Utebloggen

Jag förstår varför Carolina Klüft slutade med sjukamp, trots att hon var så överlägsenhet, för att satsa på längdhopp istället. För henne handlade det inte om att få ett till OS-guld i en gren hon redan vunnit. Inom friidrottsvärlden brukar man prata om att det inte anses lika fint med mångkamp. De kan lite av allt, men är inte särskilt duktiga på någonting speciellt. Detta tror jag att många utomstående har svårt att förstå. Dock kan jag själv relatera till det nu.

Jag ser tydliga paralleller mellan friidrotten och klättringen. Egentligen är jag inte särskilt bra på någonting. Jag duger när det gäller att bouldra eller klättra inomhus. Isklättring är jag okej på, medan jag är snäppet bättre när det gäller traditionell klättring på klippa. Jag är alltså sådär på teknisk klättring. Fysiskt är jag halvstark, varken särskilt explosiv eller uthållig. Stundom har jag hyfsad kondition, men den går upp och ned. Sammantaget är jag faktiskt en ganska duktig alpinist, men jag är inte i närheten av att få leka med de stora gossarna.

Det besvärar mig att jag inte kan visa mig på styva linan inom någon klätterform. Jag vill kunna excellera, och inte bara vara en medelmåtta på allt. Dock inser jag att min styrka sitter just i att jag är allround, men tyvärr finns det ingen klättertävlig där jag kan få visa det, utan i alla enskilda klättersammanhang är jag bara på min höjd medioker. Egentligen borde jag göra som Klüft och satsa på en enda grej, och bli riktigt bra inom det.

Eller så blir jag bara bra på allt...

Till topps! /Joel