Utebloggen

Med tre förstabestigningar var vi nu mätta på berg. Vi packade ihop vårt lilla ABC, och gick ned till BC för att även packa ihop detta. Våra packningar var nu betydligt lättare, då tio dagar av mat var uppäten. Vår plan var att ta oss ned till stället där vi blev avlämnade. Förhoppningen var att kunna muta till oss en middag hos familjen med jurtan för våra sista chokladkakor. På vår väg ned, så mötte vi en patrull med gränssoldater som var ute på en kombinerad jakt- och spaningstur. Vi var precis på väg att vada över forsen när de kom. Befälet frågade efter våra papper, och det märktes tydligt att han tog intryck av det brev som vi hade fått från kommendanten vid gränsposteringen. Han tittade på våra pass och allt var i sin ordning. De undrade om vi sett några stenbockar, men vi kunde tyvärr inte hjälpa dem. Däremot hade vi sett måga rester av skallar och horn som andra jägare lämnat efter sig.

Vi fortsatte nedåt och snart var vi framme vid vår startpunkt. Vi samlade ihop det lilla vi hade som var av någon glädje för en barnfamilj + våra oanvända gasbehållare. När vi närmade oss jurtan kom fadern och hälsade på oss glatt. Vi överlämnade våra presenter, och jag kan berätta att barnen blev mycket glada. Vi bjöds in i jurtan för en måltid. Det är alltid speciellt med genuina möten med lokalbefolkningen. I den här dalgången är det inte alls vanligt med turister, varken vandrare eller bergsbestigare. Det fanns ingenting tillrättalagt eller turistanpassat i detta, utan vi fick möta en familj i en oförfalskad miljö. Det var ganska kul att få se hur de verkligen levde inne i jurtan. Det var mamma, pappa och sex barn. De bodde i jurtan över sommaren för att kunna valla sina djur. Om vintrarna bodde de i ett vanligt hus nere i Daraut-Kurgan.

              

Vi bjöds på bröd och massa olika tillbehör som de själva gjorde av den mjölk som de fick. Ren kefir/smetana, torkad surmjölksklumpar (ayran) osv. Utanför torkade de kobajs som de använde för att elda med. Pappan, som heter Sultan talade hyfsat bra ryska. Lite speciellt att vara utanför det vanliga stråket att inte ens ryskan var helt självklar. Vi kunde i alla fall prata ganska obehindrat. Vi förhörde oss om andra klättrare, men de kände inte till några. Inte heller kunde de säga om bergen vi varit på hade några namn.

 

Det var också intressant att notera könsrollerna. Mamman fick hela tiden serva oss med mat osv. men satt inte med oss och åt, utan hon satte sig lite längre bort med barnen. När vi ätit klart tackade vi för oss och gick tillbaka till våra tält. Vi fick senare besök av grannen som hade en jurta på andra sidan vattnet, och vi lovade att vi skulle besöka honom nästa dag. En pratglad typ, men det var ju kul att vi blev inbjudna.

 

Till topps! /Joel