Styrka eller svaghet?
Nu kanske du tänker att det är en bra egenskap, en styrka, att som apinist vara beslutsam och målmedveten. Och det är det absolut. Men! Jag har faktiskt funderat på om detta personlighetsdrag också kan vara fara, en svaghet. I ett högst sannolikt scenario är jag på väg mot en topp - på valfritt berg. Bestigningen är kantad av flera svårigheter, omständigheterna är långt ifrån optimala. Är jag då tillräckligt klok att rätt värdera, inte bara situationen, utan mitt liv? Har jag sinnesnärvaro nog att välja att vända om? Kan jag acceptera ett misslyckande, en förlust? Jag vill gärna tro det. Dock kan jag inte kategoriskt säga att jag kommer att göra det. Jag känner mig själv. Jag vet att jag kan vara ganska beslutsam, på gränsen till envis, eller t.o.m. lite riskbenägen, när det gäller att uppnå mitt mål.
Jag kan förvisso sitta här och intellektualisera kring vad och hur och varför, men i grund och botten är det ju en fråga om en nästan irrationell drivkraft. Det är också den som skrämmer mig, min envishet. Dock vet jag av erfarenhet att tanken på nära och kära kan ha en lugnande inverkan på mig. Det handlar inte längre bara om jag, mig och mitt. Jag tror att denna hänsyn och kärlek till dem jag håller av, kommer att vara den röst som ber mig att vända om den dag, då jag väljer misslyckandet... och livet.
Till topps! /Joel
Du tror att du väljer misslyckandet....
Det är svårt, känner igen mig själv. Har gjort ett felval i ett mycket utsatt läge i Jotunheimen mitt i en snöstorm. Det gick bra, inget hände men jag utsatte mig själv och min fru för en stor risk.
Har tänkt mycket på den händelsen i efterhand och TROR att jag har lärt mig mycket på den. Hur skulle jag ha agerat idag, sunda förnuftet säger en sak.
Kontentan är att du och jag TROR att vi kommer att göra det rätta vid ett utsatt läge.
Sedan vad vi de fakto gör är något vi vet i efterhand.
Ja, jag hoppas och tror att jag har vett nog att välja livet. Jag vill kunna säga att jag kategoriskt skulle välja misslyckandet, men vi vet att alla situationer är komplexa. Valet är inte alltid självklart.
Det vore mycket enklare om "vinnarskallen" inte var fullt så stark och "toppfebern" något svalare.
Men det är klart, då kanske vi gjorde det vi gör.
Det är kul att följa din blogg!
Ja, att vi gör det vi gör, hänger nog samman lite med vilka vi är. Tack för att du läser och kommenterar, Ken!
Klart att du ska valja och ga ner.. du kan ju alltid ga upp igen om du valjer det. Om nat gar fel och du blir kvar pa berget kommer du ju inte kunna ga nagonstans :-/ Det finns inga misslyckanden.. om man valjer att se bergsklattring som en process istallet for ett mal att uppnas for varje topp. Hela din blogg ar ju om processen. Det ar val inte bara toppen som raknas?
Tack Sofia för dina kloka ord! Visst är det processen som räknas. Jag håller med dig om att berget alltid står kvar, men när man väl står där, 200 höjdmeter från toppen, så är valtet inte alltid lika enkelt. Dels är man trött och tänker inte så klart, dels har man satsat så mycket möda, tid och pengar på att vara där. Det finns i detta läge en uppenbar risk att man fattar ett beslut som man inte skulle göra, sett från lite håll. Men som sagt, jag tror jag har en inre röst som skulle påminna mig om vad som är viktigt här i livet :)
