "lättviktssele" på 378 gram.
 
Två inköp och jag har minskat vikten på min utrustning med 250-300 gram. Omräknat i godis så innebär det en stor extra chokladkaka som jag kan ta med mig på berget.
 
Till topps! /Joel

Ny kategori

Okej, vi låtsas som ingenting gällande min långa tystnad i bloggen, utan gläds endast åt att jag nu har introducerat en ny kategori och gör ett nytt inlägg. Kategorin är benämnd "Forskning och vetenskap". Det säger sig självt vilka inlägg som samlas där. Jag har gått igenom en del äldre inlägg och kategoriserat om dem. 
 
Och för oss som räknar på varje gram så är denna kategori otroligt värdefull, för så som mina gamla lärare sa: kunskap är inte tungt att bära. Redan de gamla vikingarna kände till detta, ur Den Höges sång: Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett.
 
Detta inlägg kommer dock att handla om de senaste rönen kring hur kroppen anpassar sig till hög höjd. Sammanfattat innebär det att ett protein som finns på de röda blodkropparna försvinner i syrefattig miljö. När detta protein försvinner så tar inte de röda blodkropparna upp ett ämne som heter adenosin. Det är adenosinet som bl.a. får blodkärlen att utvidga sig. Denna effekt håller i sig i upp till fyra månader, vilket är cykeln för kroppen att byta ut alla röda blodkroppar. Du kan klicka på länken till Vetenskapsradions inslag.
 
Tidigare "kunskap" bland höghöjdsklättrare har varit att acklimatisering håller i sig i ca. två veckor, men enligt dessa rön så är det betydligt längre än så.
 
Till topps! /Joel

Drömmen lever

Jag förstår att man kan tro att denna blogg är nedlagd, och att jag har gett upp allt vad berg heter. Glädjande nog kan jag konstatera att så inte är fallet. Anledningen till den långa tystnaden är att livet kom emellan, i detta fall kanske närmast arbetslivet. På grund av förändringar så var jag tvungen att ta det lite lugnt på bergsfronten, dels för ekonomins skull, dels för att jag riktade mitt fokus åt ett annat håll.
 
Allt med jobbet har löst sig, men mitt närmaste större mål, Mt Vinson i Antarktis, har ju legat på is. Det har också gjort att jag har haft svårt att motivera mig till att träna ordentligt. Som det ser ut nu så lär jag inte ha möjlighet att åka dit förrän till julen 2017 (som tidigast) - sett till ekonomin. Ja, jag har fortfarande principen att inte vara sponsrad, vilket gör att jag måste spara ihop pengarna. Och ditt antagande stämmer: det hänger ju också ihop med arbetet.
 
Jag hyser en from förhoppning om att Pete, som jag klättrade med på Nya Guinea, ska kunna utverka ett mindre mirakel. Jag kan tyvärr inte säga vad miraklet skulle bestå i, men det handlar givetvis om Antarktis. Men om, om det går i lås, så förändras förutsättningarna - och då lär det bli en del aktivitet på den här bloggen :)
 
Till topps! /Joel

Det som ej går att köpas för pengar

Om en vecka kommer jag att få besök av Pete och Liz, med vilka jag besteg Carstensz pyramid för ett år sedan. Det var en speciell upplevelse, en upplevelse som vi delar. Eftersom de önskar komma till Sverige för att få se norrsken i Kiruna, så har jag försökt att hjälpa till med lite praktiska saker. Sedan kommer de hit till Falun och då har jag lite smått och gott planerat.
 
Till saken hör att jag vill erbjuda dem upplevelser som man inte kan köpa för pengar, dvs. inga traditionella turistgrejer. Därför planerar vi en vildmarkstur på skidor och övernattning i snöka. Jag kom att börja tänka på många av de saker jag har upplevt och varit med om, saker som inte går att beställa via ett reseföretag. 
 
Och jag inser att jag faktiskt har samlat på mig en del sådant under alla åren som bergsklättrare. Till exempel att jag har bjudits in till middag i en herdefamiljs jurta i Kirgizistan. Få provskjuta gränssoldaternas AK-47:or. Att bli hembjuden på grillfest hemma hos chilienska ungdomar. Att tvingas muta sig in i gränsområden, och hur kamrater tvingats muta sig fria pga. utgångna visum. 
 
Att fira tolvslaget på nyår i en snöstorm vid Ben Nevis fot i Skottland, eller i Marrakech, Marocko, eller i Mendoza, Argentina, eller i en gruva på Nya Guinea. Att fira julafton med en påse Gott&blandat på 5000 meters höjd på Aconcagua eller som ofrivillig gäst hos en stam i Nya Guineas djungel.
 
 
Att övertala en taxichaufför att få köra hans gamla Lada på kaukasiska vägar. Att bli utestängd från sitt läger då gränsen mellan två länder plötsligt stängs. Att sjunga med moni- och danifolk vid lägerelden. Att spontandansa traditionell kaukasisk dans med en ung dam.
 
Att sitta internerad i en container i en gruva på 4000 meters höjd. Att äta en traditionell 4th of July-kalkon hemma hos en familj i Fairbanks, Alaska. Att få en rosmarinkvist för att minnas på Anzac day i Canberra. Att få göra förstabestigningar i både Kirgizistan och Alaska/Yukon.
 
Alla upplevelser har inte varit rakt igenom trevliga, t.ex. att beskåda laviner skölja över replag. Att vakna mitt i natten av en jordbävning. Att fastna i snöstormar lite överallt i världen. Att bli lurad på en massa pengar i uttagsautomater i Tanzania. Att erbjudas köpa sexuella tjänster både i Tanzania och på Bali. Ändock, så har även dessa upplevelser berikat mig, gett mig nya erfarenheter.
 
De flesta av dessa upplevelser går inte att beställa. De kan inte köpas för pengar. Det är situationen som gör dem, men genom att våga ta steget ut i det okända, att vandra utanför de vanliga allfartsvägarna, så har mitt liv berikats. Och när jag tittar tillbaka på dem så inser jag hur oskattbara de är.
 
Till topps! /Joel
 

Träning v2

Härligt att innebandysäsongen är igång igen. Snart kan det bli lite isklättring också.
 
Innebandy (120 min)
Styrketräning (30 min)
Totalt 150 min 
 
Till topps! /Joel

Smaker på berg

Det är ju allmänt känt bland oss bergsklättrare att man lätt tappar aptiten på hög höjd, och att maten inte längre smakar en, utan tvärtom ibland är omöjlig att få i sig. Jag har tidigare enbart ackrediterat detta till något slags lättare höjdsjuka, vilket ska ha påverkat aptiten. Dock läste jag nyligen en artikel i Illustrerad Vetenskap (2015:15) om att våra smaklökar påverkas direkt av hög höjd.
 
Det är en kunskap som man inom flygbranschen har dokumenterat. Jag citerar: Det låga trycket i kabinen får våra smaklökar att förlora sin känslighet. På en flyghöjd på cirka elva kilometer är trycket och syreinehållet lika lågt som uppe på ett 2000-2400 meter högt berg. Trycket får smaken av salt och socker att falla med 20-30 procent, medan sura och bittra smaknyanser registreras som normalt i  munnen. Därför kryddas flygplansmaten extra mycket för att kompensera för förlusten av smaker. 
 
Redan på så låg höjd som 2000m tappar alltså smaklökar 20-30% av smak från salt och socker. Undrar vad som händer på 4000+? Att sura och bittra smaker registeras normal är en bra kunskap att ha med sig. Jag har alltid haft kryddor med mig för att underlätta ätandet, men inser att vikten av det är större än vad jag tänkt mig. Jag ska nog ha med mig mer och fler kryddor framöver. Sedan ska jag också fundera på om jag kan utveckla syrliga smaker mer. 
 
Kanske kan den aptitlöshet jag ibland upplever på berg motverkas av att jag smaksätter maten utifrån det vi lärt oss via forskningen. Tack vetenskapen!
 
Till topps! /Joel

Tältnätter 2015

Efter bottenåret 2014 med endast nio tältnätter, så bestämde jag mig för att 2015 skulle bli ett bättre år. Det blev bättre med en totalsiffra på 17 tältnätter. Det är förvisso bättre än 2014, men inte något särskilt bra år.
 
Så här har det sett ut tidigare:
 
2014 - 9 nätter
2013 - 29 nätter
2012 - 23 nätter
2011 - 39 nätter
2010 - 33 nätter
2009 - 36 nätter
2008 - 38 nätter
2007 - 24 nätter
 
Mitt nyårslöfte för detta år är att komma upp i över 20 tältnätter, helst över 25 för detta år. Dock har jag ingen större expedition inplanerad för året, så det gäller att komma ut lite då och då om det ska bli över 20 nätter.
 
Till topps! /Joel

Träning v53-1

Lite klättring inomhus och en skridskotur på isen samt innebandy.
 
Till topps! /Joel

Träning v51-52

Jultider gör att träningen blir lite haltande. Det var dock härligt att skrinna på ny kärnis. Frihetskänsla.
 
Innebandy (120 min)
Styrketräning och BRAK (90 min)
Inomhusklättring (30 min)
Långfärdsskridskor (60 min)
Totalt 300 min 
 
Till topps! /Joel

Tältunderhåll

 
Idag har jag ordnat med nya elastiska snören till tältstängerna i mitt Unna-tält. De gamla snörena var trötta och de inre gummibanden hade gått av på flera håll, vilket gjorde att stångdelarna inte höll ihop så bra som man kan önska. Dessutom är det enklare att montera ihop stängerna med fräscha snören, då det bara är att kasta ut stångdelarna och de drar ihop sig.
 
Snöret köpte jag på Outdoorexperten, 3 mm för 8 kr metern. Jag använde ståltråd för att enkelt kunna föra snöret genom rören, ungefär som en piprensare. De blev som nya. Nu ser jag fram emot att få tillbringa ytterligare nätter i Unna-tältet. Eftersom det är ett av mina favorittält, så gäller det att underhålla det ordentligt.
 
Till topps! /Joel 

Träning v50

Jag har kommit igång lite.
 
Innebandy i tisdags och torsdags (120 min)
Styrketräning i onsdags och BRAK (90 min)
Löpning i söndags (30 min)
Totalt 240 min 
 
Till topps! /Joel
 
 

Mikroträning

Det har inte blivit så mycket träning på senare tid. Jag skyller på november, vilken trökmånad! Det är ju en tid som varken inbjuder till sommar- eller vintersport, dessutom massa influensor i omlopp som satt P för innebandyn.
 
Nåja, men jag försöker ändå hålla igång via mikroträning. En träningsform som inte tar lång tid eller kräver ombyte. Träningen inkorporeras också i dagliga rutiner, så att det till slut ingår naturligt i vardagen.
 
BRAK, bröst, rygg, axlar, knän. I det militära startade man dagen med BRAK. Jag har lagt in en morgonrutin att jag gör 30 rygg ups, armhävningar och sit ups. Ett bra sätt att få igång cirkulationen och piggna till. Dessutom upprätthålls styrkan.
 
Jag ser alltid till att stretcha baksida lår, varje gång jag tar på eller av mig ytterskorna. Det ska ju ändå göras, varför inte lägga in ett stretchmoment.
 
När jag bär hem matkassar tränar jag fingerstyrka genom att bara bära med ett finger åt gången. Sedan kan man variera finger från gång till gång.
 
Innan jag sätter mig på en stol håller jag emot och låter mig sakta sjunka ned. På så vis tränar jag knäna excentriskt lite varje dag. Det har också visat sig otroligt effektivt för mina knäproblem. Numera kan jag spela innebandy utan värk.
 
Balans tränar jag genom att stå på en fot och blunda medan jag borstar tänderna. Jag skiftar fot i samband med att jag skiftar sida som jag borstar. Riktigt bra balansträning, tror också att mina tänder drar fördel av det.
 
Framsida lår stretchar jag emellanåt, medan jag ändå gör något på paddan/mobilen, som just nu.
 
Alla dessa olika sätt att mikroträna är bra komplement. Eftersom jag inkorporerar dem i vardagliga rutiner, så tänker jag till slut inte på dem som träning. 
 
Till topps! /Joel

Träning v44-49

Sporadisk träning, men glädjande är att mina stressymptom har lagt sig. Jag mår riktigt bra nu.
 
Till topps!  /Joel

RSS 2.0