Utebloggen

Idag var det toppförsöksdag på 4750. Vädret såg ut att bli riktigt fint. Förvisso skönt att slippa regn och snö, men det kan också bli riktigt jobbigt om solen skulle ligga på hela dagen. Vi vadade på samma ställe som under gårdagen, återigen en ganska kylig historia. Dock blev vi snabbt uppvärmda av att ta oss uppför dem gräsbeklädda delen på ledens början. Snart nådde vi upp till platån, och efter drygt två timmar hade vi kommit fram till den punkt som vi stannade för att acklimatisera oss under gårdagen. 1000 höjdmeter var avverkade, och nu återstod drygt 550. Dock var vi tvungna att förlora lite höjd först.

       

När det väl började stiga, så hade vi kommit fram till den ravin som vi trodde att vi skulle kunna klättra uppför. Vi hade redan under gårdagen kunnat konstatera att ravinen var för svårklättrad. Av den anledningen sökte vi oss till klipporna till vänster. Benny hade sett ut en möjlig led mellan formationerna. Ganska direkt vid insteget insåg vi att det var lättare sagt än gjort att klättra i dessa klippor. Eftersom vi hade tagit sikte på en ränna, så förekom det massa lösa stenar. Redan vid första greppet lossnade stenen, och vi insåg att bara en åt gången kunde klättra för att undvika stenfall på den nedanför. Jag tog första passet, och vid varje grepp gällde det att knacka/dunka på stenen för att försäkra sig om att den satt fast. Klättringen i sig var inte så avancerad. Jag letade mig fram till en liten avsats och sedan kunde Benny följa upp. Vi klättrade utan rep, men det hade ändå inte hjälp, då det inte gick att göra stand och för att största risken var stenfall. Klippartiet varade i ca. 50-60 höjdmeter, innan det började bli grusunderlag igen. Detta var helt klart kruxet på leden.

             

Väl ovanför klipporna sökte vi oss ut mot ravinen för nu började det finnas snö. Vi tog oss ned i ravinen och satte på oss våra stegjärn. Skönt med snö! Det är ett underlag som jag behärskar och lättare kan bedöma. Vi följde en ås/rygg uppåt, men ju högre upp vi kom, desto mjukare blev snön. På vissa håll började snön ge vika för vår tyngd, ett resultat av att solen låg på. Under oss var det dock berg, så vi behövde inte oroa oss för glaciärsprickor. Ganska snart kunde vi skymta toppen som låg på en mindre tvärgående rygg. Trots att vi befann oss på nästan samma höjd som Mont Blanc, kände jag mig ganska oberörd av höjden. Det kan jag tacka den goda acklimatiseringen för. Vi hade ju haft två nätter på 3200, två på 3400 och en acklimatiseringstur till 4200.

11.50 kunde jag och Benny stå på vår första obestigna topp. Vi byggde ett litet röse för att "muta" in toppen. GPS-fixen visade att vi befann oss på 4717 meter över havet. Alltså 33 meter lägre än vad kartan visade, men samtidigt sa GPS:n att felmarginalen var +/- 27 meter. Nu kanske du undrar hur man visste att höjden skulle vara på runt 4750 om det var en obestigen topp. Jo, när kartor ritades förr i tiden, så mätte man höjden på toppen genom optiska mätningar och gjorde beräkningar på dessa. Att höjder finns angivna betyder inte att någon har bestigit bergen förut. Dock är det ganska vanligt att kartor har blivit redigerade i efterhand när folk har kunnat mäta höjden mer exakt, t.ex. genom GPS.

Väl på toppen började vi spana längre bort i massivet, och såg en  topp lite längre bort som vi visste borde ligga över 5000 meter. Det hade förmodligen gått att följa ryggen dit från platsen där vi stod, men just idag hade vi varken utrustning eller ork att göra denna tur. Däremot såg vi att det löpte en dalgång upp från söder som skulle kunna vara en annan framkomlig väg. Vi tog lite bilder för att minnas den tänkta leden, och därefter började vi bege oss ned i sakta mak. Det dröjde inte länge förrän vi återigen var vid klipporna. Vi fick lite problem med att ta oss ned. Att nedklättra är alltid svårare, speciellt när man inte kan lita på underlaget. Dock hittade vi till slut en riktigt fin väg ned så att vi t.o.m. kunde gå ned. Resten av nedstigningen gick som på en räls. Det var faktiskt svalkande skönt att vada på tillbakavägen. Resten av dagen handlade bara om vila och återhämtning efter knappt åtta timmar av hårt jobb.

 

Berget är namngivet efter Bennys favoritlag i fotboll, Liverpool. Leden som vi gick är döpt till "What would Kristina do?". En liten hänvisning till en Facebook-kommentar som Kristina skrev till oss: Don't do anything I wouldn't do. Ledens svårighetsgrad satte vi till PD. Det som höjer lite är klippartiet. Inte för att det var så avancerat, utan för opålitliga grepp, inga säkringsmöjligheter och stenfallsrisken. Jag skulle säga att berget i mångt och mycket matchar Mont Blanc (Goûter-leden) både till höjd, teknisk svårighet och avstånd. Leden vi gick är markerad på bilden. Höjd från BC till toppen ca. 1600 höjdmeter, det kan man knappast tro när man tittar på en fjuttig bild.

 

Namn: Pik YNWA

Leden: What would Kristina do?

Grad: PD

Höjd: 4717 (+/- 27)

Position: N39°19'43" E72°10'17"

 

Till topps! /Joel