Utebloggen

Det dåliga vädret var äntligen över. Vi hade haft regn och snö under nästan två dygn, så med en vilodag och solsken kunde vi nu torka upp våra grejer. Den mesta av tiden låg vi bara på våra liggunderlag och gonade oss i värmen. Vi pratade lite om upplägget för de närmaste dagarna, och kom efter en hel del diskussioner fram till att vi skulle stiga upp tidigt nästa dag för att gå in till ett berg som vi spanat in. Tanken var att vi först skulle bestiga det för att sedan på kvällen gå vidare för att upprätta läger närmare ytterligare en topp. Upplägget var en chansning. Vi visste inte någonting alls om klättringen på morgondagens berg. Enligt de kartor vi hade så skulle det kunna finnas en rygg upp, men hur den såg ut och om den var möjlig, visste vi inte. Det var också omöjligt att säkert veta hur lång tid allt skulle ta. Eventuellt skulle vi varken hinna/orka göra nästa berg. Till saken hörde att det började sina lite i matdepåerna.

    

Vi gick och lade oss ganska tidigt den kvällen, men till skillnad från de övriga nätterna hade jag svårt att somna. Det var som om något låg och gnagde på mig. Jag kände mig inte särskilt väl till mods inför morgondagen. Kanske var jag nervös. Förmodligen för att vi skulle ge oss på berg som vi inte visste någonting om. Vi visste inte ens hur leden såg ut, något som vi åtminstone till viss del kunnat se på de föregående bergen. De toppar vi spanat in låg också på runt 5300 meters höjd och lite väl nära den tadzjikiska gränsen. Jag försökte resonera med mig själv, men oron ville inte släppa. Först vid halv två på morgonen somnade jag.

 

Till topps! /Joel