Utebloggen

Inom höghöjdsklättring är det inte ovanligt med konflikter, ifrågasättanden, misstänkliggöranden och direkta anklagelser om falska/felaktiga bestigningar förekommer. Ofta resulterar det hela i en medial pajkastning. Några svenska klättrare som har blivit ifrågasatta är Fredrik Sträng och Annelie Pompe. Varför är man inom klättrarsamfundet så snar att ifrågasätta andras insatser? Förklaringarna står säkert att finna i konkurrensen om sponsorer och mediautrymme. Och så fort det rör sig om pengar, så har det en tendens att locka fram det sämsta i människan.

Jag är lite rädd för att gemene man tror att det är så här att vara bergsbestigare. Min erfarenhet är faktiskt den omvända. Delvis beror det väl på att jag inte klättrar på den högsta nivån, men att jag inte är sponsrad spelar väl in. Nåväl, jag vill visa på den andra sidan av klättringen. Jag pratar om generositet, hjälpsamhet och kamratskap. Ett bra exempel på detta är när jag var i Alperna i somras.

Efter en fin dag med många trevliga bestigningar tog vi oss till en mindre bivackhytta. Hyttan består i stort bara av två slaflängor. Vi trodde vi skulle få vara ensamma där, men det dök upp fem andra sällskap av olika nationaliteter och varierande storlek. Utöver vi fem från Sverige, fanns två grupper med engelsmän, ett par polacker och ett par schweizare. Vi var totalt sjutton fullvuxna män på nio kvadratmeter som skulle dela på tio sängplatser. Men finns det hjärterum, så finns det stjärterum. Vi trängde alla ihop oss på det lilla utrymmet. Och där i skenet av pannlamporna fördes diskussioner på sex olika språk. Det lagades det mat, och det bjöds på te och kakor. Speciellt de två polackerna trakterades flitigt, eftersom de saknade mat. De hade inte hunnit ta sig ned före mörkret, och tvingades därför uppsöka nödbivacken. Vi hjälptes också alla åt med att hålla koll på en engelsk kille som uppvisade tecken på höjdsjuka. Vi såg till att få i honom massor av te, samtidigt som vi kontinuerligt pratade med honom för att försäkra oss om att han inte utvecklade hjärnödem. Bland bergsklättrare utvecklas det en kamratskap. Oavsett kön och nationalitet, så delar vi samma mål och passion, men vi delar också insikten om hur små och utsatta vi är.

Konsigt att vi människor ibland behöver uppsöka bergen för att bli påminda om vår mänsklighet :)

Till topp! /Joel