Utebloggen

Alarmet var ställt till 00.00, men jag vaknade en halvtimme innan. Toppdagspackningen och klätterutrustningen var preppad. Det var bara att få i sig lite frukost för att sedan kunna ge sig av. Föst 01.50 kom vi iväg pga. att guiderna bedömde att vi inte hade så bråttom.

 

Ute var det nattsvart, och regnet strilade ned. Hade det varit häftigare regn skulle vi nog avvaktat till senare på morgonen, men nu var det inte värre än att vi kunde gå. Vandringen in till klippväggen tog ca. en timme. Nu började de fasta repen. En ganska enkel aidklättring med ascender. För att få lite uppfattning om proportioner, så ser man på den vänstra bilden, ungefär kl. 2 om sandfältet i mitten, en liten, liten gul prick, vilket är en person. Dock hade vi tejpat alla fingertoppar dagen innan eftersom stenarna på Carstensz är riktigt vassa. Ingen bäbislen svensk bohusgranit, här inte.

 

   

Foto: Miłka Raulin

 

Mina föregående dagars fantasier besannades. Jag flög fram, i alla fall jämfört med tidigare. Den polska klättraren och jag kunde hålla ett högt tempo tillsammans med guiden Raymond. Det engelska paret Pete och Lizz klättrade fint och försiktigt med de två andra guiderna. Lizz kämpade på bra med tanke på att hon inte är någon bergsklättrare. Det var också första gången som hon använde ascender. Handhavandet hade hon lärt sig föregående dag.

 

De flesta delar av leden är riggade med fasta rep. Det skulle absolut gå att klättra hela leden solo. Det var mest scrambling. Två personer hade kunna säkra löpande med slingor kring stenar för ökad säkerhet. Det fanns möjligheter att sätta säkringar, men slingor gjorde sig nog bäst. Kvalitén på de fasta repen var dock riktigt usla. Det skulle inte förvåna mig om det kommer att ske en olycka någon dag på berget. Ankarplatserna såg för det mesta okej ut, dock hände det ibland att man jumarerade uppför ett rep för att sedan inse halvvägs att repets mantel var helt avskalat, och de inte trådarna som ligger ihoptvinnade i kärnan var helt blottade och utfläkta likt en härva med elsladdar. Dock gick det bevisligen bra.

 

 

 

Ungefär 100 höjdmeter från toppkammen stannade vi för lunch. Det hade nu ljusnat så pass så vi inte behövde våra pannlampor något mer. Vår guide Raymond mådde inte så bra eftersom han hade frossa och fick akut gå iväg för att kasta upp frukosten. Förmodligen AMS i kombination med fysisk nednötthet. Lizz och Pete kom ikapp oss. Vi behövde invänta den andra guiden Hatta för han hade delar av utrustningen som krävdes för Tyrolean traverse.

 

Vi tog oss an de sista höjdmetrarna innan toppkammen, och ganska snabbt kom vi fram till traversen. Principiellt skulle det gå att fira sig ned för att klättra upp på andra sidan. Det fanns vissa möjligheter till att säkra. Nåja, traversen består av en hel del fasta rep, inklusive en stålvajer som överbryggar ett ca. 10-15 meter långt gap i kammen. Raymond tar sig över först för att han och Hatta som guider ska kunna ta oss klättrare över på ett säkert sätt. Man fäster sig i ett ganska redigt block som löper på stålvajern. Blocket är fäst till rep som guiderna säkrar med på vardera sida.

 

 

 Raymond tar sig över.

 

 

 Jag vid traversen

 

Det var en lite småhäftig upplevelse att ta sig över. Tyvärr, är man så fokuserad på uppgiften, så man stannar inte riktigt till och tar sig tid att insupa upplevelsen. Väl på andra sidan satte Raymond, Miłka och jag iväg mot toppen. Det kan inte dröjt så mycket mer än en timme så vände sig Raymond om och gratulerade oss. Jag förstod först ingenting. Var vi redan vid toppen? Mycket riktigt, jag gick några höjdmeter till och där såg jag den med flagga och plakett utmärkta toppen.

 

Jaha, var det allt? Inte så att toppen var oansenlig, utan snarare det att jag brukar vara van vid att toppdagar bjuder på lite mer utmaning och motstånd än så här. Förvisso hade vi varit igång i sex timmar, och jag var som vanligt helt regntyngd, men jag var ju inte ens trött.

Nåväl, jag är inte den som är den. Man ska inte skåda given häst i mun. Jag gladde mig åt att toppen var nådd. Jag och Miłka tog lite foton på varandra. Klockan var 8.00 när vi nådde toppen. fyrtio minuter senare nådde det övriga sällskapet toppen. Då blev det en sejour till med plåtande och fotande. Tomteluvor skulle på och en av guiderna hade en hel tomtemundering. Jag var kall, blöt och tämligen less efter ett tag. Jag brukar aldrig tillbringa mer än 15 minuter på en topp. Snabbhet är A och O på berg. Fira, det kan man göra när man är nere i säkerhet i BC. Nu var vi på toppen i över en timme totalt.

 

 

  

Till slut var det dags att vända nedåt. Jag, Miłka och Raymond gick först. Ganska snart kom vi till Tyrolean traverse och tog oss smidigt över den. Raymond insåg att han gjorde större nytta tillsammans med Lizz och Pete, så jag och Miłka fick ta oss ned för berget utan ledsagning. I huvudsak innebar det att vi firade oss ned med hjälp av åtta. Faktum är att jag knappt minns när jag använde en åtta innan dess, men det var praktiskt och en vanlig firningsbroms hade varit mer besvärlig att använda.

 

Mina knän uppskattade firningen. Eftersom vi bara var två som gick tillsammans kunde vi ta oss ned mycket snabbt. I ett större sällskap hade vi ju tvingats vänta på många fler, eftersom bara en kan fira sig åt gången. Det tog oss ca. 2½ timme att ta oss ned till insteget. Därefter vandrade vi ut till baslägret. Strax innan 13.00 kunde vi krypa in i tälten för en välförtjänt vila.

 

 

Ett par timmar senare kunde vi höra hur de övriga släntrade in i lägret. Det hade varit en lyckad dag. Lite senare på kvällen åt vi middag tillsammans och det var lite extra fin mat. Det var dags att börja fundera på utmarschen. Vi hade förlorat sex dagar pga. flyget och vägspärren i Djanamba. Vägen ut via gruvan tedde sig lockande, eftersom det skulle innebära ett par timmars vandring för att sedan via gruvan åka två timmar med bil in till Timika.

 

Problemet är bara att gruvan är mycket fientligt inställda till klättrare som vill passera genom deras område. Våra guider hade tidigare förklarat att det är det absolut sista alternativet. I huvudsak försökte man alltid hitta andra lösningar. Det som förändrade läget var inte bara tidsaspekten, utan att våra bärare hade berättat för våra guider att det fanns en hotbild mot oss klättrare, om vi kom tillbaka via djungeln. Vissa grupper inom papuanerna hade i samband med vägspärren blivit mycket missnöjda med att vi hade fått gå vidare på juldagen. Våra bärare hade informerat våra guider om läget, och de hade kommit fram till att hoten var allvarliga. Eftersom de inte kände att de kunde garantera vår säkerhet på tillbakavägen, så blev gruvan egentligen det enda alternativet.

 

Och det är inget bra alternativ. Våra guider hade ett par år tidigare gått via gruvan pga. att de inte kunde ta sig tillbaka via djungeln eftersom det rådde fullt kring mellan moni och dani. Guiderna hade blivit internerade i en öppen container under en veckas tid. Det var något som de aldrig ville vara med om igen.

 

Guiderna förklarade också att om vi går genom gruvan kan vi inte räkna med någon hjälp från dem eller arrangören. Vi skulle vara helt på egen hand. Det hängde samman med att arrangören inte fick äventyra sin relation med gruvan, och därigenom med alla inblandade indonesiska myndigeter. Den hjälp de kunde erbjuda var att se till att bärarna var kvar i sitt läger. Vi kunde få viss hjälp från dem.

 

Bärarna hade sitt läger precis vid kanten till gruvans dagbrott. Den papuanska lokalbefolkningen fick passera fritt genom gruvans område. Det hängde samman med de rättigheter som de sju stammarna fått pga. att det egentligen var deras mark.

 

Vi hade ändå bestämt oss för att gå via gruva. Vi åt vår middag och snabbt därefter packade vi ihop våra grejer. Alla fyra klättrare fick nu bära all sin packning själv. Inga bärare, inga guider. Ute hade kvällsregnet börjat i samband med att mörkret föll. I pannlampornas sken började vi vår ensamma vandring mot det oragefärgade ljuset från gruvan som avtecknade sig mot horisonten. 

 

Ganska snart stötte vi på stora skyltar som var riktade till klättrare. Vi var inte välkomna. Dock fortsatte vi vår vandring. Det var lite upp och ned. Och där i mörkret passerade vi ovetandes den container som skulle bli vårt anvisade boende de följande dagarna. Till slut kom vi fram till kanten av dagbrottet. Jag säger bara det: Falu gruva, släng dig i väggen! Nu pratar vi om världens största koppar- och guldgruva. Dagbrottet skulle nog rymma hela Falu centrum.

 

Vi försökte bli upptäckta med förhoppning om att vi skulle komma i kontakt med säkerhetspersonal. Vi visste att vi måste prata med dem för att kunna få passera. Dock verkade ingen se oss, utan vi fick gå djupare ned in i gruvan. Efter en bra stund började vi komma till ställen där det fanns arbetare. Trots att klockan var 23.00 på nyårsaftonen pågick arbetet för fullt. Vi blev hänvisade till några byggnader längre bort. Väl där fick vi till slut stiga in i något slags sambandscentral. Vi fick lite varm dryck i väntan på att de ringde in säkerhetsavdelningen. Just det, någon gång häromkring inträffade tolvslaget. Något som just nu kändes ganska oviktigt.

 

När väl säkerhetskillarna dök upp fick vi redogöra för vår situation. Vi bad om ursäkt för att vi gått in i gruvområdet, men förklarade hotbilden som fanns i djungeln. Säkerhetskillarna talade inte engelska, men det fanns en annan som kunde översätta. De tog kopior på våra pass och satte oss i en av deras jeepar. Sedan körde de oss hela vägen tillbaka som vi tidigare vandrat till den container som redan var ett ökänt begrepp för oss.

 

Tyvärr, har jag inga bilder från containern eller gruvan. Del för att vi visste att vi skulle vara försiktiga med att fota, dels för att jag har skrivit på ett kontrakt som skulle förbjuda mig att publicera bilder därifrån - om jag nu skulle haft några sådana. Dock kan jag beskriva containern. Det är en lastcontainer med utsågade hål för fönster och dörr, men de är helt öppna. Inuti droppar det in vatten via rosthål i "taket". Det ligger skräp från andra klättrare överallt. Containern ligger på 4000 meter höjd, vilket gör att det är blåsigt, kallt och rått.

 

Gruvans taktik är solklar. Det ska vara en riktigt otrevlig upplevelse att bo i containern. Gruvans budskap är också solklart. Det är här du får bo om du väljer att passera genom gruvan, till straff och varnagel. Jag började genast fundera på hur vi kunde göra containern lite mer beboelig. Lizz och Miłka konstaterade att så här kunde de inte bo, utan de övriga begav sig ut för att leta reda på bärarnas läger som tydligen skulle finnas i närheten.

 

Snart hade de lokaliserat det och vi gick alla dit. Deras läger låg precis vid Zebra Wall. Lägret bestod av lite regnskydd. Dock fanns det en värmande eld. En av de äldre damerna som jag hade haft stort utbyte med kring monispråket beredde mig en plats bredvid henne. Kanske lite moderskänslor spelade in. Jag lade mig tillrätta med wellpapp som madrass ett par säckar juteväv som täcke. De övriga drog fram sina sovsäckar, men för min del var det ingen idé eftersom den var rejält våt. Bättre så här, tänkte jag, innan jag somnade till bärarnas sjungande.

 

 

 

Till topps! /Joel