Varför ta risken?
Under tiden som jag har varit borta har det vid två separata tillfällen skett olyckor med dödlig utgång på Kebnekaise. Den första skedde 10 juni, då en person omkom pga. fall. Den andra inträffade 27 juli, då två personer avled pga. stenfall. Kebnekaise har alltså skördat tre liv denna sommar. Det är otroligt tragiskt, och mina tankar går givetvis till de anhöriga. Till saken hör att man ofta brukar prata om Kebnekaise som ett "lätt och ofarligt" berg, och det är det också. Speciellt om man väljer att gå den västra leden, vilket jag själv har gjort 2005. Att olyckorna berodde på osannolik otur är tyvärr ingen tröst. Ganska naturligt så kopplar folk ihop dessa händelser med det jag håller på med. Om detta kan hända på "ofarliga" Kebnekaise, vad kan då inte hända på de berg där jag är? Jag kan förvisso försvara mig med att det många gånger handlar om rätt utrustning, kunskap och erfarenhet, men sant är ju att detta inte kan stå som garant mot olyckor. Alla kan ha otur och drabbas av olyckor. Vissa personers slutledning brukar bli att man helt enkelt bör avhålla sig från att befinna sig på berg, för då har man ju eliminerat risken för alla faror.
Så lyder inte min slutsats.
Ok, jag förnekar inte att riskerna finns. Faktum är att riskerna utgör en viktig del av sporten. Vore det inte för dem skulle jag lika väl kunna göra en elitsatsning på boule (men det kan gå hett till där också). Och nej, vi alpinister drivs inte av en dödslängtan, tvärtom älskar vi livet. Vi bejakar det till det yttersta. Vi har sådan respekt för den gåva vi fått att vi inte vill kasta bort den framför t.ex. TV:n (som Anvi skulle säga). Vad innebär det egentligen att ta ansvar för sitt liv? Ska man verkligen aldrig utsätta sig får någon form av fara eller påfrestning?
Vi glömmer så lätt, vi som har hälsan. Vi tar den för given. Alla de som inte kan bestiga berg, pga. en eller annan anledning, skulle förmodligen göra vad som helst för att kunna göra det. Känna hur benen bär dem, kunna se de storslagna vyerna, känna hur hjärtat pumpar runt blodet. Bär dina ben dig, kan dina ögon ta in naturens skönhet, orkar ditt hjärta syresätta din kropp? Då skulle jag vilja fråga dig, varför du inte är ute i bergen. Varför tar du inte tillvara på den gåva du har fått?
En förklaring kan vara att människorna i dagens samhälle har blivit trygghetsnarkomaner. Allt är så tryggt och så säkert. Vi (i Sverige) lever inte längre under hot om svält eller krig. Vi har en bra sjukvård, och oavsett vad alla vargmotståndare säger, så vill inte gråben äta upp en bara för att man rör sig i skogen. Dock säljer dagstidningarna stora upplagor med vetskapen om att vi är så lättskrämda och trygghetssökande. I denna utveckling av samhället kan man också finna förklaringen till det ökande behovet av att göra friluftslivet äventyrligt. Allt är så tryggt att vi måste söka artificiell spänning i tillvaron. En människa som lever under ett ständigt dödshot av svält, sjukdom, krig, tyranni osv. har inte behov av att gå ut och hoppa base jump eller liknande. Nåväl, för min del handlar det också om hur jag vill leva.
Jag vill inte bara genomleva mitt liv, jag vill uppleva det.
Till topps! /Joel
Håller helt med om att vi alpinister (eller friluftsintresserade i stort) verkligen vill leva vårt liv fullt ut.
Jag skulle t.o.m. dra det till att vi människor är byggda för det. Vad är det som gjort människan till en så framgångsrik art på jorden? Ingen annan art finns i sådant antal eller så spritt i olika miljöer. Några egenskaper:
Rörlig, flexibel och uthållig fysik.
En hyfsad bra förmåga att uppfatta vår omvärld med många sinnen, även om vi långt i från är bäst på något.
En förmåga att kategorisera och analysera vår omvärld och dra slutsatser av våra erfarenheter.
Förmågan att samarbeta för att nå gemensam framgång.
Detta är alla egenskaper som vi behövt för att överleva, hitta mat, fixa skydd, bedöma risker, lösa problem mm. Till stora delar har vi tagit bort dessa behov för att överleva och samtidigt frigjort en massa tid som inte behövs för att skaffa mat, skydd och vatten. Vi har en högpresterande kropp vars förmåga inte efterfrågas. Om vi inte fyller det gapet med något mår vi dåligt. Det värsta straff vi utsätter våra medmänniskor för (förutom döden?) är total isolering utan stimulans och rörelse. Det bryter totalt ner en människa och hon blir galen.
Vad skall vi då fylla det med? TVns program skall ge oss känslor: spänning, rädsla, avundsjuka, ömhet, kärlek, avsky, gemenskap etc. Men det blir aldrig på riktigt. Ett platt surrogat vars verkningar försvinner lika fort som snabbmatens mättnadskänsla. Sen vill vi ha mera. Rörligheten fixar vi i bästa fall med sport och träning. Men riktigt farligt får det helst inte bli. Då blir det EXTREMsport.
Alpinism och annat krävande friluftsliv ser jag som att närma mig de upplevelser människan haft under sin längsta period, när vi jagade och vallade djur i fjällmiljö med få rovdjur. Riktigt som Ötzi eller ens 1800-talets toppionjärer blir det inte med våra moderna material, fasta rep och långtidsvädret på mobiltelefonen, men upplevelserna och känslorna är på riktigt. Jag var där och glädjen, ansträngningen, smärtan, synintrycken, kylan, kamratskapen och för all del besvikelse och rädsla är på riktigt. Äkta vara. Och det är en bristvara idag. Så på vår korta stund på jorden är tiden för knapp för att bara slösas bort, fast en pizza framför TVn kan vara skönt ibland.
Word!
