Utebloggen

Man brukar stöta på ordet fundamentalism i olika sammanhang, dock oftast i samband med religiös extremism. Ordet bär inom sig en speciell laddning. En fundamentalist är någon som är oresonlig och dogmatisk. Faktiskt hajade jag till när Fredrik Sträng använde ordet för att beskriva de som klättrar ren alpin stil. Ordvalet hänger säkert ihop med att Fredrik fått utstå en del kritisk för att han ingått i kommersiella expeditioner.

Det är dock inte första gången jag stöter på liknande beteckningar, då och då blossar det upp ordentliga diskussioner kring klätterstilens betydelse på bl.a. Utsidan. Ibland är debatten nyanserad, men för det mesta är den polariserad och med låsta ståndpunkter. Det är bara att inse att vi alpinister inte skiljer oss på något sätt från den övriga befolkningen i fråga om tolerans och öppenhet.

Jag kom faktiskt att tänka på ett av mina första inlägg under kategorin Reflektioner. Det handlar om att behålla kontakten med det ursprungliga, nästan sorglösa inställningen till friluftsliv. Det är ju därför jag har valt att vara osponsrad, för att inte kommersialiseras. Vissa kanske upplever min oresonliga hållning i frågan som en form av fundamentalism. Må så vara. Jag är åtminstone en sorglös fundamentalist :)

Till topps! /Joel

Många drömmer om att kunna leva på friluftsliv och sin kärlek till naturen. Några ytterst få har turen att bli professionella äventyrare. Om man verkligen vill leva på detta med friluftsliv finns det som tur är andra möjligheter. Nästa gästbloggare ska berätta lite om sin utbildning och sina tankar kring att bli guide.
----------------------

Risk Management Protocols, Emergency Action Plans, Route Travel Plans, Standard Operating Procedures, Risk Matrix. Omfattningen av planeringen kring guidade turer kanske inte alltid uppskattas eller fullt uppfattas av klienter när man anlitar en guide(det är ju därför man betalar).

Själv har jag nu spenderat nästan 9 månader i Patagonien, Chile med att i vissa stunder begrava mig själv i detaljer som just dessa. Det är ett steg av otroligt många i min färd mot att förhoppningsvis kunna livnära mig inom en industri som växer allt mer. Förutom allt pappersarbete som kommer med ovannämnda rubriker ska du även kunna utföra räddningsaktioner i alla dess olika former, vara kompetent och erfaren inom allt från rephantering och snöklättring till kunskap om den lokala flora och  faunan samt väderförhållanden och trender.

Men även sociala/mjuka kompetenser i form utav ledarskap, Leave No Trace, utbildningsmetoder, gruppdynamik samt risk- och konflikthantering har ett stort fokus i en utbildning som är riktad mer mot att bli instruktör snarare än renodlad guide. WEA(Wilderness Education Ascossiation) är en amerikansk universitetsinstution och motsvarighet till NOLS och är dom som tillhandahar läroplanen och certifieringsprocessen till vad dom kallar Mountain Guide Instructor/Guide. Så vi spenderar även en hel del tid med att planera och skriva lektionsplaner, skapa instruktionsvideos och hålla föredrag och lektioner.

Hur framtiden ser ut vet jag inte. Dom riktigt stora möjligheterna med en såpass grundläggande instruktörsnivå som WEA är, finns nästan enbart i USA. Och som icke amerikansk medborgare är det svårt. Arbetsvisumen är nästintill omöjliga att få. I Europa finns det inga ingångsnivåer, du är antingen IFMGA certifierad eller inte kvalificerad alls till att arbeta som guide. I Sverige finns det än sålänge inga krav(men rekommendationer), men vi har inte heller inte en stor tradition av att anlita guider. Speciellt inte i våra egna fjäll.

Det har varit en utmaning och jag har lärt mig otroligt mycket och haft lyckan att få spendera ca 130 nätter hittils i Patagoniens utmanande och hårda klimat. Under den här tiden har jag fått se fantastiska bergsmiljöer och jag fortsätter att förundras över att inte fler människor klättrar här nere. Möjligheterna är, milt sagt, obegränsade vad gäller nyturer och utmanande målsättningar.

Till våren flyger jag upp till USA för att klättra i bl.a. Montana och Alaska innan jag startar sommarens praktik för att sen flyga tillbaka till Patagonien i september för att påbörja våra lärlingsprogram och tillslut genomgå en sex veckor lång certifieringsprocess.

Detta tungvrickarställe ligger i Telemarks fylke, Norge. Kanske är stället bekant via historielektionerna, för det var här som tyskarna tillverkade tungt vatten till sitt atomvapenprogram. Ett projekt som ständigt saboterades av motståndsrörelsen. Nu ska jag inte dit för att göra en historisk utflykt (men gör det gärna om tid medges), utan Rjukan är också känt som världens isklättrarmecka. Det är hit som isklättrare vallfärdar för att få klättra isar i absolut toppklass. Min förhoppning är faktiskt att jag ska kunna åka dit under vecka 9. Nu blir det inte hela veckan eftersom jag också ska vara i Funäsdalen. Då blir det mest barn- och familjeaktiviteter, men lite isklättring blir det nog också.

Fasen vad gött med så mycket isklättring att se fram emot! :)

Till topps! /Joel

Minns du hur det var att klättra för första gången? För många av oss var det så länge sedan, så att vi har glömt den där pirriga känslan när man drog på sig en sele för första gången. Av den anledningen har jag bett tioåriga Johanna att påminna oss om den känslan.
----------------------

Första gången jag klättrade

Jag tror att första gången jag klättrade, så var det inomhus. Joel skulle åka och träningsklättra, och jag minns inte vem som föreslog det, men i alla fall så följde jag, mamma och lilla Joel, min lillebror, med. Jag försökte bouldra först, men det gick inte så bra. :)

Sedan skulle jag prova att klättra ute i den stora klättringshallen, vilket heller inte gick så jättebra i början, men efter ett tag gick det bättre och bättre.

Sedan provade jag en annan bana, och då gick det undan! Jag kom ungefär 7 meter upp på den, det var jättekul och det var väldigt läskigt att titta ner! Men coolt också, såklart.

Andra gången jag åkte till klätterhallen provade jag banan igen-och vips-Så var jag högst upp! Så häftigt, roligt och urcoolt!

Jag längtar tills jag ska klättra nästa gång!

Jag har även isklättrat en gång, men det orkar jag inte berätta om nu. Mina knän håller i alla fall bättre än mammas, så ni vet...

Sedan borde jag väl ha något roligt slut också, men jag orkar inte hitta på något, så det får ni klara er utan.

Hejdå i alla fall :)

Nästa gästbloggare brukar faktiskt skriva här på bloggen ibland. Denna gång ska hon dock berätta om de tankar och känslor som dyker upp när någon man står nära åker iväg till avlägsna och ogästvänliga platser.
----------------------

Det händer att Joel svävar iväg. Och inte alldeles sällan heller. Mitt i ett intressant och animerat samtal, en god middag på tu man hand eller framför en film i tv-soffan kan blicken förirra sig i fjärran, han tar sig känslosamt mot bröstet och suckar längtansfullt. Det märkliga är att då är det inte mig han tänker på. Då är det bergen eller vildmarken eller isarna som drar.

Jag är ingen klättrare, bergsbestigare eller friluftsmänniska-in-absurdum. Jag är höjdrädd och noga med syresättningen. Jag har mycket få, om ens några, tältnätter per år. Jag fryser även om sovsäcken ska klara minus trettio grader. Jag skulle aldrig ha loggat in på utsidan.se, eller joljon.blogg.se heller, för den delen, om det inte varit för det liv jag delar med Joel. Mina utmaningar ser annorlunda ut, även om jag absolut uppskattar skogar, lagom höga höjder och frusna sjöar. Det händer ju faktiskt att jag driver en alpinistblogg, men oddsen för att jag skulle göra det var osannolikt låga. Vi delar alltså inte den här passionen för alpinism och äventyr, Joel och jag. Vi delar annat.

Det händer att jag får frågan hur jag hanterar att den här killen vill dra iväg och klättra högt och vara borta länge så fort han får chansen. Svaret beror nog helt på vilken dag det är, eller möjligen vem som frågar. Jag tycker inte alltid att det är alldeles enkelt och alldeles roligt. Jag är glad för Joels drivkraft, beslutsamhet och viljestyrka, och jag kan till viss del förstå hans behov av att få leva det livet. Jag står rätt balanserat på mina egna ben, och mår inte alltför illa av hans frånvaro – men…det finns absolut aspekter av hans uppslukande intresse som jag har det jobbigt med. Jag tycker inte om när det är farligt. Eller länge. Eller svårtillgängligt, så man inte kan få några rapporter. (Som på Denali och med den där spoten de struntade i på slutet, till exempel!) Vi har utarbetat ett system med invecklade regler och möjliga undantagstillstånd, och även om vi pratar lite skämtsamt kring det, så finns det en hel del allvar bakom. Vi måste anpassa oss till varandra – och ingen av oss är direkt viljesvag. Jag är envis, jag också, och kan dessutom ståta med en egenskap Joel inte har: jag har gott minne. Jag vet vad som har sagts. Kanske är det förhandlingarna inför bergsäventyren som är Joels största utmaning?

Så hur hanterar man då att han packar och drar? Det är tudelat, och det är inte lätt och ibland är jag rasande arg. Ett av Joels förslag på lösning är att jag ska ”förlika mig”. Jag har lite svårt för det emellanåt, jag tar det mer över tid. Långsam tillvänjning vid tanken. Jag bjuder ofta på rejält motstånd, allierad med andra av Joels anhöriga, i alla fall vad det gäller de längre utflykterna. Jag motsätter mig inte de små turerna, till exempel till Skottland eller Alperna. Dessutom är jag ju stolt över den här mannen. Ibland är han lite knasig, men han gör något få andra gör. Han följer sina drömmar. Han strävar medvetet mot sina mål. Han gör någonting med sitt liv och låter inte bara dagarna passera. Men han behöver definitivt ett sänke som gör att han inte svävar iväg alltför mycket. Ett ankare. Och någon som bloggar åt honom. Och om inte annat, så ser jag ju verkligen fram emot att han kommer hem igen.

Mot nya höjder!
                      /Kristina

Jag är en relativ nybörjare på att klättra is, men jag kan dock konstatera att det är otroligt roligt - och skrämmande. När man ändå pratar om isklättring, så går det inte att undvika att prata om pump (mjölksyra i underarmarna). Har man inte isklättrat har man aldrig upplevt riktig pump. Vanligtvis när man är tränar och blir trött kan man sluta när det gör för ont, men när man isklättrar så kan man bara välja mellan att hålla i yxan, trots utmattningen, eller att ta ett fall. När det är fem meter ned till den senaste (tveksamma) säkringen, så håller man i för glatta livet.

Nåja, det finns andra aspekter på isklättring som är mer tilltalande, t.ex. att det är en mycket jämlik klätterform. Det speciellt påtagligt när jag klättrar klippa med någon av mina längre kamrater. De kan med hjälp av sin räckvidd ta sig förbi vissa krux ganska enkelt. Krux som jag måste kämpa och slita med. Men på is finns greppen överallt. Längd och räckvidd har inte samma betydelse då. Det är nästan så att längden ligger en lite i fatet, då det också innebär att man väger mer. Och då är vi tillbaka till det där med pump. :)

Till topps! /Joel