Reflektion

Läser just nu Fredrik Strängs bok om hans Seven summits-klättring. Det som slår mig, och som även slog mig när jag läste om Göran Kropp, är hur otroligt positiva och entusiastiska äventyrare alltid är. Detta gäller inte bara alpinister utan även andra som Ola Skinnarmo m.fl. Det är svårt att inte bli inspirerad av deras inställning och bedrifter.

image53Det som bl.a. inspirerar är att det inte räcker med att klara av en viss utmaning, utan den ska genomföras på ett sätt som följer mesta motståndets lag. Här tackas inte ja till någon onödig hjälp, inget genande i kurvorna. Det är något i denna karaktärsfasthet som bländar oss, en fasthet som blir manisk, på gränsen till det oresonliga. Och vi övriga, vi imponeras och förundras.

Måste man vara sådan för att kunna lyckas? Måste jag bli sådan för att nå toppen av Aconcagua? Hoppas inte...

Samtidigt vill de framhäva sina mer mänskliga sidor genom att beskriva hur de kämpat sig genom avgrundsdjup trötthet. En trötthet som efter några tusen höjdmeter klättring framstår som ganska naturlig. Men det är här som min fråga väcks. Är de verkligen som du och jag, eller är de människor av en annan sort? Är de alltid lika käcka och hurtiga, även utanför klättringen? Visar de frejdigt tummen upp när disken ska göras, och kastar de sig med liv och lust över tvätten? Kan vi verkligen identifiera oss med dem, när de står där och föreläser om att övervinna hinder utifrån målbilder och målförverkligande, eller ännu viktigare - kan de identifiera sig med oss?

Kan de överhuvudtaget känna igen sig i vår svaghet? Ligger de också i soffan framför tv:n, och upplever att det känns som en hel Himalayaexpedition att måsta gå till närbutiken för att köpa en liter mjölk? Trycker de också på snooze-knappen, både en och två gånger vissa morgnar, och tänker bara några minuter till? Känner de också sig små och ynkliga när de är förkylda? Du vet så där ömkligt förkyld som bara en man kan bli ;)

Egentligen är det först när jag vet att de övervunnit de svagheter gemene man brottas med som jag kan imponeras. Först då kan jag sätta deras prestation i ett sammanhang som jag kan relatera till. Först då väcks tron på att jag också kanske kan...

Till topps! /Joel


Kommentarer
Postat av: Ylvan

Underbart, haha! Tänkvärt inlägg! ;)

2008-02-19 @ 20:30:46
URL: http://ylvans.blogspot.com/
Postat av: Joel

Tack! :)

2008-02-20 @ 09:26:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0