Kompensation
Okej, med vetskapen om att jag kanske gör alla inom klättrarvärlden upprörda - men är det inte så att vi som sysslar med höghöjdsklättring kompenserar för någonting? Jag hävdar inte att jag på något vis utgör ett undantag. Många gånger när man läser om gjorda bestigningar verkar det alltid finnas ett behov av att förklara precis hur tufft och svårt det var. Sedan finns de som alltid försöker göra det ännu tuffare och svårare om det bara går. Det är nästan så att man önskar sig dåligt väder bara för att få göra det under de absolut tuffaste omständigheterna. Egentligen är detta inget unikt för klättrare, men uttrycken blir extra tydliga hos dem.Jag vet att jag själv bidrar till detta. Alltså är frågan, inte om, utan vad det är jag kompenserar för? ;)
Till topps! /Joel
Komplex för att man inte når upp till de största:
http://www.kyrkjebo.net/villbasen/index.php/villnytt/58-villnytt/78-lars-monsen-facts
Ärligt, det handlar kanske om vilken inriktning man har på sitt friluftsliv. Är det prestationen (Jag har gått så långt och högt på den tiden) eller bara att vara i naturen som man värdesätter? Det är just där vi vuxna har att lära från våra barn. De struntar i hur långt de gått, åtminstone före skolåldern, och bara njuter av nuet. Om värdet ligger i prestationen vill man snacka upp värdet, som vi alltid gör. Ja det är en vanlig Volvo - men den har integrerad... och uppgraderad... och extra... och semi... och automatisk...
Och är naturupplevelsen värdet så var det givetvis klaraste färgerna, öringar med fenor som paddlar, som högg på allt, kungsörnar över allt, blåbär som druvor och 40-taggarsälgar. Nog ganska mänskligt.
Än viktigare är det för de som tänker slå mynt av sina strapatser. Det säljer inte att säga:
Jo, men det var en fin tur till sydpolen. Mestadels bra väder och lugna 30 minus. Jag klarade mig från skavsår och bara gick och småmyste mig fram.
Och paradoxalt nog kan det vara pga jantelagen som vi hellre vill höra om strapatser än mysturer. Kan tyckas konstigt, men om bergsbestigningen beskrivs som en rad risker och umbäranden är det givetvis därför jag inte själv ger mig på något liknande. Jag har fått ett skäl att inte resa mig från tv-soffan. Och om inte jag klarar av det skall det iaf inte vara en promenad i parken för någon annan. Ingen skall komma här och säga att bergsbestigning är lätt och en njutning. Det är att förhäva sig. Och det är fult!
Intressant tanke att det skulle vara jantelagen som "tvingar" oss att förklara hur tufft allt är. Jag vet inte om jag köper det fullt ut, men det vore ju förmätet att tycka att bergsklättring är enkelt och ofarligt ;)
Jag menar att det är just kombinationen:
Att utövaren vill höja värdet av sin upplevelse, oavsett vad som han/hon värdesätter, och lyssnarens vilja att höra att det är tufft. För om det var lätt har jag inga ursäkter kvar.
Jag tror faktiskt det är jobbigare att se Monsen mysa sig igenom vildmarken än att höra Sträng gå på om alla hemskheter på K2.
Sedan finns det den andra sidan också. Det är en tillfredsställelse att göra något som är svårt, som man inte kunde innan. Det vill man gärna förmedla vidare. Sen kan det ju alltid överdrivas, som Sträng som bara skrev om alla faror och umbäranden. Då blir det för mycket.
http://www.youtube.com/watch?v=g25G1M4EXrQ&feature=related
" We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard..."
Kennedys tal är ett bra och belysande exempel. Vi gör det för att det är svårt. Det ligger i sakens natur :)
Jantelagen var också en av de faktorer jag tänkte spelade in på den här frågeställningen. Fast jag tänkte snarare att det är jante som får dig att tänka att det här handlar om att kompensera dig för något. Här har du en massa fina prestationer som du dessutom publicerar på internet, klart att jante spänner ögonen i dig då. Joel måste då förklara sig för jante "men det är säkert nån form av kompensation..." Det finns också en massa andra jantekryphål som att andra gör det snabbare, högre, värre eller vad som helst. Fortsätt att hålla jante kort, det är min förhoppning, för tänk om det är så att allas personligheter till största delen redan är kompensatoriska konstruktioner...
Det är lugnt, Joel, du kan sluta kompensera nu. Det behöver du inte. (Förutom för Pisspamir, förstås.)
Patrik: Intressant tanke om det skulle vara så att våra personligheter till största del redan är kompensatoriska konstruktioner :)
Very nice website !!! i just surfed by...keep up the good work ! fussball
