YOLO
Yolo, carpe diem och man lever bara en gång, är bara relevanta begrepp för oss som "kämpar" med översta trappsteget på behovstrappan, självförverkligande. Vad detta självförverkligande sen går ut på är högst individuellt. Och även mängden. För vissa är det nog att ha gjort en resa i livet, för andra är det en lång bucket list som ska klaras av. För min del handlar det om att göra just nu det jag har lust med. Skulle man få ett besked om obotlig cancer och ytterst kort tid att leva ska man inte behöva springa benen av sig för att hinna allt man "måste" innan man lämnar in. Klart man har drömmar och planer inför framtiden, men blir det något annat är det inte hela världen.
Vad gäller risknivåer är det synnerligen individuellt. Visst finns objektiva risker, men vad som är livsfarligt för en är hyfsat säkert för andra. Min upplevelse är att de som undrar varför vi klättrar, varför jag paddlar i havet så länge det är isfritt, eller gör andra "extremaktiviteter, inte tänkt efter vilka risker de själva tar i vardagen. Vi kör bil, cyklar i stadstrafik osv. Närmast döden i Alperna var jag på en vanlig gångstig när en stor sten visslade förbi 3 meter bort. Hade jag gått iväg en halv sekund senare... Ska man försöka eliminera alla sådana risker finns det knappt något kvar att göra. Det är skillnad på att vara dumdristig och försiktigt risktagande.
Jo, men det handlar inte bara om risker, utan om en inställning, t.ex. att våga byta jobb, att prioritera den där resan/upplevelsen trots att den är utanför ens bekvämligheten osv.
Ja, välkända cirklar är bekväma. Vem vet vilka hemskheter som lurar därute?
