Epilog
Det blir faktiskt inte mer spännande än så här. Vi vaknade och packade ihop våra saker. Mina saker var upphängda överallt i hela hotellrummet i ett försök att torka dem så gott det gick, med tanke på att de skulle ligga i ryggsäcken under två dygn framöver. På vår väg ut till flygplatsen svängde vi förbi några hantverksbutiker och jag köpte en koteka, dvs. ett traditionellt penisfodral. I bl.a. Suanggama lyckades jag fota en man som var klädd i detta traditionella plagg.
Arrangören hade ordnat med platser på förmiddagsflyget från Timika till Denpasar, Bali. Det innebar att vi skulle landa på Bali klockan två, vilket gav mig två timmar att checka in till mitt flyg som skulle ta mig till Sverige. Ibland är marginalerna små, men i detta fall var det nästan lite väl lite marginal. Nåja, jag hann med. På flygplatsen på Bali möttes vi av Denny som driver hela arrangemanget. Vi hann inte mer än hälsa på varandra innan jag var tvungen att ta farväl av alla.
I normala fall skulle jag nog inte fundera så mycket på avskedet, men vi fyra hade faktiskt varit med om något väldigt speciellt tillsammans. Vi var alla överens om att det var otroligt mycket att processa, och att det skulle nog ta en tid att göra det. Faktiskt hade det varit roligt att kunna ta en öl med dem nu och prata lite om allt som vi var med om. Men jag har insett att bloggen är det sätt jag brukar bearbeta mina klättringsupplevelser på. Bloggen är faktiskt mer för min egen skull än något annat.
Vi kunde konstatera att vi faktiskt hade svetsats samman till ett bra gäng. Inte så konstigt med tanke på att vi bara hade varandra i en situation som tagit mycket på oss, både mentalt och fysiskt. Den brittiska och den polska ambassaden hade också varit till stor hjälp. Båda dessa ambassader ringde på min telefon och ville få bekräftat att deras medborgare var fria och hade hälsan. Miłka, Lizz och Pete fick bekräfta det direkt med ambassaderna. Dessa skulle också ringa senare för att prata igenom vad som hade hänt.
Jag tänkte att det kan vara bra för den svenska ambassaden att veta att jag var frisläppt och välbehållen. Därför ringde jag dem, men jag fick bara prata med personal som talade engelska. Inte för att det i sig är ett problem, men jag antar att det mejl som UD, eller vilka det var som hade jour på nyårsdagen, skrevs på svenska, och rimligtvis borde någon svensktalande ambassadpersonal ha läst mejlet. Jag bad om att få prata med någon som talar svenska, men den enda som var på plats satt på ett möte. Jag fick lämna mitt telefonnummer i alla fall.
Jag fick senare ett meddelande på min telefonsvarare. Det var nog den svensktalande personen. Jag förstod av meddelandet att hon inte ens visste vad det handlade om. Det kändes pinsamt många gånger att min ambassad inte gjort något för att hjälpa oss, utan att det uteslutande var den polska och den brittiska ambassaden som agerat. Besvikelse är väl det ord som lämpar sig bäst. Naivitet, ett annat. Den första kvinnan som jag talade med i Stockholm kunde bara råda mig att ta kontakt med polisen. Jag försökte förklara att i min situation skulle det nog inte hjälpa så mycket, utan ett myndighetssamtal från Sverige skulle nog göra mer nytta. Men det var nog lite för besvärligt. Jag hade ju inget nummer att ge, och det fanns ju flera träffar när man sökte på Freeport. Det är ju jobbigt att förhöra sig närmare med den man talar med för att kunna hitta rätt. Kan inte den där som står mitt ute i ingenstans, utan internet, eller mobiltäckning ordna telefonnummer till någon på gruvan - tough luck.
Ja, okej. Jag är lite bitter på den svenska ambassaden och UD, men låt mig få vara det ett tag. Det går nog över.
Hemresan i övrigt är inget att orda om. Jag kan bara konstatera att det som jag trodde var jetlag hemma i Sverige, var förmodligen inte bara en tidsomställning. Min trötthet var nog ett resultat av fysisk och psykisk utmattning. Det var verkligen en spännande resa, men jag är faktiskt nöjd med att jag nådde toppen, för jag är inte särskilt sugen på att resa tillbaka. Inte just nu, i alla fall.
Till topps! /Joel
