Utebloggen

Min mor och far är måttligt förtjusta i att deras son flänger runt på en massa berg. Inte heller min syster är odelat positiv till det jag gör. Givetvis bottnar det hela i en oro för att det kan hända mig något ute på mina äventyr. Och faktum är ju att det inte är helt ofarligt det jag håller på med, folk förlorar faktiskt både liv och lem på berg. Men samtidigt hör det ju till för lite av tjusningen och spänningen ligger just i faran. Vore det inte för den hade jag lika väl kunna hålla på med curling.

Dock förstår jag min familjs oro, och är medveten om att den är ett uttryck för deras omtanke. Det vore ju värre om de inte brydde sig om vad jag höll på med. Vidare måste man inse att det är en helt annan sak att, som de, bara vara passiva åskådare och inte kunna göra något annat än att vänta på nästa SMS som bekräftar att jag lever och har hälsan. Om de fick som de ville, så skulle jag minska avsevärt på mina äventyr och ägna min tid åt något annat. Och det här är själva dilemmat.

Som mitt liv ser ut just nu, så är det det här jag vill hålla på med, och förklaringarna till det är många. Men frågan är om jag bör ta någon hänsyn till mina nära och käras oro. Hittills har jag inte gjort det, utan kört på i mitt eget rejs. Är det egoistiskt av mig? Visst kan man hävda att det är mitt liv osv. men att bara tänka så vore ju helt utan hänsyn. En lösning vore att dra ned på äventyr, men inte heller det känns lockande. Jag är rädd för att jag får acceptera att jag är ett stort ego i denna fråga. Just nu är jag inte villig att kompromissa. Kanske beror det på att jag vet att jag måste ta till vara på chansen nu, för den dag då jag får en egen familj, så kommer jag att prioritera helt annorlunda.

Till topps! /Joel

I onsdags fick jag frågan varför man håller på med bergsbestigning. Jag blev ombedd att försöka sammanfatta svaret i tre ord. En ganska svår uppgift när man måste komma på dem snabbt. Svårigheten sitter inte i att hitta tre ord, utan snarare att hitta de rätta orden. Det är så mycket som ryms inom detta, så man vill hitta de där orden som på ett intelligent sätt fångar det allmängiltiga parallellt med det specifika. Efter att ha haft lite mer betänketid har jag kommit på de tre orden, och två är nya jämfört med det svar jag gav först. Med reservation för att inget är hugget i sten, så valde jag följande tre ord:

Frihet - Perspektiv - Utmaning

Till topps! /Joel

Natt

Jag vill hälsa dig, hemland av sånger och saga
och av snö kring Ajatteles klippor och snår;
mitt frostiga arvland där rävarna jaga,
medan midnattens hunger kring skogarna går.

Mina marväxta tallar ha torkat med åren,
och se storfuran lutar sig trött för att dö. -
Det är grått, det går krypande skymning i snåren
och i topparna visslar en västan om tö.

Och ur skuggornas djup klinga urgamla låtar,
där är vallhornets lockton med vemod uti,
där gå viddernas visor kring vindfällda bråtar,
och den själ som de fångat vill aldrig bli fri.

Så jag hälsar dig, gran, som min ensamma like
och jag räcker dig, ungbjörk, min trofasta hand,
och jag kallar mig fri fastän här i mitt rike
jag har fångats och snärjts av det namnlösas band.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
 

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye (Härdarna 1927)

Så känns det nu... Jag vill redan se fram emot nästa projekt ;)

Från toppen /Joel

Det finns, lite förenklat, två typer av människor; de som för en massa oväsen när de är ute i skogen, och de som inte gör det. Jag tillhör utan tvekan den senare. Vissa hojtar och gapar när de går i skogen, medan jag helst inte talar högre än normal samtalston. Överhuvudtaget försöker jag att röra mig så obemärkt jag bara kan när jag är ute. Det är något som bara finns i ryggmärgen, var tyst i skogen! Man vet aldrig vem som kan höra dig, och då tänker jag inte på björn eller varg, då man egentligen ska föra oväsen för att slippa rovjursmöte. Utan att ha reflekterat kring det något djupare så inser jag att jag besjälar skogen. På något sätt tillskriver jag den ett medvetande. Jaha, undrar du nu, vart vill han komma med allt detta mumbo jumbo?

Jo, att jag uppvisar samma förhållningssätt gentemot berg. På något sätt besjälar jag dem, ger dem ett medvetande. Det blev uppenbart nu när jag var på Mont Blanc. Jag var otroligt noggrann med att inte lämna något skräp efter mig på berget, och det var inte bara frågan om miljöhänsyn, utan det handlade om att jag inte ville väcka bergets vrede genom att vara respektlös mot det. Vidare kan jag konstatera att jag aldrig tänker i termer av att jag besegrar eller övervinner ett berg. Det vore att ha drabbats av hybris att säga så, något som berget kan bestraffa en för. Jag vet att Göran Kropp också såg på berg på detta sätt. Och vi är inte ensamma, många är de bergsklättrare som anser att berg inte bestigs, utan de låter sig bestigas.
 
Är det så att bergsbestigare är mer skrockfulla än andra? Eller kan förklaringen ligga i att när människor befinner sig i situationer där det råder objektiva faror, vilka man inte själv inte kan styra över, t.ex. väder, sten-, is- och snöras (seracer), så känner man sig utlämnad. Förmodligen ligger det i den mänskliga naturen att man försöker resonera med, t.o.m. blidka, denna oberäkneliga (natur)kraft. Det är här besjälningen/personifieringen kommer in. Kanske var det så här Poseidon skapades en stormig natt på havet, eller Tor under ett skrämmande åskväder.

Sett utifrån detta perspektiv, så verkar det hela vara tämligen skrockfullt. Vara som det vill med det, men jag har inte lust att chansa. Jag kommer även fortsättningsvis inte att skräpa ned, och då inte bara av miljöhänsyn, utan av respekt för berget.

Kanske gav Mont Blanc mig inte bara värdefulla erfarenheter och kunskaper, utan även en oväntad insikt - en insikt om hur gudar skapas.

Till topps! /Joel

Idag uppmärksammar Google 55-årsdagen av den första Everestbestigningen. En trevlig hyllning till Edmund Hillary och Tenzing Norgay, och det är väl sannolikt att det delvis är kopplat till att Hillary dog i år.

Men varför uppmärksammar Google, världens största sökmotor, överhuvudtaget denna händelse? Man kan ju med fog anse att det finns viktigare saker att uppmärksamma. Vad är det i själva bestigningen som gör att det blir en angelägenhet för oss alla? Egentligen var det bara två män på en topp, precis som Googleillustrationen visar.

Jag tror inte att det är prestationen av att nå toppen som vi imponeras av, då antalet Everestbestigare numera kan räknas i hundratals. Bedriften ligger snarare i att vara först med att göra det. Dock tror jag att denna händelse kan sättas in i ett mycket större sammanhang än så. Om man tittar på några jämförbara händelser som att vara först till nord- respektive sydpolen eller månlandningen, så inser man snart att bedrifterna är så mycket mer än bara prestationerna i sig. I grund och botten handlar det om människans seger över naturen (tragiskt, men sant); hur vi genom viljestyrka, fysiska umbäranden, tekniska landvinningar har övervunnit alla svårigheter och hinder.

Nyckelordet är just människan, för när de står där, oavsett om det är på någon av jordens ytterpoler eller på månens yta, så gör de det som representanter för hela mänskligheten (observera att det är samma mekanismer som gör att en person kan representera och vinna guld åt en hel nation). Att det verkligen förhåller sig på det viset framgår av Neil Armstrongs berömda uttalande vid månlandningen: One small step for man; one giant leap for mankind.

Det är i ett liknande sammanhang man ska se bestigningen av Everest, för när Edmund Hillary och Tenzing Norgay stod där på toppen av Everest, så gjorde de det som representanter för hela mänskligheten. Det handlar inte om två män och ett berg, utan om att de gav oss en anledning att imponeras över vad vi som människor kan åstadkomma. Bedrifter som toppbestigningar, polarresor och månlandningar läggs till vår kollektiva självkänsla. Detta förklara förmodligen mycket av populariteten, för ser man till mänsklighetens övriga prestationer (krig och miljöförstöring), så har vi inte så mycket att yvas över.

Kanske är detta en anledning till varför vi människor väljer att uppmärksamma denna dag.

Till topps! /Joel