Utebloggen

Det blev återigen en tidig morgon för att ta inrikesflyget till Osh. Vi hade lärt oss från förra året att det var värt varenda krona (130€ ToR) att slippa sitta i en skumpande minibuss på vägar som trafikeras av galna bilister. Väl på flygplatsen möttes vi av ITMC:s representant. När vi sedan skulle gå ut till jeepen trodde jag först att vi skulle få åka en toppmodern Hyundai, med det visade sig att vår bil stod gömd bakom. En gammal sovjetisk UAZ skulle ta oss den sex timmar långa bilvägen till bergen. Komforten i UAZ:en kan väl jämföras med en vanlig kyrkbänk. Vi gjorde lite matinköp innan vi fortsatte vidare.

 

Man kan ju tro att människor som arbetar med turister skulle tala någon engelska, men i Kirgizistan är det ganska ovanligt att de gör det. Utöver kirgiziska är ryska gångbara språk. Som tur är talar jag lite ryska, vilket är ganska fördelaktigt när man gör turer som ligger utanför de vanliga respakteten. Vår chaufför talade inte heller någon engelska, men det vore i sig inget problem om det inte hade varit för att det blev en del strul. Dels gick ett stag till gasreglaget av, vilket gjorde att vi fick hoppa in som tillfälliga bilmekaniker. Vi kunde böja staget, så att det bildade en ögla, genom denna kunde vi sedan dra en ståltråd och på så vis hålla ihop reglaget. Ståltråd är för övrigt Kirgizistans motsvarighet till vår silvertejp.

 

Dels kom ryskan till pass när det visade sig att vår chaufför inte ville köra oss till det utlovade stället. Han hade fått instruktioner om att släppa av oss i Kaman Suu, men vi vill åka ännu längre bort, och in i gränszonen. Chauffören var mycket motvillig, då han inte kände till vägarna där borta samt att han inte hade med sig sina passhandlingar.  Vi stack åt honom ytterligare 1000 som (ca. 200kr), och på så vis körde han oss till det lilla samhället Daraut-Kurgan. Där frågade han några ortsbor, och efter en hel del strul/diskussioner fram och tillbaka, så fick vi betala 1500 som till Momush som kunde ta oss resten av vägen. Kostnaderna brydde vi oss inte i, vi var bara glada att det hela skulle lösa sig. Snart hade vi bytt terrängbil, och satt på en riktigt skumpig ler- och grusväg ut till bergen.

 

Eftersom vi ganska snart skulle komma in i själva gränszonen mot Tadzjikistan, blev vi tvungna att stanna vid en gränspostering. Vi visade glatt upp våra pass och gränszonstillstånd, men befälet menade att tillståndet inte gällde för detta område. Rent formellt gjorde det nog det, men det är ingen större idé att börja bråka. Givetvis var han ute efter pengar, och efter lite diskussioner, så kom vi fram till att betala honom 1000 som för ett handskrivet specialtillstånd. Just detta tillstånd skulle senare visa sig vara väl värt pengarna.

 

Vi kunde nu fortsätta vår resa, och kom fram utan några större missöden. Vi avtalade ett datum, då han skulle komma och hämta oss, och sedan var det bara att slå upp tälten för att krypa till kojs. Vi såg ett par bilstrålkastare, som vi trodde var gränssoldater, men vi fick inget besök den natten. Hur som helst, så var vi äntligen framme. Det var nu som det riktiga äventyret skulle börja.

 

Till topps! /Joel