Utebloggen

Vi hade knappt hunnit somna innan vi väcktes av ett oväsen. Det lät som om en lynchmobb stod utanför huset. Vi hörde hur någon bankade på dörren och stormade in i huset. Vi kunde inte förstå vad som sades, men vi förstod att vederbörande var arg. Jag och Pete tog snabbt på oss kläderna för att gå ut och se vad det rörde sig om.

 

Våra guider föste snabbt in oss i rummet igen och uppmanade oss att låsa dörren. Lite av en placebogrej, eftersom regeln skulle kunna motstå kraften av en lekfull hundvalp. Det visade sig att det var männen från vår slutdestination Suanggama som under natten undrat var vi var och begett sig till byn där vi nu hölls. Det finns en aspekt av stampolitik i detta, eftersom byn Djanamba, där vi hålls hör till monifolket. Suanggama hör till danifolket. För två år sedan var det regelrätt krig mellan dessa två stammar.

 

Danimännen var upprörda på guiderna och oss. De trodde att vi gått bakom ryggen på dem och skulle rekrytera bärare från monifolket. Efter ett par timmar reddes det ut, och danimännen kunde återvända till sin by. Med förhöjd puls kunde vi återigen krypa ned i våra sovsäckar. Men jag lade mig med kläderna på och utan öronproppar.

 

Julaftonsmorgon. Solen sken, och barn sprang omkring glatt sjungandes. Det som under gårdagens mörker var främmande och skrämmande, hade nu förbytts till bilder tagna ur ett naturprogram. Jag önskade de övriga en god jul, och gick ut och letade reda på ett träd som hade långa smala barr. Det fick fungera som julgran. Vi ställde upp vår provisoriska julgran mitt på gräsplanen och började klä den med röda blommor vilka man hittade i överflöd. Miłka hade köpt guldfärgade pumlor [julgranskulor för sörlänningar] i Timika, vilka vi också lät barnen i byn hjälpa till att sätta upp.

 

Gårdagens aggressiva uppvisning bland byborna hade nu förbytts till reserverad distans. Vi fick gå runt fritt i byn, och under dagen samlades de alla uppe vid vägen för att förmodligen diskutera hur de skulle göra. Dels kände de till vår önskan om att få passera så snart som möjligt, dels hade danibyns besök under natten satt lite griller i huvudet på dem. Det är intressant att se hur genusindelat allting är. Oavsett sammanhang står, sitter de uppdelat mellan män och kvinnor. Intressant var också att se hur kvinnorna fick komma till tals först. När de hade fått säga sitt reste de sig och gick, medan männen samlades i en ring för att fortsätta diskutera.

 

   

 

Det visade sig senare att byn skulle låta oss gå redan på juldagen, dvs. under morgondagen, men först efter morgonmässan. Det kröp också fram att vårt ofrivilliga besök inte bara hade med hänsyn till högtiden att göra, utan att de önskade att fler bärare skulle rekryteras från byn. Förhandlingar hade skett och tydligen accepterades detta av folket i Suanggama.

 

Skönt, trots försening, blev det bara två dagar och inte fyra. Plötsligt blev utsikterna lite mindre grådaskiga. Med detta positiva (under omständigheterna) besked, och en jättefin julmiddag bestående av lokalt fångade jätteräkor, så roade vi oss med kortspel och julsånger. Vi sjöng stilla natt på engelska, polska och svenska för våra värdar, alltså på en och samma gång. Måste ha låtit som ett sammelsurium.

 

Den natten lade vi oss ganska lugna och med förhoppningen om att få fortsätta vår resa in i djungeln nästa dag.

 

Till topps! /Joel