Sportlov - på riktigt

Eftersom det var sportlovsvecka här i Dalarna så passade jag på att ta ut en veckas semester för att kunna åka till fjällen med Pete. Tanken var att få lite övning/träning i turskidåkning med pulka och vintercamping. Pete har som plan att skida till Sydpolen efter vi har gjort Mt Vinson. Dock är det en tur som jag hoppar över.
 
Måndagen inleddes med att vi gick igenom packningen och lastade in allt i bilen för avfärd mot Fulufjäll. En tretimmarsbilresa. Väl framme monterade vi stighudarna, satte på oss skidorna och spände för pulkan. Vi trampade oss upp på platån vid sidan om Njupeskär. Vädret var inte det bästa, då det blåste och snöade ganska mycket. Väl uppe på platån valde vi att slå läger för att det började skymma.
 
 
Det snöade ganska ymnigt den natten, ca. 20 cm. Vi packade raskt ihop vårt läger för att komma till Rösjöstugorna. Vädret hade blivit ännu sämre med tilltagande vind, snö och white out. Vi kunde knappt se längre än 100 meter. Detta gjorde att vi irrade runt i tre timmar innan vi kom fram till stugorna. Under tiden hann vi korsa våra egna spår ett par gånger. Vi gick alltså i cirklar. Nu kan man ju tycka att vi skulle kunna navigera bättre, men när sikten är noll och terrängen ser likadan ut överallt är det svårt. När man inte har någon referenspunkt hjälper varken karta eller kompass. Dock kom vi till slut till ett renstängsel, vilket gav oss en ledtråd till var vi befann oss, och därmed kunde vi ta ut en kompassriktning mot stugorna.
 
Väl i raststugan kunde vi laga mat och undslippa vädret ett tag. Planen för dagen var att göra en snögrotta för övernattning. Sagt och gjort, så gick vi ut och kastade upp en snöhög som vi sedan lät frysa på sig i ett par timmar innan vi sedan grävde ur den. Det var ganska skönt att krypa in där och uppleva stillheten. Varken vind eller snö hördes genom väggarna, vilket det gör om man ligger i ett tält.
 
 
Vi vaknade på onsdagsmorgonen till en vintervärld där vinden hade mojnat. Efter en frukost bestämde vi oss för att ta en tur med lättare packning till Särnmanskojan. Fördelen med denna tur är att det går en vinterled vilket gör att det går att följa kryssmarkeringar hela vägen. Vi skidade på i ett okej väder, men men begränsad sikt. Efter en stunds vila i kojan skidade vi tillbaka och hade därmed fått lite träning på skidor.
 
Sista natten tillbringade vi återigen i tält. Vi började nu se fram emot en varm dusch och en flottig pizza, så nästa morgon packade vi snabbt ihop våra grejer och började bege oss ned för fjället. Att åka nedför med turskidor och pulka är ingen lek. Dumt nog hade jag också glömt att ta med bromsen till pulkan, vilket gjorde att när jag pustade ut efter att ha återfått kontroll vid en nedförsåkning så kom pulkan efter och knäckte en av mina stavar. Det innebar att jag sista sträckan fick åka med endast en stav utför samtidigt som pulkan rullade, snurrade, voltade, krängde och allmänt jävlades med mig. Jag har skaklar men åker hellre med bara rep, vilket har sina för- respektive nackdelar. Nåväl, vi kom fram till bilen och resten var bara en bilfärd hem i underbart väder. Solen behagade visa sig precis när vi var på väg ned, men vi var egentligen inte ledsna för det. Vi ville ju ha träning för lite svårare förhållanden, och det fick vi ju.
 
Fredagen ägnades åt att isklättra. En bra träning för oss båda. Pete hade inte klättrat så mycket på is tidigare, och för egen del var det säsongens första tur. Vi åkte ut till en gruva och körde lite grundläggande teknikträning och annan iskunskap som abalakov och standplats på is. Det blev ett riktigt sportlov som gav mersmak. En vecka som gav inspiration, idéer och skapade nya drömmar.
 
 
Till topps! /Joel
 
 

Umpa Lumpa*


Kanske undrar du vad jag har för planer härnäst? Jag har ju pratat om Antarktis ett tag, men det blir eventuellt inte nu till jul som jag tidigare tänkte, utan jag skjuter fram det till julen 2016.
 
Anledningen är att jag har börjat fundera på att åka till Umpa Lumpa. Tyvärr kan jag inte berätta så mycket om den toppen av olika anledningar. För det första så är det inte klart att jag åker, då jag måste få klartecken från klätterkamrater och från min arbetsgivare.
 
Jag kan väl berätta så mycket att berget ligger på vägen mot Antarktis, och att från de bilder jag har sett så är det ett mycket vackert berg.
 
Till topps! /Joel
 
* Umpa Lumpa är Kristinas benämning på berget som egentligen heter något annat ;)

Fuji



Jag tänkte berätta om det första "högre" berg som jag besteg (2004). Berget var Fuji (3776 möh) i Japan. Vid den tiden var jag ingen bergsbestigare, utan jag var i landet som en vanlig turist. Dock hade jag ganska nyligen sett ett reseprogram med Rickard Sjöberg när han besteg berget. Detta inspirerade mig och min dåvarande flickvän att göra detsamma.

Fuji är en utslocknad vulkan, och därmet fristående från omgivningen. Berget brukar ofta avbildas inom japansk konst, och inte bara för dess skönhets skull, utan även för att det har en speciell plats i det japanska medvetandet. Bestigningen kan delvis sägas vara av rituell karaktär. Japanerna brukar bestiga berget under natten för att stå på toppen på morgonen för att kunna hälsa solen välkommen. Japan brukar ju kallas för "soluppgångens land".

Bestigningen minns jag som ganska jobbig, men då var vi helt oförberedda (bestigningen var en impulshandling), så vi hade inte laddat upp helt rätt. Dessutom började vi från bergets riktiga fot. De flesta brukar ta bussen upp till startpunkten (station 5 på 2400m) mitt på berget. Detta är den vanligaste leden, Kawaguchiko på norra sidan. Eftersom vi var tidiga på säsongen var bara två av flera stugor öppna, men vi kunde i alla fall köpa de traditionella vandringsstavarna och få brännmärken på stavarna från de stugor som var öppna. I den högst belägna stugan fick vi lite nudelsoppa och sov i ett par timmar innan vi gick till toppen för att möta solen. Bestigningen som helhet var en oförglömlig upplevelse, och har ni någonsin vägarna förbi, tycker jag att ni ska bestiga Fuji, men ta för all del bussen till den "vanliga" startpunkten.

Till topps! /Joel

När fjällen är som bäst



Vad kan man säga? Det känns nästan som om Fulufjället försökte visa sig från sin absolut bästa sida, eftersom det var Kristinas första riktiga fjällvandring. Det var ren och skär propaganda.

Vi kom fram till Björbäckstugan strax efter sjutiden på kvällen. Det började skymma lite, så vi snabbade oss till Njupeskär för att kunna beskåda Sveriges högsta vattenfall. Själv har jag bara varit där vintertid. Därefter gick vi upp mot Rörsjöstugan, men nu hade det hunnit mörkna, och det var riktigt svårt att se var leden gick. Vi valde att slå läger där vi stod. Det var en vacker kväll med månljus och klar stjärnhimmel. Följande morgon kunde vi lättare orientera oss, och kom fram till Rörsjöstugan ganska snart. Efter en liten paus gick vi vidare mot Tangsjöstugan. Vandringen var behaglig eftersom solen sken och vi höll ett komfortabelt tempo. En kort paus vid Särnmanskojan hann vi med innan vi nådde fram till Tangsjöarna lagom till lunchen.

Utsikten där vi satt, utanför Tangsjöstugan, var som taget från ett vykort. Det var nästan vindstilla och solen värmde gott. Efter maten tog vi oss till och med en liten tupplur. Vi blev också inspirerade till att skriva haiku-dikter:

En fjällörings vak
bildar ett o på ytan.
Fjällets egen skrift.


Nästan fyra timmar efter vår ankomst packade vi ihop våra grejer för att fortsätta vandringen. Vi hade bestämt oss för att återvända till Särnmanskojan, för att därifrån gå mot Brottbäckstugan och vidare mot Björbäckstugan. Vid Särnmanskojan reste vi tältet för att sedan äta middagen vid kaminen i kojan. Rostbiff, fräsch sallad och rödvin intogs samtidigt som en underbar solnedgång spelades upp i dörröppningen. Kvällen avrundades med lite mys i stearinljusets sken. När vi sedan gick ut till tältet för att sova bjöd himlen på norrsken. Visst har jag sett mer spektakulära föreställningar, men det var helt enkelt oväntat.

På morgonen förväntade vi oss regn, eftersom väderprognoserna hade varnat för detta. Dock till vår glädje hälsades vi av solen när vi drog upp tältöppningen. Vi ville inte utmana ödet, så vi packade ihop våra grejer och kom iväg i hyfsad tid. Glädjande nog förskonades vi från regn under hela tillbakavägen. Snart satt vi i bilen på väg hem från en riktigt fin fjälltur. En tur som lindrade mina yrkesrelaterade stressymptom.

Till topps!

Falun - Köpenhamn

Det var med en känsla av att allt föll på plats som jag planerade in en cykeltur till Köpenhamn över påskvecka. Jag hade ju funderat på lite olika alternativ, men med detta upplägg kunde jag upptäcka, en för mig, ny stad tillsammans med Kristina. Cyklingen innebar också utmaningar, äventyr och träning, men pga. att man alltid rör sig i civilisationen har man tillgång till alla de bekvämligheter som följer med mobiltäckning och ett laddat kontokort. Dock skulle övernattningarna ske i tält. I huvudsak tänkte jag fricampa. Jag är verkligen glad över allemansrätten i Sverige. Touringcykling kan faktiskt liknas vid ett Kinderägg: det är frihet, motion och bekvämlighet, allt i ett! Eftersom denna tur bestämdes lite hastigt och lustigt, så blev den lite sämre förberedd, bl.a. märktes detta genom att jag glömde att packa en viktig sak som solskydd, något som mina öron bestraffades för.

Dag 1: Falun - Riddarhyttan (131km)
Eftersom jag var tvungen att undvika motorvägar, så tog jag vägen över Hedemora söderut. Precis denna sträcka cyklade jag också när jag cyklade genom Sverige. Jag hade glömt hur kuperat det är. Det kändes som om antalet uppförsbackar aldrig ville ta slut. Och som sten på börda hade jag en lätt motvind. Det finns inget mer demoraliserande än just motvind. Att backen står där accepterar man, men det är svårt att ignorera motvinden. Nåja, det gick bra ändå eftersom jag var fräsch i benen så här inledningsvis. Efter tretton mil valde jag att stanna för natten, efter att ha cyklat i nästan sju timmar. Att cykla långt innebär faktiskt ett riktigt arbete. I princip cyklar jag sju till åtta timmar effektiv tid varje dag, lägg därtill tid för pauser och lunch, så blir det en kontorsdag. Just på denna resa hade jag med mig lite arbete från mitt vanliga kneg som jag kunde ägna mig åt i den varma vårkvällssolen.

Dag 2: Riddarhyttan - Askersund (147km)
På morgonen när jag skulle cykla iväg insåg jag att jag hade fått pyspunka. Nu kanske du tror att det är vanligt för oss touringcyklister, men jag kan avslöja att på mina fyra föregående turer på sammanlagt 4700km har jag aldrig haft punka förut. Nåväl, det var bara att fixa punkan direkt, vilket var snabbt gjort. Även denna dag var solig och varm. Dock hade natten varit kall, vilket innebar att jag blev ordentligt nedkyld, med förkylning som resultat. Även denna dag blev tämligen arbetsam med backar och lätt motvind. Dock kunde jag glädjas åt våren med slänter fulla av vitsippor och björkar som börjat slå ut sina löv. Väl framme i Askersund uppsökte jag en restaurang och beställde in ett par öl. Det är bekvämt att bara kunna stanna och köpa precis det man önskar.

Dag 3: Askersund - Eksjö (166km)
Askersund var en ny bekantskap för mig, och överhuvudtaget kan man säga att det blev mer exotiskt för min del efter att ha lämnat bergslagen bakom sig. Det fina vädret höll i sig även denna dag. Det kanske låter bra men för min del var jag orolig för min pollenallergi. Dels fick jag ganska mycket besvär i ögonen, dels utsatte jag kroppen för en hel del stress. En annan negativ sak med att cykla kring påsk är att mycket är stängt. Det blev påtagligt för mig en tidigare påsk när jag skadade knät och alla bussar/tåg hem var inställda över helgdagarna. Sedan innebär påsk också ökad trafik i allmänhet och rattonykterheten i synnerhet. Jag var faktiskt glad varje gång jag såg polisen ute på vägarna. Likaså uppskattade jag alla fartkameror. Dels för att jag själv inte behövde bekymra mig om dem, dels för att de fick mig att känna mig lite säkrare. Hade jag suttit i bil hade jag reagerat annorlunda, men det är ju en helt annan historia :) Dock kan jag konstatera att trafiknätet inte är gjort för cyklister. Många gånger hänvisas man bort från huvudleden, speciellt när man närmar sig en stad. Helt okej, om det bara är välskyltat hur man cyklar in till centrum, vilket det oftast inte är. Om man är en sådan som har problem med att fråga folk får man nog räkna med ganska många extrakilometer. Det är absolut en fördel att vara ganska prestigelös, vilket besparar dig en hel del onödigt cyklande.

Dag 4: Eksjö - (Älmhult) (138km)
Nu började de långa dagarna ta på krafterna. Under gårdagens cykling hade jag fått i mig klent med näring, vilket visar sig ganska snabbt, bl.a. cyklade jag drygt fem mil på bara ett paket nudlar. Tur då att man kan stanna till utmed vägen och äta pizza om man har lite energiunderskott. En annan sak som är jätteviktig att ha koll på är vätskebalansen. Den kvällen när jag satt i tältet kunde jag genom den näsborren som var minst täppt förnimma en svag doft av surströmming. Det tog ett tag innan jag fattade att det var jag som luktade. Ett resultat av mitt ymniga svettande i värmen.

Dag 5: (Älmhult) - Perstorp (127km)
Återigen en fin dag med trivsam cykling utmed charmiga små landsvägar. Jag kunde konstatera att jag faktiskt fick en bra och varierad träning av att cykla denna rutt. Dels fick jag köra intervall i Bergslagen och på det småländska höglandet pga. alla backarna, dels fick jag köra rena distanspass på Närke- och Östgötaslätten samt i Skåne. Mina lårmuskler fick verkligen veta att de levde för var det inte en uppförsbacke, så var det motvind. Dock såg jag varje backe som en utmaning och bestämde att jag inte fick ta en paus förrän jag nått krönet. I denna strävan visualiserade jag mig själv på Pobeda om och om igen. Det var ett mantra som jag körde med för att motivera mig själv att inte stanna i förtid. Jag körde samma taktik inför Aconcagua när jag cyklade genom Sverige. Nu kanske det låter som om cyklingen mest var en plåga, men det var den inte. Oftast var den helt okej. Lite skav i baken men det får man räkna med. Väl framme i Perstorp kunde jag nöjt konstatera att jag bara hade en etapp kvar.

Dag 6: Perstorp - Köpenhamn (128km)
Till min stora glädje hade jag faktiskt medvind denna dag, och eftersom det var ett flackt slättlandskap gick det fort. Det var knappt att jag hann se allt omkring mig. Tidigare hade jag t.o.m. kunnat notera fördelningen av tomburkar och pet-flaskor. Det måste ligga pant för miljontals kronor ute i våra diken. Synd att det får ligga där och skräpa ned. Intressant är dock att det mesta av panten består av ölburkar, läskflaskor eller energidryckburkar. Det skvallrar lite om vilka förövarna är. Jag skulle kunna satsa en tia på att det inte är en medelålders kvinna från villaområdet. Jag kunde också notera att det skett en hel del viltolyckor bl.a. såg jag inte mindre än fem påkörda grävlingar. Otrevligast av allt var när jag såg en älg krocka med en bil. Det var hemskt att se hur den stackars älgen linkade in i skogen med ett skadat framben. Som tur var fanns det många i närheten som ringde efter hjälp. Nåja, för att återgå till sista dagens cykling, så kom jag fram till Helsingborg ganska tidigt och färjan över till Helsingör gick förvånansvärt smidigt (och kostade bara 31kr inkl. cykel). På den danska sidan cyklade jag utmed strandvägen, vilket var en mycket naturskön sträcka. Att jag sedan hade problem att hitta mitt hotell är en helt annan historia.

Jag kunde efter sex dagar, bestående av 42 timmar effektiv cykling och 837 kilometer senare konstatera att jag äntligen var framme. Jag kunde nu se fram emot ett par dagars vila i Köpenhamn innan jag skulle ta bilen tillbaka till Sverige. Om jag ska göra en summering av turen, så skulle det bli att som långfärdscyklist måste man verkligen gilla sitt eget sällskap. Du måste stå ut med att höra samma låt nynnas om och om igen. Likaså måste du stå ut med att samma tankar ältas gång på gång. Lägg därtill att du mitt i allt hör någon tjuta "Pobeda!" så fort som det blir en backe eller lite motvind. Men om du står ut med dig själv och allt det övriga, så kan jag absolut rekommendera en cykeltur till Köpenhamn :)

Till topps! /Joel


Preliminär resrutt

Jag har suttit och studerat alternativa vägar på Google maps. Eftersom jag cyklar måste jag undvika större vägar som E4. En preliminär resrutt om fem etapper skulle kunna se ut som följer:

1. Falun - Lindesberg (141km) över Borlänge, Ludvika.
2. Lindesberg - Motala (135km) över Örebro, Askersund.
3. Motala - Sävsjö (146km) över Mjölby, Tranås, Eksjö
4. Sävsjö - Osby (145km) över Alvesta, Älmhult
5. Osby - Köpenhamn (165) över Hässleholm, Bjuv, Helsingborg

Nu är varken resrutten eller etappernas läng huggen i sten. Tanken är att det ska vara en utmaning med lite rekreation. Väl framme i Köpenhamn blir det att bo på B&B. Jag ska inte förneka mig någonting av allt det Danmark har att erbjuda i form av god mat och gott öl. 

Till topps! /Joel 

Cykeltur till Köpenhamn

Jag har funderat på vad jag ska hitta på under påskledigheten. Några idéer som dykt upp är att bestiga Jbel Toubkal eller Breithorn. Dock strandade dessa planer pga. det blev omständligt med flygavgångar, kostnader och tidsbrist. Reservplanen var att åka ned till Bohuslän och klättra lite fin granit, men jag hittade ingen att åka med, trots efterlysning på Utsidan. Jag kände mig lite modstulen tills jag kom på idén om att jag kan göra en cykeltur ned till Köpenhamn. Faktum är att jag och Kristina pratade om att åka ned dit bara för skoj skull. Den enda skillnaden är att jag sätter mig på cykeln och börjar fem-sex dagar i förväg. Det är ca. 75 mil från Falun, så det blir i snitt 12-15 mil per dag. Kristina tar bilen och på så sätt tajmar vi in ankomst samma dag. Vi hinner turista ett par dagar i Köpenhamn innan vi tar bilen tillbaka.

Det hela är redan spikat, så frågan är bara om jag ska cykla på fem eller sex dagar. Beroende på vad jag bestämmer, så kommer jag att börja cykla på lördag respektive söndag nästa vecka. Hur som helst ska det bli riktigt roligt att få sätta sig på cykelsadeln igen :)

Till topps! /Joel

Anchorage - Fairbanks

Eftersom vi hade tur med vädret på Denali, så nyttjade vi bara två av de tre veckor vi hade avsatt för bestigningen. Det innebar att vi hade närmare två veckor att fylla innan vi skulle flyga hem. Eftersom Dawe var tvungen att åka hem tidigare, beslutade jag och Elbe att vi skulle göra en cykeltur i Alaska. Vi hade ju redan all campingutrustning, så vi behövde bara hyra cyklar (125$ per vecka och cykel). Vi funderade lite på sträckningen, och först ville vi cykla från kust till kust, dvs. Stillahavskusten till Ishavskusten, men vi insåg att det skulle bli för svårt. Vi valde att "nöja" oss med att cykla mellan Anchorage och Fairbanks. Men för att slippa den alltför tungt trafikerade Park Highway (knappt 60 mil) valde vi att cykla över Glenn och Richardson Highway. En mycket mer naturskön väg även om den blev ca. 75 mil lång. Klicka på bilderna för att göra dem större.

Dag 1 - Anchorage - Palmer (92km)
Det var en underbar känsla att få sätta sig på en cykel igen. Förvisso var det inte min egen cykel, men det skulle nog gå bra ändå. Den mesta cykelutrustningen hade vi fått låna av uthyraren, men cykelbyxorna var i alla fall nyinköpta. Det var länge sedan jag hade varit ut på en långcykeltur senast. Närmast var nog när jag cyklade Treriksröset - Smygehuk sommaren 2008. För Elbe däremot för det första långcykelturen någonsin. Tyvärr så kantades hennes premiärdag av regn och riktigt tung trafik. I huvudsak kunde man cykla på en cykelväg ut från Anchorage, men en sträcka gick utmed motorvägen, och det var stundtals riktigt läskigt, eftersom det dundrade fram riktiga monster till långtradare. Dock kunde vi efter ett par mil välja en alternativ väg, förvisso längre, men betydligt mer stillsam. Till vår glädje började också solen att titta fram, lagom tills att vi nådde Palmer. Vi ville inte förta oss första dagen, så vi tog in på campingen och lät våra rumpor vila sig inför morgondagen.

Dag 2 - Palmer - Eureka (131km)
Vi följde Glenn Highway, vilket innebar att vi cyklade över Chugach Mountains. Det blev en riktigt jobbig dag, då det kändes som om uppförsbackarna aldrig ville ta slut. Förvisso kommer det alltid en nedförsbacke efteråt (oftast konstaterat av någon som inte själv har cyklat), men vilan de erbjuder brukar inte kompensera för den ansträngning det innebär att cykla uppför. Dock uppvägdes vårt arbete av den otroligt vackra och storslagna naturen. Det var också en befrielse att slippa den tunga trafiken vi hade upplevt under gårdagen. Vi valde att stanna för middag vid Glacier View. Det blev en rejäl ostburgare, vilket vi verkligen behövde efter timmar av slit. Det blev inte att vi cyklade så långt efter middagen, så ganska snart slog vi upp tältet under en vacker Alaskahimmel.  

Dag 3 - Eureka - Sourdough (159,5km)
Följande dag sken solen och vi hade t.o.m. medvind. Det visade sig att vi hade avverkat en tuff, men vacker, sträcka under gårdagen. Denna dag skördade vi frukten av vårt slit, då det gick mycket utför innan det senare planade ut. Naturen förändrades i takt med att vi kom ned på låglandet och en trött granskog tog över. Vi stannade i Glennallen och köpte på oss lite proviant samt att vi passade på att proppa i oss en ostburgare. Tjusningen med att långcykla är just kombinationen av friluftsliv, äventyr och närhet till civilisationen. Man behöver inte smälta snö eller tvinga i sig frystorkat för att komma nära naturen. En annan fördel med att cykla är att man kommer närmare det vardagliga livet. Man hinner uppleva den lokala atmosfären på ett helt annat sätt. Till exempel stannade vi vid en liten affär i Nelchina, som mest såg ut som en souvenirbutik, men det visade sig vara den enda livsmedelsbutiken inom en femmilsradie. Och nu snackar vi en butik som inte kan ha varit större än 5x5 meter. Det var då vi insåg att vi verkligen var i Alaskas backcountry. Nelchina fick Övre Soppero att framstå som en metropol. Efter Glennallen svängde vi norrut utmed Richardson Highway. Vi nådde fram till Sourdough ganska sent, men det var en fin kväll med ett vackert ljus.

Dag 4 - Sourdough - Miller's Roadhouse (115km)
En vacker dag. Vädret var fint och i huvudsak var vägen ganska platt. Vi började närma oss Alaska Range, vilket vi bävade för. Minnet av alla slitsamma uppförsbackar var ännu färskt i minnet. Faktum var att slitet började ta ut sin rätt, då bl.a. Elbe fick så ont i knät att hon tvingades vila sig en stund. Av den anledningen fick hon skjuts en bit till Paxson. Väl där inmundigades den numera traditionsenliga ostburgaren. Efter en välförtjänt vila fortsatte vi norrut, bl.a. passerades Summit Lake innan vi kom till den mest natursköna delen på hela cykelturen: Isabel Pass och de vackra St Elias Mountains. Det är så där omruskande vackert. Dock kan detsamma inte sägas om vår övernattningsplats, som var bredvid Trans-Alaska Pipeline.

Dag 5 - Miller's Roadhouse - Richardson (125,5km)
Till att börja med var dagen helt okej, lite gråmulen bara, men snart kom regnet. Och det var ett ganska rejält regn. Dock fanns det inte så mycket annat att göra än att trampa vidare. Men trots att vädret inte var det bästa började vi få vittring på slutmålet. Vi följde nu Tanana River, som rinner norrut vidare genom Fairbanks innan den senare ansluter till Yukon River. När vi väl kom fram till Delta Junction kunde glatt konstatera att regnet hade upphört. Vi firade genom att beställa in varsin Jumbo Burger, och den gjorde verkligen skäl för namnet. Den kvällen slog vi läger vid en rastplats. Vi hann precis slå upp tältet innan ett riktigt oväder bröt ut. Det åskade och regnade ordentligt. Just det myckna regnet blev ett problem eftersom sömmarna till mitt tält inte är tätade. (Det är ett alpinisttält och därför gjort för snö och inte regn). Inte nog med att vi blev blöta, så skrämde Elbe upp mig varje gång det hördes ett ljud utanför tältet. Hon var rädd för björn, medan jag var rädd för en seriemördare à la hillbilly. Det är tillfällen som dessa som man ångrar att man har sett filmen Den sista färden. Jag kan säga att det inte var någon av våra bättre nätter.

Dag 6 - Richardson - Fairbanks (123,5km)
Vädret på morgonen var kyligt och rått, men det var bara att cykla på. Ganska snart sprack det upp och mot eftermiddagen blev vädret t.o.m. riktigt fint. Vi avverkade mile efter mile och snart nådde vi fram till North Pole, en ort utanför Fairbanks. Här lämnade vi också motorvägen. Förvisso var det en rejäl omväg, men vi slapp den sista biten av motorvägen, som det för övrigt var förbjudet att cykla på. Runt fyratiden kom vi fram till Fairbanks, vilket gjorde att vi hade gott om tid att duscha och göra oss i ordning för den kalkonmiddag som vi blev bjudna på av ägarna till vandrarhemmet där vi bodde. Vi hade faktiskt kommit fram till Fairbanks på självaste nationaldagen 4:e juli. Och efter att ha proppat i sig ostburgare efter ostburgare, så var det helt underbart att få äta något hemlagat :) Den natten sov vi som små barn i trädkojan vi hyrde. Följande dag cyklade vi runt i Fairbanks för att bekanta oss lite med denna legendariska stad. Tyvärr räckte inte tiden till att cykla till Anchorage, så hemfärden dagen därpå skedde via buss (100$ + 10$ för cykeln). Jag och Elbe kunde nöjt konstatera att vi hade upplevt mycket av Alaska. Allt från höga berg till dess städer och skogar. 

Till topps! /Joel

Fairbanks

Jag sitter med världens segaste uppkoppling, men jag tänkte bara meddela att jag och Elbe har nu nått fram till Fairbanks. Sex dagar, fem nätter och nästan 75 mil. Nåja, jag skriver mer när jag fått tag på en bättre dator.

Palmer, AK

Hepp, idag sitter man på ett bibliotek i Palmer, Alaska. Igår cyklade vi 57 miles (ca. 90 km). Vädret har inte varit det bästa, en del regn. I början var det ganska jobbigt med all tung trafik, men mot slutet blev det bättre. Vår förhoppning är att det ska bli en ganska fin tur framöver. Elbe konstaterade att hon hade lite ont i rumpan när hon satte sig på sadeln idag. Undrar hur våra rumpor kommer att kännas när vi cyklar in i Fairbanks ;)

Dagens mål ar att vi ska ta oss till någonstans mellan Nelchina - Tolsona. En tur på ca. 95-120 miles/150-190 km. Vi får se vad våra rumpor tillåter.

Till topps! /Joel

Touring in Alaska

Då var det bestämt. Jag och Elbe beger oss ut på en touringtur idag (touring = långcykling). Vi funderade först på att cykla från hav till hav, i detta fall från Stilla havet till Ishavet, men det skulle bli lite långt och lite osäkert, då vägarna norr om Fairbanks är alltför dåliga. Det vi har bestämt oss för är att cykla från Anchorage till Fairbanks via Glennallen. Sträckan beräknas bli ca. 70 mil, men det är inte omöjligt att den blir längre än så. Vi har nio dagar på oss. Det som gör denna tur extra speciell är att det är Elbes första touringtur. Det finns sämre platser att inleda sin cykelkarriär på :)

Till topps! /Joel

Stora Syltraversen



Nu stod jag där igen, och blickade ut över Sylmassivets silhuett. Förra gången jag stod där var strax efter jul, då omintetgjordes klättringen av dåligt väder. Jag, och min nyfunne klätterkamrat Lipe, befarade att vädret skulle sätta stopp även denna gång, för under anmarschen från Storulvån till Sylstationen blåste det ordentligt mycket. Vindhastigheter uppåt 19m/s hade uppmätts under dagen, och in över massivets västra delar vällde molnen in likt en störtflod. Hur som helst gick vi och slog upp vårt tält på Sylån, för att på så sätt komma närmare insteget. Eftersom vi sett många olika uppgifter på hur lång tid det tar att göra Syltraversen, så kändes det viktigt att kunna ta vara på dagsljuset. Vi visste att det skulle börja ljusna kring fem, och då ville vi vara vid första pinnackeln.

Alarmet satte igång vid 03.30. Allt var förberett, och vi fick snabbt i oss lite frukost innan vi begav oss ut i mörkret. Vinden hade mojnat och himlen klarnat. Det var verkligen en dag för klättring. I efterhand kunde vi faktiskt konstatera att vi hade haft tur med vädret, då ett annat sällskap hade tvingats vända om föregående dag + att dagen efter vår klättring inte alls bjöd på lika goda väderförhållanden. Hur som helst var jag och Lipe iväg en timme efter väckning, och på en och en halv timme hade vi tagit oss till första pinnackeln. Solen hade precis stigit upp och det var nästan helt vindstilla. För ett ögonblick stod jag där med böjt huvud och ödmjukt hjärta, för framför oss stundade klättring på snöklädda pinnacklar, samtidigt som vi omgavs av fjällvärldens obeskrivliga skönhet.

Första pinnackeln var enkel att ta sig uppför. Väl uppe på toppen kunde man inte missa firningsankaret. Eftersom det såg bra ut satte jag och Lipe direkt igång med att fira oss ned de 15 metrarna till foten av nästa pinnackel. Här mellan första och andra pinnackeln finns också ett bivackläger. Det var också här som gårdagens sällskap hade valt att avbryta klättringen. Det går alltså att ta sig till och från denna plats utan att behöva fira sig dit. På första pinnackeln fanns det ett litet krux som man kan välja att säkra, men varken jag eller Lipe kände att det behövdes, så vi körde bara på. Dock hade vi med oss säkringar, bl.a. kammar 2-4, större kilar och ett par pickets. Vi fick bara användning för de senare.

Andra och tredje pinnackeln innebar inga speciella problem. Mellan pinnacklarna och Templet var det en kortare kamvandring. Hur pass exponerad man upplever att den är, beror nog lite på tidigare erfarenheter, men för en ovan person hade den säkert känts lite läskig. Efter kammen var det bara att gå upp till Templets topp och följa den breda ryggen av berget fram till Storsola. På bortre sidan gick det nedför och kammen börjar svänga österut. Vandringen var ganska enkel, det gällde bara att hålla sig några meter in på kammen för att inte råka komma ut på någon hängdriva, men var man bara lite uppmärksam var risken för det obefintlig. När sedan kammen började gå uppför mot Storsylens topp, tog jag och Lipe en kortare lunchpaus. Vi behövde fylla på våra depåer inför den sista stora stigningen.

Vandringen uppför gick bra, men när vi närmade oss toppen insåg vi att det inte skulle bli någon söndagspromenad upp. Sommartid ska man följa kanten upp till toppen, det är ganska luftigt då man klättrar jämte stupet mot Sylglaciären. Även vintertid är denna led att föredra, men jag och Lipe kände oss lite tveksamma kring snöförhållandet utmed kanten, vilket spåren i snön avslöjade att även tidigare sällskap hade varit. Vi valde att vika av till vänster och försöka komma upp via sidan. Även detta visade sig vara riskfyllt. På några platser var det ganska brant och snön var inte att lita på. Vi satte våra snösäkringar, och som alltid hoppas man att de inte ska behöva utsättas för ett riktigt fall. Efter ett par krux så stod vi äntligen på Storsylens topp, 1761 möh. Nu hade vi bara Lillsylen kvar. Vandringen dit gick bra och vi kunde toppa ut nöjda och glada. Den sista biten tog vi sikte mot Vaktklumpen för att sedan ta oss ned mot Sylstationen. Hela turen, från och till tältet, tog drygt åtta timmar och uppskattas vara ca. 10km lång.

Jag är hur som helst tacksam för att jag äntligen fick genomföra denna klassiska alpina tur. Jag kan absolut rekommendera den för alla som vill klättra något i graden PD(+). Notera dock att min gradering är en uppskattning och gäller för vintertid. Sommartid blir graderingen förmodligen lägre.

Till topps! /Joel

 


Jämtlandstriangeln

Jag är nyligen hemkommen från en tur utmed Jämtlandstriangeln. Triangeln hör till en av svenska fjällvärldens klassiker. Den är inte särskilt svår eller jobbig, snarare tvärtom, spåren är pistade autostrador och stationerna är jämförbara med vilka hotell som helst. Jag och Lipe åkte från Falun i måndags runt lunch och kom, efter 55 mils körning, fram till Storulvån. Väl där slog vi upp tältet och gick och lade oss ganska tidigt för att vi skulle gå ut till Sylstationen nästa dag. Följande morgon insåg vi att det blåste rejäl motvind, men det var bara att sätta på sig snöskorna och spänna för pulkan. Val av fortskaffningsmedel hänger samman med uppladdningen inför Denali. Efter 3h30m hade vi avverkat 16km, och på stationen fick vi reda på att hastigheten på motvinden hade nått upp till 19m/s. Men efter lite vila och mat kunde vi bege oss ut i skymningen för att slå upp tältet på Sylån. Tanken var att vi skulle komma närmare insteget till Syltraversen. Hur själva klättringen gick på onsdagen tänker jag berätta om i ett separat inlägg.

Igår, torsdag, gick vi den längsta och tyngsta sträckan, vilken går mellan Sylstationen och Blåhammaren. Dels är den 19km lång (4h30m), dels går det ganska mycket uppför. Vädret var dock okej, det var inte för blåsigt eller för varmt. En trevlig vandring utmed vackra fjällandskap. Väl framme så slog vi upp tältet innan vi gick och satte oss till bords för en trerättersmiddag. Jag kan varmt rekommendera alla som har vägarna förbi att boka in sig på en middag. Visserligen kostar det 340kr, men det är det absolut värt. För mig och Lipe blev det också ett trevligt sätt att fira vår lyckade Jämtlands- och klättertur. Till förrätt serverades Västerbottenostpaj och rökt röding. Huvudrätten bestod av älgskav, ugnsbakad mandelpotatis och rårörda lingon. Till efterrätt fick vi glass med blåbär. Mätta och belåtna kunde vi krypa ned i våra sovsäckar, för att sedan vakna upp till en disig, men i övrigt fin fredagmorgon.

De sista 12km, Blåhammaren-Storulvån, gick i huvudsak nedför. Det är alltså den enklaste etappen på hela turen, och den tog 2h40m. Framme vid Storulvån spillde vi ingen tid, utan satte oss direkt i bilen och körde till Falun i ett svep. Summa summarum, det blev fem ganska intensiva dagar. Trött men nöjd, kan jag konstatera att allt gick helt enligt planerna, och dessutom har jag ju fått en ny klätterpolare i Lipe.



Till topps! /Joel


Tur i Jämtland

               

Då var det dags att redogöra för turen till Jämtland. Tanken var att vi fyra som ska till Denali till sommaren skulle träffas för att planera och öva oss på vintertältning och alpin klättring. Av denna anledning valde vi att skida Jämtlandstriangeln + att vi skulle göra Syltraversen. Nu blev det inte riktigt som det var tänkt. Dels hoppade en av samma dag som vi skulle åka, vilket ställde till det lite grann. Som tur var hade jag ett tält där vi alla tre kunde rymmas samt att Ulnä hade med sitt kök, vilket gjorde att vi ändå hade två kök med oss.

Vi anlände till Handöl på lördagen. Dock var vägen fram till Storulvåns fjällstation stängd, så vi började med att slå upp tältet vid parkeringen för att börja nästa dag med en 12km lång vandring till Storulvån. Det var en ganska fin dag, och det var inga problem att dra pulkan. Väl framme vid fjällstationen stannade vi för lunch innan vi begav oss mot Sylarnas fjällstation. Det hade inte kommit så mycket snö, men vi var ändå tvungna att gå med skidor och snöskor. En lärdom vi gjorde var att det är enklare att dra en pulka med snöskor, speciellt om det börjar slutta rejält, då man inte har samma kraft att trycka ifrån med skidor. Detta stärkte mig i mitt beslut att gå med snöskor på Denali. Hur som helst började det att blåsa ganska hårt efter lunch. Vinden blev extra kännbar då vi nu förflyttade oss över kalfjäll. Temperaturen hade sjunkit till ca. -15C. Just vindfaktorn är förrädisk för att nedkylningen går oerhört snabbt. Vid ett stopp upptäckte jag att Ulnä hade fått en vit fläck på kinden. Som tur var hade nedkylningen inte hunnit gå så långt, så med hjälp av att bara värma kinden med handen blev det bättre. Ansiktsmask är en nödvändig investering för alla i teamet.

Timmarna gick och vi med dem. Själva vägfinnandet var inget problem, då det bara var att följa vinterledmarkeringarna, dvs. de röda kryssen. Dock började det mörkna och vinden blev allt mer kännbar. Det blev så pass besvärligt att vi stannade för att värdera läget. Skulle vi fortsätta mot Sylstationen eller slå läger direkt? Vi hade ca. 3-4km kvar till stationen. På grund av det dåliga vädret, så valde vi att slå läger direkt. Vi reste tältet och gjorde oss snabbt i ordning för att krypa ned och värma oss i våra sovsäckar. Klockan hade hunnit bli fem på eftermiddagen och egentligen skulle vi bara vila en stund innan vi skulle laga mat, men trötta som vi alla var, så somnade vi och vaknade inte förrän 8.40 på måndagmorgonen. Vi hade sovit i nästan 16 timmar! Nu berodde det inte bara på föregående dags anmarsch, men det säger ändå något om hur trötta vi var. När vi väl hade vaknat insåg vi att det inte fanns någon möjlighet att göra Syltraversen denna dag, vilket hade varit planen. Dels hade vi inte kommit så långt som vi borde, dels hade vi sovit bort värdefull tid. Det var bara att inse att det inte var vår dag. Förmodligen hade vädret satt sig i respekt hos oss, för vi ville absolut inte vara ute på någon exponerad kamvandring om det skulle bli lika dåligt väder som föregående dag. Vi valde därför att vända om till Storulvån.

Vägen tillbaka gick bra. Jämtlandsfjällen visade sig från sin bästa vintersida. Knappt någon vind och behaglig temperatur. Det hade faktiskt varit en perfekt dag för Syltraversen, men nu blev det inte så. Strax efter två var vi framme vid stationen och väl där kunde vi nyttja ett vinterrum. Följande dag steg vi upp tidigt för att snabbt avverka sträckan ut till Handöl och den väntande bilen som skulle ta mig de 60 milen till Falun.

Nu kanske du tycker att turen verkade bli misslyckad med tanke på det ursprungliga upplägget, men faktiskt så tycker jag inte det. Vi fick öva oss i vintertältning + att det blev en skaplig tur som både gav erfarenhet och träning. Vi fick öva oss på att värdera olika situationer och visade prov på gott omdöme. En misslyckad tur blir det först när man är missnöjd, och jag är absolut inte missnöjd med denna tur. Den blev bara annorlunda :)

Till topps! /Joel


Dalkarlsleden

I helgen vandrade jag delar av Dalkarlsleden. Namnet kommer av att det var den väg dalfolket vandrade när de skulle ned till Stockholm för att söka säsongsarbete, s.k. herrarbete. Några närmare preciseringar kring var och hur jag gick, är väl inte så intressant, men däremot tänkte jag berätta lite om känslan under vandringen.

Första dagens vandring påbörjades i strålande solsken. Luften var klar och det gjorde att jag kunde se långt ut över nejderna från utsiktplatsen vid Stabergs klack. Efter några timmars vandring utmed Klackleden, vände jag söderut för att gå in på Knivstigen (som utgör en del av Dalkarlsleden). Snart kom jag fram till Yngves koja, som är en gammal kolarkoja. Där valde jag att stanna för natten efter nära sex timmars vandring. Jag gjorde upp eld i eldstaden och lät värma min Bullens pilsnerkorv samtidigt som jag lagade potatismos på mitt kök. Denna delikata rätt avnjöts sedan med en kåsa rött vin. Mätt och belåten kunde jag sitta där och bara titta in i elden, ni vet, på ett nästan transliknande sätt. Vad är det som gör eld så fascinerande? Allt eftersom elden falnade bildades det en bädd av glöd. Och om eld är hypnotiskt, så är det ingenting mot glödens skiftande intensitet. Det påminner om dansande norrsken. Det är nästan något organiskt över det hela.

När glöden slocknat gick jag ut och slog upp mitt tält. En fördel med att vandra så pass tidigt på försommaren är att det nästan är myggfritt. Dock blev de lite fler mot kvällningen, men det gjorde inte så mycket då jag var inne i tältets säkerhet. Utanför blev myggens klagokör allt starkare, men på något sätt är detta ljud faktiskt ganska sövande. Det måste vara något i frekvensen som får en av slappna av, till skillnad från en fluga som man kan bli vansinnig på. Utöver myggen hördes enstaka fågelkvitter. Faktiskt hade hela dagen varit fylld med fågelsång, så jag kände mig faktiskt aldrig ensam under hela min vandring. Hur som helst så somnade jag på en bädd av ljung den natten, och jag sov djupt och länge.

Jag vaknade när de första solstrålarna började leta sig fram mellan träden. Jag steg upp och ordnade med alla morgonbestyr i maklig takt. Jag hade absolut inte bråttom, och kunde därför äta min frukost i lung och ro. Vid niotiden började åter min vandring på denna mycket natursköna led. Den natur som möter en är inte majestätisk eller grandios, men däremot trolsk och urtida. Lägg därtill att det finns många kulturhistoriska inslag. Och på något sätt bidrar naturen till att skapa en känsla av tidlöshet. Det är nästan som att kliva in i svunna tider. Nuet och det förgågna löper parallellt utmed den lilla upptrampade stigen.

Denna vandring som sedan gick ända ned till Husby socken och tillbaka, innehöll allt som jag hade önskat mig: John Bauer-skogar, fäbodar insprängda i skogsgläntor och mysiga kolvaktarkojor. Dessutom fick jag se vackra vyer, bl.a. med grönmelerade berg, där granarnas djupare nyanser blandades tillsammans med lövträdens ljusare färgtoner. Att vandringen också innehöll mindre roliga saker som värkande fötter efter tio timmars vandring går jag inte in på något närmare. För hur kul är det att läsa om sådant?

Jag hade gärna vandrat en dag till, men vardagen gjorde sig påmind. Närmare bestämt så var det en obehandlad deklaration som krävde min hemkomst. Nåväl, jag sitter nu precis hemkommen, nyduschad och nyäten (en härligt flottig pizza). Och efter att ha skrivit denna redogörelse för min vandring, kan jag nöjt konstatera att, höga berg till trots, så är det ändå skogen som är min första kärlek.

Till topps! /Joel


RSS 2.0