Värderingssystem
På grund av den ständigt återkommande frågan kring detta med klätterstil, så skrev någon ett skämtinlägg på Utsidan om att bestigningar skulle bedömas och poängsättas av en utomstående jury. Nu var det inte allvarligt menat, men faktum är att jag inte tycker att det är en så tokig idé. Jag tror inte på jury, men väl ett värderingssystem. För utomstående kan de infekterade diskussioner som uppstår mellan "stilfundamentalister" och "äventyrsturister" te sig löjliga, men man kan faktiskt jämföra det hela med arbete som utförs i grupp (på arbetet eller i skolan). Alla har vi erfarenhet av att ingå i en grupp där vissa åker snålskjuts på andras arbete. Hur känns det att den som inte gjort lika mycket får samma erkännade och belöning (löneförhöjning/betyg)? Det centrala är rättviseaspekten. Detsamma gäller för klättrarna. Jag är övertygad om att klätterpuristerna inte skulle bli provocerade av andra klättrare, om omgivningen kunde bedöma respektive prestationer på ett rättvist sätt. Nu är ju den stora allmänheten okunnig, och en bestigning av Everest är en bestigning, oavsett extra syrgas, sherpas och fasta rep. Just detta att prestationerna jämställs skapar irritationen. Man kan inte heller förvänta sig att allmänheten (inklusive journalister/sponsorer) ska lära sig och förstå skillnaden. Klättersamfundet står helt enkelt inför ett pedagogiskt problem. Hur ska man då lösa detta? Jo, genom ett objektivt värderingssystem. Inom t.ex. golfsporten kan ett proffs och en amatör spela samma hål, och var och en kan göra fina prestationer utifrån sina förutsättningar. Ingen skulle dock komma på tanken att jämställa amatörens resultat med proffsets för alla är införstådda med att de spelar på helt olika nivåer. Tänk om man kunde införa ett värderingssystem inom klättring som tar hänsyn till hur mycket hjälp man behöver, dvs. handikapp. Egentligen är det inte så problematiskt. Varje bestigning, oavsett berg och led, börjar på ett värde av 100. Sedan gör man helt enkelt schablonavdrag beroende på vilka hjälpmedel man använt sig av. Till exempel: Guide -10, Bärare/sherpas -20, Kock -10, Fasta rep -10, Syrgas -10, Boende i stuga/hytta -5.
Alltså skulle en vanlig kommersiell bestigning av Kilimanjaro via Marangu-leden ge värdet 55 (100-guide, bärare, kock, stugboende). Jämför man detta med den stil jag valde på Machame-leden som gav 90 (100-guide), så förstår man att det är olika sorters bestigning. Messners bestigning av Everest är 100, medan en vanlig kommersiell bestigning hamnar på 40 (100-guide, sherpa, kock, fasta rep, syrgas).
Är ett liknande system önskvärt, och skulle det kunna fungera? Några tankar är att värdet av en bestigning aldrig ska kunna bli noll eller minus. Man utgår från hjälp man tar efter det att man nått baslägret (annars blir det svårt med gränsdragningen av transporthjälp, t.ex. interkontinentala flygningar osv.). Vanlig utrustning förutsätts, det blir alltså inte pluspoäng för att man klättrar utan stegjärn (eller kläder). Det är som golf. Du kan spela med en hockeyklubba, men du får inte mer i handikapp för det. Kom gärna med förslag och synpunkter. Vilka avdrag är rimliga? Är hjälp av sherpa värt ett avdrag på 20? Ska det finnas en minuspost för att man inte gör det solo? Vilka avdragsposter finns det mer? Jag har några i åtanke, men ni får gärna komma med era förslag/tankar.
Till topps! /Joel
Blir det möjligt att hamna på minuspoäng? Om jag till exempel gör Breithorn? :)
Nix, man kan bara hamna på plus ;)
Det är ingen dum idé. Av psykologiska skäl är det nog bra att man inte kan hamna på noll eller minus. Det jag skulle lägga till är planering och beslut på berget. Guide kan betyda att man har med sig någon för att man måste, men i princip gör det själv. Det kan också betyda att man helt överlämnar navigering, säkerhetsbedömning, utrustningsval och upplägg. Alpin stil handlar ju om kunskap och ansvar lika mycket som vad man fysiskt gör. Så någon nyansering där.
Sen har vi frågan om normalled, svårare linjer, nyled och förstabestigning. Tycker att 100 p är normalleden, så får man +poäng för svårare val. Med ditt system skulle t ex Hillary/Norgays bestigning av Everest få samma poäng som en turist idag. Det håller inte. Förstabestigningen med klassiskt expeditionsupplägg måste hamna på samma nivå som en senare alpin klättring. Gör man en förstabestigning i alpin stil är det högre än den femte där vägen och cruxen är kända. Så i vissa ovanliga fall kan man hamna över 100 p. Hellre det än att man skulle hålla ordning på olika listor med lederna också. Ett berg, en jämförelselista. För de allra flesta är 100 p max.
Kristina: Det spelar ingen roll vem som gör utan vad man gör. Så Breithorn för en nybörjare beroende på vad som är BC:
Vi antar BC vara Kl Matterhorn. Tält. Mat på gaskök. Du ingår i planeringen, bär dina prylar och ingår som fullvärdig expeditionsmedlem. 100 p.
Om vi antar att BC är Gandegg (acklimatisering 3000m)skulle vi räkna avdrag för stuga, köpt mat och kanske linbana. Säg 75p.
Sen kan man bara jämföra varje berg för sig. Skulle Kl M vara BC (så högt man kommer med hjälpmedel)kommer i princip alla upp i 80-90 p. Men det går inte att jämföra med 80-90 p på Everest.
Sen vet jag inte hur betydelsefullt det är för alla små (jo även 4000+)toppar i turistområden som Alperna. Kanske för de kända bergen, Mt Blanc, Matterhorn, Eiger. Ingen utom klättervärlden har en aning om Weisshorn eller Dom. Det är nog viktigare på svårare berg över 5-6000 m. Speciellt kanske de 7 och 8000+arna. De som räknas som "troféer" för äventyrarna.
Tillägg: En svårighet blir ärligheten. De som gärna "glömmer" att ge sina sherpas cred kommer fortsättningsvis också vilja skarva.
Med +poäng kan heller ingen någonsin mera komma upp i en nybestigning i alpin stil, som väl får räknas som maximal svårighet. Okänt berg med hela jobbet själv.
Två yxor: Absolut måste man fila till de olika posterna osv. Dock är jag inne på att man inte kan jämföra olika leder. Det är som att jämföra resultat på olika golfhål. Värderingssystemet tillåter endast jämförelse mellan bestigningar av samma berg och led. Det finns ju en alpin gradering av teknisk svårighet F-ED på samma sätt som olika hål bedöms i par 2 till X. Ärligheten behöver inte heller bli ett problem, för så länge man inte är ensam på berget, så finns det alltid andra som noterar stilen. Om klättrare NN anger en 80-gradig bestigning av Everest kan andra som var där räkna på det. Det är svårt att dölja att man nyttjat hjälp av sherpas.
Ok, om vi har lederna för sig. Problemet är att få utom klättervärlden har koll på skillnaden mellan nord/sydlederna upp på Everest och västkammen. Men ok. Ändå måste det finnas cred för förstabestigning, att den får göras med mer hjälp och ändå räknas högt. Vilket är ett marginellt problem.
Två yxor: Du har rätt. Det enklaste är nog att lägga till pluspoäng för vissa saker t.ex. förstabestigning och solo.
Minuspoäng för syrgas kan ju bli knepigt eftersom du inte behöver syrgas på dom flesta bergen.
Om jag går guidat på Everest med syrgas får jag lägre poäng än om jag går guidat på Aconcagua utan syrgas..
Fast nu när jag tänkt efter en stund..
poängskalan rör stil och inte prestation, så ett lägre betyg för att bestiga everest med syrgas än aconcagua utan syrgas är kanske korrekt iaf :)
Linus: Det här blir inget sätt att jämföra berg eller ens leder med varandra. Bara att kunna jämföra två bestigningar av samma berg och led. Om två grupper bestiger Mt Blanc så får de som sover i tält och kör oguidat högre poäng än den som går med guide, sover i stuga, köper mat, använder via ferratavajern, etc. Det går inte att jämföra med någon som gjort ett svårare berg. För att ta extremer 100 p Breithorn slår inte 40 p Everest. det går liksom inte att jämföra.
Fast risken är att det blir så iaf. En alpin bestigning av Denali är säkert lika tuff eller tuffare än en curlingklättring av Everest.
Linus: Ja, det är som sagt stilen och inte prestationen som ska värderas. Givetvis blir det en fråga om prestation om någon bestiger Everest, alpint och solo, jämfört den som nyttjar alla hjälpmedel som finns.
Ah, isolerat till berg/led så borde det funka :)
