Kompensation
Okej, med vetskapen om att jag kanske gör alla inom klättrarvärlden upprörda - men är det inte så att vi som sysslar med höghöjdsklättring kompenserar för någonting? Jag hävdar inte att jag på något vis utgör ett undantag. Många gånger när man läser om gjorda bestigningar verkar det alltid finnas ett behov av att förklara precis hur tufft och svårt det var. Sedan finns de som alltid försöker göra det ännu tuffare och svårare om det bara går. Det är nästan så att man önskar sig dåligt väder bara för att få göra det under de absolut tuffaste omständigheterna. Egentligen är detta inget unikt för klättrare, men uttrycken blir extra tydliga hos dem.Jag vet att jag själv bidrar till detta. Alltså är frågan, inte om, utan vad det är jag kompenserar för? ;)
Till topps! /Joel
Klättra eller bestiga
Trots att Sverige inte är någon framstående höghöjdsnation finns det vårt språk möjligheter att göra en tydlig distinktion i typen av alpinism. I svenskan finns det ett ord för bergsklättring och ett för bergsbestigning. Dock är jag inte säker på att gemene man har reflekterat kring skillnaderna. Faktum är ju att man kan höra vad det är för typ av bergsaktiviteter. Att bestiga något kräver ingen klättring, utan det är ett s.k. vandringsberg. Hit räknas berg som Aconcagua och Kilimanjaro. Att bergsklättra innebär att det förekommer moment av klättring, men frågan är vad som räknas som klättring och hur långa partier det ska vara för att räknas som klättring. Att det räknas som klättring vid multipitch och man sätter is- eller klippsäkringar är väl ganska klart, men är scrambling att anse som klättring? Kan man hävda att man bergsklättrat om den del av berget som kräver klättring utgör en mycket liten del av totalen? För egen del tycker jag att bergsklättring kan man prata om när de klättertekniska delarna är centrala i förberedelserna + att det krävs specifik klätterutrustning. Det innebär att scrambling inte riktigt kvalificerar sig som klättring, utan i detta sammanhang ingår det i bergsbestigning.Scrambling är också ett begrepp som jag skulle vilja hitta ett svenskt ord för. På norska heter det tydligen klyvning, men det är inget jag förordar. Nåja, jag lär få anledning att återkomma till detta med att hitta lämpliga översättningar till ord som t.ex. bouldra och move. Ja, jag är en språknörd, men låt mig hållas, åtminstone här på min egen blogg ;)
Till topps! /Joel
Hoka hey
Hoka hey är ett uttryck som bl.a. blivit känt genom souixindianhövdingen Crazy Horse. Egentligen betyder det ungefär "kom igen", men uttrycket har blivit synonymt med "Idag är en bra dag att dö" pga. Crazy Horse sa "Hoka hey, idag är en bra dag att dö!" till sina trupper.Nu kanske du tror att detta inlägg ska handla om döden och om hur "otroligt" farligt det är med klättring, men det ska det inte. Tvärtom läser jag in en bejakande och positiv inställning till livet i Hoka hey. Uttrycket säger faktiskt mer om livet än om döden. Tänk om man varje morgon kunde kliva upp ur sängen och säga Hoka hey. Det betyder ju att man är nöjd med det livt man levt fram till denna dag. Man har fyllt livet med det innehåll man har önskat sig och man har vårdat sina relationer till nära och kära. Det finns ingen ånger för alla saker man aldrig gjorde eller för att man inte visat dem man håller av den uppskattning de förtjänar.
När man säger Hoka hey, betyder det inte att man vill dö, utan att man vill leva på det sätt att man är tillfreds med det liv man har levt. Vi vet ju alla att vi en dag ska dö, och visst kan man hävda att döden sällan kommer "lägligt", men man kan vara olika väl förberedd.
Jag försöker faktiskt leva lite efter denna tankegång. Jag klättrar nu för att jag kan, och för att jag vill. Och för att jag en dag, gammal och böjd av åren, ska jag kunna säga Hoka hey, och känna att jag levt ett bra liv.
Till topps! /Joel
En rosa kåsa
I helgen köpte jag en knallrosa kåsa, en sådan där ihopvikbar historia. Det fanns faktiskt ett syfte med att jag köpte en knallrosa kåsa. Jag ville utmana könsstereotyper. Låt oss vara ärliga, det finns en utbredd machokultur bland manliga bergsklättrare. Äventyr och strapatser tenderar att locka fram dessa drag hos män. Nu ska vi inte blanda ihop detta med att vara manschauvinister. Alpinister kan absolut vara ett varmt och inkännande släkte.
Dock skulle jag vilja utmana könsrollerna genom att dra fram min knallrosa kåsa när vi sitter där i lägret och jämför längden på våra isskruvar. För så är det, den med coolast blingbling (isyxor, stegjärn, isskruvar, kilar osv.) vinner. Egentligen skulle jag vilja ha glitter och små hjärtan på kåsan, men i så fall var jag tvungen att sätta dit det själv. Hur som helst grusades mina planer av att jag råkade yppa om mitt inköp, vilket resulterade att kåsan som var tänkt till mig, i slutändan blev tänkt till någon annan. Nu sitter jag här med min gamla blåa ihopvikbara kåsa och på något sätt gick luften ur mitt uppror. Jag får nog fortsätta satsa på blingbling, för det får jag åtminstone ha för mig själv ;)
Till topps! /Joel
Att vara medioker
Jag förstår varför Carolina Klüft slutade med sjukamp, trots att hon var så överlägsenhet, för att satsa på längdhopp istället. För henne handlade det inte om att få ett till OS-guld i en gren hon redan vunnit. Inom friidrottsvärlden brukar man prata om att det inte anses lika fint med mångkamp. De kan lite av allt, men är inte särskilt duktiga på någonting speciellt. Detta tror jag att många utomstående har svårt att förstå. Dock kan jag själv relatera till det nu.Jag ser tydliga paralleller mellan friidrotten och klättringen. Egentligen är jag inte särskilt bra på någonting. Jag duger när det gäller att bouldra eller klättra inomhus. Isklättring är jag okej på, medan jag är snäppet bättre när det gäller traditionell klättring på klippa. Jag är alltså sådär på teknisk klättring. Fysiskt är jag halvstark, varken särskilt explosiv eller uthållig. Stundom har jag hyfsad kondition, men den går upp och ned. Sammantaget är jag faktiskt en ganska duktig alpinist, men jag är inte i närheten av att få leka med de stora gossarna.
Det besvärar mig att jag inte kan visa mig på styva linan inom någon klätterform. Jag vill kunna excellera, och inte bara vara en medelmåtta på allt. Dock inser jag att min styrka sitter just i att jag är allround, men tyvärr finns det ingen klättertävlig där jag kan få visa det, utan i alla enskilda klättersammanhang är jag bara på min höjd medioker. Egentligen borde jag göra som Klüft och satsa på en enda grej, och bli riktigt bra inom det.
Eller så blir jag bara bra på allt...
Till topps! /Joel
Allt eller inget?
Kan man bli mätt på berg? Kommer det någonsin en dag då jag känner att nu har jag gjort alla de berg som jag vill göra? Jag misstänker att det inte fungerar på det viset, eller rättare sagt, jag vet att inte fungerar är så. Efter att ha bestigit ett berg så vaknar drömmen om nästa, och nästa, och nästa. Det finns alltid ett nytt berg som representerar en ny utmaning. Antingen är den högre, svårare, tuffare, vackrare eller mer exotisk. Det finns så många berg, och så många olika sätt att klättra/bestiga dem. I skrivande stund finns det sju berg som jag uttalat en önskan om att bestiga, och det är allt från tekniska berg i Alperna till 8000+ i Himalaya. Men låt säga att jag skulle kunna göra dessa sju berg. Kommer jag att kunna känna mig nöjd? Förmodligen inte. Det ligger närmare till hands att jag sätter upp nya mål.Jag antar att det är något som ligger i den mänskliga naturen. Om det är av ondo eller av godo, beror på sammanhanget. Just drivkraften att vilja ha mer, att inte luta sig tillbaka och bara vara nöjd, är ju positivt om vi pratar i termer av nyfikenhet och önskan om att utvecklas. Samma mekanism kan däremot vara nedbrytande om det handlar om pengar och girighet. Dock tror jag inte att man bara kan dämpa dessa impulser hos människor, t.ex. att bara vara "lagom" utvecklingsbenägen på jobbet, eller "lagom" snål. I detta fall är det allt eller inget som gäller.
Reinhold Messner är ett lysande exempel på detta med allt eller inget inom bergsklättring. Visserligen är det ett skralt empiriskt underlag, men jag kan hänvisa till min generella livserfarenhet och insikt i människans natur ;) Messner är en av världens bästa klättrare. Idag klättrar han inte, då han i stort har gjort allt som är värt att göra (kanske finns där en insikt om att inte utmana ödet). Förmodligen måste jag en dag göra som Messner, att helt upphöra med klättringen. Inte för att jag kan ståta med samma meritlista som honom, men jag tror helt enkelt inte att jag bara kan klättra "lagom".
Till topps! /Joel
Impulsivitet
Det är många som tycker att jag är ganska äventyrlig av mig, kanske lite för äventyrlig. Många tror att man håller på med bergsbestigning för adrenalinkickens skull. Av denna anledning likställer de alpinism med andra former av extremsport som base jump eller downhill-cykling. Det är faktiskt en ganska felaktig jämförelse. För att bli en bra alpinist måste man vara mer av en revisorstyp än börsklipparen. Det ställer oerhörda krav på planering och långsiktigt tänkande om man ska bestiga höga toppar. De vanliga adrenalinpundarna har hunnit skrumpna ihop innan de ens kommit i närheten av berget. Vi pratar om ett-två år av framförhållning, långsiktig träning, logistikexercis och upprättande av olika listor. Det säger sig självt, att adrenalinpundarna inte har tålamod nog för bergsbestigning. Det innebär inte att de inte finns ute på bergen. Dock misstänker jag seriöst att just denna grupp är överrepresenterade i döds- och olycksfallsstatistiken på berg. Det är de personerna som ofta inte har orken att göra det arbete som krävs i förväg, utan sticker iväg på vinst och förlust.
Begsbestigning handlar inte om någon quick fix. Det handlar tvärtom om impulskontroll, späkning och självdisciplin.
Till topps! /Joel
Förhandlingar
Inför mitt nästa projekt, vilket det nu blir, så är det inte bara faktorer som tid, ekonomi och ressällskap som ska klaffa, utan det har tillkommit en ny variabel och det är förhandlingar. Tidigare har jag bara behövt förhandla med mig själv och mitt eget godtycke, men tiderna förändras. Det finns en ny aktör som helt har ändrat på spelplanen. Det är givetvis Krha jag pratar om, känd här i bloggen som min stand-in. Nåja, förhandlingarna brukar gå till som så att jag på mitt sedvanliga vis börjar babbla om något berg, lite virrigt och med något drömskt i blicken. Reaktionen låter inte vänta på sig, utan ganska direkt blir jag återbördad till verkligheten. Det är nu de stenhårda förhandlingarna börjar. Jag kämpar till mig höjdmeter efter höjdmeter. Jepp, det är så det går till. Jag gör något snällt eller bra, och får på så sätt lägga till x antal höjdmeter till min samling. Ju högre berg, desto mer måste jag samla. Vi snackar långa rader av romantiska middagar och gulliga SMS. Det är tur att jag är en så skicklig förhandlare ;)Ok, nu överdriver jag lite. Riktigt så som jag beskriver det går det väl inte till. Visserligen brukar vi förhandla om höjdmeter, men det är mest på skoj. Dock finns det en seriös diskussion i grunden. Faktum är att jag nu måste förhålla mig till ytterligare en människas vilja. Förvisso delar vi inte ekonomi eller familjeansvar, men det innebär inte att jag inte måste ta hänsyn till vad hon vill, något som går åt båda hållen. Visst vore det enklare om jag bara kunde köra på och planera mina bestigningar som vanligt, men samtidigt är det nyttigt att jag nu måste stanna upp lite, att se mig omkring och inte vara så fartblind. Förhandlingarna tillför en ny dimension. En annan form av utmaning som jag är tacksam för, eftersom en stor del av tillfredsställelsen med att bestiga berg sitter just i utmaningen :)
Till topps! /Joel
Curlingbestigning
Ja, man kan nästan höra vad det handlar om. En bestigning där klättraren har blivit "curlad" upp till toppen av t.ex. guiderna. Motsatsen är att bestiga ett berg självständigt/i alpin stil, dvs. man bär och gör allt själv. Poängen med att kunna göra denna distinktion är att enkelt kunna förklara för den oinvigde att det är skillnad på bestigning och "bestigning". Vid några tillfällen har personer i min omgivning konstaterat att de har en kompis/släkting som också minsann har bestigit det eller det berget. Och underförstått att om kompisen/släktingen klarade av det, så kan det inte vara såå svårt (oftast handlar det inte om elakhet, utan om okunskap). När man sedan frågat lite visar det sig att de bestigit berget med en kommersiell expedition. Jag vet att jag borde vara större än så. Att jag inte borde fästa någon vikt vid det, men det känns inte roligt när ens insats blir förminskad på det viset. Att i detta läge börja förklara skillnaden mellan olika klätterstilar känns mest "bajsnödigt". Men nästa gång så kommer jag helt enkelt kunna konstatera att det rörde sig om en s.k. curlingbestigning. Det som är så bra med detta ord är att de flesta intuitivt förstår karaktären på bestigningen. Och att det verkligen är skillnad i svårighetsgrad mellan en curlingbestigning och en självständig, fick jag bekräftat av självaste Russell Brice. Jag träffade honom på Denali, och av nyfikenhet frågade jag honom om vad han ansåg svårast: att bestiga Everest kommersiellt, dvs. med en av de expeditioner som han arrangerar, eller att bestiga Denali självständigt. Russell överlät frågan till sin kamrat som hade erfarenhet av båda varianterna. Kamraten konstaterade, utan någon tvekan, att det är mycket tuffare att bestiga Denali självständigt än vad det är att bestiga Everest kommersiellt. Förvisso är det tufft med höjden på Everest, men allt det övriga är så mycket lättare. Sherpas går alltid i förväg och förbereder allting, så man behöver inte slå upp tält, skotta eller bygga snömurar. De t.o.m. ställer i ordning köken och samlat ihop snö att smälta. Det enda man behöver göra när man kommer fram är att krypa in i tälten och sätta igång köken. Russell bekräftade också att Denali var tuffare.
Här måste jag lägga in en liten brasklapp. Även om Russell var där som klättrare, så förenade han nog nytta med nöje. För Denali lär vara ett ypperligt ställe att komma i kontakt med potentiella kunder, dvs. framtida Everestbestigare. Fördelen är att det är helt rätt målgrupp + att man också vet att de flesta har de grundläggande kvalifikationerna som krävs. Givetvis har Russell inget intresse av att skrämma bort kunder. Dock uppfattade jag att de ärligt ansåg att Denali i alpin stil var tuffare än en curlingbestigning av Everest, även om just termen curlingbestigning inte användes.
Till topps! /Joel
Varför ta risken?
Under tiden som jag har varit borta har det vid två separata tillfällen skett olyckor med dödlig utgång på Kebnekaise. Den första skedde 10 juni, då en person omkom pga. fall. Den andra inträffade 27 juli, då två personer avled pga. stenfall. Kebnekaise har alltså skördat tre liv denna sommar. Det är otroligt tragiskt, och mina tankar går givetvis till de anhöriga. Till saken hör att man ofta brukar prata om Kebnekaise som ett "lätt och ofarligt" berg, och det är det också. Speciellt om man väljer att gå den västra leden, vilket jag själv har gjort 2005. Att olyckorna berodde på osannolik otur är tyvärr ingen tröst. Ganska naturligt så kopplar folk ihop dessa händelser med det jag håller på med. Om detta kan hända på "ofarliga" Kebnekaise, vad kan då inte hända på de berg där jag är? Jag kan förvisso försvara mig med att det många gånger handlar om rätt utrustning, kunskap och erfarenhet, men sant är ju att detta inte kan stå som garant mot olyckor. Alla kan ha otur och drabbas av olyckor. Vissa personers slutledning brukar bli att man helt enkelt bör avhålla sig från att befinna sig på berg, för då har man ju eliminerat risken för alla faror.
Så lyder inte min slutsats.
Ok, jag förnekar inte att riskerna finns. Faktum är att riskerna utgör en viktig del av sporten. Vore det inte för dem skulle jag lika väl kunna göra en elitsatsning på boule (men det kan gå hett till där också). Och nej, vi alpinister drivs inte av en dödslängtan, tvärtom älskar vi livet. Vi bejakar det till det yttersta. Vi har sådan respekt för den gåva vi fått att vi inte vill kasta bort den framför t.ex. TV:n (som Anvi skulle säga). Vad innebär det egentligen att ta ansvar för sitt liv? Ska man verkligen aldrig utsätta sig får någon form av fara eller påfrestning?
Vi glömmer så lätt, vi som har hälsan. Vi tar den för given. Alla de som inte kan bestiga berg, pga. en eller annan anledning, skulle förmodligen göra vad som helst för att kunna göra det. Känna hur benen bär dem, kunna se de storslagna vyerna, känna hur hjärtat pumpar runt blodet. Bär dina ben dig, kan dina ögon ta in naturens skönhet, orkar ditt hjärta syresätta din kropp? Då skulle jag vilja fråga dig, varför du inte är ute i bergen. Varför tar du inte tillvara på den gåva du har fått?
En förklaring kan vara att människorna i dagens samhälle har blivit trygghetsnarkomaner. Allt är så tryggt och så säkert. Vi (i Sverige) lever inte längre under hot om svält eller krig. Vi har en bra sjukvård, och oavsett vad alla vargmotståndare säger, så vill inte gråben äta upp en bara för att man rör sig i skogen. Dock säljer dagstidningarna stora upplagor med vetskapen om att vi är så lättskrämda och trygghetssökande. I denna utveckling av samhället kan man också finna förklaringen till det ökande behovet av att göra friluftslivet äventyrligt. Allt är så tryggt att vi måste söka artificiell spänning i tillvaron. En människa som lever under ett ständigt dödshot av svält, sjukdom, krig, tyranni osv. har inte behov av att gå ut och hoppa base jump eller liknande. Nåväl, för min del handlar det också om hur jag vill leva.
Jag vill inte bara genomleva mitt liv, jag vill uppleva det.
Till topps! /Joel
Hängivenhet
Jag misstänker att många föreställer sig alpinism som en form av hobby, en fritidssysselsättning. Ja, det är ju ingen OS-gren, så därför kan det ju inte röra sig om någon sport. Just denna bild av alpinism gör att folk inte riktigt förstår hur mycket arbete det innebär att bestiga berg. Det handlar inte bara om att kunna tekniken av att klättra, med allt vad det innebär att erfarenhet och utrustningshandhavande, utan man måste vara förberedd både fysiskt och mentalt. Det senare i form av att vara ordentligt insatt i berget och alla detaljer som man bör känna till. Vi pratar om miljarders med grejer. Inget får lämnas åt slumpen. Resor och boende ska ordnas. Utrustningen inhandlas och testas. Träningen ska genomföras. Rutten studeras och planeras. Kontakter ska tas. Frågor och svar ska utbytas. Sedan återstår bara själva bestigningen vilket egentligen bara är toppen av isberget.
Jag tror folk inte förstår vilken hängivethet som krävs för att genomföra en lyckad bestigning av lite högre berg. Hur många timmar det krävs av vandrande upp- och nedför hopptornsbacken med både packning och timmerstock i släptåg. Och då får man inte glömma att man också blir betraktad som ett UFO när man går där. Nåja, jag hoppas i alla fall att denna blogg på något litet vis lyckas förmedla vilket arbete som ligger bakom den där kvarten på toppen :)
Till topps! /Joel
Tala för döva öron
Alla har vi nog någon gång lyssnat till en föreläsare som har haft syftet att inspirera. Det kan vara genom positivt tänkande eller genom att prata om mål och hur man förverkligar dessa. Inte sällan brukar dessa bli inbjudna till arbetsplatsen för att fungera som en injektion till personalen. Man brukar finna många äventyrare representerade bland dessa inspiratörer. Själv tillhör jag kategorin människor som är lättmottaglig för denna typ av budskap. Jag brukar ofta känna mig taggad och inspirerad efteråt, men det beror nog att jag i mångt och mycket kan känna igen mig själv, och läsa in mina förutsättningar i det de berättar. Dock slog det mig senast vi hade en inspirationsföreäsare på jobbet, att hans budskap förhåller sig till åhörarna på samma sätt som propaganda. Budskapet riktar sig i huvudsak till redan övertygade. Men egentligen bör väl syftet vara att försöka nå fram till dem som har tappat gnistan. För att fortsätta med liknelsen från politiken, så gäller det att budskapet är anpassat till dem som är osäkra. Det är ju dem man vill komma åt. Jag hävdar inte att jag vet hur man ska kunna väcka oinspirerade anställda, men jag är ganska säker på att många de föreläsare som finns där ute missar målet. Jag vet att det alltid finns grupper av desillusionerade personer som man inte kan inspirera hur man än gör, men dock tror jag att många föreläsare alienerar majoriteten av åhörarna genom att fokusera för mycket på strapatser, umbäranden och riskerna. De redan övertygade kanske blir imponerade, men de övriga får bara en bekräftelse på vilken "idioti" det är. Läs ett tidigare inlägg om detta.
Hur kan man komma åt problemet? Tja, en viktig del är väl igenkänning. Det handlar om att kunna beröra just de personer som har tappat sin geist utmed vägen. Och det gör man kanske inte genom massa floskler och självskryt. Det fungerar definitivt inte genom att framstå som övermänsklig. Det gäller att hitta det som alla kan relatera till. Det är det som den pedagogiska utmaningen består i. En bra utgångspunkt är väl att ta avstamp från det gemensamma mänskliga :)
Till topps! /Joel
Stjärnhimmel
Förmodligen har du någon gång blickat upp mot himmelen en stjärnklar natt. Säkert har du stått och förundrats över hur vacker stjärnhimmelen är. Dock måste jag säga att du inte vet hur vacker stjärnorna är förrän du har skådat dem från ett högt berg. Det är en helt annan himmel när man har lämnat civilisationens störande ljus bakom sig. När man tittar upp ser man myriader av stjärnor. Vintergatan går faktiskt att se - och det är en underbar syn! Har du aldrig sett Vintergatan, så kan jag varmt rekommendera det. Och varför inte göra det från toppen av ett berg? ;)
Till topps! /Joel
För att jag kan
Det finns faktiskt en reklam som jag ibland stör mig på, och det är L'Oréals. Deras slogan, Because I'm worth it "För att jag är värd det", är central i deras marknadsföring. Budskapet är förföriskt, och antagligen framgångsrikt. Dock får det lite av motsatt effekt hos mig. Kanske har det att göra med att jag inte tillhör målgruppen, men jag tror snarare på mitt lutherska arv. Jag blir lite provocerad av att se en vacker och till synes välmående kvinna hävda att hon är "värd" det, underförstått L'Oréals produkter. Då brukar jag fråga mig vad det är hon har gjort som gör att hon är "värd" det? Finns det också någon som inte är värd det? Vad krävs för att man ska vara värd det? Alla inser vi att det inte handlar om vem som är "värd" det, utan om vem som har råd. Den ekonomiskt pressade ensamstående mamman kanske är den som är värd, inte bara L'Oréals produkter, utan även spavistelsen som den välbärgade medelåldersmannen tycker att han "förtjänar" och är "värd" efter en arbetsvecka. Då tycker jag att det är ärligare att säga som det är. Jag vet att jag lever ett privilegierat liv. Jag kan lägga alla mina pengar och all min tid på mig själv och mina intressen. Det finns ingen familj som jag måste ta hänsyn till. Det är egentligen inget som jag har valt, så därför känns det fel att jag ibland nästan måste be om ursäkt för det. Nu gör jag aldrig det. Däremot går jag inte omkring och inbillar och bedrar mig själv med att jag "förtjänar" att köpa alpinistutrustning för flera tusentals kronor. Inte heller hävdar jag att jag är "värd" att åka till alla dessa exotiska platser och berg. Jag säger som det är: "Jag gör det för att jag kan." Jag kan inte be om ursäkt för att jag har tiden, pengarna och inte minst viljan att göra alla dessa äventyr. Så om du frågar mig varför jag vill bestiga ett speciellt berg, eller varför jag håller på med det jag gör, så blir mitt svar: "För att jag kan."
Till topps! /Joel
Grå och bitter?
Min vän Fredrik har skrivit ett inlägg om mig i sin blogg. Det är en intressant betraktelse över livet. Jag följer hans blogg för att den är trevlig att läsa. Han har ett begåvat språk och skriver mycket lättsamt. Inläggen är oftast skrivna i en kåserande stil. Ibland avundas jag folk som kan skriva om lite om allt möjligt i sina bloggar. Jag har ju en tydligare nisch. Det är av den anledningen som jag inte länkar till bloggar som inte är kopplade till friluftsliv. Nåväl, Fredrik skrev ett inlägg där han funderade på hur det ska gå för mig när jag inte längre kan klättra. Kommer jag då att som Fredrik uttrycker det, bli grå och bitter ju längre tiden går och hans bergsminnen bleknar. Och han tar sålunda sin plats brevid den långa raden och bleka svenska medelmåttor som sett sina visioner och drömmar blekna. Jag vet att inlägget är välmenat :) Dock tror jag inte att jag kommer att bli grå och bitter den dag jag måste lägga mina klättergrejer på hyllan. Jag tror faktiskt att jag kommer kunna känna mig nöjd med allt det jag har gjort. Faktum är att jag gör allt det jag vill göra just nu, så att jag inte kommer behöva se tillbaka på mitt liv och ångra det jag aldrig gjorde. Jag är mer mångfasetterad än vad min blogg kanske ger sken av. Det finns annat i livet som kommer att kunna skänka mig livsglädje, som att läsa Fredriks blogg till exempel ;)
Till topps! /Joel
Kamratskap
Inom höghöjdsklättring är det inte ovanligt med konflikter, ifrågasättanden, misstänkliggöranden och direkta anklagelser om falska/felaktiga bestigningar förekommer. Ofta resulterar det hela i en medial pajkastning. Några svenska klättrare som har blivit ifrågasatta är Fredrik Sträng och Annelie Pompe. Varför är man inom klättrarsamfundet så snar att ifrågasätta andras insatser? Förklaringarna står säkert att finna i konkurrensen om sponsorer och mediautrymme. Och så fort det rör sig om pengar, så har det en tendens att locka fram det sämsta i människan.
Jag är lite rädd för att gemene man tror att det är så här att vara bergsbestigare. Min erfarenhet är faktiskt den omvända. Delvis beror det väl på att jag inte klättrar på den högsta nivån, men att jag inte är sponsrad spelar väl in. Nåväl, jag vill visa på den andra sidan av klättringen. Jag pratar om generositet, hjälpsamhet och kamratskap. Ett bra exempel på detta är när jag var i Alperna i somras.
Efter en fin dag med många trevliga bestigningar tog vi oss till en mindre bivackhytta. Hyttan består i stort bara av två slaflängor. Vi trodde vi skulle få vara ensamma där, men det dök upp fem andra sällskap av olika nationaliteter och varierande storlek. Utöver vi fem från Sverige, fanns två grupper med engelsmän, ett par polacker och ett par schweizare. Vi var totalt sjutton fullvuxna män på nio kvadratmeter som skulle dela på tio sängplatser. Men finns det hjärterum, så finns det stjärterum. Vi trängde alla ihop oss på det lilla utrymmet. Och där i skenet av pannlamporna fördes diskussioner på sex olika språk. Det lagades det mat, och det bjöds på te och kakor. Speciellt de två polackerna trakterades flitigt, eftersom de saknade mat. De hade inte hunnit ta sig ned före mörkret, och tvingades därför uppsöka nödbivacken. Vi hjälptes också alla åt med att hålla koll på en engelsk kille som uppvisade tecken på höjdsjuka. Vi såg till att få i honom massor av te, samtidigt som vi kontinuerligt pratade med honom för att försäkra oss om att han inte utvecklade hjärnödem. Bland bergsklättrare utvecklas det en kamratskap. Oavsett kön och nationalitet, så delar vi samma mål och passion, men vi delar också insikten om hur små och utsatta vi är.
Konsigt att vi människor ibland behöver uppsöka bergen för att bli påminda om vår mänsklighet :)
Till topp! /Joel
Kall köld kyler
Det har börjat bli lite kallare nu. Och jag klagar verkligen inte. Snön har kommit, och som alltid blir det ljusare och lättare jämfört med höstmörkret. Även om det inte är kallare än -15C, så nyper det till i låren när man cyklar till jobbet. Jag ska faktiskt bikta mig här, berätta en liten hemlighet: Jag gillar inte att frysa. Bara för att man gillar kyla och längtar till att snön och isen lägger sig, betyder det faktiskt inte att man gillar att frysa. Vem gör det egentligen? Det är lite intressant med kyla, för i alla fall jag har otroligt kort "frysminne". Jag kan gå omkring och frysa som en hund, men så fort jag kommit in i värmen och varit där ett tag, har jag mer eller mindre glömt bort hur det kändes att frysa. Det måste nästan vara evolutionärt, då ett alltför bra "smärtminne" skulle verka förlamande/förödande på mänskligheten. Gör det för ont skulle vi aldrig vilja göra om det igen, t.ex. genomföra besvärliga upptäcktsfärder eller föda barn. Nåväl, jag kommer ofta på mig själv med att måla upp romantiska visioner eller minnesbilder av något äventyr i snömiljö. Grejen är att när jag väl är där, så tycker jag inte alls det är lika roligt. Jag hinner glömma bort hur det känns att stå på huk med byxorna neddragna för att uträtta mina behov, medan det är -20C och vinden piskar på. Jag hinner också glömma bort hur det kallt det blir när man stannar upp efter en förflyttning. Hur man drar på sig förstärkningsplagget, huttrande och med nedsatt motorik. Nej, jag gillar verkligen inte att frysa, men lite paradoxalt, så gillar jag köld och kyla. Alpinism hade helt enkelt inte varit samma sak utan detta element ;) Tur dock att jag har så kort "frysminne", för jag längtar verkligen till vår stundande vintertur i Jämtland :)
Till topps! /Joel
Styrka eller svaghet?
Nu kanske du tänker att det är en bra egenskap, en styrka, att som apinist vara beslutsam och målmedveten. Och det är det absolut. Men! Jag har faktiskt funderat på om detta personlighetsdrag också kan vara fara, en svaghet. I ett högst sannolikt scenario är jag på väg mot en topp - på valfritt berg. Bestigningen är kantad av flera svårigheter, omständigheterna är långt ifrån optimala. Är jag då tillräckligt klok att rätt värdera, inte bara situationen, utan mitt liv? Har jag sinnesnärvaro nog att välja att vända om? Kan jag acceptera ett misslyckande, en förlust? Jag vill gärna tro det. Dock kan jag inte kategoriskt säga att jag kommer att göra det. Jag känner mig själv. Jag vet att jag kan vara ganska beslutsam, på gränsen till envis, eller t.o.m. lite riskbenägen, när det gäller att uppnå mitt mål.
Jag kan förvisso sitta här och intellektualisera kring vad och hur och varför, men i grund och botten är det ju en fråga om en nästan irrationell drivkraft. Det är också den som skrämmer mig, min envishet. Dock vet jag av erfarenhet att tanken på nära och kära kan ha en lugnande inverkan på mig. Det handlar inte längre bara om jag, mig och mitt. Jag tror att denna hänsyn och kärlek till dem jag håller av, kommer att vara den röst som ber mig att vända om den dag, då jag väljer misslyckandet... och livet.
Till topps! /Joel
Berg lär oss livet
Att åldras är som att bestiga berg, man blir lite anfådd men man får mycket bättre utsikt. (Ingrid Bergman)Det är med berg som med kvinnor, de ska inte bedömas på avstånd. (Okänd)
Det finns många vägar till bergets topp, men utsikten är alltid densamma. (Kinesiskt ordspråk)
När du hjälper en annan uppför berget, bestiger du det samtidigt själv. (Okänd)
Man måste bestiga berget innan man får utsikt över dalen. (Svenskt ordspråk)
Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. (Dag Hammarskjöld)
Till topps! /Joel
Med livet som insats
Det går inte att sticka under stol med att alpinism kräver sina dödsoffer. Jag har varit inne på det förut, men faktum är att just riskerna ingår som en ingrediens i den cocktail som utgör alpinism. Hade denna sport varit helt ofarlig, är det tveksamt om den hade varit lika populär. Detta bekräftas t.ex. av att Mont Blanc, världens dödligaste berg lockar tusentals klättrare varje år. Det brukar dö ca. tio personer varje år i samband med klättring i Mont Blanc-massivet. Dock är det ändå mindre än 1% som förolyckas, detta trots att många inte är tillräckligt förberedda eller utrustade. Motsvarande siffra för Everest är ca. 7% om man jämför antalet som når toppen med dödsfall (relation ca. 2972/208). Med tanke på hur pass kommersialiserat berget är, dvs. många som ger sig på berget är alltför oerfarna, så kan ju risken synas acceptabel. Jämför man dessa siffror med t.ex. K2 där det ännu inte förekommer några "bergsturister", så inser man hur farligt K2 verkligen är. Det är 297 som har lyckats nå toppen, medan 77 dött på berget. Det ger en procentsats på 26%, mer än var fjärde! Dock finns det ett +8000 berg som är ännu dödligare, och det är Annapurna. Eftersom de flesta vanliga människor inte ens har hört talas om berget, så lockar det bara till sig erfarna klättrare. Och det gör statistiken ännu mer skrämmande, då 62 personer dött, medan 154 kunnat ta sig till toppen. Relationen är alltså 40% dödlighet! 40%! (Källa till statistiken för +8000) För att verkligen förstå hur farligt det är så kan man jämföra risken med att spela rysk roulett. Jag skulle inte ens överväga att spela med bara en kula. Att ge sig i kast med Annapurna kan jämföras med att spela rysk roulett alternerat med två eller tre kulor i trumman. Helt otroligt, och ändå åker folk dit!
Det här aktualiserar de ständiga frågorna, varför man håller på med detta? Om bergsbestigare har en speciell dödslängtan osv. Jag har behandlat dessa frågor i tidigare inlägg, så jag går inte in på det nu. Men på frågan om jag skulle kunna tänka mig att åka dit, så svarar jag: Faktiskt det skulle jag. Kanske inte idag, men däremot när jag har skaffat mig den nödvändiga erfarenheten osv. Varför? undrar du kanske. Svaret på det tänker jag ta någon annan gång.
Till topps! /Joel
