Allt eller inget?
Kan man bli mätt på berg? Kommer det någonsin en dag då jag känner att nu har jag gjort alla de berg som jag vill göra? Jag misstänker att det inte fungerar på det viset, eller rättare sagt, jag vet att inte fungerar är så. Efter att ha bestigit ett berg så vaknar drömmen om nästa, och nästa, och nästa. Det finns alltid ett nytt berg som representerar en ny utmaning. Antingen är den högre, svårare, tuffare, vackrare eller mer exotisk. Det finns så många berg, och så många olika sätt att klättra/bestiga dem. I skrivande stund finns det sju berg som jag uttalat en önskan om att bestiga, och det är allt från tekniska berg i Alperna till 8000+ i Himalaya. Men låt säga att jag skulle kunna göra dessa sju berg. Kommer jag att kunna känna mig nöjd? Förmodligen inte. Det ligger närmare till hands att jag sätter upp nya mål.Jag antar att det är något som ligger i den mänskliga naturen. Om det är av ondo eller av godo, beror på sammanhanget. Just drivkraften att vilja ha mer, att inte luta sig tillbaka och bara vara nöjd, är ju positivt om vi pratar i termer av nyfikenhet och önskan om att utvecklas. Samma mekanism kan däremot vara nedbrytande om det handlar om pengar och girighet. Dock tror jag inte att man bara kan dämpa dessa impulser hos människor, t.ex. att bara vara "lagom" utvecklingsbenägen på jobbet, eller "lagom" snål. I detta fall är det allt eller inget som gäller.
Reinhold Messner är ett lysande exempel på detta med allt eller inget inom bergsklättring. Visserligen är det ett skralt empiriskt underlag, men jag kan hänvisa till min generella livserfarenhet och insikt i människans natur ;) Messner är en av världens bästa klättrare. Idag klättrar han inte, då han i stort har gjort allt som är värt att göra (kanske finns där en insikt om att inte utmana ödet). Förmodligen måste jag en dag göra som Messner, att helt upphöra med klättringen. Inte för att jag kan ståta med samma meritlista som honom, men jag tror helt enkelt inte att jag bara kan klättra "lagom".
Till topps! /Joel
En dag kanske bergen står där i ett annat ljus
trollbindningen har sökt sig andra leder
bort från det kända
en ny längtan
spirar
Om man med "utvecklas som klättrare" menar högre, längre, snabbare eller svårare kommer det ovillkorligen en dag då kroppen säger stop. När kroppens åldrande sätter någon form av gräns på förmågan, givet att ens egna förbättringskurva faktiskt når upp till kroppens maxförmåga. Då kanske det är dags att göra en Messner och bara lägga av.
Dock menar jag att man kan finna en annan dimension i sitt uteliv, en annan kontext. Det kan vara för att man har med nybörjare eller barn ut. Syftet är att ge en gåva till någon annan, att de bryter sina gränser, vilket ger en tillfredsställelse. Vi gör det varje dag som lärare, jobbar på en nivå som i sig inte är på gränsen av vår förmåga. Eller att man är ute för njutningen, miljöns storhet och att jag fortfarande klarar detta. Prestationsmässigt kanske det inte kommer upp till det man gjorde som ung, men där finns något annat. Givetvis kommer det en dag när jag inte kan paddla 4 mil på en dag, åka 9 mil långfärdsskridskor eller cykla 30 mil på raken. Men jag kan inte se mig sluta med dessa aktiviteter för det. Jag hoppas jag kan bli som de äldre vi såg i Alperna, som med isyxan i högsta hugg hittar sina utmaningar.
Patrik: Ah, fin dikt. Lite minimalistisk som en haiku.
Anvi: Visst är det så att åldern tar ut sin rätt. Dock är jag inte säker på att jag skulle åka ned till Alperna och bestiga berg om det inte finns något nytt att uppleva eller att upptäcka. Jag åker nog hellre till de svenska fjällen och bara njuter av naturen i så fall. Alpinism handlar om att utmana sig själv. Det är inte bara fråga om rekreation. Alltså, när utmaningen inte längre finns där är det lika bra att sluta.
