Utebloggen

Här kommer veckans träning. Lite sent, men bättre än aldrig.

Cykel till jobbet (må-to)
Innebandy i tisdags (60 min)
Styrketräning i måndags (60 min)
Cykeltur Falun - Köpenhamn
Lördags 131km, 6h40m (Falun-Riddarhyttan)
Söndags 147km, 7h40m (Riddarhyttan-Askersund)
Totalt 1100 min

Till topps! /Joel

Jag har suttit och studerat alternativa vägar på Google maps. Eftersom jag cyklar måste jag undvika större vägar som E4. En preliminär resrutt om fem etapper skulle kunna se ut som följer:

1. Falun - Lindesberg (141km) över Borlänge, Ludvika.
2. Lindesberg - Motala (135km) över Örebro, Askersund.
3. Motala - Sävsjö (146km) över Mjölby, Tranås, Eksjö
4. Sävsjö - Osby (145km) över Alvesta, Älmhult
5. Osby - Köpenhamn (165) över Hässleholm, Bjuv, Helsingborg

Nu är varken resrutten eller etappernas läng huggen i sten. Tanken är att det ska vara en utmaning med lite rekreation. Väl framme i Köpenhamn blir det att bo på B&B. Jag ska inte förneka mig någonting av allt det Danmark har att erbjuda i form av god mat och gott öl. 

Till topps! /Joel 

I lördags invigde jag mina nya nya löparskor. Ett par asics gt-2160. De kändes riktigt bra. Det är också härligt att springa ute när det är så fint väder. Det är torrt ute i markerna och solen värmer skönt. Bra också att jag har löpsällskap som gör att jag pressar mig lite. Annars är det lätt hänt att jag bara ligger i ett komforttempo.

Cykel till jobbet (må-fr)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Styrketräning i måndags och fredags (60 min)
Löpning i söndags (14 km)
Klättring, inomhus i söndags (90 min)
Totalt 545 min

Till topps! /Joel

Jag har funderat på vad jag ska hitta på under påskledigheten. Några idéer som dykt upp är att bestiga Jbel Toubkal eller Breithorn. Dock strandade dessa planer pga. det blev omständligt med flygavgångar, kostnader och tidsbrist. Reservplanen var att åka ned till Bohuslän och klättra lite fin granit, men jag hittade ingen att åka med, trots efterlysning på Utsidan. Jag kände mig lite modstulen tills jag kom på idén om att jag kan göra en cykeltur ned till Köpenhamn. Faktum är att jag och Kristina pratade om att åka ned dit bara för skoj skull. Den enda skillnaden är att jag sätter mig på cykeln och börjar fem-sex dagar i förväg. Det är ca. 75 mil från Falun, så det blir i snitt 12-15 mil per dag. Kristina tar bilen och på så sätt tajmar vi in ankomst samma dag. Vi hinner turista ett par dagar i Köpenhamn innan vi tar bilen tillbaka.

Det hela är redan spikat, så frågan är bara om jag ska cykla på fem eller sex dagar. Beroende på vad jag bestämmer, så kommer jag att börja cykla på lördag respektive söndag nästa vecka. Hur som helst ska det bli riktigt roligt att få sätta sig på cykelsadeln igen :)

Till topps! /Joel

Då var det dags för presentationen av det sista berget som vi tänker bestiga i sommar. Pik Pobedy (ry. Пик Победы), 7439 m, är det högsta och tuffaste av de tre som vi siktar in oss på. Berget ligger i Tien Shan-området på gränsen mellan Kirgizistan och Kina. Precis som de andra bergen har Pik Pobedy "Segerberget" lite olika namn. Efter Sovjetunionens fall har berget döpts om till Dzjengisj Tjokusu. På kinesiska kallas det för Tomur Feng.

Eftersom vi är acklimatiserade och vi kommer att utgå från samma basläger (södra Inylchek) som när vi gör Khan Tengri, så är det bara att börja bestigningen så fort vi har möjlighet. Först tar man sig till Zvesdochka-glaciären som är en utlöpare från Inylchek. Vi kommer att följa Medzmarishvili som är normalleden. Från baslägret tar vi oss upp till läger 1 (5800). Det är en lång travers som delvis är exponerat för fallande is. Läger 2 (6900) ligger på den västra toppen Pshavela. Leden följer sedan en lång kam, 12km, fram till Läger 3 (7000), men man kan också ge sig direkt mot toppen om man har tid och orkar. Dock utgör den sista stigningen en viss risk, då snön oftast ligger på ett isfält, så det händer att det går laviner.

Om allt går som det ska, så kan vi efter Khan Tengri och Pik Pobedy, flyga ut till Bishkek för en välförtjänt vila innan hemresan till Sverige.

Till topps! /Joel

Jepp, jag har precis blivit med hemsida. Jag ska inte avslöja adressen eftersom det inte finns något av intresse på den. Lite hoppas jag med att ni kan tipsa mig om innehåll. Klart är dock att hemsidan kommer att vara inriktad på klättring och bergsbestigning. Vem vet, kanske kommer denna blogg att flytta dit med tiden. Men till dess så får ni gärna komma med förslag på innehåll och inriktning.

Till topps! /Joel

Okej, jag erkänner att jag är en språknörd, och lite av en språkpurist. Givetvis är det engelskans inflytande på svenskan som jag ibland vänder mig emot. Att ett språk lånar från andra språk är naturligt och i fråga om svenskan, så består vårt ordförråd av fler lånade än inhemska ord. Dock hindrar det inte mig från att värna om svenskan. Till saken hör att jag inte är någon språkfundamentalist, utan jag använder själv engelska ord och uttryck, utan att översätta dem. Till exempel skriver jag sällan e-post, men däremot försvenskar jag stavningen av mail till mejl. Så dogmatisk är jag ;)

Nåja, inom klättringen förekommer det en massa engelska ord och uttryck. Ofta använder man dem i avsaknad av något bättre. Några ord som jag tänker på är scrambling (klättring som kräver hjälp av armarna men inga rep/säkringar), bouldra (klättring på stora klippblock) och move (att göra en klätterförflyttning). Jag har varit inne på detta förr och fått förslag sedan tidigare.

Scrambling skulle jag kunna tänka mig att översätta till blockning, dvs. då man rör sig bland stenblock.
Bouldra vill jag översätta till bumla av bumling (stort stenblock).
Move kan förvisso översättas till förflyttning, men det är för långt. Ett gångbart svenskt alternativ lär nog vara av samma längd, så kanske en flytt. 

Givetvis finns det många andra engelska ord/uttryck. Presentera gärna orden, och tänkbara svenska översättningar i kommentarerna.

Till topps! /Joel

Denna vecka hade jag en Vilovecka. Nog för att jag tränade, men jag hade faktiskt tre hela vilodagar. Med åren och åldern har jag lärt mig vikten av återhämtning. Träning i all ära, men det är genom vilan du blir bättre. Dessutom försöker jag tänka mer på kvalitet än bara kvantitet.

Cykel till jobbet (må-fr)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Styrketräning i måndags (60 min)
Löpning i söndags (14 km)
Klättring, inomhus i söndags (90 min)
Totalt 485 min

Till topps! /Joel

Igår köpte jag Outsides specialnummer om träning. Utöver att jag är intresserad av träning, så fastnade jag för frågan på omslaget: "Är du vältränad?" Jag blev nyfiken på vad de menar att det innebär. Många av de personerna som presenteras i tidningen är mycket riktigt vältränade. Själv kan jag inte hävda att jag är vältränad, iaf inte enligt min egen definition. En axelinflammation och pollenkänningar håller mig tillbaka. Nåja, en intressant sak som jag läste om i tidningen var att personer som får bra testvärden på VO2-max (syreupptagningsförmåga i liter/minut) inte nödvändigtvis är bättre än de som har sämre värde på t.ex. löpning eller längdskidor. Speciellt inte om banprofilen är flack. Det som avgör prestationen i detta fall är mera hur pass bra man är på att ligga i närheten av sitt max. Jag som inte tränar för att bli en bra löpare kan absolut känna igen mig i detta. Jag har svårt att hävda mig i löpning, men däremot verkar jag vara bra tränad för att hålla på länge, och gärna i terräng (uppförsbacke). Det hänger givetvis samman med att jag är relativt lätt, pendlar mellan 72-74kg. Det tyder ju på att jag borde ha ett hyfsat VO2-maxvärde även om jag aldrig har kollat det.

Till topps! /Joel

Den andra toppen vi planerat bestiga i sommar är Khan Tengri (ry. Хан-Тенгри) som är 6995/7010 meter högt och ligger i Tien Shan-området på gränsen mellan Kirgizistan och Kazakstan. Nu kanske du undrar kring höjden. I forna Sovjet räknade man inte snö- och istäcket i ett bergs höjd, men då det var viktigt att kunna ståta med 7000-metersberg räknades Khan Tengri dit. Det innebar ju att man gick från fyra till fem berg över 7000m (Snöleoparderna). 

Namnet kommer från ett turkspråk (men inte turkiska) och betyder "himlens herre". Det kazakiska namnet är Kan Tau som betyder "blodsberget". 

Tanken är att vi ska acklimatisera oss på Pik Lenina först. Vi har gott om tid på oss eftersom vi ska ta helikoptern ut till baslägret först 24/7 (vi landar i Bishkek 5/7). Vi flyger alltså med helikopter ut till Södra Inylchek-glaciären (4100). Från detta basläger har vi möjlighet att bestiga både Khan Tengri och Pik Pobeda. När det gäller Khan Tengri så kommer vi att göra berget från södra sidan, Progrebetskij-leden. Läger 1 (4000) ligger vid bergets fot. Det är delen mellan läger 1 och läger 2 (5200) som är mest riskabel, då man klättrar i Chapaevas skugga (sidotopp). Läger tre ligger uppe i en sadel på 5900m höjd och det är också här som den södra och norra leden går ihop. Det är en behaglig stigning upp hit från läger 2. Oftast gör man toppstöten från läger 3, men det finns ett fjärde läger på 6300m. Klättringen upp till toppen är varierad med partier av 45-60 grader mixad klättring. Det finns fasta rep utsatta, men oftast är de i dåligt skick pga. att de nöts mot klippan av vinden. Kruxet på berget kommer vid 6700 med en kort klippvägg, grad 4. Därefter kommer ett snöfält som leder upp till toppen.

Till topps! /Joel

Just nu är jag inbegripen i en diskussion kring sponsring på Utsidan. Det är uppenbart att många känner sig rejält provocerade av min hållning. Detta trots att jag inte har något emot att andra är sponsrade. Alltså, genuint inte. Varför blir folk då upprörda? Kanske för att jag hävdar att det är en större utmaning att genomföra en expedition för en osponsrad jämfört med den som är sponsrad. Kanske för att jag hävdar att spons är en form av hjälp, på samma sätt som t.ex. fasta rep är det. Kanske för att en sponsrad expedition inte kan hävda samma grad av självständighet som en osponsrad.

Det är klart att i äventyrsvärlden där man mäter graden av utmaning i form av hur mycket hjälp respektive hur självständig man är, så blir denna inställning provocerande. Min blotta närvaro verkar trigga någon form av komplex. Kanske är det lite som Eleanor Roosevelt sa: No one can make you feel inferior without your consent.

Till topps! /Joel

Idag var jag till tandläkaren. Gjorde en undersökning och lagade en dålig fyllning som gjort att tanden ilat något fruktansvärt. Ett generellt tips är att man ska se över sina tänder innan man åker på expeditioner, för är det något man inte vill ha uppe på berg, så är det tandproblem. Nu vet jag att mina tänder är i prima skick och att de är redo för Pamir. Nu gäller det bara att få resten av kroppen att hänga med ;)

Cykel till jobbet (må, on-fr)
Innebandy i torsdags  (60 min)
Styrketräning i måndags och fredags (60 min)
Löpning i onsdags och lördags (10 km)
Klättring, inomhus i söndags (90 min)
Totalt 490 min

Till topps! /Joel

På grund av den ständigt återkommande frågan kring detta med klätterstil, så skrev någon ett skämtinlägg på Utsidan om att bestigningar skulle bedömas och poängsättas av en utomstående jury. Nu var det inte allvarligt menat, men faktum är att jag inte tycker att det är en så tokig idé. Jag tror inte på jury, men väl ett värderingssystem. För utomstående kan de infekterade diskussioner som uppstår mellan "stilfundamentalister" och "äventyrsturister" te sig löjliga, men man kan faktiskt jämföra det hela med arbete som utförs i grupp (på arbetet eller i skolan). Alla har vi erfarenhet av att ingå i en grupp där vissa åker snålskjuts på andras arbete. Hur känns det att den som inte gjort lika mycket får samma erkännade och belöning (löneförhöjning/betyg)? Det centrala är rättviseaspekten. Detsamma gäller för klättrarna. Jag är övertygad om att klätterpuristerna inte skulle bli provocerade av andra klättrare, om omgivningen kunde bedöma respektive prestationer på ett rättvist sätt. Nu är ju den stora allmänheten okunnig, och en bestigning av Everest är en bestigning, oavsett extra syrgas, sherpas och fasta rep. Just detta att prestationerna jämställs skapar irritationen. Man kan inte heller förvänta sig att allmänheten (inklusive journalister/sponsorer) ska lära sig och förstå skillnaden. Klättersamfundet står helt enkelt inför ett pedagogiskt problem. Hur ska man då lösa detta? Jo, genom ett objektivt värderingssystem.

Inom t.ex. golfsporten kan ett proffs och en amatör spela samma hål, och var och en kan göra fina prestationer utifrån sina förutsättningar. Ingen skulle dock komma på tanken att jämställa amatörens resultat med proffsets för alla är införstådda med att de spelar på helt olika nivåer. Tänk om man kunde införa ett värderingssystem inom klättring som tar hänsyn till hur mycket hjälp man behöver, dvs. handikapp. Egentligen är det inte så problematiskt. Varje bestigning, oavsett berg och led, börjar på ett värde av 100. Sedan gör man helt enkelt schablonavdrag beroende på vilka hjälpmedel man använt sig av. Till exempel: Guide -10, Bärare/sherpas -20, Kock -10, Fasta rep -10, Syrgas -10, Boende i stuga/hytta -5.

Alltså skulle en vanlig kommersiell bestigning av Kilimanjaro via Marangu-leden ge värdet 55 (100-guide, bärare, kock, stugboende). Jämför man detta med den stil jag valde på Machame-leden som gav 90 (100-guide), så förstår man att det är olika sorters bestigning. Messners bestigning av Everest är 100, medan en vanlig kommersiell bestigning hamnar på 40 (100-guide, sherpa, kock, fasta rep, syrgas).

Är ett liknande system önskvärt, och skulle det kunna fungera? Några tankar är att värdet av en bestigning aldrig ska kunna bli noll eller minus. Man utgår från hjälp man tar efter det att man nått baslägret (annars blir det svårt med gränsdragningen av transporthjälp, t.ex. interkontinentala flygningar osv.). Vanlig utrustning förutsätts, det blir alltså inte pluspoäng för att man klättrar utan stegjärn (eller kläder). Det är som golf. Du kan spela med en hockeyklubba, men du får inte mer i handikapp för det. Kom gärna med förslag och synpunkter. Vilka avdrag är rimliga? Är hjälp av sherpa värt ett avdrag på 20? Ska det finnas en minuspost för att man inte gör det solo? Vilka avdragsposter finns det mer? Jag har några i åtanke, men ni får gärna komma med era förslag/tankar.

Till topps! /Joel

Jaha, nu är diskussionen kring Annelie Pompe igång igen på Utsidan. För er som inte vet vad det handlar om, så åker hon i dagarna till Everest för att som första svenska kvinna försöka bestiga det utan syrgas. Det är ett led i att bli den som har varit högst och lägst (fridykning) utan extrasyre. Många är de som misstror hennes förestående expedition. Dels för att hon har hjälp av sherpas, dels för att hon har tillgång till syrgas (även om tanken är att inte behöva använda det).

I normala fall skulle inte ett sådant bestigningsförsök väcka så mycket reaktioner, men till saken hör att hon tappade väldigt mycket i trovärdighet i och med att hon hävdade att hon gjorde en lyckad bestigning av Shishapangma. Dock visade det sig att hon inte alls varit upp på någon av topparna (ja, det finns några olika). Väl konfronterad med detta begick hon ett taktiskt misstag. Istället för att göra en pudel, så intog hon försvarsställning och blev stundtals otrevlig. Tyvärr kastar denna händelse en skugga över hennes nuvarande försök att bestiga Everest. Själv är jag av den åsikten att hon gjorde en rad fel i fråga om Shishapangma, men ingen är ju ofelbar. Nu får hon en chans att visa vad hon verkligen går för, och jag hoppas att hon tar den.

Till topps! /Joel