Vanthållare

Det sitter i detaljerna. 
 
En lyckad bestigning sitter, i mångt och mycket, i detaljerna. Av den anledningen har jag gjort en konstruktion för vanthållare. Det finns färdiga varianter att köpa, och jag har en, men den jag har är opraktisk på så sätt att det är som armband man ska trä på sig. Jag klurade därför lite på en smidigare och enklare variant.
 
Vanthållare är nödvändigt att ha för att man ibland vill ta av sig tjocka vantar, t.ex. för att dricka vatten. Risken är då att man släpper fokus från vanten och den försvinner, t.ex. blir bortblåst av vinden. Och helt enligt principen, Murphys lag, så om något kan gå fel så gör det det förr eller senare om man inte bygger in säkerhetsåtgärder i systemet.
 
Principen är väldigt enkel, ett snöre med en tvärstropp som förs igenom en ring. Jag fäste snöret i flärpen på jackan, vilket gör att jag inte perforerade själva membranet. En annan fördel är också att när jag inte använder stroppen, så går det enkelt att stuva undan den och på så vis slippa att den hänger och slänger.
 
Genom att förenkla tillvaron går det mindre engergi åt till massa olika situationer som blir krångliga och kräver onödig energi. Nu stjälper vantarna i sig inte ett helt lass, men många bäckar små av energiläckage kan.
 
Stroppens fästning
 
När man vill stuva undan stroppen.
 
Hur det ser ut när vanten är på.
 
Hur det ser ut när vanten är avtagen.
 
Till topps! /Joel

Smak med sumak

Jag har tidigare skrivit om att förmågan att uppleva smaker försämras på hög höjd. Det gäller dock för sött och salt, medan surt och beskt inte påverkas. Oklart hur det är med umami.
 
Jag minns att jag en gång åt ett äpple på hög höjd och den syrliga smaken kändes riktigt fräsch. Jag var tämligen less på choklad som blivit alltmer fadd i smaken.
 
Av denna anledning har jag letat efter syrliga smakförstärkare. Att släpa med sig citron är inget alternativ. Helst ska det vara i kryddform. Efter lite googling hittade jag sumak. En för mig okänd krydda, men som är vanlig i Mellanöstern. Den gick att köpa på den lokala invandrarbutiken.
 
Igår testades den med lite potatismos och det var riktigt gott, så utöver kryddstark mat kan jag nu smaksätta syrligt. Med förhoppning om god aptit.
 
Till topps! /Joel

Höghöjdsfysiologi

Nu kommer vi inte att befinna oss på berg som är särskilt höga, men jag tänkte skriva lite om hög höjd, ändå. Lite förenklat kan man säga att det är skillnad mellan bergsklättring och bergsbestigning. Av själva ordet ”bergsklättring” förstår man att det rör sig om faktiskt klättring på snö, is eller klippa. Bergsbestigning är inte fullt lika teknisk, men däremot en fysisk utmaning. Berg som Kilimanjaro och Everest (normalleder) är bestigningar, och med få eller inga klätterinslag.

 

Själva utmaningen med bergsbestigning, utöver know how kring risker och vintercamping osv. är höjden. Egentligen kan vi översätta det som syrebrist.

tabell20_2

De flesta människor kan klara upp till 2500m, utan några problem, men högre upp börjar folk känna av höjden.

 

För att låta kroppen anpassa sig till den högre höjden brukar man acklimatisera sig genom att ”gå högt och sova lågt”, dvs. man tar sig så högt upp som man känner att man orkar med. Det brukar inte innebära någon direkt fara. Däremot är det viktigt att sedan vända om för att sova på samma nivå som man började när man gick upp. Detta gör att kroppen ställer in sig på en lägre syrenivå och producerar fler röda blodkroppar (syretransportörer) för att kompensera. När kroppen vant sig kan man flytta lägret högre upp, och så håller man på tills man nått toppen.

 

Bilden visar att på 8848m (Everest topp) är syrehalten endast 33% jämfört med havsnivå. Den mänskliga kroppen kan inte acklimatisera sig till denna höjd, oavsett hur länge man håller på. Man brukar säga att man bara kan acklimatisera sig till hög höjd (ca. 5500m). Ovanför denna höjd bryts kroppen bara ned. Ibland hör man talas om den s.k. ”dödens zon”, vilken börjar över 7000m. På denna höjd kan inget leva något längre tag. 

 

Vad är det som händer i kroppen i och med hög höjd? Rent fysiologisk försöker kroppen att kompensera för syrebristen genom att öka koncentrationen av röda blodkroppar. Dels gör den det genom att producera nya, men det tar tid. Dels ökar den koncentrationen genom att göra sig av med överflödig vätska s.k. diures (ordet är rotbesläktat med "diarré"). Ofta i början av en bestigning måste man gå upp och kissa flera gånger varje natt. Det är alltså viktigt att dricka mycket för att inte bli uttorkad. Om man går upp för snabbt hinner inte kroppen med, utan börjar pressa ut vätska ut i kroppen. Första tecknet på detta är att man kan bli illamående och yr. Detta är symptom på AMS, Acute Mountain Sickness. Det är en snällare höjdsjuka som botas av att man går ned eller stannar på höjden.

 

Skulle man fortsätta trots dessa varningssignaler, så riskerar man att drabbas av HAPE, High-Altitude Pulmonary Edema, eller HACE, High-Altitude Cerebral Edema, dvs. lung- eller hjärnödem. Båda dessa tillstånd är dödliga om man inte direkt vänder nedåt. Det handlar helt enkelt om att kroppen pressar ut vätska i lungorna respektive hjärnan.

 

Andra risker med den ökade koncentrationen av röda blodkroppar är att man lättare drabbas av blodproppar. Av den anledningen brukar jag äta blodförtunnande medicin (aspirin) när jag kommer ned på havsnivå.

Denalis toppkam +6100m. Dess nordliga läge gör att syrenivån motsvarar 7000m vid ekvatorn.

Denalis toppkam +6100m. Dess nordliga läge gör att syrenivån motsvarar 7000m vid ekvatorn.

 

Den höga höjden brukar också leda till att man får sömnsvårigheter som sömnapné (andningsuppehåll). Syrebristen kan också leda till hypotermi (nedkylning). Dels pga. att man är orkeslös och inte klarar av att hålla igång, men även om man skulle orka, så finns det inte tillräckligt med syre i blodet för att kunna hålla alla delar varm. Det är huvudorsaken till att man lättare förfryser händer och fötter på hög höjd.

 

Metabolismen drabbas också på hög höjd. Eftersom det krävs syre för att bryta ned den näring man stoppar i sig, så vill man helst ha snabba kolhydrater. Dessa är relativt enkla för kroppen att bryta ned. Därefter är det protein (helst färdigspjälkat), medan fett som kräver mycket syre bör undvikas. När man nått extrem höjd, kan inte kroppen längre bryta ned någon näring överhuvudtaget. Allt syre går åt till att hålla övriga kroppsfunktioner igång. Ytterligare en försvårande omständighet är att aptiten ofta försvinner på hög höjd. Tyvärr, minskas också ens förmåga att känna smaker som salt och sött, vilket ytterligare spär på aptitlösheten. Dock påverkas inte smaker som surt och bittert lika mycket. Tag alltså med kryddor och smaksättare som är åt det sura/bittra hållet.

 

Det kroppen gör på extrem höjd är att kannibalisera på sig själv. Den börjar ta den mest lättåtkomliga näring som finns, dvs. proteinerna i dina muskler. Det är alltså därför du bryts ned på hög höjd. Vanligtvis kan inte en människa leva mer än ett par dagar över 8000m.

 

Höghöjdsäventyr är inte bra som bantningskur, då man kommer hem oförändrat med fett, men med mindre muskler. En viktig lärdom här är också att bygga på sig massa muskler för det är dessa du ska leva av på berget.

 

Det var lite kort om vad som händer med kroppen på hög höjd.

 

Till topps! /Joel


Mediciner

Nu har jag köpt in ett helt nytt medicin-kit. Det jag hade sedan tidigare var gammalt och inte helt fräscht. 
Jag köpte solskyddskräm med faktor SPF 50+, tandkräm, aspirin som är blodförtunnande vilket är bra på flyget hem för att inte få proppar när man har tjockt blod efter en höghöjdstur, alkogel för rena händer men som också tillsammans med toapapper blir ersättare för våtsavetter, imodium plus samt suturplåster.
 
Andra saker jag ska köpa inför resan är cavit för tandskador och oculentum simplex som är en ögonsalva vid snöblindhet. Dukoral har jag också fått utskrivet, inte för att jag är orolig för magen på Antarktis, men väl i Chile. Vore ju inte så kul att åka på något otrevligt innan man ska ut till glaciären.
 
Utöver ovan nämnda har jag med mig en ibuprofen, desloratadin, noskapin, kompress, en gasbinda, medicintejp och lite idomin. Utifrån allt ovan får man sedan vara påhittig utifall olyckan varit framme.
 
 
Till topps! /Joel

Att frysa in vintern

Winter is here!
 
Nåja, Winter is coming, kanske stämmer bättre. I år så är det ju lite speciellt. Jag preppar inte bara för en vanlig svenne-vinter, utan för en Antarktisresa som börjar om precis en månad.
 
Även om det nu är sommar i Antarktis, så ligger temperaturen mellan -20 och -35 C på 3000 meters höjd denna vecka. Jag kollade precis in vädret på mountain-forecast.com. Jag är ju en liten frusen lort, så jag behöver förbereda mig och acklimatisera mig för kylan redan nu. 
 
Jag lutar mig då mot en gammal beprövad metod som innebär att frysa in vintern. Jag har skrivit lite om det i ett tidigare inlägg. Det handlar om att bygga upp lagret med brunt fett. Utöver att det förbättrar ens tålighet mot kyla, så ökar min generella förbränning, vilket blir jättebra till Beach Antartica 2017.
 
Hur gör jag då? Några olika metoder jag kör med är att jag faktiskt inte har något täcke när jag sover. Jag har bara ett påslakan och sängöverkastet vilket är tillräckligt varmt för mig, men samtidigt blir jag inte bortklemad. En annan metod jag har är att jag inte sätter på någon värme i bilen, utan varje dag kör jag till och från jobbet i en hyfsat kall kupé. Motorn blir ju nöjd, eftersom jag inte leder bort någon värme därifrån. Dock var det riktigt kyligt idag, så framöver behöver jag nog köra på lite värme i alla fall - kanske.
 
En annan sak jag gör är att jag duschar kallt varje gång jag duschar. Alltså, inte hela tiden, utan först duschar jag som vanligt men jag avslutar alltid med att ta en rejäl kalldusch. Den sista metoden jag använder är att jag lägger in en isklamp i huvan på min hoodie, vänder huvan på insidan av tröjan så att isklampen ligger mellan skulderbladen fast inte direkt mot huden. Det blir lite av en köldväst.
 
Inbillning, eller inte, så upplever jag att jag har blivit tåligare mot kyla. Dock kanske jag har fått för mycket av det goda, då jag har börjat känna av en begynnande förkylning. Nu är det ju inte kylan i sig som gör en förkyld, men om man angripits av virus så kan nedkylning göra att immunförsvaret sätts ned vilket leder till att viruset får grepp om en.
 
Jepp, det gäller att hålla huvudet kallt om man inte vill vara en frusen liten lort!
 
Till topps! /Joel

Upplägg

Ja, om ungefär en månad så åker jag, så jag tänker redogöra lite kort för upplägget.
 
23/11 Flyg från ARN mot Chile och Punta Arenas. Anländer 24/11.
26/11 flyg från Punta Arenas till Union Glacier.
27-28/11 flyg till Vinson BC 
29-30/11 från BC till Low Camp
1/12 från Low Camp till High Camp
2-3/12 High Camp till toppen
4/12 nedstigning till BC 
5-6/12 Union Glacier
7/12 flyg till Punta Arenas
10/12 flyg hem till Sverige, dock landar jag inte på ARN förrän 12/12 pga. att jag får vänta ett dygn i Madrid på anslutningsflyg.
 
Följ oss också på vår hemsida som Pete har lagt upp.
ventureantarctica.com
 
Till topps! /Joel

Vinson Massif

Mount Vinson är den högsta toppen på den Antarktiska kontinenten. Namnet Vinson kommer från en amerikansk kongressman, Carl Vinson, som donerade mycket pengar till forskning om Antarktis. Hela massivet är känt under Vinson massivet, Ellsworths bergskedja. Lite allmän fakta:
 
Mount Vinson
4892 meter över havet
Antarktis högsta berg
Koordinater 
78°31′31.74″S 
85°37′1.73″V
Bestegs första gången 1966
Ingår i Seven Summits
 
 
När jag, förhoppningsvis, har nått toppen av Vinson har jag gjort sex av sju i Seven Summits, men den som känner mig vet ju om att jag inte har några ambitioner att göra Everest som är den sista toppen.
Däremot har jag planer på att göra min egen personliga Seven Summits.
 
Till topps! /Joel

Nya stavar

I vintras gick en av mina Exped-stavar av i en utförsåkning med turskidor och pulka. Av den anledningen har jag försökt hitta nya stavar. De kriterier jag har haft är att de ska vara lätta och inte alltför långa när de är ihopfällda (för enklare förvaring i samband med att man har dem i packningen vid flygning).
 
Efter mycket sökande hittade jag dem till slut. Ett par Camp Backcountry Carbon, ihopfällda 65 cm och de väger endast 371 gram. Vikten blir 385 gram med de största snötrugorna. Fördelen med dessa stavar är också att de är så pass hållbara att de kan användas vid utförsåkning.
 
Men kanske inte med turskidor och pulka.
 
 
Till topps! /Joel

Utrustningsgenomgång

Nu är det ungefär en och en halv månad kvar till avfärd mot Antarktis. 
 
Jepp, jag har inte skrivit något om det för att undvika antiklimax som tidigare år, men nu är det klart. Resan är bokad, logistiken till Antarktis fixad. 23e november bär det hän.
 
Inför resan behöver jag, som alltid, se över packlistan och min utrustning. Jag har börjat på min packlista och gått igenom att alla grejer ser bra ut. Dels har jag lagat hål i mina storskor med silikon, dels väger jag om det mesta av kläder jag ska ha. 
 
Jag måste se till att allting är nytvättat för smutsliga kläder tappar lite av sin isolerande funktion. Det är alltid najs att lukta gott i början, för tids nog börjar man lukta allt annat än nytvättat.
 
Jag stötte dock på en liten svårighet medan jag fixade packlistan. Först hade jag tänkt ta med min Patagonia dun-tröja som mellanlager (blå). Den är varm och lätt (299gr). Problemet är dock att när dun väl blir fuktigt så tappar det sin isolerande förmåga. Tänk om det skulle hända både min duntröja och dunjacka? Därför tänkte jag om och funderade på att ta Haglöfströjan med polyesterisolering (svart), men den är betydligt mycket tyngre, 416gr. Alla mina fleece-alternativ gick bort. Jag kom då på min andra Patagonia-tröja med polysesterisolering (orange). Det är lite bökigare med den då den saknar heldraget blixtlås, men fördelen är att den isolerar bättre och blir lättare (268gr) just pga. av detta. Alltså, valet föll till slut på den.
 
 
Till topps! /Joel

Varianter av stryketräning

Jag har på senare år gått från att köra mycket koncentriska övningar, dvs. där en muskel drar ihop sig till att köra mer excentriska övningar. Dels för att musklerna är så mycket starkare i den excentriska fasen, dels för att excentrisk träning har haft positiva effekter för min del kring skador. Om man eftersträvar att bygga volym på muskler så skulle jag också rekommendera att man utför övningarna både koncentrisk toch excentriskt.
 
Generell kan man tänka sig vanliga bicepscurls. när du lyfter hanteln dras biceps ihop, dvs. koncentriskt, men håll emot vikten på nedvägen, det får gärna ta 3-4 sekunder hela vägen ned. Att hålla emot, dvs. låta muskeln jobba med motstånd medan den förlängs är exentrisk träning.
 
En närbesläktad variant är plyometrisk träning som kombinerar båda dessa. Tänk att du gör ett jämnfotaupphopp. I upphoppsfasen gör du en dynamisk, koncentrisk rörelse, men när du sedan landar igen ska du hålla emot och sakta och kontrollerat komma ned i utgångsläge. Detta är också bra kardioträning.
 
Den sista styrketräningsvarianten som jag ska ta upp är isometrisk som innebär att man låser/fixerar musklerna i ett visst läge under belastning. Detta kan också kallas för statisk träning. Några klassiska övningar är jägarvila, dvs. sitta mot en vägg med benen i 90 grader och plankan.
 
Jag försöker att variera mina övningar för att innefatta samtliga typer, dock har jag pga. rehabträning favoriserat excentriska övningar, mer och mer.
 
Till topps! /Joel

My new BFF

Tyvärr har detta med mina dåliga knän blivit en riktigt lång följetång (sedan sommaren 2012). Utöver knäna har jag haft problem med ryggen i snart över ett år. Min hypotes är att dessa två faktiskt är kopplade till varandra. Eftersom jag har haft så dåliga knän har jag gått, stått och lyft annorlunda, vilket till slut fick min rygg att ge upp.
 
Gällande knäna är det en slemsäcksinflammation och gällande ryggen rör det sig om en rygginsufficiens i ländryggen. Jag har testat det mesta, vila, träna styrka, träna excentriskt, stretcha, äta vissa saker, inte äta vissa saker osv. Ofta har jag upplevt en tillfällig förbättring, men sedan har det blivit som förut igen.
 
Tills nu. Jag fick ett råd av en kiropraktor som jag gick till att köpa en foamroller för ryggen. Sagt och gjort, så köpte jag en mjuk variant. Först gav den goda resultat för ryggen men det höll inte i sig. Dock testade jag att foamrolla framsida lår, vilket jag hade sett övningar på. 
 
Helt otroligt, så gav det riktigt, riktigt bra resultat för mina dåliga knän. Jag kan säga att jag har varit 95% i funktionalitet under en längre period. Så bra har jag inte varit sedan 2012.
 
Att knäna blivit mycket bättre har också gjort att min kropp verkar justera tillbaka sig vilket gjort att min stackars rygg inte har hunnit med. Men för ryggen kör jag dagligen ett träningsprogram samt en övning med medicinboll med gott resultat. Båda dessa upplägg fick jag från kiropraktorn. 
 
Det som dock överraskade mig var att när jag började foamrolla höftböjaren, iliotibialis, gluteus medius och minimus, så fick jag bra resultat för ryggen. Men jag ska inte ropa hej ännu, men de preliminära effekterna verkar lovande.
 
Jag köpte också en hård foamroller för att få bättre verkan. Och jag måste säga att det är mitt bästa köp av träningsredskap - någonsin.
 
Till topps! /Joel

Bergspoesi

Mitt senaste bergsrelaterade projekt handlar faktiskt inte om att väga gram, ordna med logistik eller skriva packlistor. Det handlar om poesi.
 
Poesi? Alltså, som i dikter och lyrik?
 
Jepp, så är det! Jag skulle kunna skriva långt och länge om alla tankar, reflektioner och insikter som bergen skänkt mig - vilket jag förvisso gör i denna blogg - men jag ska bespara dig det. Faktum är att många av mina yttre resor har också erbjudit mig en inre resa. Det är resultaten av dessa som jag nu har sammanställt i en poesibok. 
 
 
Tanken är att kombinera dikterna med bilder från alla mina turer runt om i världen. Jag är övertygad om att just kombinationen utgör en helhetsupplevelse för alla som tycker om bergsklättring, friluftsliv och/eller bara gillar vackra vyer och poesi.
 
Jag har skickat mitt manus till lite olika bokförlag, nu hoppas jag bara på att någon av dem är tillräckligt äventyrliga att våga ge ut den, också.
 
Till topps! /Joel

Sportlov - på riktigt

Eftersom det var sportlovsvecka här i Dalarna så passade jag på att ta ut en veckas semester för att kunna åka till fjällen med Pete. Tanken var att få lite övning/träning i turskidåkning med pulka och vintercamping. Pete har som plan att skida till Sydpolen efter vi har gjort Mt Vinson. Dock är det en tur som jag hoppar över.
 
Måndagen inleddes med att vi gick igenom packningen och lastade in allt i bilen för avfärd mot Fulufjäll. En tretimmarsbilresa. Väl framme monterade vi stighudarna, satte på oss skidorna och spände för pulkan. Vi trampade oss upp på platån vid sidan om Njupeskär. Vädret var inte det bästa, då det blåste och snöade ganska mycket. Väl uppe på platån valde vi att slå läger för att det började skymma.
 
 
Det snöade ganska ymnigt den natten, ca. 20 cm. Vi packade raskt ihop vårt läger för att komma till Rösjöstugorna. Vädret hade blivit ännu sämre med tilltagande vind, snö och white out. Vi kunde knappt se längre än 100 meter. Detta gjorde att vi irrade runt i tre timmar innan vi kom fram till stugorna. Under tiden hann vi korsa våra egna spår ett par gånger. Vi gick alltså i cirklar. Nu kan man ju tycka att vi skulle kunna navigera bättre, men när sikten är noll och terrängen ser likadan ut överallt är det svårt. När man inte har någon referenspunkt hjälper varken karta eller kompass. Dock kom vi till slut till ett renstängsel, vilket gav oss en ledtråd till var vi befann oss, och därmed kunde vi ta ut en kompassriktning mot stugorna.
 
Väl i raststugan kunde vi laga mat och undslippa vädret ett tag. Planen för dagen var att göra en snögrotta för övernattning. Sagt och gjort, så gick vi ut och kastade upp en snöhög som vi sedan lät frysa på sig i ett par timmar innan vi sedan grävde ur den. Det var ganska skönt att krypa in där och uppleva stillheten. Varken vind eller snö hördes genom väggarna, vilket det gör om man ligger i ett tält.
 
 
Vi vaknade på onsdagsmorgonen till en vintervärld där vinden hade mojnat. Efter en frukost bestämde vi oss för att ta en tur med lättare packning till Särnmanskojan. Fördelen med denna tur är att det går en vinterled vilket gör att det går att följa kryssmarkeringar hela vägen. Vi skidade på i ett okej väder, men men begränsad sikt. Efter en stunds vila i kojan skidade vi tillbaka och hade därmed fått lite träning på skidor.
 
Sista natten tillbringade vi återigen i tält. Vi började nu se fram emot en varm dusch och en flottig pizza, så nästa morgon packade vi snabbt ihop våra grejer och började bege oss ned för fjället. Att åka nedför med turskidor och pulka är ingen lek. Dumt nog hade jag också glömt att ta med bromsen till pulkan, vilket gjorde att när jag pustade ut efter att ha återfått kontroll vid en nedförsåkning så kom pulkan efter och knäckte en av mina stavar. Det innebar att jag sista sträckan fick åka med endast en stav utför samtidigt som pulkan rullade, snurrade, voltade, krängde och allmänt jävlades med mig. Jag har skaklar men åker hellre med bara rep, vilket har sina för- respektive nackdelar. Nåväl, vi kom fram till bilen och resten var bara en bilfärd hem i underbart väder. Solen behagade visa sig precis när vi var på väg ned, men vi var egentligen inte ledsna för det. Vi ville ju ha träning för lite svårare förhållanden, och det fick vi ju.
 
Fredagen ägnades åt att isklättra. En bra träning för oss båda. Pete hade inte klättrat så mycket på is tidigare, och för egen del var det säsongens första tur. Vi åkte ut till en gruva och körde lite grundläggande teknikträning och annan iskunskap som abalakov och standplats på is. Det blev ett riktigt sportlov som gav mersmak. En vecka som gav inspiration, idéer och skapade nya drömmar.
 
 
Till topps! /Joel
 
 

Hjälm och sele

 
En fördel med att ligga till sängs i feber är att man drömmer sig stark på någon fjärran topp. Har man dessutom internet på armlängs avstånd, så borgar den kombinationen för en del utrustningsinköp.
 
Jag har haft ögonen på Petzls lättviktshjälm ett tag, men först idag slog jag till när jag kom över den billigt. En helt oanvänd hjälm men inte butiksköpt.
 
Hjälmen är ju ingen skönhet, precis, men den väger endast 165 gram i storlek 2, vilket jag köpte. Jämför det med min nuvarande "lättviktshjälm" på 241 gram. Hjälmen jag hade dessförinnan vägde 367 gram. 
 
Utöver hjälm så beställde jag en sele, Rock Empire Superlight, som i den mindre storleken väger 146 gram, oklart dock vad den större väger, men knappast mer än 200 gram. Jag får väga den när jag får den. Hursomhelst är det avsevärt mycket lättare än min nuvarande "lättviktssele" på 378 gram.
 
Två inköp och jag har minskat vikten på min utrustning med 250-300 gram. Omräknat i godis så innebär det en stor extra chokladkaka som jag kan ta med mig på berget.
 
Till topps! /Joel

Ny kategori

Okej, vi låtsas som ingenting gällande min långa tystnad i bloggen, utan gläds endast åt att jag nu har introducerat en ny kategori och gör ett nytt inlägg. Kategorin är benämnd "Forskning och vetenskap". Det säger sig självt vilka inlägg som samlas där. Jag har gått igenom en del äldre inlägg och kategoriserat om dem. 
 
Och för oss som räknar på varje gram så är denna kategori otroligt värdefull, för så som mina gamla lärare sa: kunskap är inte tungt att bära. Redan de gamla vikingarna kände till detta, ur Den Höges sång: Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett.
 
Detta inlägg kommer dock att handla om de senaste rönen kring hur kroppen anpassar sig till hög höjd. Sammanfattat innebär det att ett protein som finns på de röda blodkropparna försvinner i syrefattig miljö. När detta protein försvinner så tar inte de röda blodkropparna upp ett ämne som heter adenosin. Det är adenosinet som bl.a. får blodkärlen att utvidga sig. Denna effekt håller i sig i upp till fyra månader, vilket är cykeln för kroppen att byta ut alla röda blodkroppar. Du kan klicka på länken till Vetenskapsradions inslag.
 
Tidigare "kunskap" bland höghöjdsklättrare har varit att acklimatisering håller i sig i ca. två veckor, men enligt dessa rön så är det betydligt längre än så.
 
Till topps! /Joel

RSS 2.0