Utebloggen

Idag skulle vi bara flytta lägret lite längre in dalen, så vi packade ihop våra tält i lite makligt tempo. Själva vandringen var riktigt fin, då det fanns väl upptrampade djurstigar. Det tog oss inte mer än två timmar, så var vi vid foten av det första toppen vi spanat in. Lägerplatsen (3375möh) var belägen där Kashka Suu förenades med ett biflöde. Dock uppstod ett litet problem med hur vi skulle ta oss över vattendraget nästa dag. Det var rejält strömt, och när vi testade att mäta djupet med våra stavar, visade det sig vara djupare än vi trott.

Efter lunchen begav jag mig ut på en rekognoseringstur för att om möjligt hitta en plats att ta sig över vattnet samt att acklimatisera mig lite högre. Dock fann jag ingen naturlig plats där vi kunde korsa vattnet, så vi insåg att vi var tvungna att vada vid något ställe. Vi spanade också efter de bästa möjliga lederna upp på berget, och beslutade oss för att följa en mindre svacka upp. Det är just detta som är det spännande med förstabestigningar. Det finns ingen tidigare beskrivning, inga tips och råd. Vi kunde egentligen inte veta vad som väntade på oss bakom krönet. Vissa delar av leden ser man klart och tydligt, men på längre håll är det omöjligt att veta hur det ser ut. Kanske finns där en ravin som tvingar oss att fira oss ned, eller så finns det en vägg som måste klippklättras. Det enda man kan göra är att chansa och vara beredd på det mesta.

Hur som helst, såg vägen upp mot toppen ganska enkel ut. Vi anade att det planade ut efter första krönet, och förmodligen fanns det någon form av platå där. Högre upp kunde vi också se att det fanns en ravin som vi kanske skulle kunna följa upp till den högre snöbelägna delen av berget. Nästa dag skulle vi göra en acklimatiseringstur, och då skulle vi bättre kunna se leden högre upp.

 

Till topps! /Joel