Utebloggen

Sista dagen vi befann oss ute i bergen. Idag skulle vi bli hämtade av vår chaufför, vilken vi hade ringt till med satellittelefonen. Vi hade i alla fall lovat att besöka grannen på andra sidan, så lagom till lunch skrapade vi ihop det sista vi hade av överbliven mat och choklad. Vi blev även här inbjudna till en trevlig middag med bröd, potatis och kött. Riktigt gott! Efter maten gick vi ut och försökte fånga lite forell som skulle finnas i vattnet, men vi fick inte något napp. Däremot fick vi lukta på en blomma som hette "boknotj" som man också kunde göra te på.

Vi passade på att visa hur gasbehållarna skulle användas, och de blev mäkta imponerade över våra MSR Reactor-kök. Även våra liggunderlag skapade intresse, men mest spännande av allt var satellittelefonen. Sultan som nu anslutit fick ringa till byn för att be dem skicka med en del förnödenheter med vår chaufför. Även grannen, Ulubek, fick ringa i samma ärende. De tyckte det var spännande att vi hade täckning här ute via en "sputnik". Vi överlämnade några gåvor som Bennys stavar och mitt cellplastliggunderlag.

 

Lite senare på kvällen dök det upp två soldater som kom strosande lite nonchalant med kalashnikoven på ryggen. De hade hört ryktet om turisterna och ville bekanta sig med oss. De var inte alls intresserade av att se våra papper, då de redan visste att vi hade allt i ordning. Jag och Benny frågade lite av artighet om kalibern på deras automatkarbiner, och då undrade de om vi ville provskjuta. Givetvis ville vi det, så vi fick dra av ett skott var upp mot bergen. Det var första gången jag skjutit med kalashnikov. Lite kul. De förhörde sig lite om vår satellittelefon, och båda fick ringa varsitt samtal till sina fruar. Sedan kröp det fram att de var intresserade av våra liggunderlag. Nu kunde vi inte gärna skänka dem, då det är ganska dyra historier. Men vi beslutade att vi kunde avvara varsin nalgeneflaska med tillhörande överdrag (ja, både Benny och jag har dubbletter). Vi förevisade också vårt kök, och de blev riktigt imponerade. Vi skildes åt glada och nöjda. Dock kom den ene tillbaka lite senare och ville köpa mitt kök, men jag var inte intresserad av att sälja.

Vår chaufför kom senare och plockade upp oss i en Niva. Dock var det ändrade planer, och nu skulle Sultan och hela familjen ned till byn, så det innebar att vi satt elva personer i jeepen, sex vuxna och fem barn. Där på den skumpiga vägen, på väg mot civilisationen, insåg jag hur otroligt lyckligt lottad jag verkligen är. Att jag får vara med om sådana otroliga upplevelser. Det går inte att förklara hur en sådan sak som att sitta i en överfull rysk jeep kan frammana denna känsla. Men ändå infann den sig. Personer som bara åker på charter och all inclusive kan aldrig få vara med om dessa grejer. Det får man bara om man vågar, vill och kan gå utanför det förutsägbara, trygga stråket. Det är som Benny konstaterade att 99% av Sveriges befolkning skulle inte ens komma på tanken att göra något sådan här, och av den sista procenten är det få som verkligen realiserar det. Jag är tacksam för att jag tillhör den promillen av befolkningen som verkligen får uppleva liknande saker.

    

Väl nere i Daraut-Kurgan tog vi in på det mest nedgångna hotell jag bott på. Hela huset var snett och vint. Notera på bilden att lampan faktiskt hänger rakt. Nåväl, det fanns sängar och elektricitet. I byn hittade vi också en affär, så att vi kunde köpa vatten, öl och chips. Det fanns en liten restaurang som serverade en blaskig soppa med lite potatis och fårkött (läs obestämbara bitar med ben och brosk). Inredningen var som vanligt blåmålad cementvägg med kitschinslag. Vi var i alla fall glada över att vi var här.

 

Till topps! /Joel