Utebloggen

Det har börjat bli lite kallare nu. Och jag klagar verkligen inte. Snön har kommit, och som alltid blir det ljusare och lättare jämfört med höstmörkret. Även om det inte är kallare än -15C, så nyper det till i låren när man cyklar till jobbet. Jag ska faktiskt bikta mig här, berätta en liten hemlighet: Jag gillar inte att frysa. Bara för att man gillar kyla och längtar till att snön och isen lägger sig, betyder det faktiskt inte att man gillar att frysa. Vem gör det egentligen? Det är lite intressant med kyla, för i alla fall jag har otroligt kort "frysminne". Jag kan gå omkring och frysa som en hund, men så fort jag kommit in i värmen och varit där ett tag, har jag mer eller mindre glömt bort hur det kändes att frysa. Det måste nästan vara evolutionärt, då ett alltför bra "smärtminne" skulle verka förlamande/förödande på mänskligheten. Gör det för ont skulle vi aldrig vilja göra om det igen, t.ex. genomföra besvärliga upptäcktsfärder eller föda barn.

Nåväl, jag kommer ofta på mig själv med att måla upp romantiska visioner eller minnesbilder av något äventyr i snömiljö. Grejen är att när jag väl är där, så tycker jag inte alls det är lika roligt. Jag hinner glömma bort hur det känns att stå på huk med byxorna neddragna för att uträtta mina behov, medan det är -20C och vinden piskar på. Jag hinner också glömma bort hur det kallt det blir när man stannar upp efter en förflyttning. Hur man drar på sig förstärkningsplagget, huttrande och med nedsatt motorik. Nej, jag gillar verkligen inte att frysa, men lite paradoxalt, så gillar jag köld och kyla. Alpinism hade helt enkelt inte varit samma sak utan detta element ;) Tur dock att jag har så kort "frysminne", för jag längtar verkligen till vår stundande vintertur i Jämtland :)

Till topps! /Joel