Utebloggen

Även denna dag var det lite kulet på morgonen. Det mesta var redan förberett, så vi intog en snabb frukost, och sedan var vi på gång. Genom att vi hade upprättat ett ABC, så skulle vi slippa en längre vandring, trodde vi felaktigt. Det där med distanser på berg är svåra. Dels var underlaget ganska drygt att gå i, då det ömsom bestod av grus, ömsom djup snö. Det som hade sett så lätt och hyfsat kort ut några dagar tidigare.

Själva bestigningen började med att vi tog oss upp på en platå via en snöränna. Väl uppe korsade vi flera snö- och grusfält innan vi kom till foten av den snöbrant som ledde upp mot kammen där toppen låg. Vi hade siktat in oss på en topp som från andra hållet hade sett bra ut, med en möjlig snöväg upp. Vi valde att följa en snöbrant som låg lite till vänster om toppen, med förhoppningen om att vi skulle kunna ta oss runt på andra sidan senare. Snöbranten var en riktigt dryg en. Periodvis låg solen på och gassade, men det var i alla fall bättre än snö och regn som vi hade haft hela natten.

    

Till slut kom vi upp på den stora ryggen, men vi insåg snabbt att vår tänkta topp inte skulle kunna göras på ett säkert sätt. Dels fanns det ingen naturlig väg att ta sig runt den för att komma in från andra hållet, dels hade vi alldeles för lite säkringsutrustning med oss för att ge oss på den. Vi bar alltså inte allt med oss, eftersom vi hade räknat med mer snö och inte så mycket klippa. Klättringen i sig skulle vi säkert ha klarat av, men med erfarenhet av hur klippans kvalité varit tidigare, så avstod vi.

Både Benny och jag hade sedan länge bestämt oss för att inte ta onödiga risker. Visst har man större marginal att chansa om man befinner sig på en plats, i ett land, där man vet att räddningsinsatser fungerar, t.ex. Schweiz, Frankrike, USA. Sedan var vi bara två personer, och om något händer är det alltid svårare att kunna göra något. Egentligen hade vi hoppats på att vara tre personer, men det blir inte alltid som man önskar. Vi utvärderade läget och beslutade oss helt enkelt för att avstå försök på den toppen.

    

Dock var det ingen större förlust, utan det fanns andra toppar som vi misstänkte låg på över 5000 meter. Vi hade bl.a. sett en vackert rundad snötopp lite längre västerut. Vi valde att traversera bort mot den. Vi tog oss till foten av toppen och följde sedan en liten kam uppåt. Eftersom vi gick på läsidan blev det periodvis ganska djup snö, och vi trampade igenom ganska ofta. Benny som är en van utförsåkare tyckte att snölagren inte var de stabilaste. En tunnare ishinna dolde ett tjockt lager av sockersnö. En mix som ofta förknippas med lavinrisk. Vi försökte att gå så högt upp mot stupsidan som möjligt, utan att för den del klampa ut på någon cornice (snö-/isöverhäng). Lite högre upp blev jag nervös för att vi skulle komma ut på just en sådan, men min oro var ogrundad, då det bara planade ut för att övergå i en fin kam till själva toppen.

    

Själva toppen bestod av en ett blottlagt klipparti. 11.40 kunde vi räkna in vår andra förstabestigning. Vi byggde ett litet röse, tog våra toppbilder och GPS-fix. Det visade sig att toppen låg på 5052 meter. Vi kunde sedan nöjt vända åter till vårt ABC. Vi plockade raskt ihop tältet och begav oss ned till BC, som vi nådde efter en åtta timmar lång dag.

 

Eftersom min syster skulle fylla 40 nästa dag, hade jag bestämt mig för att namnge något berg efter henne som present. Denna fina snötopp skulle bli alldeles utmärkt. Vi namngav toppen till Anna Tash. Tash betyder topp/berg på kirgiziska. Leden döptes till "Jungleland" av Benny. Vi bedömde svårighetsgraden till PD.